torsdag 31 december 2015

Birgit på Filmhuset

Låt oss avsluta hundraårsåret 2015 med en liten skärva Tengroth i offentligheten. På Svenska Filminstitutets bibliotek i Stockholm har i alla fall tidigare funnits en monter en trappa upp med porträttfotografier av årgång 1915. Och bland de utvalda finns naturligtvis Birgit, representerad av ett svartvitt bild från en av hennes Mobergsdramor. I huckle, förkläde och en massa hö på marken.

Även om blicken låter antyda att hon känner till flera av höets användningsmöjligheter.

Nästa år kommer Birgit att fira sina 101 år. Förhoppningsvis kommer det att gå att gräva fram ytterligare tengrothiana under året, stort som smått, gestaltad konst och löst skvaller.

Väl mött. Ett gott nytt år till alla från BigganBlogg.

torsdag 26 november 2015

Berättarkväll: Birgit Tengroth

Igår kväll, den 25 september, arrangerades något som åtminstone undertecknad inte tidigare upplevt under sina aktiva Tengroth-år: ett offentligt möte med Birgit som tema och centralfigur.

Det var Stiftelsen Filmstadens Kultur som i en serie berättarkvällar med anledning av årets hundraårsfirande av de välkända filmprofilerna av årgång 1915 kommit fram till den avslutande kvällen: Birgit Tengroth. Som ett tecken i tiden kan nämnas att bara ett fåtal tappra hade hittat ut till Råsundas Portvaktsstuga, trots lönedag och allt - men som vänner hintade: de flesta satt nog någon annanstans och peppade inför kvällens match mellan Zlatan och Malmö FF. Fan tro't, även om Birgit själv var idrottsentusiast.

Nå, arrangemanget var intimt välordnat med bildspel, utdrag ur filmer och kortare högläsning av utvalda texter inklusive bokrekommendationer. Kryddat med en otvungen entusiasm över kvällens huvudperson. Som inte bara var Birgit utan även den inbjudna kulturjournalisten Ulrika Milles - vars fina Tengrothartikel från i somras favoritrepriseras här - som berättade om Birgit och hennes värld. Med tonvikt på författargärningen och hur den under åren trängts bort, förtalats och slutligen glömts bort.

Det som är Milles bidrag till bilden av Tengroth är att hon så att säga läser henne ur ett kvinnligt perspektiv. Som dotter, egensinnig ung dam, "hysteriskt fruntimmer", icke-moder, yrkeskvinna. Redan när jag läste hennes Birgitartikel trillade polletten ner och jag förstod att det var så hon skulle skildras och hennes föredragning igår följde samma linje. En vinkling som på något sätt känns betydligt mer sann och gör mycket av Tengroths historia begripligare. Kanske såg, eller förstod, inte Tengroth det själv i alla stunder (bångstyrig som hon var) men när krutröken lagt sig och scenrummet åter blivit synligt så går det att skönja sammanhangen.

Den manliga blicken från då har förmodligen sedan länge kidnappat personen Birgit och, efter det att groggbordet rullats fram, låst in författaren Tengroth i sitt eget dunkla cigarröksdoftande herrum. Då kan Milles vinkling vara ett samtida sätt fösa undan gardinen, öppna upp fönstret på glänt och åter höra få larmet från gatan nedanför.

Att Milles seglat upp som Tengrothentusiast beror på att hon sedan en tid arbetar med en biografi över Stig Ahlgren, det har nämnts tidigare. Under arbetet med den har Birgit krävt alltmer utrymme och blivit så att säga nyckeln till att förstå delar av Ahlgrens person. Hur de samarbetade, samspelade, tog och gav av varandra, formade och knådade ihop en bild (och en verklighet) av ett par på tvärs och på kant med sig själva och med resten, beroende av varandra i en alltmer sluttande bana.

Nu sägs boken komma ut under hösten 2016 och kommer naturligtvis bli ett värdefullt tillskott till kunskapen om Tengroth, förhoppningsvis speciellt om de senare decennierna då hon inte längre stod framför veckopressens fotoblixtar.

[Missade förresten att betala inträdet, sorry arrangören, ber att få återkomma i ärendet.]

onsdag 28 oktober 2015

Ellen Rasch [1920-2015]

Genom medierna sipprar budet fram att dansaren Ellen Rasch gått bort - och så har ytterligare ett vittne lämnat väntrummet innan förhöret ens har hunnit inledas. En evighet har gått sedan hon 1928 med sin hand i sin mammas klev in på Operans balettskola för att pröva och så raskt bli antagen i samma årgång som den några årgångar äldre Birgit Tengroth.

Rasch gjorde en nästintill magisk karriär i den samtida baletten. Både på scenen och senare som pedagog. Men om vi håller oss till Tema Tengroth så kan noteras att Ellens scenkarriär startade egentligen på samma sätt som för Birgit: genom en av huvudrollerna i Operans julspel Lille Petters resa till månen. Från den punkten dansade hon vidare ut genom Europa, Birgit knallade norrut mot Råsunda filmstad.

Några av Ellens dokumenterade kontaktytor med Tengroth genom åren har redan berörts i dessa spalter: i den läsvärda memoaren Tår och skratt skymtar den lite kaxiga kurskamraten Birgit på några sidor och långt senare fann den dåvarande journalisten Tengroth sin gamla väninna Rasch vid ett besök på Parisoperan, ett möte som resulterade i artikeln Lilla Ellen på Stora Operan i Vecko-Journalen nr 31, 1952 som fortfarande kan anses vara hyfsat lättillgänglig eftersom den raskt infogades i reportageboken från samma år Livs levande.

På Stockholmsoperan struttade lilla Ellen en gång vid stången med två blivande skådespelerskor: förutom Birgit fanns också Annalisa Ericson i gruppen. Långt senare skulle hon själv pröva att agera framför kameran några gånger, den mest kända insatsen är naturligtvis i Hasse Ekmans Eldfågeln (1952) men det kan nämnas att hon också hade en mindre och okrediterad roll i densammes Kungliga patrasket.

Ytterligare kuriosa vad gäller Eldfågeln: Ellen var vid den tiden gift med Lorens Marmstedt, Hasses kompis och producent. Men det var som sagt för väldigt länge sedan, i en svunnen värld och i andra änden av en allt tommare korridor.

Foto: undre bilden Serge Lido (V.-J. 1952) och den övre ur Stockholmsoperans arkiv.

onsdag 14 oktober 2015

"Hur fort blir ni vacker, min sköna?"

Kanske var det stiltje i nyhetsflödet redan i slutet av januari 1944. Eller så var det precis tvärtom - att nyheterna som flödade in var så svarta att behovet av att få något lagom lättsamt till livs var helt nödvändigt. Vecko-Journalen nr 4, 1944 informerar också öppet om nazisternas framfart i Polen, pågående maktkamp i Italien där gårdagens celebriteter får sina dödsdömar, de holländska fiskarnas slalomåkning mellan minor och sina allierades eldgivning. Och så de obeskrivliga fasorna längs hela den västra ukrainska fronten.

Men det finns ju en vardag i allt. VJ tittar lojt ut genom redaktionsfönstret och ser alla dessa stockholmskvinnor flanera förbi i sina neutralitetsdresser och får en idé: hur lång tid kan en hyfsat skön kvinna lägga ner på sitt utseende? Medan spårljus och granatkrevader lyser upp gryningstimmarna?

Sagt och gjort: signaturen Ringer beger sig ut i verkligheten: till det italienska konsulatet där signora Susanna Renzetti, hustru till den italienska ambassadören huserar. Dessvärre med minimalt att göra sedan fascistregimen fallit. Men sammanlagt ägnar hon 541 timmar årligen på sin skönhet, uträknat med tidens alla variabler.

Succéförfattarinnan Alice Lyttkens - "chic och produktiv", vars succéer gjort henne till ett namn långt upp i undertecknads liv på 1960- och -70-talet - avslöjar att hon i allt spenderar 477 ½ timmar om året på sig själv. Och det bara som en förövning på själva skrivandet. För att komma i rätt form.

Nästa upp för granskning är Gerd Ribbing från Dagens Nyheter, journalist och ett aktuellt namn var dag. Enligt VJ är det utmärkande för en kvinnlig reporter: "skinande näsa, löpande maska på strumpan, säckande promenaddräkt och allmän oförmåga att ta vara på sig själv." Naturligtvis finns undantag till denna ännu 2015 rätt så aktuella bild och en av dem är fru Ribbing 1944. Det inte hemhjälpen fixar tvingar hon sig själv att borsta upp (tidsåtgång: 590 timmar, 40 minuter årligen).

Efter dessa tre orienteringsskärmar når vi så den sista kontrollen: Birgit Tengroth, i januari 1944, förmodligen även som helt nygift kanske fortfarande hemmastadd på Styrmansgatan; "hur lång tid tar det henne att bli så söt?" Egentligen, fröken - nej visst - fru Tengroth? Jo, fåfängans marknad kräver sitt pris: 794 timmar och 30 minuter per år (1944)! Kärt besvär för att hålla en frontposition i en hård bransch. Och i detta ingår gymnastik, morgontoalett, promenader, simning, ridning då och då, hårfrisörska 1 gång/vecka, tvätt, make-up, klädprovning, tandborstning, hårborstning á 10 min per dag.

På bilden som följer med reportaget syns den blivande reportern granska söm och denier innan strumpan åker i tvättpåsen. Stoppar hon sina strumpor själv, frågar den frågvisa Ringer? Jag har i alla fall föresatsen att göra det, hävdar Birgit. som f.ö. njuter av att ta del av radions utsända morgongymnastik med överste Uggla. Under förutsättning att hon kan ligga kvar i sängen.
Foto: Okänd.

onsdag 12 augusti 2015

Minnenas journal firar hundraåringarna

Det just nu pågående 100-årsjubliléet av ett antal dåtida filmstjärnor - Sickan Carlsson, Signe Hasso, vår Birgit, Irma Christenson, Ingrid Bergman och Hasse Ekman - har ju pågått från och till, och med viss hackighet under året. Främst ute på Filmstaden i Solna men även på Filmhuset i Stockholm och i riks- och lokalpress.

Strålkastarna söker sig (naturligtvis) som luftvärnskäglor huvudsakligen mot Bergmans bombplan. I halvljuset därutanför syns ibland Sickan och Hasse Ekman. Tengroth fick sitt erkännande i Ulrika Milles text som publicerades i Dagens Nyheter på årsdagen (se föregående inlägg), medan Hasso och Christenson hamnat mer ute i skuggan, utanför skottlinjen.


Dock kan man hitta samtliga jubilanter samlade i armkrok i ett mini-Vintergatan i det senaste numret av nostalgins högborg -
Minnenas Journal (nr 8, 2015). I en charmerande översikt signerad Helena Marcusson stiger de alla ut på scengolvet - utom Ingrid som väntar i logen på sitt egen nummer - och ler i svartvitt.

Inburen från det svarta mörkret ler även Nils Kihlberg ett snabbt leende mot oss, han som spelade mot Birgit i Västkustens hjältar (1940) och i På liv och död (1943).

Birgit beskrivs träffande som en "uttrycksfull och rättfram kvinna" som satte sin prägel på allt hon gjorde och som "gick rakt genom filmduken och in i publikens sinnen". Något som illustreras med två porträtt från filmkarriärens två ändhållplatser: den ungflickiga sötnosheten i Pojkarna från Storholmen (1932) och la grande final som medelålders skönhet i Flicka och hyacinter (1950).

Hundra år har gått - men när man då och då få se dem agera på filmduken rör de vid betraktaren som något de sa senast i förrgår. Erfarenheten går varken i svartvitt eller färg.

måndag 13 juli 2015

Birgit 100 år!

Hipp hipp hurra! Idag skulle vår hjältinna ha firat sin 100-årsdag. I hennes frånvaro kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att minnas Birgit Tengroth än att läsa Ulrika Milles artikel kring festföremålet i dagens DN:


http://www.dn.se/dnbok/filmstjarnan-som-forsvann-och-blev-forfattare/


En mycket bra skriven text som lyfter fram det mesta av det som vi bör minnas. Hatten av för både Birgit och Ulrika!

tisdag 28 april 2015

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 7b

Låt oss lämna det förra inläggets raljanta och uppkäftiga dissande av Tengroth och återvända till det sena 1930-talets teaterscener, när ungdomen blommade och hoppet fnittrade ofrivilligt till när ridån hissades.

Det sker på nytt i sällskap med recensenten Herbert Grevenius som en fredagskväll i slutet av februari 1938 besökte Oscarsteatern för att få tal del av hur Edvin Adolphsons teatertrupp F.S. ("Filmsamfundet" gissar Grevenius) gestaltar pjäsen George and Margaret av engelsmannen Gerald Savory. Scenen består av två rumsinteriörer där de medverkande rör sig på ett vardagligt och naturligt sätt: de äter, pratar, telefonerar, läser tidningen, smågrälar, spelar piano, stiger upp, sätter sig ner, röker cigarretter. Så håller det på alltmedan pjäsen rullar vidare.

Grevenius gillar inledningsvis vad han ser: den rutinerade kvartetten Erik Berglund, Gull Natorp, Edvin själv liksom Sture Lagerwall. Till dessa sällar sig två ungdomar "mycket vinnande och sympatiska": Åke Ohberg och vår egen Birgit Tengroth - "familjens hejiga unga dotter". Och precis som noterats tidigare lyser hon upp i en snabb och rappkäftad dialog med Sture Lagerwall (hennes storebror i dramat) - "men något ohyvlad i rösten".

Och även om texten - och Adolphsons regi till och från - inte bär fullt ut utan på slutet kan kännas något seg blir det hela ändå lite småputtrigt hemtrevligt och för stunden roande, tycks Grevenius mena. Och för Birgits del, ungt och närvarande friskt!

Recensionen som ursprungligen fanns i Stockholms-Tidningen där Grevenius var stående teaterrecensent publicerades också i samlingsvolymen I afton kl. 8: premiärer och mellanspel (Fritzes Bokförlag, 1940) - en av tre böcker med samlad teaterkritik..

torsdag 16 april 2015

Birgit Borgarbracka!

Har man vuxit upp och formats under 1960-talets sista hälft och åtminstone hade Aftonbladet inom räckhåll så var det säkert en av kvällstidningens loggor som etsade sig fast på näthinnan. Nej, inte Hierta på framsidan utan krönikören Åsa Mobergs åtskilliga sidor längre in. Ung, rapp, skarp, snygg, arg och lite farligt spännande gick hon läsaren till mötes i kortkort klänning och med det långa håret accentuerat av tidningens trycksvärta.

Som ung valp vilade man sig oftare i spaltens byline än man läste själva texten de gånger tidningen fanns till hands. Många år därefter och sedan förmodligen ett helt hav runnit under bron finns det anledningen att återvända till Mobergs spalt av den 5 september 1972 då hon under rubriken "Birgit, Stig och Jens Otto" tar sig för att bedöma Birgits minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv.

LÄS INTE BOKEN - hojtar hon! För Tengroth "skriver som en kratta", hennes litterära uttryck är minsann inte mycket att hänga i julgran. Varför, undrar Moberg, står plötsligt alla på tå när en f.d. fru i en illa skriven bok för talan mot en f.d. man som hon aldrig var mera fäst vid än att hon dagligen ringde eller skrev till den man hon var gift med allra först och sedan återvände till?

Det som boken skildrar, och fortfarande förmedlar, knådas ihop till en liten boll av lort som Moberg kastar tillbaka mot författarinnan. Tengroths alltmer tilltagande avståndskänsla och ett ökande främlingskap mot sig själv förenklas till ett simpelt hat mot mannen som finns i rummet intill. Enligt Moberg är det bara "Stig, Stig, Stig" för Birgit som om ingen historia fanns och att en människa aldrig kommer att förändras. Det är bara ungt, oerfaret och tanklöst. Utan den minsta förmåga att tillgodogöra sig boken och vad den skildrar.

Men det finns ett bakomliggande budskap. Och här kommer vi till sammanhanget. Aftonbladet var 1972 socialdemokratins ledande tidning, kanske också rösten från själva partihögkvarteret. Och Jens Otto Krag, den så illa behandlade och övergivne, var då Danmarks socialdemokratiske statsminister. Det blåste snålt kring både den svenska och danska socialdemokratin, därtill skällde den borgerliga pressen skamlöst och med en illa dold agenda när den gav Tengroths bok goda recensioner. Och familjen Bonnier presenterade i Veckojournalen åtminstone delar av texten som följetong i spalterna. Ett utdraget elakt pillande i sossesåret, enligt Moberg. Och lika illa var det i den borgerliga pressen på andra sidan Sundet. Alla tog sig friheten att skadeglatt slå under bältet på arbetarrörelsen i denna svåra stund.

Och den av Birgit så omhuldade Ahlgren skrev ju för borgarpressen.

Tengroth har alltså skrivit en "POLITISK BOK" - inte en om sökande, förvirring, kärlek, svek och förlust. En tänkande och sensibel kvinnas betraktande av sin egen omvärld reduceras till ett illa textat plakat eller en nerriven affisch som sargat far runt i höstblåsten.

tisdag 14 april 2015

Bröllop (I)

Den som till äventyrs tog en eftermiddagspromenad ut på Skeppsholmen i Stockholm vintermåndagen den 10 januari 1944 kunde kanske om denne någon sneddade förbi kyrkan mitt på ön förnimma att något särskilt var på gång därinne.

Dagen efter rapporterar nämligen Svenska Dagbladets familjenotiser att litteraturkritikern Stig Ahlgren ingått äktenskap med skådespelerskan Birgit Tengroth just där och på denna dag. Kanske var januarikylan lite bister så att en förbipasserande tyckte det var skönt att slinka in i gudsvärmen en stund. Vilket förmodligen inte gett några problem för tidningen rapporterar att ceremonin bevistades enbart av "ett par av brudparets närmaste anhöriga", i övrigt namnlösa.

Men den som förrättade vigseln var amiralitetspastor G. Brandt och vid orgeln satt tonsättaren, musikdirektören och organisten Sven Blohm som vid intåget spelade Bachs "Toccata" i d-moll och efter vigseln stämde upp i "Kristallen den fina" och slutligen Hugo Alfvéns "Elegie".

Vad som hände sedan får familjesidans läsare inte veta, det lilla sällskapet for väl vidare på supé kan tänka. Men vart - Teatergrillen är en inte given men ingen orimlig tanke? Och sedan? Nyblivna fru Ahlgren var vid denna tid enligt telefonkatalogen bosatt på Styrmansgatan 39, han på John Ericssonsgatan 10 långt bort på Kungsholmen.

Epilog:

Medan huvudpersonerna försvinner bort i vinterskymningen står kanske organisten kvar inne i kyrkorummet och samlar ihop sina notblad. Om han träffade Birgit fler gånger under sitt liv står skrivet i stjärnorna, men han skulle lämna efter sig åtskilliga kompositioner, både orkester- och körverk samt t.o.m. en opera om Karin Månsdotter, innan han i förtid gick ur tiden vid bara 49 års ålder 1956. Och begravdes på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i samma kvarter, bara några stenar bort, som den familjegrav där Tengroth - och senare Ahlgren - skulle jordfästas nästan 30 år senare.

Om jag hade varit normal hade jag mist förståndet - Aforismer (SvD)

I juli 1967, mitt i den långa paus av utgivet skrivande som finns mellan romanen Den stora glädjen 1957 och minnesboken 1972 - endast avbruten av diktsamling Snedresa, publicerade Birgit en lång rad aforismer i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som har presenterats i några tidigare inlägg. Och redan en månad senare, den 20 augusti 1967, såg en något mindre samling fåradingar dagens ljus i Svenska Dagbladets söndagssektion.

Liksom de tidigare färgas de i dova färger av en övergång i livet, ännu kan hon förnimma ungdomen mot sin hud samtidigt som ålderdomens tunna fingrar griper allt hårdare om handloven. Det finns något vilsamt över hela iscensättningen, ett andetag inåt medan löven snart singlar ner.

Nu hade hon minsann rensat ut bland det som låg i lådorna och väntade in dagsljuset. Orkar någon därute ta del av alla på en och samma gång? Fru Tengroth får ordet:


Fördärvet har räddat mången från att gå under.

*

Begå ett stort misstag och du är odödlig.

*

Varje dag borde vara förtjänt av en dödsannons: Född... Död... I tacksamt minne bevarad... Ev. blommor...

*

Det är inte fult att bli gammal men det är ett ålderstecken att bli ful.

*

Tro ska man göra på Gud. Att gå omkring och tro allt möjligt är hädelse mot förnuftet.

*

Det bästa med kärleken: att den missförstår allt.

*

När man är ung: älskar - älskar inte - älskar - älskar inte.

*

När man är gammal: orkar - orkar inte - orkar - orkar inte.

*

Inte förlora ansiktet! - Nej, det får man nog behålla.

*

Vänlighet lönas med fräckhet men i gengäld lönas fräckhet men vänlighet.

*

Svensken gör stor sak av sin medkänsla men tycks vara oförmögen till medglädje.

*

Man vänjer sig vid allt utom vanan.

*

Människan utan sexuell åtrå var den första datamaskinen.

*

Kärleken är ingen gåva, den är en bytesvara. Bara sorgen får man till skänks.

*

"Nöden har ingen lag." Jo, en, den som säger att det omöjliga är möjligt.

*

När man ska dö blir man fåfäng.

*

Om jag varit normal hade jag mist förståndet.

[Birgit Tengroth, ur Svenska Dagbladet, 20 augusti 1967, sid. 17]

tisdag 10 mars 2015

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 3b

Under några vintermånader 1946 stod Tengroth på Malmö Intima teaters scen i rollen som den vackra godsägarfrun Natalia i Ivan Turgenjevs En månad på landet. Vi har tidigare stött på samtida hyllningar både här och där. Dryga två veckor efter premiären publicerar den från Stockholm nerreste teaterkritikern Herbert Grevenius sin recension i Stockholms-Tidningen. En text som alltså senare kom att ingå i hans volym Dagen efter (Fritzes, 1951), sprängfylld med kunnig och spirituell teaterkritik från åren 1944-1950.

Grevenius har hört lovorden nerifrån Skåne, han har sett Birgit spela teater tidigare - någon gång på ont som i Claudia, men i de flesta  fall med ett fullt godkänt resultat:

Man ha tilltalats av det rappa, friska och osentimentala, den lilla hurtiga knycken i slutet av replikerna. [Mans kvinna] visade också att det fanns fonder av innerlighet och en glimmande sensuell glans.

Alltså blir han nyfiken - ska hon, filmflickan, mäkta med en sådan, i hans tycke, nyanserad kvinnoroll? Det har hörts rop om att landets har fått en ny komedienne - men här värjer sig Grevenius allt en smula - en "komedienne" kräver framför allt mycket erfarenhet från scenen, påstår han, replikväxlingen ska var som "ett spegelgalleri med sekundsnabba blänk i ett kurragömma av reflexer".

Men vad Birgit presterar är minsann gott nog, hon spelar med "fin och nykter intelligens", med "kvickhet och ett behag". Ska man anmärka finns kanske en "brist på avslipning i rörelse och replik", hon kan tyckas spela för "nyktert, för genomlyst", "undertonerna är för så", "för utåtvänt" i kontrast mot sceneriernas och regins diskreta och dämpade ton.

Allt som allt får föreställningen tummen upp, det är charmfullt, träffsäkert, genomgående bra spelat - och det går för fulla hus kväll efter kväll och skåpar till och med ut - årets fiasko! utropar Grevenius i en bisats - operetten Serenad som parallellt går på Malmös Stora Scen.

söndag 8 mars 2015

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 2b

En figur som redan skymtat i utkanten av berättelsen om Birgit Tengroth är teaterkritikern och dramatikern Herbert Grevenius. Han skrev inte bara pjäserna som blev förlaga till de två Tengrothfilmerna Sonja och Krigsman erinran, han har dessutom den som knåpade ihop filmmanuset till Bergmans Törst (1948) - som alla vet vid det här laget baserad på Birgits egen novellsamling med samma namn.

Under två decennier - mellan 1931 och 1950 - var Grevenius verksam som teaterkritiker i Stockholms-Tidningen där han bevakade inte bara Stockholmsscenerna utan var närvarande vid teaterevenemang i Malmö, Helsingborg och Göteborg. Under 1950-talet var han chef för radioteatern och senare under Bergmans fögderi på Dramaten knuten till den scenen som "litterär medarbetare" och dramaturg. Andra kopplingar till figurer som dyker upp i Tengroths värld: han skrev manus till
Hampe Faustmans Främmande hamn (1944) och Hasse Ekmans Vi tre debutera (1953).

Nå, under perioden 1940-1951 publicerade Grevenius tre fullmatade volymer med sin välskrivna teaterkritik: I afton klockan 8 (1940), Offentliga nöjer (1946) samt Dagen efter (1951). Att bläddra sig igenom dessa böcker är som att vada till knäna i tidens teatervärld, Grevenius tycks se allt, känna till det mesta och kunna bedöma det som kommer i hans väg.

Och bläddrar man snabbt till de fylliga registersidorna upptäcker man att även Birgits insatser på tiljan kommer upp till granskning.

I Offentliga nöjen (Fritzes, 1946) har Grevenius varit på plats i Eskilstuna för att se Riksteaterns premiär av Mans kvinna, teaterversionen  alltså, i januari 1944. Tengroth spelade ju här, liksom i
den senare filmen, bondhustrun Märit som drabbas av kärlek och förlöper hemmet. Grevenius konstaterar att "det vanliga är ju att sceniska artister spelar film. Birgit Tengroth är en filmartist som spelar teater, och det är inte alltid hon lyckas göra sig gällande där." Varpå han avfärdar hennes tidigare insats i uppsättningen av Claudia.

Men i dagens föreställning bjuds på bättre vara. Tengroth förmedlar vackert rollens renhjärtenhet, här är hon i ett slag lika bra som en gång på Vasan i mitten av 30-talet med I tider som dessa.

Denna lugna och själfulla jordiskhet ryms märkvärdigt nog också i hennes register med dess modernt nervösa betoning. Hon hade lagt en blond hårkrans kring Märits huvud och höll rollen genomgående ljus.

Grevenius skriver så att man nästan hör replikerna från scenen:

När skrattet, som frusit inne hos henne i det ojämna äktenskapet med Påvel, i försälskelsens ögonblick bröt fram, så kom det också som en vårbäck med sol över. Hon har emellertid en benägenhet att sjunga och darra på repliken, när den är full av känsla och innehåller något vackert. Det är farligt. Det kan bli sentimentalt.

Dramat innehåller ju sin religiösa dimension vilket tydligt framgår i Birgits filmversion, här tappar man bort det som Grevenius kallar helveteskräcken och låter kärleken färgas av mildare form av tro så att den snarare bli näpen och rar.

Det är ju fruktan att bli en från Guds ansikte utstött som gör det steg Märit tar till något i den gamla byn så oerhört. Däri ligger svagheten i Birgit Tengroths annars så fina och fängslande framställning, att man inte tillräckligt känner den ångestfulla kampen inom henne.

Men i det stora hela är han nöjd med föreställningen. En avslutande randanmärkning är dialekterna, repliker som är skrivna på en bestämd dialektmelodi splittras här upp på "allahanda munarter, dalska och skånska och litet stockholmska och vanligt teaterbondmål."

Teaterföreställningar är ju i sig ett flyende väsen om de inte råkar fångas på ljudband eller film men att bläddra fram och tillbaka i de här kritiksamlingarna och läsa än här, än där, är kanske det närmaste vi kan komma den tidens myllrande teaterliv, summerade av mycket kunnig iakttagares penna.

Inom kort blir det sätta sig på tåget till Malmö för att få reda på hur uppsättningen av Turgenjevs En månad på landet 1946 avlöpte.

torsdag 5 mars 2015

...som en tjuv om natten [1940]

Filmen ...som en tjuv om natten i regi av Ragnar Arvedson och Börje Larsson börjar på andra sidan jorden med en scen från San Fransisco - inte vid havet utan en trappa ner på "en sjätte klassens krog" som Sture Lagerwall summerar situationen. Där sitter han, småbuset Nils Ekberg, och hänger vid hamnbaren, så faraway from home, på flykt undan rättvisan och Långholmen men längtar hem. Åk hem, säger kompisen intill, även ett svenskt fängelse är bättre än att sitta här och ängslas. Och en bit bort spelar den kvinnliga barpianisten sin melodi på samma sätt som Dagmar Brink skulle spela på Hotel Adlon tio år senare.
 
Genom en ödets nyck på det svenska konsulatet får Sture möjligheten att fara hem till Stockholm, det är lite oklart hur länge han varit på drift men han hinner knappt sätta sin fot i hemstaden förrän han råkar på kompisen Thor Modéen, professionell klockkleptoman. Två minuter senare dyker Gösta Cederlund upp som poliskommissarie som minsann minns den kriminelle Sture och när Modéen och Sture sitter och groggar på närmaste krog råkar en gammal tjyvkompis från Jönköping sitta i båset intill. Han ser mest ut som Stieg Trenters kompis KW Gullers tvillingbrorsa och lockar raskt in Sture på nästa bedrägerirunda: som den förlorade sonen hos kassaskåpsfabrikanten Berglund.
 
När Sture samma kväll stiger in hos sin nya familj möts han på nytt av pianoklink. Men nu är det Birgit som spelar i salongen medan änkan Berglund med sina två husors hjälp tar emot tjuven, d.v.s. den återvändande Sture, och inkvarterar honom i familjen med öppen famn och rena lakan i sängen. Här ska han bida sin tid för att komma åt kassaskåpsfabrikantens alla kunders dublettnycklar.
 
 
 
Härifrån utvecklar sig handlingen till ett drama med tydligt uttalad moralisk värdegrund. Förbluffad över den vänlighet och förtroende som möter honom i familjen vacklar Stures kriminella själ. Han får allt större ansvar över firman, han avslöjar en fifflare bland personalen och ryar om moral men i övrigt verkar kontorslivet till största delen bestå av att gå runt i rummen med händerna i byxfickorna.
 
Tengroth som spelar hans kusin in spe - de har båda Hilda Borgströms fru Bergsten som farmor - bor i huset, är en ensamstående yrkeskvinna som arbetar pedagogiskt med barn som på något sätt verkar ha problem.
 
Vad är det för sätt!, utbrister farmor när Birgit sträcker fram handen för att hälsa sin föregivna kusin välkommen hem, Du ska väl ge honom en kram och inte stå där som en annan träbit? Så hon omfamnar honom lätt och kysser honom på kinden: det från början oplanerade dramat kan börja. 
 
Det här var fjärde gången hon fick spela mot Lagerwall och som det skulle visa sig under 1940-talets gång kan man redan här fråga sig om han inte var hennes idealiske motspelare. Deras scener tillsammans utgörs huvudsakligen av inspirerade och flyhänt spelade dialoger, båda är kaxiga och snabba i repliken, flirtiga i blicken och spelar spelet fullt ut. Det är här Tengroth visar sina starka sidor i skådespeleriet: replikföringens tennismatch och när kärleken allt eftersom sjuder upp inom henne, den med små nyanser gestaltade passionen.
 
Det hela slutar naturligtvis i dur efter en del kringelikrokar. Sture får sin Birgit, Ann-Marie sin Nils.
Men på vägen dit skymtar allehanda filmkändisar i gediget besatta småroller: Stig Järrel som kontorschefen Bengtsson, Carin Swensson som husan Alfhild och Nils Poppe (!) i en väldigt löst ihopknuten men friskt dråplig scen som en dyngrak direktör som kommer hem utan nyckel. Thor Modéen kajkar mellan tröttsam och imponerande: han lyser i gruppscenerna där han är en av flera, men är nästa stund minst sagt tjatig i sina monologer och solosketcher.
 
Men människorna i sammanhanget förlåter, stöttar och tröstar. Till och med polismyndigheten ser mellan fingrarna och klappar den som ändrar sig på axeln: Samhället vill inte ha hämnd utan önskar god fortsättning till den som ångrar sig, som Gösta Cederlunds poliskommissarie sammanfattar upplösningen.
 
Filmen har visats några gånger på TV och finns därigenom tillgänglig på Kungl. bibliotekets audiovisuella avdelning.

tisdag 10 februari 2015

Birgit Tengroth tänker Adolf Jahr

Tidigare har en artikel - eller snarare ett tankeupplägg - ur Filmjournalen nr 44, 1940 redovisats. Tengroth och Jahr hade just spelat film tillsammans och redaktionen ställer ihop två texter där var och en av dem får fritt associera kring den andre. Jahrs funderingar kring Birgits väsen är alltså avprickade men eftersom starke Adolf seglade ur den tengrothska filmkulissen i och med Karl för sin hatt glömdes den andra halvan bort.

Men hur Birgit tänker sig Adolf Jahr är rätt intressant, hur som redan som 25-åring tycks ha den snabba tanken, den rappa käften, den pigga bruna blicken som senare skulle bli hennes kännetecken. Men det var ju just vid denna tid som hon just hade "förlösts", i alla fall enligt henne själv, genom just ha dumpat den äldre och erfarnare Edvin Adolphson.

En favorit i repris får pryda sidan, Ateljé Ugglas fina porträtt. För så såg säkert Birgit ut när hon tänkte på Jahr.

FJ: Vilket hus tänker ni er i samband med Adolf Jahr? BT: En trivsam trädgård med hästar som ledas över stallbacken, ämbar som hämtas upp ur brunnen och lamm som mumsa löv i sin kätte.

FJ: Om han var en gata? BT: 'Julgatan' i Gamla Sta'n. Nej, ändå mera Stortorget i julmarknad med mundtra ljuslågor i decembermörkret, rykande glögg och klirrande snö, pepparkaksbockar i fasta ullvantegrepp.

FJ: En maträtt? BT: Jägarschnitzel.

FJ: En drink? BT: Nej, ingen mixed drink. Tiodubbelt renat!

FJ: Vin? BT: Rödvinstoddy md brasa, tofflor och snöstorm som rekvisita.

FJ: Musik? BT: Finlandia - den älskar han själv att spela och den rymmer hela hans temperament. Där finns stormande passager men också de vekaste tongångar.

FJ: En gestalt i litteraturen? BT: Cyrano de Bergerac där alla deklamerar:
"Vi äro gascognare alla,
av Castel-Jaloux' Compagnie.
Man täckes oss galgfåglar kalla!
Vi är Gascognare alla,
Som svära, domdera, befalla,
och sätta vår ära däri."

FJ: En ädelsten? BT: Bergkristall.

FJ: En metall? BT: Järn - alltså ett grundämne.

FJ: Ett djur? BT: En tam björn som lufsigt och godmodigt dansar på en marknad. Men som rätt vad det är kan återge sin ursprungliga natur och förvandlas till en slagbjörn.

FJ: En blomma? BT: Blomma? Jahr? Nej, masurbjörk om jag får be!'

FJ: Ett konstverk? BT: Den berömda målningen "Rembrandt och Saskia" i Dresdengalleriet. Rembrandt där i plymagerad hatt, bägaren höjd. Saskia i knät, ett livsbejakande leende över läpparna - det är precis Jahr det.

FJ: En bok? T: Jack Londons 'Varg Larsen' och Birger Sjöbergs 'Fridas visor'. Karlvulenhet och småsentimentalitet.

Hej, alla Jahr-fantaster och Swing it, magistern-entusiaster: där har ni er man!

tisdag 3 februari 2015

Nyttigt att bli berömd som ung? [1935]

Någon gång under 1935 ställer den gamle skådespelaren Olof Winnerstrand upp på en i övrigt oidentifierad "jubileumsintervju" (han fyllde 60 det året) där han inte kan låta bli att kommentera det unga gardet som sprider sig över scener och filmdukar. "Tonåringar, som gör lycka i filmen, överhopas med offentligt beröm. Kan det verkligen vara nyttigt för deras utveckling och framtida karriär att bli ett slags berömdheter vid så tidiga år?" Undrar den Gamle - som debuterade redan 1901 vid 26 års ålder. Och på Husmoderns redaktion ser man ett tillfälle att föra den erfarne mannens undran till dem som just startat sin resa.

Så i nr 38, 1935 ringer man runt under rubriken Är det nyttigt för Er bli berömd så ung? En indiskret fråga till några av filmens unga. De unga är tre jäntor som Stockholms filmvärld: Sickan Carlsson, Birgit Rosengren och allas vår Birgit Tengroth, som tidigare samma år i Ungkarlspappan spelat mot just Winnerstrand i regi av Gustaf Molander.

Den första jäntan trallar på riktigt: Sickan Carlsson har just haft framgång på Vasan och svarar i telefonen med ett skratt: "Jag är så glad idag, så jag tror inte det är sant. Det är bra roligt att leva, ibland".

Återförd till ämnet för dagen blir hon lite allvarligare: "Jaa, inte tror jag det är bra, inte". Men hon måste påpeka att svenska ungdomar inom teater och film kan ta det hela rätt bra. Inte skulle någon falla in i lättja och bli en diva som tror sig regera världen - "det skulle ju aldrig gå" - och inom den svenska filmen flockas minsann bara svenska flickor, inte "all världens unga sköna kvinnor" så det finns plats för alla, var och en på sitt håll. "Inte vet jag" avrundar Sickan, "om missundsamheten är större inom teater och film än på andra områden; jag för min del är överlycklig om någon av mina kamrater får glänsande kritik och det går bra för dem."

Sedan ringer telefonen hos fröken Rosengren som inledningsvis värjer sig eftersom hon inte anser sig vara så ung (hon är 23 år) och dessutom inte ryktbar på det sätt som åsyftas i Winnerstrands retoriska fråga. Med detta sagt är hon beredd att tala för teaterungdomen: "[då] måste jag säga, att jag tycker det är skönt, att det i alla fall finns något yrke, där ungdomen kan göra sig gällande i någon högre grad, där man inte behöver vänta ett halvt liv på att få göra någon större insats."

Och så länge man minns att ungdomen är lärandets tid samt respekterar det kunnande som livserfarenhet för med sig så anser hon "inte ens en tidigt vunnen ryktbarhet kan vara skadlig."

Sedan blir Tengroths tur. Hon verkar lite skärrad inför frågan, vill gärna formulera sig genomtänkt och tillräckligt klokt. Nästan som att hon överlämnat ett papper med ett nerskrivet svar:

Att skaffa sig en position är kanske inte så svårt - men att behålla den eller svinga sig upp till en ännu bättre - däri ligger knuten. Och om ungdomen kommer fram och får ett namn vid 20-årsåldern så tror jag det sporrar dem ännu mer än ev. motgångar. Man får bara ligga i och arbeta och söka förkovra sig. Naturligtvis är det förfärligt nervöst att tänka sig att man kanske fått beröm för en sak och sedan inte uppfyller de förväntningar som ställts på efter den första.

Nästan som att hon ofrivilligt råkat formulerat sina återstående fjorton år inom skådespeleriet, gnetandet från roll till roll, kuskandet från scen till scen. Och kanske inte fullt ut uppfyllt alla förväntningar.

[Foton: överst: Birgit med Winnerstrand ur Ungkarlspappan. Det nedre: ateljéfoto från filmkarriärens inledande fas.]

söndag 11 januari 2015

Ung filmstjärna 1932

I Filmjournalen, nr 30, 1932 försöker redaktionen i görligaste mån tillfredsställa läsekretsens tjat och gnat på mer material kring det nya stjärnskottet Birgit Tengroth, efter vuxendebuten i Hans livs match en het snackis på stan som filmintresserade unga män och kvinnor drömmer om.

Så gott som dagligen får Filmjournalens postavdelning förfrågningar angående Birgit Tengroth, fickan i ”Hans livs match”. Man frågar vad hon skall göra i sommar, om det inte kommer in några fotografier snart i F.J. och om det blir någon mer film med Björn Berglund-Birgit Tengroth i huvudrollerna. Det är inte dåligt att ha blivit så populär på en enda film. Birgit Tengroths närmaste filmuppgift blir en roll i ”Pojkarna på Storholmen” med Fridolf Rhudin i huvudrollen. Så det skall nu bära i väg ut till Möja, där en stor del av filmningen kommer att ske. Någon film med Björn Berglund tycks inte komma i fråga för närvarande, men om vi inte äro alltför fel underrättade är det andra uppgifter som väntar på Birgit Tengroth inom svensk film.
 
 
(Foto: Paul Melander.)

måndag 5 januari 2015

Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament

Jag bläddrar lite villrådigt fram och tillbaka genom boken Sven Stolpe av Svante Nordin med den rätt underbara undertiteln Blåsten av ett temperament (Atlantis, 2014) efter att ha konstaterat att i personregistret Tegnér följs av Terboven. 
 
 
 
I Tengroths historia spelar författaren, kulturjournalisten och provokatören Stolpe en roll, inte helt försumbar, genom att han i sin recension av hennes debutbok använde en så grov vokabulär att boken genast blev en försäljningssuccé och hon själv fick läggas in på vilohem. Men i Nordins text syns inte ett spår av händelsen. Och så var det förmodligen: en daglig sågning i en daglig tidning utan vidare efterspel, nästa morgon en ny bok att anmäla och hjulen rullar vidare. Liksom den tågvagn som Stolpe råkade passera på resa mot Göteborg där han kunde notera att de flesta passagerarna hade hennes Törst som reselektyr. I alla fall går skrönan så.
 
Men Nordins bok innehåller, förutom en hel del dråpliga historier, utslungade stolpeska invektiv och långa redogörelser kring författargärningen, en del annat: vi får en översikt över Stolpes år på Aftonbladet - där recensionen publicerades - från 1945 fram tills dess att tidningen såldes till LO ett och ett halvt decennium senare. Personer från Tengroths värld skymtar också under berättelsens gång: Kjell Strömberg, Gösta Gustaf-Janson, Stig Ahlgren och naturligtvis Hasse Ekman som i flera av sina filmmanus samarbetade med Stolpe.
 
Sven och Birgit fick med tiden också två stora gemensamma intressen: fransk litteratur och katolicismen. Han introducerade och anmälde många av tidens franska författare, några som senare också dök upp i Tengroths författarporträtt. 1947 konverterade han till katolicismen, Birgit tog steget ut i början av 1950-talet.
 
Och här mötas också de tu. 1955 redigerade Stolpe en volym med texter kring katolicismen skriva av skilda personer under titeln Varför jag blev katolik (Wahlström & Widstrand, 1955). Nordin nämner det inte men den titeln var direkt plockad från en artikel som Birgit publicerat i Året Runt och hon nämns också hyfsat fylligt och med ett erkännande i Stolpes förord. Tengroths text skulle straxt efter också ingå i boken Njut av livet, Madame!