måndag 29 december 2014

Omläsning 12: Jag trodde du var död!

Mitt liv tror jag ingen behöver avundas. Misslyckande på misslyckande på misslyckande. Det enda jag inte misslyckats med är att hålla mitt jag friskt och intakt och oåtkomligt för angrepp.

1975 släpptes den bok som skulle visa sig bli Tengroths sista. Om det var tänkt så är skrivet i stjärnorna, men hon hade helt visst sina föraningar. Även om hon i texten beskriver ytterligare ett parallellt projekt, kapitel två av den föregående minnesboken - en litterär plan som resolut redan hade stoppats av hennes livskamrat.



Istället fick det bli något som mest liknar en tidens rapportbok, eller ett subjektivt reportage från hennes långa tid på sjukhus, behandlingar och sjukdomshistoria. Uppbrutet, omstuvat, obundet av tid. En målning av ord där läsaren ibland har svårt att orientera sig, veta var man exakt befinner sig: sjuksalarna ser ju likadana ut oberoende av institution eller decennium, tisslet och tasslet från personalen likaså. Ansvariga läkare talar hela tiden med någon annan, om någon. Trampet av steg ute i korridorerna fortsätter som vanligt förbi, bort mot ett annat avlägset rum.

Men inne i ett av de där rummen ligger den före detta aktrisen och betraktar allt som sker, registrerar hur medpatienterna bakom den avskiljande skärmen låter, vad personalen säger vid direkt samtal och när de utgår från att ingen hör. Hon noterar läkarnas kroppspråk och vad de inte anser sig behöva säga. Hon tycker sig emellanåt ha järnkoll. Och med varje blinkning och andetag stiger bitterheten över hur hon behandlats och hon noterar fortsatt alla misstag, nonchalans och tillkortakommanden.

Här sitter vi på en besöksstol vid sjuksängens huvudända, ofta intill redaktör Stig Ahlgren, den märkligt uthållige och trogne, och ser hur den tidens Läkarmatrikel dyker upp i synfältet när ronden sveper in: läkarna, i sina slängigt (o-)knäppta rockar och med väl knuten slips därunder, tituleras med titel och efternamn, sjuksystrarna med förnamn och idioterna under dem med antingen "han" eller (oftast) "hon" om det inte är värre tillmälen än så. Utanför, på andra sidan salsfönstret mot parken, skiner vårsolen över livet och drömmarna från igår. Innanför bubblar misantropin och agget, här häckar elever och nattvak som inget begriper, systrar som sällan räcker till, läkare som mest hela tiden svävar mot vinden på stelt utsträckta vingar högt ovanför slagfältet.

Tengroths syn på svensk sjukvård skymtade redan i den föregående Jag vill ha tillbaka mitt liv
där hennes far läggs in på Serafimerlasarettet i Stockholm för - enligt dottern - en bagatell men dör utan att ens ha lämnat salen p.g.a. den rikskände överläkarens nonchalans och 100%-iga lojalitet med sina ämbetsbröder. Sedan kom hennes egen sjukdom med all den erfarenhet den förde med sig, och i boken serveras vi nu, när dramats slutakt kan påbörjas, palettens hela dunkla färgskala. Varvat med korta, ljusa stänk då enskilda människor träder fram, med rakt bondförnuft. De som sätter sig på sängkanten och säger precis som det är. Lägger omedvetet hand i hand som i samförstånd.

I de nutida översikter av Tengroths författarskap som jag noterat (två, 2): Hans-Erik Ströanders i tidskriften Ikoner samt Tomas Lidbeck i De bortglömda författarnas bibliotek ogillas boken. Lidbeck avfärdar den lite svepande som kverulantisk och ostrukturerad medan Ströander vänder sig mer grundat bekymrat mot den alltför privata tonen i texten. Det sistnämnda är väl i viss mån sant men samtidigt är boken en rapsodiskt sammansatt överblick över svensk sjukvård med dess hierarkiska uppbyggnad och läkarnas vid denna tid ännu oemotsagda position.

Texten är naturligtvis Tengroths egen version av verkligheten, men hon menar sig vara utsatt för ett övergrepp som på ett avgörande sätt påverkade hennes liv - läs värdighet - i en snabbt nedåtgående spiral. Ett övergrepp som förmodligen var medicinskt motiverat fullt ut men som samtidigt var att trampa en modernt vaken, självständigt integritetsberoende kvinna som hade förmågan att se förbi samtidens normer och påbjudna bugningar, på den allra ömmaste tån. Hon hade inga problem med att naken vaska av sig i salens gemensamma handfat men hon krävde att överläkaren skulle stanna upp, se henne i ögonen och diskutera människa mot människa diagnos och vad man hade att göra. Istället stack de kniven i köttet men bemödade sig inte att försöka förstå vilken ande som ryckte i de avskurna nervtrådarna.

Kanske lite förvånansvärt, kan man tycka, alla måste ju efter decennier i offentligheten vetat vem hon var. För Stockholm var ju inte stort. Men förmodligen svävade planeterna parallellt redan då. Så gardinerna dras för, till slut, persiennen släpps ner. Återstår så vinden som drar ljudlöst genom höstlöven ute i sjukhusparken medan hon därinnanför lägger sina sista slantar på en sängplats på det privata Sofiahemmet. Numera litar hon inte på någon. Inte ens på Sofiahemmet.