måndag 31 december 2007

Flicka och hyacinter (1950)

Hasse Ekmans Flicka och hyacinter finns ju, ska vi säga äntligen, utgiven på DVD - och det är tack vare bolaget Studio S Entertainment! Att filmen kan anses inte bara som en av Ekmans absoluta toppnoteringar utan även som en av svensk films överhuvudtaget får man väl anse det numer råda konsensus om. Många har skrivit om dess förtjänster: Ekmans eget manus, regi och produktion, samtliga skådespelares insatser, Erland von Kochs vackert vemodiga musik vars tema följer händelserna och väver samman scenerna. Som en slipad kniv skär filmen ut en snitt av det Sverige som var, de människor som är och lägger upp stycket för alla att se.

Eftersom jag redan har ältat om att detta blev Tengroths sista skådespelarinsats kan det vara på sin plats att skärskåda rollen något. Birgit spelar här fru Britt Wikner granne till filmens egentliga huvudperson, barpianisten Dagmar Brink som begår självmord i filmens början. Birgits man, författaren herr Wikner, blir nyfiken och försöker luska ut vem eller vad som drivit grannen till detta steg och filmen är hans samtal med diverse personer som stått Brink nära och som i sin tur återberättar händelser ur den olyckliga kvinnans liv. Manuset är mycket gediget och för varje gång man ser filmen knyts ytterligare trådar ihop, väven blir allt vackrare och rikare.

Tengroth hade vid det här laget hur många filmer som helst bakom sig, plus en rad teateruppsättningar. Samtida skrifter vittnar om en stigande nerv och mognad i hennes spel. Ändå kan man känna en viss oro att hon ska klara uppgiften, särskilt som filmen kryllar av toppskådisar. Till en början kan man tycka att hon ibland beter sig lite stelt, fåordigt, liksom icke närvarande. Snart inser man dock rollens funktion, det är Britt Wikner som liksom håller ihop scenerna, hon iakttar, reflekterar, resonerar fram nästa steg. Det är i hennes ansikte karaktären skapas och som det ansiktet vibrerar! Lite som Tengroth själv träder fram i sina texter: den som står halvt utanför och betraktar, följer händelserna och förklarar hur de hänger ihop. Kombinerat med en rapp käft och stundtals glittrande, fnissande humor.

Ekman låter henne också vara den som knyter ihop säcken, när hon vrider blicken något lite åt sidan och upptäcker svaret, ser det som ingen annan sett. Men hennes vid det laget starka medkänsla, kanske identifikation, med offret gör att hon behåller det för sig själv medan världen runt omkring rycker på axlarna och rullar på som vanligt.

Tengroth gör alltså sorti med högsta betyg. Själv koketterar hon i minnesboken att hon minsann aldrig sett filmen, för henne verkar det mest minnesvärda vara att en stege föll på henne under inspelningen, hon räddades hjälpligt av en av filmarbetarna och fick forslas till sjukhus. Och hon prisar Ekman som regissör. Men aldrig att hon, i efterhand, skulle lyfta fram sig själv och sina prestationer. Kanske fick hon nog av den varan medan hon gjorde "karriär".

Appendix: i bonusmaterialet till DVD-utgåvan, en extra skiva som innehåller bl.a. en heltimmesintervju med Hasse Ekman nere i Spanien, gjord av Jannike Åhlund och en hela tiden småätande och tuggande Gunnar Carlsson nämner faktiskt Ekman Birgit Tengroth: Stig Ahlgren och Birgit fick läsa manuset i förväg, tyckte det var bra men att titeln "Fröken Ensam" inte höll, det borde bytas. Vilket också skedde.

Appendix 2: tidskriften Filmkonst som ges ut av Göteborgs Film Festival gav 2004 ut manuskriptet till filmen (Filmkonst nr. 90). Här kan man följa dialogen och uppfatta detaljerna i de ofta vassa replikerna, liksom se hur ett manus kan förändras under resan till färdig film. Tidskriften har även gett ut ett par andra Hasse Ekmanrelaterade nummer: En liten bok om Hasse (nr. 16) av Leif Furhammar och Jannike Åhlund (en underbar liten bok) samt två romaner av Walter Ljungquist. Resande med okänt bagage/Nycklar till okänt rum (nr. 89), texter som Ekman baserade ett par filmmanus på. Alla dessa nummer går fortfarande att köpa, vad jag kan förstå.

torsdag 27 december 2007

Sommaren 1942b

Under sommaren detta år var skådespelerskan Tengroth i arbete mest hela tiden. I Filmjournalen hade publicerats ett kortare reportage kring en av hennes få lediga dagar med bilder av ysterhet och svampplockning.

Fotografen var uppenbarligen en man som såg om sitt hus, i Husmodern nr. 37, 1942 är ett fotografi ur reportaget omslagsbild - och nu i färg! Fröken är klädd i en mildjekort blus med krage och till det långbyxor, en inte helt ovanlig mundering om man granskar samtida bilder av Tengroth. Dock för det tankarna till en passus i Eva Blomgrens bok om bilden av 'filmstjärnan' i tidskriften Filmjournalen Vill ni se en stjärna? (Nordic Academic Press, 2006): "aktriser benämns lesbiska om de klär sig i långbyxor"!

Blomgren tycker sig finna att i memoarer av dåtidens stjärnor skrivna från 1980-talet och framåt diskuteras mer öppet bi- och homosexualitetens roll inom skådespelarkretsar och samvaron inom yrket. Internationella stjärnskott, som Mai Zetterling, har lättare att behandla frågorna än de som stannade kvar i den svenska fållan. Detta tolkar dock Blomgren som en överenskommelse, en tyst acceptans att detta talar man inte om. I Annalisa Ericsons Mina sju liv berättas hur författarinnan med make inviteras till en fest på Bellmansro 1944 där man med flödande champagne firar att homosexualitet avkriminaliserats: "Vid bordet satt bara glada och lyckliga män, kända och okända som äntligen kunde känna sig som friborna människor. En afton som jag sent glömmer."

Säkerligen en omtumlande kväll även för herr maken, löjtnant Uno von Segebaden, som straxt innan avfärd till Bellmansro presenterats för Annalisas kollega Katie Rolfsen i hennes loge - där hon tog emot utan en tråd på kroppen!

Angående den gränsöverskridande kärleken erinrar sig säkert den minnesgode att både Törst och Nattportier innehåller texter som behandlar ämnet. På ett rätt naturligt sätt.

[Foto: lennart-per olov]

onsdag 26 december 2007

Vem kan man lita på 2: Olle Thörnvall

Eller: "Mothugg 2", kanske rent av "Häng dom högt 2".

Jag har tidigare nämnt författaren (dessutom textförfattare till och stundtals musiker i popgruppen Trettioåriga kriget) Olle Thörnvall som 2006 gav ut en smått fantastisk essäsamling kallad På och utanför kartan på ellerströms förlag som tar upp ett antal så kallade glömda författarskap ur 1900-talets svenska litteraturhistoria. Thörnvall reser runt, upp-, under-, besöker platser och personer som har med författarna att göra. Försöker hitta vad som drev dessa andar, vad som fick dem att skriva, hur det blev som det blev och resultatet blir en charmerande och rolig, ja, en kunnig bok.

En annan av Thörnvalls titlar finns även lätt tillgänglig: Det svarta puzzlet (ellerströms, 2002) som är en längre essä om poeten Bruno K. Öijer och den mannens kraftfulla poesi. Finns som pocket. Boken inleds rätt frejdigt med småroliga historier om Thörnvalls väg in i Öijers skrivande och dråpligheter från poetens biografi. Efterhand ändras dock fokus till en mer trist analys av dikterna, bokutgåvorna och motivbildsundersökningar som rätt snart kan få en icke-litteraturvetare att förstrött bläddra i bokhögen efter en annan volym att läsa.

Nå, jag trodde att Thörnvalls närvaro i detta sammanhang var till ända i och med att Tengroth inte rymdes i den ovan nämnda essäsamlingen, men ser man på, nu är det plötsligt dags att åter bereda den mannen lite utrymme. Under julhelgen lyckades jag få fatt i ett exemplar av novellsamlingen Historien om Julia och andra noveller från 40-talet sammanställd av vår vän Olle Thörnvall och utgiven av En bok för alla 2000. Volymen är en antologi med ett antal noveller publicerade i Sverige under sagda decennium, 18 författare är representerade, några fortfarande kända, andra mer anonyma i vår tid och Thörnvalls goda intention är att lyfta upp dessa om inte i ljuset så åtminstone ut i halvskuggan.

Inledningsvis får vi veta vad en novell är:

"En novell är en kort prosaberättelse. Det ligger därför i dess natur att vara koncentrerad och lite noga med vad den tar med och vad den lämnar åt läsaren att ana. Ofta kretsar den kring en avgörande händelse i någons liv, men den kan också i förtätad form ge ett helt livsöde eller ett psykologiskt porträtt. Ibland vill den främst förmedla en stämning, ett känsloläge, en fundering över tillvaron och dess villkor. En del noveller har en tydlig poäng medan andra mera liknar en skiss, ett ackord som tonar ut i ovisshet."

Gott så. Thörnvall presenterar sedan i sin inledning tiden och författarna och kommer slutligen in på frågan som naturligtvis skaver ett modernt öga: varför är 17 av 18 författare män? Den enda kvinnan representerad är Eva Neander, ett odiskutabelt val, och så många andra kvinnliga novellister finns inte, enligt Thörnvall. Ett par namn nämns: Maj Britt Eriksson och Ingrid Arvidsson, men ingen av dessa platsar av skilda anledningar.

Därutöver skriver han: "Noveller innehåller däremot Birgit Tengroths debut Törst från 1948, men de är i gengäld inte bra, bara ytligt sensationsbetonade. Men författarinnan var ju skådespelerska och boken såg minst sex upplagor samma år."

Nu är det ju inte solklart om Thörnvall avser att Tengroth är en kass författare överhuvudtaget eller om det mer handlar om att texterna i Törst inte håller måttet strikt novelltekniskt, men den lite raljanta fortsättningen får mig att gissa på det förstnämnda. Att boken väckte sensation var och är ju uppenbart men Thörnvall antyder mer att Tengroth skrev i sensationssyfte, för att casha in och att de (minst) sex upplagorna enbart var slipprigt läsande utan någon som helst litterär bärkraft.

Var och en tycker vad den vill men nog anser jag att detta är ett lika slarvigt och dumdrygt yttrande som Crister Enanders tidigare släng att Birgit drev Ahlgren ut i solkig kommersialism genom sina snobberier och höga bekvämlighetskrav. En nonchalant gest med högerarmen som sätter det upphällda dunkvinet i vänstra handens dricksglas i rörelse motsols. Nog hade man kunnat vänta sig lite mer finess och varsamhet.

Om jag hängt med i alla vändor så kvarstår väl vår nuvarande fjuttregerings beslut att dra in statsanslag som går till En bok för alla och som i stort sätt sänker förlaget. Så kan det gå. Julefriden sänker sig åter. Endast tomten är vaken.

[Fotot ovan på Thörnvall är snott från Trettioåriga krigets mypsacessida.]

torsdag 20 december 2007

Birgit minns: Signe Hasso

Sveriges television körde för en dryg vecka sedan på bästa eftermiddagstid filmen Karriär från 1938 i regi av Schamyl Bauman, en alldeles strålande berättelse om ett fritt teatersällskaps vedermödor och lyckans lynnighet. Förutom den alltid imponerande Sture Lagerwall i den manliga huvudrollen var filmens stora stjärna den 23 år gamla Signe Hasso, en, måste man säga, helt underbar varelse.

Fru Hasso, född Larsson, var en månad yngre än Tengroth. Född i Stockholm möttes deras stigar tidigt i samband med uppsättningen av pjäsen Flickor i uniform på Blancheteatern 1934. En föreställning som blev Hassos stora genombrott och i en artikel i Vecko-Journalen, nr 13, 1952 skriver Birgit ett porträtt av sin före detta kollega och minns där repetitionsarbetet inför pjäsen och succén som följde. Signes succé vill säga, Tengroth påpekar ödmjukt att hon själv hade en mycket enkel och okomplicerad roll. Istället ramlar Hasso in på scenen i samband med en tidig kollationering, nittonårig, redan gift och mor, utan direkt erfarenhet förutom ett par reklamfilmer och från första stund tar hon scen, regissör och uppsättning i besittning.

"Jag vill bli så stor att jag kan tala alla världens tungomål och bli förstådd av hela världen!" utbrister Hasso under repetitionernas gång och Birgit knycker på nacken åt en sådan förmätenhet och kan först senare identifiera yttrandet som taget ur Apostlagärningarnas andra kapitel och den heliga Andes utgjutning. Och visst, påpekar Tengroth, utgjöts Anden över den teaterscenen!

Birgit kan dock inte hålla inne med ytterligare funderingar: efter succén greps Hasso av "panisk rädsla" att förlora hettan i sitt spel, alltså kastade hon sig ut i vimlet, ut bland människorna, superade och gick på nattklubb: "Hon kom in i den där livsföringen som inte stoppar, inte stoppar...den ständiga upprivenhetens perpetuum mobile. Tanklösa människor avundas skådespelare deras sorglösa liv, beundran, publicitet, nattliga fester. De är nog sällan lyckliga", fortsätter hon och hon borde väl veta. Yrkets förbannelse är att, och sedan citerar hon Edith Södergran: "se till att varje dag hämta friska blommor från helvetet."

Sedan sticker Hasso till Hollywood, vilket aldrig erbjöds Tengroth, och hon berättar att där minsann platsade inte en skådespelerska som Hasso, hon var dömd på förhand. "Stora aktriser gör sig endast undantagsvis på vita duken". Istället fick hon slita hund i b-filmer, stå i kö och vänta men gav aldrig upp, "från sina hårda uppväxtår förde hon med sig ovärderligt kapital, utvunnen ur besvikelser." Nu, säger sig Birgit dock ha sett Hassos namn i meterhög neon i New York, hon hade slitit sig upp igen och författaren säger sig glädjas därvid, men fan tro't! Texten igenom finns allt en litet njugg ton, ett törne, en knapp förnimbar men skavande irritation.

Reportaget avrundas dock lite galant med en bild som förenar avundsjuka och erkännande: från en gemensam promenad längs Strandvägen, Hasso i ny-, men felsydd, promenaddräkt, med en barnvagn som var både ful och till låns och en baby på tok för stor och tung. Stjärnan går där med långa kliv, svettig och utmärglad, men runt henne, ser Tengroth, skiner likt en gloria tron på teatern, på framtiden och familjen.

[På bilden, ur Vecko-Journalen, flankeras den självlysande Hasso av sina medspelerskor på Blanche: t.v. den för mig hittills okända Solveig Hedengran och till höger - som alltid på andra sidan skarven - vår hjältinna.]

måndag 17 december 2007

Birgit testar gränserna!

Jag har tidigare tagit upp filmen Atlantäventyret från mitten av 1930-talet, en av Tengroths tidiga huvudroller och noterat en lite förvånande homoerotisk vinkling i en för övrigt rätt banal historia. Per Olov Qvist tar upp samma sak i sin bok Folkhemmets bilder: modernisering, motstånd och mentalitet i den svenska 30-talsfilmen (Arkiv förlag, 1995) som ett exempel på den sociala och kulturella brytningstid som författaren menar att detta decennium innebar. I en absolut modern miljö, en atlantångare inredd i senaste eleganta funkisstil, klär den unga damen ut sig till skeppspojke och eggar den till synes maskulint virile styrmannen till den erotiska gräns att något måste bara hända för att bryta en händelseutveckling som är på väg att leda rakt in i, om inte fördärvet, så det pinsamma.

Även andra Tengrothfilmer tas upp som illustrationer av tidens anda där man pressar gränserna för tidigare (borgerliga) konventioner: Gläd dig i din ungdom (1939) med sängscener där visserligen nattsärkarna var på, men som ända var så avancerade att censurens saxar klippte friskt för att hålla det hela hjälpligt inom anständighetens ramar - så långt det nu gick. I de båda Edvin Adolphson-regisserade Vad veta väl männen (1933) och Flickornas Alfred (1935) samt Gustaf Molanders Familjens hemlighet (1936) behandlas delvis frågan om utomäktenskapliga barn, medan Molanders Ungkarlspappan (1935) tar upp barnlöshet och adoption för att säkerställa släktens och egendomens fortbestånd. Kanske inte himlastormande frågeställningar nu nästan åttio år senare men uppenbarligen något som gav höjda ögonbryn på den tiden.

Detta senare är som synes enbart läsfrukter, det finns säkerligen anledning att återkomma när jag fått tillfälle att själv se filmerna. Hallå SVT!

Qvist är filmskribent och har förutom denna genomgång av den svenska filmen på trettiotalet och den spegel av samtiden den kan sägas vara även skrivit en guide över svensk och finsk film för det amerikanska förlaget Greenwood Press, varit utgivare av tidskriften Filmhäftet, gett ut ett relativt nyutkommet skådespelarlexikon Svenska skådespelare i film och TV 1897-2000, band 1 och 2 (Svenska filminstitutet, 2002) "cirka 1600 sidor med en vikt på 5,2 kilo" och skriver för närvarande i Uppsala Nya Tidning.

tisdag 11 december 2007

Omläsning 3: "Julibarn"

1950 ger Tengroth ut sin tredje bok, romanen Julibarn. Och frågan är om inte detta är hennes största stund, endast minnesboken långt senare når samma höjder.

Romanen är uppdelad i två delar plus en tredje som närmast fungerar som ett appendix, ett efterord. Inledningsvis skildras barndomens Stockholm, i kvarteren kring Östermalmstorg och hemmet på Majorsgatan. Här passerar familjen och släktingar revy, här beskrivs motsättningen mellan dröm och verklighet, faderns molnvandringar och moderns nattvak för att arbeta ihop det dagliga brödet. Både mamma och pappa kommer ur välsituerade borgerliga familjer men hemma hos Billmans (d.v.s. Tengroths) finns inte många korvören. Sommarloven i skärgården i hyrda hus upphör, istället försäljs det ärvda möblemanget och barnen kläs upp i övertagna och omsydda kläder

"Jag visste inte vad som menades med konst. Men jag hade börjat tro på konsten. Som malen dras till ljuset drogs jag till denna andra verklighet."

Efter detta kommer en berättelse om skolåren på Operans balettskola. Här lever själva operahuset sitt eget liv och i dess inre syns udda personligheter, bakom stängda dörrar hörs främmande tungomål, här ställs krav och närs förväntningar. Flickorna springer i korridorerna och ser Jakobs kyrkas urtavla från sminkbordet. I den stimmande flickskocken skymtar Annalisa Ericson, "Gurli": "det lilla söta ansiktet ligger inkrympt i en pastejdeg av spackling och hon har varit uppkallad till operachefen och fått en skrapa." Precis samma historia berättas i någon av Ericsons memoarböcker. Här intrigeras och jobbas för fördelar, somliga kastas ut, andra når någon form av framgång, här finns målmedvetenheten att hela tiden positionera sig till omvärlden.

"Vi var fattiga. Vi var alla en smula på kant med tillvaron. Vi var på flykt från något. Vi bar allesammans på en längtan. Det var i denna längtans tecken som vi dansade."

Och ända från de tidiga barnåren, som en del av en stor syskonskara, beskriver Tengroth sin längtan att bli "något", att nå framgång, kosta vad det kosta vill; hon kanske saknar gemenskapen, vännerna, men hon är beredd att betala priset. Del II avslutas med barndomens sista dag, konfirmationen borta på Kungsholmen i vad som förmodligen är S:t Görans kyrka med ett par gamla mostrar som enda sällskap. Hemma i våningen väntar mamma, alla andra är frånvarande. Ensam i tillvaron, ensam i familjen. Hon gör en teatergest, trycker baskern på sned och går ut i "livet".

Del III tar vid tjugo år senare. Huvudpersonen firar sin 35-årsdag ensam på ett sjavigt matställe, "Här satt jag i alla fall inte i vägen. Här skräpade jag inte ner". Det vilar ett mörker över de år som gått. En kort promenad längs sommartysta gator bort till Kungsträdgården, en trevande konversation på en parkbänk med en främmande man som följt efter henne, lika vilsen som hon, en flykting som kommit någon annanstans ifrån. Hon samlar sig, reser sig och bryter upp igen.

I den här boken finns kanske också nyckeln mot det bråddjup jag kan känna öppna sig några steg framför mig, den känsla av fritt fall som emellanåt griper mig när jag möter Tengroths blick genom hennes texter: "hemlös, barnlös, skamlös, skoningslös."

Julibarn måste ha skrivits under perioden med Krag, och hon är vid denna tid högproduktiv, på tre år har hon gett ut tre böcker. Och redan i bokens förstaupplaga påannonseras nästa bok, eller "del" som det kallas, Jungfruburen.

söndag 2 december 2007

Sommaren 1942

I ett kort fotoreportage i Filmjournalen nr 33, 1942 klär sig Birgit Tengroth i gympadojor, spänner på byxklämmorna, packar cykeln och "sticker ut till landet och fåglarna". Är man stadsflicka vill man dock gärna ha stenstaden inom synhåll! Det är i alla fall en av hennes få fridagar denna sommar, efter att sedan våren medverkat i fyra långfilmer.

Tidningen sammanfattar: "Den raraste och naturligaste och bussigaste av våra filmflickor - en tös med både hjärta och huvud på rätta ställena."

Jojo, inte undra på att det blev tvunget att bryta sig ur den rollen ett halv decennium senare med författarskapet! Snygga byxor i alla fall.

[Fotograf okänd]

lördag 1 december 2007

"Den första kyssen?"

"Uh, jag ryser än. Men måste efteråt skratta. Det var i Hans livs match. Scenen skulle tagas på en byggnadsställning och solen sken vackert. Jag nekade att kyssa Björn Berglund. Man försökte tvinga mig, men det gick inte alls, ty jag bara grät. Och då togs scenen på annat sätt."

I Filmjournalen nr. 46, 1939 intervjuas lilla fröken Tengroth i Sandrewateljéerna på Lästmakargatan i Stockholm. Det unga stjärnan är sedan en tid "freelancer", hon har inte förnyat sitt kontrakt med Svensk filmindustri och är nu sin egen. Efter lite rundsnack och stämningsbeskrivande är intervjun uppbyggd som frågor enligt modellen "Min första...". Upplägget kan tyckas lite enkelt men resultatet blir en artikel som ger en bild av dåtidens kultur-Stockholm och den miljö Tengroth steg upp i:

Hon såg sin första film, Baby Peggy, på Bostock [Drottninggatan 71 A] och sedan en på biografen Linné [Humlegårdsgatan 8].
Hon var första gången på Operan och såg en uppsättning av Bäckahästen.
På Oscarsteaterns skolföreställningar, dit hon gick regelbundet, fick hon tillfälle att uppleva Gösta Ekman [d.ä.] i Lycko-Pers resa.
Henns första bal var på Östermalms läroverk.
Hennes första roman hette Jag släpper dig ej av Courths-Mahler. Que? Någon?
Hennes scendebut skedde på skolan, Normalskolan för flickor där hon deklamerade Per Svinaherde.
Hon uppträdde i radio första gången i Barnens brevlåda där hon läste upp Lille-Pers vandring (många Per i en liten flickas liv!). Honoraret var fem kronor som hon använde till inköp av...galoscher!
Hennes första ensamma resa var en ångbåtsfärd mellan Stockholm och Gräddö. Och den första utlandsresan var ett stipendium från Operan som resulterade i en resa med en väninna till Rostock. Det var på plats i Tyskland som Per-Axel Branners telegram nådde henne med ett erbjudande om en första större filmroll!
Teaterdebuten var som Lille Petter i Lille Petters resa till månen och den första huvudrollen var senare på Vasateatern i pjäsen I sådana tider.
Operadebuten var i baletten Eldfågeln med Elly Holmberg. Birgit "stod i sista ledet, klädd i blått och silver, men syntes ej."
Sångdebuten? Jo, förståss på Operan! Som sjungande statist i Orfeus i underjorden.

Ingen direkt påver miljö för en ung flicka. Så sköt ju också karriären fart med buller och bång och nå'nstans i den här fasen sitter hon i framsätet på Hasse Ekmans bil...

Mannen som aldrig blev kysst:
skådespelaren Björn Berglund (1904-1968) dansar med Birgit i filmen med kysscenen från 1932. Den musikintresserade kan titta lite närmare på kvinnan med den skarpa profilen som dansar med Sigge Fürst till höger om vår hjältinna: känns hon bekant?

Det är operasångerskan Anna-Lisa Berg. Ett år senare, 1933, skulle hon väljas till Stockholms Lucia och dryga året därefter, 1935, ingå äktenskap med en ung rising star vid Stockholmsoperan: Jussi Björling. Den blivande fru Björling medverkade under åren 1931-32 i fem filmer i mindre, namnlösa, roller. Född 1910 avled hon så sent som förra året, 96 år gammal.

måndag 26 november 2007

Tengroth på tiljan 3b: En månad på landet

Vi har tidigare uppmärksammmat Birgits framgång på den skånska teaterscenen genom hennes roll som Natalia Petrovna i Turgenevs En månad på landet på Malmö stadsteaters Intima scen. I veckotidningen Se, Nr. 4, 24-30 jan, 1946 uppmärksammas föreställningen genom ett tvåsidigt bildreportage där man förutom en rad pigga fotografier från scenen citerar teaterkritikern professor Ragnar Josephsons omdöme om uppsättningen:

"Den stora segern hemförde Birgit Tengroth i Natalias roll, en förtjusande scenfigur...men framför allt ett spel som måste kallas lysande. Detta är nog den mest virtuosa prestationen som hittills förekommit på Intiman. Kvinnlighetens hela vapenarsenal står den unga skådespelerskan till buds på det mest naturliga sätt och kritikern kan inte annat än lägga ned sina vapen...Ja, det hela tillsammans är en scenisk tilldragelse som man ej kommer att förgäta så snart."

Det manliga hjärtat klappar högt och jublande nere i bänkraderna. Josephson var en på sin tid känd konsthistoriker som publicerade artiklar i stort och smått på ett synnerligen omfattande sätt. Att han dessutom var en man som borde ha haft gott omdöme visar några av hans publicerade titlar: "Den svenska smaken", "Världens bästa dramer i urval" och "Levande konst genom tiderna". Karriären kröntes också med inträde i Svenska akademien. Dock bar inte lovorden speciellt länge, fyra år efter dessa rader skrevs hade Tengroth lämnat såväl teater- som filmscenen. Kvar fanns därefter bara de skrivna orden, ord som skulle finnas kvar, och drabba, gripa och plåga långt efter det att ridån hade fallit.

lördag 24 november 2007

Birgit på DVD!

Glädjande nyheter som jag missat fram tills nu trots att det verkar vara vida känt i filmkretsar: Hasse Ekmans skimrande mästerverk Flicka och hyacinter släpps som DVD i december! Förutom Ekmans lysande manus och regi, strålande skådespelarinsatser in i minsta biroll var ju detta Tengroths sista insats inom filmen. Min själ en sorti på topp!

Tack Helena Marcusson för att du gjorde mig uppmärksam på detta!

fredag 23 november 2007

Birgit i framtiden, utvikning.

Ett ovanligt, men likafullt glädjande inlägg från läsekretsen: den dag dramatiseringen av Birgit Tengroths livs skall ske är det självklart vem som skall axla huvudrollen: Noomi Rapace. I Dagens Nyheter har hon tidigare sagt att hon "älskar olyckliga roller", vilket kan vara en bra början, liksom följande ord: "det är ångesten som har hittat mig, inte jag som hittat ångesten." Dessutom förtydligar hon i dagens tidning: "jag är intresserad av människans dunklare sidor, det som inte är så lätt eller välbalanserat, sprickorna."

Nu kan man (kanske) tycka att fru Rapace är predestinerad för rollen: hon är som bekant gift med skådespelaren Ola Rapace som nyligen hade en av huvudrollerna i långfilmen Allt om min buske som regisserades av Martina Bingert som tidigare gjort kortfilmen Lida pin som var baserad på valda delar ut Nattportier av...Tengroth.

Så kan det bli. Allt hänger ihop. På sitt sätt. Den som lever får se.

[foto ur Dagens Nyheter]

onsdag 14 november 2007

Alli Halling

Alli Halling, eller Anna Lisa som hennes dopnamn löd, kvinnan som gjorde en intervju med Tengroth i Damernas värld 1950, var inte en okänd ung reporter som knackade på dörren, neg och plockade fram penna och papper. Nej, med lite elementär research visar det sig att hon själv varit skådespelerska - om än med en rätt kort karriär: Svenskt skådespelarlexikon (1973) listar fem titlar, medan Svensk filmdatabas nämner nio filmer mellan 1929 och 1946. Mestadels handlade det antingen om icke krediterade roller eller rent av namnlösa figurer. Hennes näst sista insats från 1941 var ingen mindre än Så tuktas en äkta man i regi av Ragnar Arvedson - med Birgit i huvudrollen!

Alltså inte undra på att de var hej & du! Halling var dessutom född 1907, alltså åtta år äldre.

Filmkarriären avslutades 1946 och Halling övergick till en skrivande verksamhet (jämför med Tengroth) - för det mesta handböcker i avdelningen heminredning och matkonst (här lämnar vi definitivt likheterna med Birgit!). Hon publicerade under femtiotalet flera böcker om svensk och fransk matkultur. Sista boken kom 1960 och sex år senare låg hon i graven.

Hon var ingift i branschen, med skådespelaren Einar Axelsson som gjorde ett stort antal filmer alltifrån Victor Sjöströms tid fram till sitt sista levnadsår 1971. Karriären avrundades med roller såväl i Bengt Lagerkvists TV-uppsättning av Röda Rummet som Torgny Wickmans Eva, den utstötta [nyutgiven av Klubb Super 8]! Sannerligen en livsresa genom en tidsepok från debuten i Körkarlen!

tisdag 13 november 2007

"Skaplig kärve med hönsen hemma..."

...sa mjölkbudet till journalisten Alli Halling när han fick veta att hon skulle intervjua Birgit Tengroth. Och, förklarar Halling för andra samhällsskikt och eftervärlden, detta betyder högsta beröm för både charm och intelligens!

Intervjun publicerades sedan i Damernas värld (nr 38, 1950) och är intressant på flera sätt. Den är gjord kanske ett halvår efter Forssells intervju som tidigare behandlats och där den manlige journalisten snarast lät sig övermannas in i ett stilla, förälskat lyssnande verkar den kvinnliga kollegan triggas in i ett entusiastiskt pladdrande samtal där hon efter några rader är hej och du med celebriteten och frågor och svar kastas fram och tillbaka. Båda intervjuerna ger dock samma bild av Tengroth, av en kvinna som kastat av sig en roll, ett skådespel och nu är den hon kanske är, men framför allt den hon vill vara!

"En pratstund med Birgit Tengroth är stimulerande som svart kaffe", inleder reportern, och därefter skissas personen Birgit upp: "Hon är välgörande frisk i synpunkterna, hon är frejdigt rak på sak, hon är i lycklig avsaknad av all sorts sentimentalitet men har fonder av sentiment parat med rivande humor - hon hoppar som en levnadslustig fjällbäck från ämne till ämne och prickar in replikerna som femettor i 150 km:s hastighet. Det hon säger är kvickt formulerat och har en listig underton som man inte blir riktigt klok på. Och så glimrar hennes ekorrögon medan hon avvaktar effekten. Det tar nämligen tid innan omgivningen fattar hennes bisarra tankevolter - men fattar man äntligen så förbluffas man av det logiska sammanhanget. Birgit är så glasklar i tankegången - hennes ordlekeri är ytterst raffinerat - och ändå får man ibland känslan att pratet från hennes sida medvetet görs till goddag-yxskaft. Hon vill se hur folk artigt reagerar inför det obegripliga. Och så återför hon blixtsnabbt samtalet till utgångspunkten och de andra står där men munnen full av stora, dumma potatisar."

Många ord att citera men, sannerligen, en spännande kvinna! Eller påfrestande? Och på bilderna som illustrerar artikeln (och som inte verkar ha något med intervjusituationen att göra) där glimrar minsann ekorrögonen och hon uppför sig närmast spralligt och poserar lekfullt i vit blus, vida långbyxor och röda sommarespadrillos.

Nå, vad säger hon då? Vad gäller litteraturen och efterspelet till Törst säger hon att boken var chock såväl för henne som för dem som fick boken i sin hand: "De trodde inte att jag var sån och jag trodde inte de var såna." Hon har alltid varit en flitig läsare, det finns författare som hjälpt henne och de som stjälpt henne. Som fundament på nattduksbordet finns dock alltid Ekelund och Södergran (liksom de låg där ett halvår tidigare i Forssells rapport).

Hon kommenterar samlevnad: man gör slut och man gör slut och av många små slut blir till slut ett bokslut...och inte förändrar sig en kvinna på grund av äktenskapet, men horisonten kan vidgas, och den kan krympa. Vilket den ännu inte gjort för Birgit, här bor hon ännu i Krags tvåochenhalvrummare i Köpenhamn, de besöker Paris, och färdas njutningsfullt genom Schweiz och Savojen, men något har börjat skava: hon vill bo "i tält", då är man varken bofast eller resande, man behöver inte ha samma politiska uppfattning som sin man om dock inte skillnaderna resulterar i missuppfattning. "Då har man valt fel människa. Det gäller både politik och kärlek." Och vad är då lycka? Jo, att "vara lyckligt olycklig, när man är tvingad till det", och här ser Halling en dörr på glänt som hon respektfullt låter bli att kika in i. Och om livets tvång som hustru: "Man måste ha kläder, man måste representera, måste diska. Man måste mer än man borde, eller hur?" Ja, livsdumhet och fantasilöshet i förening med konventionell livsuppfattning ger den säkra människan. Menat som motsatsen till Tengroth själv.

Nej, jublar Halling om sin själsfrände, hon passar bäst i brunt! Hon vill ha sällskapsliv som rolig teater, hon lämnar helst disken (om möjligt till andra), mår bra av sin chateaubriand (se Forssell!) och dricker sin espresso, sitt rödvin, sin sherry och vermouth, röker oavbrutet amerikanska cigarretter och avskyr alla ord på P, speciellt: pekfinger, program och planer!

Hon säger: stå still vid fönstret: hör inte på dagsnyheterna. Hör fågelsång och kaffet koka över.

[Fotograf: Stig Grip]

fredag 9 november 2007

"Jag håller på och försöker hålla mej oppe"

"Jag har träffat många underliga och svårtydbara och komplicerade människor i min tid, men jag vågar säga: ingen mer fascinerande och oroväckande än Birgit Tengroth."

På hösten 1949 besöker författaren Sven Forssell vår hjältinna i hennes bostad för tydligen har han fått i uppdrag av tidskriften Filmjournalen att skriva ett porträtt. Det dröjer dock inte många minuter innan han lägger notesblocket åt sidan för att helt ägna sig åt detta samtal som alltmer fascinerar honom. Hans minnesanteckningar publiceras sedan i tidningen, i nummer 1, 1950 i form av ett brev till redaktionssekreteraren.

"Hon var inte sådan jag föreställt mig henne. Du vet, man har under en lång följd av år bildat sig en uppfattning (nu ser jag hur dumt det låter!) om en människa, och så plötsligt när man möter henne märker man att hon är helt annorlunda, ja på alla sätt annorlunda än man tänkt sig, och annorlunda alla andra man lärt känna."

Birgit bjuder på chateaubriand och stekt potatis och Forssell mumsar på och lyssnar under fem korta timmar till skådespelerskans utläggningar, "du vet hur få de är som man kan sitta och tala med och lyssna till flera timmar i sträck utan att bli trött."

Han noterar hennes litteraturval: Edith Södergran, Almqvist, Shakespeare, Vilhelm Ekelund, Hesse, Hagar Olsson, Bibeln.
Hennes improviserade aforismer.
Hennes oräkneliga infall och utfall.
Att hon längtar till Paris.
Till ljuset och värmen.
Att hon karaktäriserar sig som Lycklig.
Att hon inte talar skit om någon.
Att hon skriver på sin tredje bok.
Att hon röker "febrilt, nervöst".

Han gillar citatet i rubriken ovan som kommer från Birgit som svar på en kollegas fråga vad hon höll på med.

Det är inte utan att det känns som om Forssell nog blir lite förälskad i den han möter: "De där snabba skiftningarna i ögonen, de flyktiga leendena, händernas rörelser, den mjuka varma charmen i hennes sätt att vara. jag tror att hennes inre människa är oförändrad, absolut oförstörd. Hon är disharmonisk, kanske, eller 'kluven itu' som Dostojevski säger, men det är väl därför hon fascinerar. och det är väl därför hon kan skriva." Han blir "underligt varm i hjärtat. Man känner sig inte längre så fattig och ensam."

Sven Forssell? Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om karl'n men en kontroll visar att han gett ut ett antal skönlitterära titlar samt även stått bakom ett par filmmanus. Dessutom var Forssell ingen främling i film- och teatervärlden: han var under en period gift med Gudrun Brost och far till vår tids Johannes. Ett andra äktenskap ledde till att han blev farfar till TV-kändisen, eller ska vi säga TV-personligheten Gry Forssell - just nu aktuell på stans alla reklampelare!

tisdag 6 november 2007

Sven Stolpe

Jag var nyss fyllda femton år och min far som inom några månader skulle bli 50 hade bestämt att högtidsdagen skulle firas i Rom. Några veckor före avresan tog han mig med till Katedralskolans i Linköping aula där författaren Sven Stolpe skulle hålla föredrag om den eviga staden. Jag minns inte något av själva föreläsningen, eller diabilderna som illustrerade det hela, men jag minns den lille skriftställaren och kulturpersonligheten där framme vid pulpeten som med kraftfullt och armviftande engagemang höll sin dragning.

Stolpe var vid denna tid en kändis (femtiotalsupplagan av Svensk uppslagsbok ger honom drygt 1 1/2 spalt!), författare och debattör, katolik, biograf av drottning Kristina och den heliga Birgitta, och ofta förespråkare för vad som vid denna tid betraktades som rejält konservativa värderingar även om man kan misstänka att det snarast rörde sig om etik, kristen tro och respekt för individen. Han var dessutom lite av en lokalcelebritet eftersom han sedan en tid uppehöll en lektorstjänst i Mjölby - av alla orter. Ibland synes Herrens vägar vara mer outgrundliga än eljest. Han tvekade aldrig att framhålla sina åsikter ändå upp i gubbåren vilket, vill jag minnas, så småningom ledde till att han vid hög ålder fick en rejäl omgång stryk på t-banan här i Stockholm.

Nå, Stolpe var dessutom recensent i Aftonbladet vid tiden för Törsts publicering och han kastade sig med all kraft över Tengroths debut och nådde närmast herostratisk ryktbarhet genom sin totala sågning av den 28 augusti 1948: "en av de råaste och snuskigaste som utkommit på svenskt språk"! Förutom att boken är fylld av "spyor, slagsmål och sexualsnusk" summerar han att "under de 20 år som jag varit verksam som recensent har ett så lågtstående litterärt opus aldrig kommit i min hand."

Varför dessa tillmälen? Enligt uppgift hade rallarsvingarna delvis sin grund i att Stig Ahlgren straxt innan skrivit ner en av Stolpes böcker och nu var det dags att ge igen! Sedan boken, bl.a. tack vare detta utfall, blivit en kommersiell succé, kunde Stolpe - som han ironiskt noterade i sin anmälan av Tengroths nästa bok Nattportier - på tåget Göteborg-Stockholm räkna till 42 exemplar av Törst i tre av tågets salongsvagnar!

Tengroth tog, som tidigare framgått, mycket illa vid sig men skriver någonstans att hon senare vid en bjudning stötte på Stolpe som visade sig vara en mycket artig och, ja, rent av trevlig och behaglig person. Kanske, funderar Birgit: om en sådan person kan vara trevlig, så kanske även jag kan vara det. Hon fann tröst vid den tanken.

onsdag 31 oktober 2007

Hon ler i marssolen

Det är 1941, livet börjar röra på sig, kanhända, hon är fri kvinna, hon flyttar till våning på Styrmansgatan, hon är stjärna, gudbevars.

Hur var det Hasse Ekman, "den oförgätlige" som det stod i dödsannonsen, skrev?

"Gummorna gummade upp och gubbarna gubbade till, skvallerkrönikor och reportagefotografer kilade runt som beskäftiga små parasitdjur i celebriternas skugga. Premiärlejonen poserade lyckligt flåsande i guldbrokad och silverlamé i mellanakternas modeuppvisningar och lakanen gled allt längre ner i den svenska filmens kärleksbäddar...Ja, det var tider det! Fjärran från konstnärliga skägg och svettiga islandströjor, källarteaterambitioner och italiensk neorealism. Swing och Sex, Thriller och Crazy var dagens lösenord i nöjesbranschen. Och så HÅRDKOKT - ända in i helvete hårdkokt; och Ömtåligt och Brännbart!""

Vi lämnar allt det som komma skall åt sidan en stund, vi låter det vara en timme eller två, kanske för en hel kväll nere på Cecil. Birgit Tengroth ler i marssolen.

torsdag 25 oktober 2007

Boenden 6: Styrmansgatan

Tills dess att man tar sig samman och söker upp stadens arkiv och eventuella mantalsregister får undertecknad axla rollen av privatspanare och på gammalt sätt lägga pussel.

Under tidigt fyrtiotal verkar Tengroth ha varit bosatt på Styrmansgatan, en gata på Östermalm som sträcker sig nerifrån Strandvägen och avslutas uppe vid Karlaplan. Hit flyttade hon in i egen våning som hon inredde under överinseende av den namnlöse älskare som tidigare nämnts som officer vid Flygstaben och benämnd av Birgit i sin minnesbok som Vinthunden. Här uppe drivs hon också in i en livskris som hon beskriver i boken:

"Ändå...en kväll, jag har gått och lagt mig, när en känsla kommer över mig att jag vill dö. Det är onormalt, säger mig förnuftet, men en kväll som denna är alla minnen bortsopade och förnuft utan minne är ekot av ett eko och knappast det. När självmordsbeslutet är på väg att fattas, fattar förnuftet inte meningen med livet. Ingen hjälp är att påräkna från det hållet, när man är andligt dödssjuk."

Plötsligt anar hon faran, hon kastar en ulster över nattlinnet och rusar ut på gatan, "tar en bil vid taxistationen mitt över och flämtar: 'Hotell Stockholm'...Där bor Karin Petersén tillfälligtvis."

Förmodligen avser hon här Hotell Stockholm Hospits nere på Norrmalmstorg 1, Petersén var i alla fall Gösta Ekmans (d.ä.) barndomsväninna som gjort en karriär inom Sandrews, tidvis som kamrer vid flera teatrar och som satt på en förmåga att skapa förtroende...och förskott. Och i fotändan av hennes hotellsäng fick nu Birgit krypa upp och samla ihop sig själv.

Medan taxin far iväg längs nattysta gator kan privatspanaren i lugn och ro plocka fram Svenska turistföreningens resehandbok "Stockholm och dess omgivningar, fjärde upplagan" från 1923. Till boken hör ett utvikbart kartblad över dåtidens Stockholm och söker man upp Styrmansgatan finner man vid korsningen med Linnégatan utmärkt en "automobilstation" vid Linnégatan 69, d.v.s. vid dagens teaterlokal Elverket. Nu är i och för sig tidsavståndet betydande mellan 1923 och Tengroths panikrusning uppemot 20 år senare och stationen kan mycket väl ha flyttats men låt oss anta att den legat fast. Då bör skådespelerskan ha varit boende på Styrmangatan 45 eller 47 i någon av portarna på var sin sida Linnégatan om hon nu hämtat bilen "mitt över". (På ett liknande kartblad från en efterföljande handbok från 1930 är stationerna borttagna.)
På andra sidan kvarteret löper parallellt med Styrmansgatan också Grevgatan där det kafé låg varifrån Birgits morgonkaffe skickades upp med bud. Något söderut, vid Styrmansgatans korsning med Storgatan ligger det apotek utanför vilket Birgit gjorde sitt sista försök att bryta promenaden mot pastorsexpeditionen dit Ahlgren och hon ämnade sig för att ta ut lysning.

Nu visar turistföreningens karta i och för sig också en bilstation vid Styrmangatans mynning mot Karlaplan men något säger mig att boendets beteckning skulle sett något annorlunda ut om det legat där. Nå, framtida spaningar får ge mer exakta svar.

Även om Tengroth är öppen i sin skildring ovan så visade hon en annan sida utåt. I Elisabeth Reichs artikel i Husmodern 1980 citeras reportage från den tiden: "Reportrar som besökte henne på Styrmansgatan där hon bodde ett antal år på fyrtiotalet, vittnade alla om vilken obändig livsglädje denna Birgit Tengroth tycktes utstråla. Någon skriver att 'hon skrattar mycket och ofta. Tycker det är ens skyldighet att vara glad om man kan'...Och hela tiden ler hon - även om en uppmärksam betraktare kanske upptäcker smärtan längst bak i den strålande blicken. Ty Birgit är fortfarande - trots att hon frigjort sig från beroendet av Edvin Adolphson - innerst inne djupt olycklig."

Inom några år promenerar hon alltså med Ahlgren borta vid Storgatan in i nästa fas av livet och den så kallade olyckan.

onsdag 17 oktober 2007

"Gränslös lycka, nattsvart tragedi"

Det krävs uppenbarligen inte en kvällstidning för att få fart på löpen, den 27 maj 1980 publicerar damtidningen Husmodern en artikel av journalisten Elisabeth Reich om Birgit Tengroth under den braskande rubriken "Hennes liv är ett enda drama. Gränslös lycka - nattsvart tragedi". Skulle inte kunna formulera det bättre själv. Artikeln, som är en översikt av Tengroths liv, ska tjäna som en introduktion inför kommande TV-visningar av ett antal filmer med Birgit.

Det hela är en översikt av Tengroths biografi, karriär och eskapader, hon är fortfarande i livet vid denna tid, och det är en rätt rapp och lustig genomgång, förvisso ett nerkok av diverse biografiska detaljer hämtade från Tengroths egna texter och annat välkänt skvaller. Reich påpekar att skådespelerskan redan vid unga år drevs ut i isolation på grund av sin "längtan efter att vara 'någon'". Trots de tidiga framgångarna var privatlivet "sedan länge ett totalt kaos", bland annat förorsakat av den tidiga amouren med den dominerande Adolphson, "den förtärande häftiga kärlekshistorien" som uppenbarligen stundtals gick parallellt med en annan affär med en annan gift man som dessutom resulterade i graviditet och abort. Man kan förstå kaoset.

Mötet med Stig Ahlgren beskrivs rätt utförligt, den middag där de träffades ("en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta") beskrivs här som ett rent beställningsverk av Birgit vars väninna kåsören Kid Bruncrona uppmanades att locka med sig ungkarlen Ahlgren. Närvarande vid denna parningsceremoni var Karin Kavli, Alf Sjöberg med makan Eva Tisell tillika väninna, docent Sandor Izikowitz. Samt då Bruncrona med sitt sällskap i hasorna. En månad därefter var de som bekant gifta, något som Tengroth här sägs ångra från första stund, Ahlgren var ju uppenbarligen rätt omöjlig som äkta man, fyllde mer rollen som vän, erotiker och intellektuell samtalspartner...en i och för sig inte helt dålig kombination.

Dock återförenades de två när hon återvänder efter utflykten med Jens Otto Krag, vars tillkortakommanden också beskrivs även om Reich påpekar att Krag och Birgit kan ge två helt olika skildringar av enstaka episoder. Den "nästan helgonlike" Ahlgren är ju också den som tålmodigt stöttar ex-makan under sjukdomsperioden som accelerar under 1960-talet.

Det hela avslutas, som bekant, med vistelsen nere i Ösmo utanför Nynäshamn. Reich noterar att stugan är ombyggd för att underlätta för ambulanspersonalen och att nu lever "den snart 65-åriga stjärnan totalt isolerad, svårt märkt av sjukdom."

onsdag 10 oktober 2007

Med mörknande melodi

Under rubriken "Omläst" upplåter tidningen Arbetet i Malmö söndagen den 27 februari 1994 en hel kultursida åt Birgit och hennes författarskap: Med mörknande melodi: skådespelerskan som blev diktare. Det hela har sin början i att kritikern och journalisten Carl-Eric Nordberg får syn på boken Törsts gula omslag i en skräpcontainer! Han fiskar snabbt upp den, går hem och läser boken.

Efter en något skral inledning blir Nordberg mer och mer fascinerad, de två avslutande novellerna 'Rapsodi under en handduk' och 'Resa till Arethusa', den första med "lejonklo", den senare ett "konstnärligt kraftprov". Det är huvudsakligen debutboken som redovisas men även den återstående författargärningen nämns, om än rapsodiskt. Han citerar med gillande Thorsten Jonssons positiva recension: "riktigt på samma sätt som här har fränhetens frasfria visa aldrig sjungits av en svensk författarinna."

Det märks att Nordberg haft roligt under läsningen och att han blivit positivt överraskad, han finner en familjeflicka som med livets gång alltmer revolterar mot konventionerna och i mitten av 1990-talet finner han henne vara värd en renässans, om inte annat som språkrör för kvinnans position i samhälle och tid. Nyktert betraktar hon vad hon ser och finner orden. Med anledning av Första Moseboks berättelse av Syndafallet konstaterar Tengroth:

"Det hade fallit mig ur minnet att det var på kvinnans initiativ som förståndet höll sitt intåg i världshistorien".

söndag 23 september 2007

Boenden 3b: Bergshyddan revisited

Den av kungl majestät dekorerade Jan Mårtensson har tillsammans med fotografen Ralf Turander just gett ut ett rätt maffigt bokverk om Djurgården, den norra och södra, och olika byggnadsverk man kan hitta i området, Kungliga Djurgården (Wahlström & Widstrand, 2007). I anslutning till Djurgårdsbrunn nämns också Bergshyddan och Mårtensson rabblar upp prominenta hyresgäster: Birgit hamnar nånstans mitt i. Efter Ingrid Bergman (förmodligen till stort förtret) men före Per Olof Sundman. Stig Ahlgren nämns inte alls trots att han uppenbarligen använde sig av huset längre än sin hustru.

Om någon fortfarande skulle tvivla på att fru Tengroth verkligen beträtt egendomens krattade grusgångar visar jag här ett foto där hon villigt poserar på andra våningen, hämtat ur Filmjournalen nr 39, 1945.

Jag kanske är dåligt fototekniskt bevandrad men nog har bilden en prägel av gammalt sovjetiskt fotografi, med olika belysning av skilda partier så att de ser närmast monterade ihop. Näst intill overkliga. Lite spooky, hatten poserar lika stramt som skådespelerskan.

Kungen själv har skrivit bokens förord, i så "fint" sällskap har inte Birgit varit sedan hon och Sickan gästade prins Eugen!

tisdag 18 september 2007

Lars Forssell introducerar

När poeten och allkonstverket Lars Forssell dog i somras blev man åter påmind om den mannens snille och frimodighet! SVT sände två dokumentärer som var sällsynt charmerande, en stor upplevelse.

Fortsätter man att bläddra i Sven Bromans minnesbok hittar man Forssell på många ställen. Uppenbarligen var tidningen Året Runt, och det måste jag erkänna var en nyhet för mig, en tidning med viss kulturell tyngd. Många är storheterna som skrivit i spalterna och just Forssell skrev under 1950-talet filmrecensioner och från 1957 anlitades han dessutom som lyrikredaktör, för dikt publicerades minsann i varje nummer. Forssell plockade fram egna favoriter, men också de så kallade Klarapoeterna stampade i farstun med bidrag och inte minst kom dikter och texter från läsekretsen som budades över till Forssells våning på Östermalm för gallring och översyn.

En av de författare som lockades till poesiförsök av Forssell var vår Birgit Tengroth som här i Året Runt fick chansen att debutera som lyriker! Sin vana trogen skrev Forssell en introduktion av författaren och enligt Broman löd den som följer:

"Detta är Birgit Tengroths diktdebut. Tidigare har hon - förutom som skådespelerska - gjort sig känd som en känslig och insiktsfull kulturjournalist och som författarinna till en serie halvt självbiografiska romaner, varav flera - kanske särskilt 'Junibarn' och 'Jungfrubur' - har en intensitet och känsloskärpa långt över det vanliga."

Rätt så, Lars! Om det faktum att båda de nämnda böckerna har getts felaktiga titlar har sitt ursprung i Forssells grogg eller Bromans småslarv vill jag låta vara osagt, men den dikt som följde var skriven i "Menton april 1958". Texten dök senare upp på nytt i diktvolymen Snedresa, 1964 - men då med titeln Om:

Impromptu

Om jag hade en flicka
på en sex sju år
skulle jag fläta rosetter
i hennes hår.
I går guld siden
blankt som aprilsolen
en försenad vår.
I dag gröna
sträva bomullsband
Jag flätar med mina fingrar
in i min flickas
och mitt eget hår
våra hjärtan som än inte känt
att livet räknas
i deras slag.
Jag flätar gula band
av drömmarnas trasor
in i min flickas förlorade vår,
tills natten dräper solen.

söndag 16 september 2007

Människor som minns 11: Sven Broman

Det ena ger förståss det andra, ögnar man igenom litteraturförteckningen i Gullan Skölds avhandling så finner man Sven Bromans memoarer Det handlar om kärlek...minnen från ett liv i tidningsvärlden (Wahlström & Widstrand, 1993). Broman ägnade detta sitt liv åt fack- och veckotidningar från hedenhös och framåt, 1950 började han att basa på Året Runt.

Författaren har uppmärksammats även för sina mellanhavaden med Greta Garbo, han har skrivit en del om henne och dessutom, om jag minns rätt, på något sätt hävdat sig vara hennes förtrogne. Broman avled 1998.

Gitter man bara bläddra förbi bokens gräsliga omslag i lägsta åttiotalsestetik möts man av en rätt charmerande genomgång av decenniernas flykt. Broman väjer inte för det ekivoka, han dras till havererade människoöden och gottar sig åt det som inte alltid tål dagens ljus, men människorna framträder istället rätt levande och närvarande. Boken är dessutom rikligt, och härligt, illustrerad med foton av memoralia och personer av alla de slag. Och dessutom, en mycket viktig detalj, med ett fylligt personregister!

Nå, det var som chef för Året Runt han fick nys om Tengroths skriverier. Abbe Bonnier kom in med en text och bad om ett omdöme och hon fick omedelbart anställning som krönikör och kåsör. Detta var i februari 1951 och i stort sätt var hon knuten till tidningen livet ut.

Broman porträtterar Birgit - under rubriken Nu hettar det till i Året Runt! - som en rätt kaxig, avig, trotsig dam men samtidigt öppen, varm och kanske framför allt ärlig. Hon beskrivs som en "blodfull kvinna. Hon hade en utstrålning som ibland var erotisk och där hon tycktes testa den man som satt framför henne". Efter återkomsten från Krag deltar hon på en redaktionsfest uppe på Strands takterass och efter många danser försvinner hon med en ung "bildskön" redaktör som dyker åter upp på redaktionen först efter ett par dagar. Djupt rodnande fick han sedan i dagarna sju mottaga paket med en ny slips, en var dag, och alla från Birgit.

Hennes roll på tidningen var, som tidigare nämnts, att komma med det oväntade, vara kontrapunkten. Hennes skriverier möttes också av reaktioner, bl. a. när hon trädde fram som katolik, men hon verkar ha varit mycket uppskattad både på tidningen och framför allt bland läsekretsen. Sju år yngre än Birgit verkar Broman också ha fungerat som vän genom åren, de repliker han lägger i Tengroths mun utmärks alla av närhet utan garde...



...och efter hennes accelerande sjukdom, isolering och ensamhet infann han sig också till begravningen i katolska kyrkan på Linnégatan 1983:

"I den vänstra delen av kyrkan satt några av hennes gamla kolleger: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Mimi Pollak...I den högra delen där de anhöriga brukar sitta fanns bara en person - Stig Ahlgren, blek och försjunken."

[Bilderna till detta avsnitt är hämtade ur boken, fotograf okänd.]

onsdag 12 september 2007

Birgit Tengroth, i förtroende, året runt

1998 kom Gullan Skölds avhandling vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) vid Stockholms universitet: Från moder till samhällsvarelse där hon undersöker kvinnobildens förändring under fem decennier i veckotidningen Året Runt.

Efter lite irrande uppe på institutionen i Garnisonen, Karlavägen 104, och med god hjälp av den lokala bibliotekarien fick jag tag på ett ex.

Sköld väljer ut fem enskilda år, ett per decennium, och plöjer igenom alla nummer. Under de två första åren, 1955 och 1968, är Birgit Tengroth aktiv som krönikör och kåsör och hennes insatser kommenteras naturligtvis. 1955 kom tidningen ut i nära 500.000 exemplar, så man måste säja att Birgit här nådde en förbluffande stor läsekrets. Detta resulterar dock inte i något mjäkeri från författarens sida, Sköld påpekar Tengroths intellektuella vinkel och språkligt krävande journalistik som "ofta förmår gripa tag i sin läsare, prestera det oväntade". Som exempel tas en text om ett besök hos Birgittasystrarna i Rom, Klostret är ingen utväg.

"Bön är grovgöra. Bön är att skura Guds trappor. Bön är att putsa silver och stöpa ljus. Bön är att skala bort egoismen från sina motiv. Bön är att lappa och laga sin jordiska ömklighet."

Och apropå katolska möten: det var även i Året Runt som den kända texten Varför jag blev katolik ursprungligen publicerades.

"Birgit Tengroth var en skribent som använde en högst personlig ton i sina kåserier och reportage. Hon kunde vara både bitsk och elak, såväl mot enskilda som mot institutioner. Hennes alster präglades alltid av en avslöjande självinsikt och en ironisk distans, parad med ett stråk av värme och medömkan med de sämst ställda i samhället."

I en tid där kvinnorollen fortfarande var den gamla traditionella, den underdåniga, gisslar Tengroth manssamhället på ett sätt som sticker ut. Genom sina texter sprider hon bland stugor och gårdar på den svenska landsbygden aningen om den nya tid som komma skall. Hon var, skriver Gullan Sköld, "den bildade, den intellektuellt känslomässigt engagerade kvinnan" som fungerade som en slags motbild till det som i övrigt var den rådande normen.

Birgit skriver: "Vårt sekel som började med rösträttskvinnornas uppmarsch på barrikaderna har nått fram till detta: världens vackraste djur. Rösträtt blev brösträtt - mannen till behag."

Efter att ha gått igenom 55 års utgivning ställer Sköld den mappen åt sidan och flyttar sig fram till 1968. Ett år som (kanske) förpliktar. Tydligen hade Birgit under mellantiden periodvis inte skrivit i tidningen men nu var hon tillbaka! Enligt Sköld med "vanligtvis för tiden radikala och överraskande åsikter" och ämnet är ofta den fria, jämlika och självständiga kvinnan.

Men samtidigt vakar hon över skillnaden mellan man och kvinna där båda könen bör leva upp till sina värden, sköta sina åligganden. Inte likt de "fega karlar" Tengroth mött i sitt liv som flytt allt ansvar. Och på andra sidan gränsen: "Hur många högt begåvade kvinnor har jag inte sett göra sig till våp när de inregistrerar en karl i sin närhet!"

Birgit, alltid på tvärs och i trots mot tiden.

Sköld har även i andra böcker fortsatt att studera veckopressen med kvinnoperspektiv, om hjärtespalter från 1940-talet och framåt i "Ett rum för råd och tröst" samt om de två kvinnliga reportrarna Marianne Höök och Thea Oljelund i boken "Med känsla för klass".

tisdag 11 september 2007

Birgit väjer inte för det fula och sjuka

I samband med att boken Törst kom ut 1948 och väckte stor uppmärksamhet publicerade veckotidningen Husmodern (n:r 39, 1948) en av bokens noveller, Helbrägdagöraren. Texten skildrar mötet mellan en kvinna och hennes läkare och kampen mellan dem. Kanske kan man se novellen som en sorts förstudie, en inledande skiss av ett av Tengroths återkommande teman i sitt skrivande: mötet mellan den lilla patienten kontra den etablerade och gärna patriakala läkarkunskapen. Novellen ingick senare även i filmatiseringen av boken med författarinnan själv i den kvinnliga rollen och Hasse Ekman som läkaren.

Hur presenterar då denna klassiska damtidning den debuterande författarinnan?

"När Birgit Tengroth nu framträtt som författare, har hon väckt stor uppmärksamhet. hennes sätt att hänsynslöst ge ut sig själv och i sina skildringar av människor inte väja för det fula och sjuka har mottagits med stor uppskattning, men också naturligt nog med kritik. Aldrig har väl så hänsynslöst gisslats psykoanalysens avigsidor, dess falska anspråk på att ge en sorts guds-surrogat som i denna novell. Som läkekonst utdömes ju f. ö. inom parentes psykoanalysen av nästan alla läkare, och vi känner inte någon svensk motsvarighet till novellens dr. Silver. Lidandet kan först den förstå som själv har lidit, menar förf. I och med patienten åter ger hon en studie i en annan tidssjuka: rotlösheten."

Det känns som att redaktionen sopar lite för att inte framstå som kritiker av den svenska läkarkåren och man kan inte hålla sig från att på bild placera Tengroth i en trygg och stadig kvinnlig pose: vid kaffebordet, med kannan i hand och servisen framdukad, till bildtexten: "Filmstjärna och 40-talistiskt hårdkokt författarinna må man vara, men på den här bilden dominerar husligheten!"

Plats, Birgit! Tro inte att du är något mer än det vi vill att du ska vara!

Frågan är dock om husligheten var Birgits hemmaplan. I minnesboken erkänner hon att hon är van att bli uppassad - av män. "Inte ens te kokar jag åt mig själv". Hon berättade en gång för regissören Gustav Molander, som "höll på att få slag", att hon brukade beställa morgonkaffe från ett konditori på Grevgatan som sedan bars upp i korg till skådespelerskans våning. Molander kokade sitt eget kaffe. "Sådana som fröken Tengroth och jag", skrev Molander sedan i ett brev, "kommer aldrig att ha framgång i Sverige".

onsdag 5 september 2007

Birgit Tengroth gör som hon vill

Ingmar Bergman lämnar oss ingen ro, nerifrån den gotländska myllan sticker ett gammalt gubbfinger upp och minner oss om en ständig närvaro. I tidskriften Kulturens värld 1995, nr. 4 finns en artikel av svensk films grand old man Rune Waldecranz om Bergmans Gycklarnas afton 1952, under rubriken Birgit Tengroth svek, men plötsligt stod Ingmar Bergman där med sina gycklare. En sådan titel fångar naturligtvis vår nyfikenhet!

Det visar sig handla om förspelet till Gycklarnas afton, Bergman kommer upp till Waldecranz på Sandrewfilm för att erbjuda sitt nya originalmanus. Waldecranz drar sig då till minnes att han några år tidigare, 1949, hoppats att få Bergman göra film för Sandrews. Den gången handlade om filmen Törst. W. hade fått tips om att Tengroths debutbok säkert skulle bli en försäljningsframgång och förmodligen göra sig bra som film. I detta läge tog han omedelbart kontakt med Tengroth, som gav honom option på boken, men med ett villkor - att Bergman skulle regissera! Varpå kontakt tas med den unge Bergman som i sin tur villkorar: Herbert Grevenius skulle skriva manuskriptet. När det visade sig att Grevenius var mycket intresserad av uppdraget föll bitarna snabbt på plats, förhoppningarna steg, då plötsligt bud kommer att Birgit varit ute i Filmstaden i Råsunda och skrivit kontrakt med SF om en filmatisering av boken, med Bergman, av Grevenius.

Shit happens, Rune.

Birgit på turné

Föreningen Gamla Halmstad har lagt ut lite lokalhistoria här. Bland annat behandlas 1920- och 30-talets livliga filmutbud på stadens biografer i en redogörelse av Sven Aremar.

En riktig veteran, biografkassörskan Anna Persson - i tjänst 1928-1983! - kommer till tals och berättar om besök som gav föreställningarna lite extra festkrydda:

"Anna Persson berättar också att filmstjärnor på 1930-talet visade upp sig på Röda Kvarns scen vid filmpremiärer - Håkan Westergren, Sickan Carlsson, Adolf Jahr, Fyrtornet och Släpvagnen, Birgit Tengroth m fl. Den sistnämnda var för övrigt så blyg att hon inte ville ställa upp på scenen utan visade sig på balkongen för publiken. "

Nåja, det är inte alltid så lätt att leva upp till bilden av sig själv. Att skådespelarna på den tiden var rörliga och närvarande i vardagen kan min faster Wivi Persson som 1935 gick sista året på realskola i Mariestad berätta i sin dagbok, notering måndagen den 28 oktober:

"Anna-Lisa och jag ute på middagen och går ärenden. Fick se Håkan Westergren på posten. Stilig. En grågul rock, mörk hatt och kostym. Flottare i verkligheten än på film. Vid Statt stod en A-bil och Inga Tidblad och väntade. Hon var söt, Inga Tidblad."

Även om Westergren tydligen gjorde sig bättre privat får han här chansen att visa upp sig i tjänsten, året är 1941, han är något äldre och tinningarna har grånat. Men han spelar mot Birgit, gott nog.

söndag 2 september 2007

Birgit och spriten

För ett antal år sedan hade jag fått vittring på ett ex av Tengroths diktsamling Snedresa på ett antikvariat ute på Lidingö. Jag tog mig dit för att införskaffa denna tunna och rätt sällsynta bok, utgiven av Rabén & Sjögren 1964. Väl där och med boken i hand lät jag mig på något sätt luras av antikvariatägarens gråa hårman och frågade om han själv mindes något av författarinnan och hur hon hade tagits emot på den tiden. Självklart var mannen mycket yngre än så, och när han tvekade ett ögonblick lösgjorde sig ur dunklet från en bokhylla hans hustrus gestalt med en bunt böcker i famnen och sa: "Ja, hon hade tydligen problem med spriten. Det var därför hon skrev Törst."

Detta yttrande överraskade mig och föreföll dessutom inte speciellt trovärdigt, debutboken innehåller ju så mycket mer än så, och det kändes inte riktigt, eller ens angeläget, att gå vidare i den diskussionen.

Otvivelaktigt är dock att den kvinnliga huvudpersonen i novellen Resa med Arethusa, som i mycket har gestaltats med Tengroths egen bakgrund, klunkar i sig rätt rejält under de sidor texten löper framåt.

I någon bok beskriver hon något skämtsamt att en läkare mer eller mindre ordinerat henne rött vin som medicin, och då handlade det inte om ett försiktigt glas eller två, utan om en hel flaska, utbrister hon förtjust.

Under den sista tiden nere i Ösmo, med mer eller mindre självvald isolering åker Ahlgren taxi upp till Stockholm och går på Systemet för att förse Birgit med champagne (till hummern från Östermalmshallen), enligt utsago börjar han dock själv dricka alltmer, stundtals utan kontroll och nallar dessutom Birgits morfin under sjukdomens slutsträcka.

Vi kommer nog inte så mycket längre i detta kanske lite otillständiga petande, ingen av de som skrivit om henne har nämnt eller antytt något överdrivet drickande, å andra sidan finns det ännu många luckor i denna berättelse.

Slutord: det är Paris, det är på Café Voltaire vid Place de l'Odeon:

"Vi dricker rött vin. Beaujolais. Det smakar bläck i munnen men går som en eldskrift genom blodet. Det är oron som strör sina rättelser i marginalen, en fortgående dialog som splittrar mina krafter och krymper min frihet. Om jag hade någon att vända mig till - har jag haft det någon gång? Så långt tillbaka jag kan minnas har jag för varje medmänsklig kontakt satt upp stoppskylten 'Hit men inte längre!'"

måndag 27 augusti 2007

Birgit Tengroth, filmstjärna

I en tidigare berörd intervju i Vecko-Journalen nr 35, 1945 kommenterar Tengroth filmvärlden och den egna karriären: hon hoppas på den franska filmens renässans och ger - via den något oväntade omvägen över Laureen Bacall - slängar åt den amerikanska drömmen. Hon kallar det hela kråksång, det saknas raffinemang under den "kallhamrade charmen" och "hafsiga stilen". Bacall klassas av den nygifta fru Ahlgren som ett uselt föredöme för barnen (sic!). "Nej, låt skolflickorna i stället sätta upp Ingrid Bergmans fräschhet och naturlighet som ideal."

Den bilden skulle inom kort förändras dramatiskt, det finns nog skäl att undra om hon inte helt enkelt driver med reportern.

Och, nej, nej, inte vill hon till Amerika! Dit kollegorna far på löpande band. Nåja, åtminstone en del.

Uppenbarligen känner vår hjältinna att hon själv närmar sig vägs ände, hon beklagar att hon hamnat i fack: "den snälla flickan i bondschalett, den rågblonda hemmadottern som går i forsen, när hon väntar barn". Har man väl hamnat i sin nisch är det "svårare att komma ut igen och få tillfälle att förnya sig. Producenter världen runt tar nog det säkra för det osäkra. Har man slagit igenom i ett rollfack, med en typ som folk känner igen, så rättas engagemengen därefter?"

När detta sägs har hon fem filmer kvar att göra, där de flesta rollerna går utanför schablonen hon här beskriver.

Men, never mind: Visst är det roligt att vara filmstjärna!


Bilden ovan, ett med äkta reservoarpenna signerat idolporträtt, ingick ursprungligen i ett modereportage kring den egna garderoben som publicerades åtminstone i Filmjournalen nr 14, 1943 under rubriken "Långbyxor och aftonklänning": "'Det är vad jag trivs bäst i' säger den charmfulla, livliga och pikanta filmstjärnan". Aftonklänningen i svart tyll har broderade prickar på livet, och en mycket vid kjol och är liksom det senaste i den tengrothska garderoben sydda hos Loulou. Fler smakprov från kollektionen kommer så småningom.

Det underbara fotot är taget av fotograf K. G. Kristoferson; titta, kära läsare, och njut!

torsdag 16 augusti 2007

Boenden 5: Slussplan

Någon gång före 1932 lämnar familjen Tengroth Östermalm och flyttar ner till Slussen, adress Slussplan 1-3, just på den södra kanten av Gamla Stan, mellan Kornhamnstorg och Karl Johanstatyn. I sin minnesbok nämner hon som hastigast adressen i samband med att hon återvänder hem efter sin första filmpremiär, 16 år gammal.

Hemma i köket vakar mamma och den dödströtta flickan kan berätta att hon gjort succé innan hon rasar ner i den utfällbara sängen, som ställdes ut intill matsalsbordet. Där hade den unga dottern sin sovplats, varje kväll när hon återvände från Operans repetitioner stod den bäddad och klar. Och en tallrik med bredda smörgåsar väntade.

När hon nästa morgon vaknade för att rusa ut till skolan möttes hon av Slussens trafikkaos, det s.k. Slusseländet, se bilden ovan, som några år senare ledde fram till byggandet av den nuvarande Slussen som i sin tur snart kommer att gå till förgängelsen - troligast.

Tengroths hus, som fortfarande står kvar, syns i mitten av fotots överkant, med väggreklam för Sörmlandsbanken och Lundins, inklämt mellan Triewaldsgränd och Järntorgsgatan. (Bilden är snattad ur boken Det romantiska 20-talet av Staffan Tjerneld (Norstedts, 1963) men kommer urprungligen ur DN:s arkiv.)

Premiären hon varit med om den kvällen den 18 januari 1932 var "Hans livs match" på biografen Skandia, med manus av Erik Lindorm och i regi av Per-Axel Branner. Hon får ledigt från Operans kvällsföreställning, allt för att kunna närvara vid kvällens festligheter, iklädd "bruna, melerade yllestrumpor, grå kappa med kaninkrage, köpt på avbet. hos Harres på Västerlånggatan, därtill en barettliknande sak på huvudet, tillsvängd av en av pappas gamla velourhattar, rätt så maffig om jag får säga det själv", skriver hon i sin bok. Därtill kunde unga fröken till sin mamma i nattens sena timme rapportera succé och recensioner som talade om en "Sveriges nya, unga Greta Garbo".

onsdag 15 augusti 2007

Svalan törstar

Ett sommarfynd var den utgåva av Tengroths debut "Törst" som bokklubben Svalan gav ut 1954, under titeln Törst och andra noveller - vilket det är just vad det handlar om. Här har nämligen Bonniers buntat ihop originalboken med ett urval av texterna i Nattportier samt därtill valda delar ur Julibarn!

En slags remastrad nyutgåva med bonusspår!

Det nya omslaget är gjort av Per Beckman.

Svalan, som har varit igång ända sedan 1942 fungerade, och fungerar, ungefär som en nutida bokklubb, ett medlemsskap gav en ny bok varje månad - dock var det här fråga om nya utgåvor där böckerna hölls ihop med ett standardiserat (mindre) format och med samordnad layout. Titlarna valdes från både svensk och internationell litteratur, samtida som historisk.

tisdag 14 augusti 2007

Birgit vill ha det snyggt hemma: människor som minns 11

Runtom finns det fortfarande folk som träffat Birgit Tengroth, på något som kallas Stig`s Blogg har signaturen granskningen, 81 år, under sommaren lagt ut nedanstående iakttagelse, året är 1945. Jag citerar:

"Jag jobbade på Centrum Radio som montör. Samtidigt gick jag på STI aftonskola och pluggade ingenjörskurs. Men så bröt den stora metallstrejken ut den 5 februari och jag satt plötsligt där utan jobb. Jag hade inte hunnit vara med i facket så lång tid som krävdes för understöd därifrån så det gällde att hitta tillfälliga jobb och påhopp eftersom företagen inte gärna ville anställa strejkande metallare.Som tur var fanns det företag som struntade i att jag var strejkande. Cykelpressen Rekord och Stockholms budcentral var ett par sådana. Det vara bara att infinna sig på morronen och vänta på sin tur att få ett skubb. Mitt allra första skubb kommer jag fortfarande ihåg, jag fick hämta tvätt på en tvättinrättning och leverera den till skådespelerskan Birgit Tengroth. Hon ville att jag skulle hjälpa henne att hänga upp gardinerna men eftersom jag skulle ta av mig skorna sa jag att jag hade andra skubb som måste göras direkt. Sanningen var den att jag hade hål på båda strumporna och det ville jag inte visa upp för den kända skådespelerskan."

I hemmiljö kunde uppenbarligen den stora filmdivan visa ett annat jag, berättaren kommenterar:

"Jag blev förvånad över att hon var så vanlig - inte alls stöddig eller otrevlig under den korta tid jag var där. Hade jag inte känt igen henne skulle jag närmast ha trott att det var ett hembiträde som tog emot tvätten."

Cykelbudet, som visar sig vara Stig Gustin, sedermera aktiv folkpartist, stundtals skriftställare och ännu i denna dag aktiv debattör, har i boken "Rebellen från Stöde" (PM Bäckströms förlag, 1966) skildrat sitt liv som ung norrlänning, medelpading, i Stockholm.
Tack, Stig, för att du tog dig tid att berätta för BigganBlogg!

måndag 13 augusti 2007

Ingmar Bergman (igen)

Under sommaren har ju "ikonregissören" Bergman gått till de sälla jaktmarkerna under stort spektakel. Mötespunkterna mellan Tengroth och Bergman är ju förvisso få, och har tidigare behandlats men i kommentarerna efter dödsfallet skymtar Birgits skugga som en svag rörelse, en återhållen andning i solhettan.

I Dagens Nyheters kulturdel den 31 juli som i sin helhet tillägnas Bergman ("Så minns vi Ingmar Bergman") förekommer en utdragen tidsaxel där året 1949 illustreras med affischen till filmen "Törst" och i Svenska Dagbladets motsvarande minnestidning samma dag skriver Astrid Söderbergh Widding om Bergmans roll som filmskapare. Jag saxar:

"1940-talet var experimentens årtionde framför andra, där Bergman lärde sig hantverket genom att pröva, förkasta och pröva på nytt. Låt vara att ingen av dessa tidiga filmer, från Kris till Fängelse eller Törst, är så särskilt lysande i sig själv. Men här prövas stilgrepp, som till exempel återblicken, eller teman, där inte minst berättelsen om främlingskap är central, som skall återkomma i senare filmer. 40-talet är i själva verket en nyckel till Bergmans genombrott. Det krävs läroår för att uppnå mästerskap, en lyx som numera är få förunnade i en bransch så kostsam som filmens."

Till yttermera visso kastade SVT snabbt om sitt körschema och redan dagen efter visades Smultronstället där vi åter fick ta del av Bergmans parodi på paret Ahlgren/Tengroth, ett väldigt elakt porträtt, rent av gement, uppskruvat så att det blir lågt. Det kan inte varit speciellt kul att utsättas för detta, även för raljanta och kaxiga typer som de porträtterade. Skådespelarinsatserna av Gunnar Sjöberg och Gunnel Broström lämnar dock inget övrigt att önska.

I anslutning till det kan refereras till journalisten Cornelia Edvardson som i dagens (13 augusti 2007) Svenska Dagbladet skriver en längre text om Bergmans buffliga och hänsynslösa sätt mot de som han inte behövde; hans, som hon skriver, "enastående förmåga att offentligen förudmjuka någon som väckt hans misshag."

Människor som minns 10: Signe Hasso

Sommarfynd på frikyrklig loppis i Linköping: Signe Hassos memoarbok "Inte än" (Trevi, 1988). Sådana här memoarer utan personregister är ett elände och jag fick bläddra igenom uppemot 230 sidor innan jag fann vad jag sökte och ansåg boken vara värd sina tio kronor.

Signe Hasso, född Larsson, var jämnårig med Tengroth och något av ett "underbarn", vid tolv års ålder stod hon på Dramatens scen och antogs senare vid teaterns elevskola (vars inträdesprov hon uppenbarligen, till skillnad från Birgit klarade) och avverkade under trettiotalet den ena pangrollen efter den andra. De första filmrollerna kom mot decenniets slut och redan 1940 var hon på väg till Hollywood. Under fytiotalet var hon i huvudsak verksam inom den amerikanska filmen:

Boken växlar mellan barndomens stockholmsminnen och den vuxna kvinnans erfarenheter, på båda sidor av Atlanten, i sorg och glädje. Det var under arbetet med succéföreställningen "Flickor i uniform" på Blancheteatern 1934-35 som hon träffade Tengroth som spelade en parallellroll. Hasso kallar Birgit för en vän för livet och fortsätter:

"Birgit och jag höll kontakten i alla år brevledes och per telefon. Minnet av henne, både som konstnär (författare och aktris) och som inspirerande, alltid positiv och stödjande vän i med- och motgång, lever och lyser för alltid varmt i mitt hjärta. Jag ser hennes vackra leende, hör hennes varma röst och börjar själv le - vad som än må ha hänt."

"...vad som än må ha hänt".

Efter att föreställningen gått cirka 500 gånger på Blanche gav sig uppsättningen ut på turné i landsorten och Tengroth hoppade av och ersattes av Inga-Bodil Vetterlund. Och därmed försvinner hon, Birgit, ur denna berättelse.

Även Hasso hade flera strängar på sin lyra, förutom flera memoarböcker - som vi säkert får anledning att återkomma till - skrev hon skönlitterära verk samt musik i samarbete med bland andra Alice Babs!

Signe Hasso levde vidare i Los Angeles där hon dog 2002, 86 år gammal.

söndag 8 juli 2007

Sommarlov


Eva Birgitta Tengroth far på sommarlov. Teaterscenerna är stängda för säsongen, biografernas projektorrum låsta, ute på Filmstaden rör sig bara en enstaka vaktmästare.

Återstår ett sommarhus, öppna fönster och en bunt med oskrivna pappersark. Kanske en sejour till favoritpanget i Paris: Hotel Lincoln. Vem vet?

Förr eller senare börjar löven falla; vi kommer tillbaka med nya upptäckter.

Tills dess: god sommar!

Sonja (1943)

En av Birgits filmer har faktiskt visats flera gånger på SVT:s eftermiddagsmatinétid, nämligen Erik "Hampe" Faustmans Sonja från 1943 som gått hela två gånger bara de senaste åren om jag lyckats hålla räkningen.

Manuset baserades på en pjäs av Herbert Grevenius som tidigare gått på Dramaten (1929) och som är en äktenskapsskildring i arbetarmiljö. Åke Grönberg spelar maken som jobbar på verkstad, ung, rund och ambitiös, och som under filmens gång avancerar till förman och Birgit är hans maka, Sonja, som sköter hemmet, ekonomin och håller maken borta från sitt tidigare rumlande. Paret bor i lägenhet nedanför Mariahissen, några trappor upp i hörnhuset där Bastugatan möter Brännskyrkagatan. Och in i denna idyll kliver Mr. Kool Kat himself, "Nick", slemmigheten personifierad och lysande gestaltad genom hela filmen av Sture Lagerwall som så fort han visar sig i första filmrutan får hela bilden att spricka. Inte nog med det: han flyttar dessutom hem till det unga paret!

Den lyckliga och husliga Sonja har nämligen en hemlighet i bagaget, en mörk historia som ingen - utom Nick förståss - känner till. I sitt tidigare liv var hon hålldam och gatflicka i Göteborg med Nick som sammanboende hallick, eller sutenör, som Cornelis sa. Och som hon "delade vinsten med" som han så rättrådigt berättar. Och nu utnyttjar han denna historia för att pressa den allt mer förtvivlade Sonja på pengar och dessutom fritt boende. Tengroths rollfigur får efter Stures ankomst en alltmer frånvarande, beslöjad blick som än vänder sig djupt inåt eller långt bort i fjärran, hur trevligt än personerna runt omkring henne har. Hon står plötsligt utanför alla sammanhang: skräckslagen.

När Nick slutligen börjar snärja Grönbergs lillasyster för att få henne i sitt garn vaknar Sonja upp, ingriper och ställer allt tillrätta, till priset av sin egen framtid.

Maken, den nyblivne förmannen, får nämligen spelet när Lagerwall med resväskan packad och klar slutligen berättar Sonjas historia. Han faller rakt genom golvet, vräker ur sig allt en förnedrad man kan säga till en kvinna han inte har kontroll över, slänger ut henne och koncentrerar sig huvudsakligen på pilsnerdrickande. Och det är här filmen känns förvånansvärt modern, med ett snarare kvinnligt perspektiv där damerna står för sanningsägandet, bl. a. Gunn Wållgren (under denna period fru Faustman!) i en självlysande scen mot filmens slut, medan karlarna mer eller mindre tuffar på i sina ogenomtänkta, sjävupptagna banor.

Jag tycker nog att filmen fortfarande håller och känns oväntat fräsch med genomgående starkt skådespeleri, även i biroller med Bengt Ekeroth och Barbro Fleege - någon som hört talas om henne? Manuset är också välskrivet och framför allt nyanserat där ingen av personerna framstår som enbart svarta eller vita, t.o.m. Nick tillåts få förtvivlan i ögonen och kan darra på rösten. Slutet kan dock kännas något jolmigt, när den stolta och nyvaknade Sonja går tillbaka till (den i detta läge mycket eventuella) tomtebolyckan så fort maken annonserat i tidningen efter henne, hänger av sig trenchcoaten i tamburen och börjar städa upp i den vid det här laget lätt stökiga ungkarlskvarten. Men, men: lyckan har ju sitt pris och det kan vara rätt starkt att gå tillbaka, trots allt. Maken Kurt är hursomhelst en erfarenhet rikare, och ser ut att kunna förvalta den.

Erik Faustman var när filmen kom 24 år och detta var hans andra film. Han var vid denna tid något så ovanligt som en regissör med vänsterperspektiv. Fram tills femtiotalets slut skulle han stå bakom en rad uppmärksammade filmer och dyker också upp som skådespelare här och var. I Sonja gör han på knappa minuten rollen som verkstadschef med knivskarp replik, en av filmens höjdpunkter. Redan 1961 var dock sagan all då Faustman dog i förtid, tydligen efter en period av rejält supande, 42 år gammal.

Här syns Faustman till höger med Birgit till vänster på en bild från samma år, 1943, men tagen i samband med inspelningen av Natt i hamn, debutfilmen, även den feat. Birgit.

Slutligen: tillåt mig citera Åke Grönbergs slutreplik när han upptäckt att den försvunna hustrun/slampan har återvänt till boet: "Säg ingenting. Vi talar inte om det. Vi glömmer det bara!" Även en karl kan lära sig något, känns betryggande. Tack, Hampe.