lördag 25 oktober 2008

När livet var en fest

I den tryckta Dagens nyheter, idag lördagen 25 oktober 2008 skriver en av tidningens - och mer än så: Sveriges - bästa pennor, kulturskribenten, författaren och debattören Ulrika Kärnborg, alltid lika skarp, arg och genomträngande, om den franska författarinnan Francoise Sagan, apropå den nya filmen Bonjour Sagan. Filmen finner ingen nåd, men däremot biografin den baseras på, Sagan à toute allure, skriven av Marie-Dominique Lelièvre.

Kärnborg diskuterar myten kring Sagan, den delvis självförvållade och självvalda men också omvärldens attityder och positionering kring en kvinna som så att säga spelar på männens planhalva. Och mitt i allt detta hänvisar hon till Tengroths reportage om Sagan:

Sagan gjorde rätt mycket själv för att odla myten om jetsetdrottningen som plitar ihop bästsäljande romaner ungefär som andra borstar tänderna. När Vecko-Journalens utsända reporter Birgit Tengroth en morgon på 1950-talet fick möjlighet att intervjua den till hemmet just anlända, utfestade kändisförfattaren frågande hon: "Men när skriver ni? 'Åh', sade Sagan, 'lite då och då'. När jag kommer hem om morgnarna."

En vinkning och några uppmuntrande ögonkast mellan tre lika vassa kvinnor över tid och hitom oväsentliga gravsättningar!

onsdag 22 oktober 2008

Hennes liv - en roman!

Den kanske mest omfattande genomgången av Tengroths konstnärsskap som jag hittills ramlat över är - surprise surprise - en lång artikel i veckotidningen Allers, nr 16, 22 april 1973, skriven av en för mig okänd reporter: Arne Horn. Lite oväntat, minst sagt.

Det hela är föranlett av publiceringen av minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv året innan, och herr Horn breder ut sig över åtta (8) sidor med sin redogörelse. Tydligen tycks boken ha emotsetts av samtidens snaskiga publik som här antogs få ta del av den dåtida danske kändisen, statsministern och ex-maken Krags mest intima hemligheter. Men Birgit kom - naturligtvis - dessa förväntningar på skam, av snasket och det upphaussade "avslöjandet" blev ett stort antiklimax. Alla som läst boken vet ju också att den är förvisso intim, men på det värdigt ömsinta, nyktra och klarsynta sättet.

Herr Horn går dock raskt vidare och målar med breda penseldrag Tengroths karriär, såväl inom filmen som skrivandet. Dock vet han inte riktigt på vilket ben han ska stå: ömsom hyllar han hennes ärlighet, friskhet och kompromisslöshet, ömsom sågar han hennes, som han anser, halvfärdiga prestationer. Han jämför Tengroth med författare som Colette och Agnes von Krusenstjerna (de hade alla män intill sig som inspirerade dem till att börja skriva) medan han finner hennes sexuella skildringar i debutboken Törst torftiga, tidsbundna och lätt kvalmiga till skillnad mot samtidens (1973) frejdigt lustfyllda sexualskildringar! Frågan är väl, med lite distans, om inte Tengroths sensuella och ömsinta ordbehandling bättre stått tiden emot än sjuttiotalets hejhoppisänghalmen-mentalitet.

Även om Tengroth brister i substans finner dock herr Horn hennes ärlighet och självklarhet imponerande, inte för en sekund kan man tvivla på att Tengroth skrev för att hon måste. Intressant är att han ser hennes författarskap - hon hade vid denna tidpunkt publicerat sin näst sista bok - som fortfarande på väg. Vad som hittills givits ut var ännu transportsträckan för vad som komma skulle, det ruvade en oförlöst potential i allt som Tengroth tog sig an.

Holm skissar bilden av den svenska filmens 1930-tal som upptäckte Tengroth men som slösade bort henne på schablonartade historier och enplaniga karaktärer, skrivna av "beskänkta filmsnickare" som "snodde uppslag" från "mediokra lustspelsförfattare". Han fäktar yvigt vidare: "Den svenska filmens beslutsfattare och kreatörer har av någon underlig anledning alltid rekryterats från grupper, där halvbildning och penningbegär varit utmärkande drag". Tänk om Tengroth vuxit upp i Frankrike, resonerar Horn, där hon själsligen och mentalt hörde hemma: då hade hon kunnat utvecklas och kanske rent av vuxit till värlsnamn!

Så vad är då Tengroth? En annorlunda, envis individualist i en tid när kvinnor såväl som män yrkes- och åsiktsmässigt tydde sig intill varandra i grå, ängsliga flockar. En modig, självförbrännande och envis kvinna vars drivkraft är att formulera det ständigt skavande yttre tryck som är livets allmänna djävlighet. Hon är en ovanligt sensibel konstnär med "ständiga utfall mot de klumpiga, dumma, fantasilösa, självupptagna, egenrättfärdiga männen". All heder åt en sådan författarinna, summerar Holm.

I stort är artikeln ett hopkok av tidigare artiklar och intervjuer från det tidiga 1950-talet och framåt, inga nya bilder, inga nya vittnesmål. Och naturligtvis ingen medverkan från Birgit själv. Men, trots allt, en text som vibrerar och ömmar för ett, om än ofullständigt, men nödvändigt konstnärsskap!

torsdag 16 oktober 2008

Birgit spelar Jägersro

Kulna höstkvällar, regnet smattrar mot rutan och vinden sliter i träden på andra sidan Styrmansgatan. Vad göra? Birgit plockar i alla fall fram det nya sällskapsspelet Jägersro och fördriver några timmar - i alla fall enligt den här omslagsbilden från det populära magasinet Levande Livet, nr. 49, 1941.

Omslaget är helt och hållet produktplacering inför den stundande julhandeln, bilden har ingen koppling till någon text inne i tidskriften. Däremot annonserar AB Algas konst- och bokförlag på Drottninggatan 50-52 för det nya spelet! För nio kronor kan Jägersrospelet (i standardutförande) bli ditt och en spännande stund vid spelplanen garanteras! Och vi får väl också hoppas att Birgit gjorde sig en hacka på det här reklamjobbet, inte bara "genom att spara ett vinstgivande kort, och spela ut det i den avgörande stunden"...

Men om man tittar lite närmare på omslagsbildens utlagda spelplan - nog måste detta vara en första version. Visst såg Jägersro annorlunda ut ett par decennier senare? I sin nya upphottade sextio-/sjuttiotalsdesign?

måndag 13 oktober 2008

Kollegor på vift: Marianne Höök

En kvinnlig journalist från Tengroths tid som förmodligen inom kort kommer att få viss förnyad uppmärksamhet är Marianne Höök med anledning av att en biografi ges ut under hösten, skriven av den ökända Annette Kullenberg. Vilket i sin tur föranlett ett reportage i tv-programmet Babel. Så här gäller det att förekomma!

Höök var på sin tid en lika stilig som välrenommérad skribent med skarpslipad och kompromisslös penna. Hon var under 1950- och 60-talen knuten till såväl dagspress som veckotidningen Vecko-Journalen där hon så att säga hamnade i samma födgeri som Birgit tidvis uppehöll sig i.

I början av 1960-talet gav Höök ut en av de första sammanställningarna av Ingmar Bergmans konstnärliga gärning, boken Ingmar Bergman (Wahlström & Widstrand, 1962) med den ambitiösa målsättningen att "ge ett sammanfattande perspektiv och en kritisk värdering av de bärande linjerna i Ingmar Bermans konstnärliga utveckling".

Bläddrar man i boken är det svårt att släppa den, förutom Hööks säkra stil är det också rätt befriande att läsa om Bergman före han nått den ikonstatus som senare blivit så besvärande för att inte säga dumdryg. Hööks kvinnoögon nagelfar mannen bakom manus, teateruppsättningar och filmer och sticker inte under stol med brister, oförmåga och besvärligheter. Samtidigt som det så klart handlar om ett sällsynt unikt konstnärskap.

Nå, hur uppfattas då de två punkter där linjerna Bergman och Tengroth möter varandra - filmen Törst och Smultronstället i det höökska sökarljuset?

Marianne Höök ser Törst som det första steget till en mognare Bergman. Förutom att det var den första film där Bergman skildrade vuxna människor var perspektivet här det kvinnliga, berättelsen sågs med kvinnliga ögon.

Här "sysslar Bergman för första gången inte med tonåringar utan med nevrotiska nutidsmänniskor, äldre och bättre samhälleligt etablerade än hans eget figurgalleri. Det var en människosort han inte kände till och han rådde inte helt med dem. Deras handlande blir yttre effekter, reaktioner som inte motiveras tillräckligt bakåt-inåt och som får sin valör endast om man är i besittning av facit, nämligen novellsamlingen".

Vad som är Tengroth och vad som är Bergman i slutresultatet låter Höök vara osagt, en ungefärlig procentsats blir inget annat än gissningar, hävdar hon, men att Bergman sporrades av samarbetet med en kvinnlig författare är tydligt och manuset "öppnade en dörr till en värld där han kände sig egendomligt hemmastadd." Här tar han kvinnornas parti och han skildrar dem på allvar. Filmen fick regissören att förstå att "det finns en kvinnlig form av ensamhet med egna tonlägen, ett kvinnligt helvete" och stod sedan fadder till kvinnoskildringarna i hans senare filmer.

Karikatyren av Tengroth och Stig Ahlgren i den senare filmen Smultronstället (1957) förklaras av Höök att Bergman tidigt kommit att beundra Ahlgren som skribent, han hade kommit i kontakt med honom under arbetet med Törst, men när Ahlgren längre fram totalt skrev ner filmen Sommarnattens leende (1955) fanns ingen väg tillbaka. Bergman var djupt sårad, erfor den konstnärliga hjälplösheten gentemot tyckarna/kritikerna och vevade vilt tillbaka med båda armarna. Höök tycker att scenen är rätt påklistrad för att inte säga opassande, med de övertydliga personreferenserna som Gunnar Sjöbergs porträttlika mask liksom kvinnans bluddriga katolicism, sjukdomar och besvikna skådespelardrömmar.

Detta om Bergman. Kanske blir det anledning att återkomma till Höök när Kullenbergs bok finns tillgänglig, vem vet om dyker Birgit upp på någon tidningsredaktion? Höök och Tengroth lydde ju båda under Buster von Platen som i sin memoar, del II, porträtterar de båda damerna sida vid sida. Till skillnad från Birgit (och Bang, Barbro Alving) saknade Höök "vanlig moral, hon hade en annan moral, sin egen. Och den följde hon, även om buden i hennes kodex var dunkla för omvärlden." Ett yttrande som höjer förväntningarna på Kullenbergs kommande bok, vare sig det nu blir stark journalistik eller rent av slask, eller både och. Hööks livs blev ju ingen lyckosaga direkt. Mer om detta senare, nu stannar vi bara vid porträttet ovan. Det räcker bra så.

onsdag 8 oktober 2008

Samtida fotografer: Anna Riwkin

En av mellankrigstidens främsta fotografer i Stockholm var - kanske - lite oväntat en kvinna, Channo Riwkin a.k.a. Anna Riwkin (1908-1970). Hon var ett av många barn i en ryskjudisk familj som uppenbarligen tillhörde den tidens kontinentala skikt som rörde sig otvunget mellan Ryssland, Tyskland och slutligen Sverige där man etablerade sig under slutet av 1920-talet.

Medan modern mest verkat underhålla sina kontakter med olika älskare både här och där uppmuntrade pappan, affärsmannen Alexander Riwkin, barnen att närma sig den kulturella sfären. Anna startade som dansare men hamnade rätt snart som assistent hos hovfotograf Moisé Benkow och då denne hellre svepte runt på krogen än plaskade med framkallningsvätskorna fick unga Anna lära sig yrket från grunden. Dåtidens teaterstjärnor passerade ateljén och Anna fick med tiden användbara kontaktytor.

Snart öppnade hon eget: Ateljé Riwkin, ursprungligen på Bellmansgatan 20, därefter på Odengatan 43, och sedan, från årsskiftet 1936/37, stilfullt etablerad på Kungsgatan 37 ovanför biografen Royal vid korsningen Sveavägen. Det dåtida moderna Stockholms absoluta centrum! Genom en av sina bröder som var involverad i samtidens unga litteratursväng hade Anna fått chansen att fotografera dåtidens coming men och på den vägen bar det av. Snabbt utvecklades hon till en av de främsta porträttfotografer vi haft, liksom dansfotot som blev en av hennes specialiteter. Men allt var inte bara ateljé och dekor, hon gjorde även reportage från såväl landets provinser som i utlandet och var aktiv långt in i vår tid.

Men, som sagt, det var som porträttfotograf som hade sin storhet. Moderna muséet presenterade hennes verk för ett antal år sedan och i samband med den utställningen kom katalogen Anna Riwkin: porträtt av en fotograf (Stockholm, 2004) redigerad av Leif Wigh. Den går fortfarande att få tag i genom muséets butik till ett mycket förmånligt pris och innehåller en uppsjö lysande porträtt i påkostat tryck. Här passerar storheter som Gunnar Ekelöf, Harry Martinsson, Erik Asklund, Hjalmar Söderberg, Karin Boye utöver internationella namn som Salvador Dali och André Breton. Från dansens värld sveper Carina Ari, Birgit Åkesson och Birgit Cullberg över sidorna...you name 'em. Även sådana som nämnts i dessa spalter: Karin Kavli, Karl Gerhard, Ingrid Bergman, Annalisa Ericson och Sture Lagerwall. Bläddra och njut, men håll er huvudsakligen till bilderna, redaktörens text är amibitiös och detaljrik men tyvärr överdrivet rörig. Här hittar man också en utförlig kronologi och bibliografi för den som vill gå vidare.

Ett porträtt som inte passerade utställningskommissariens nålsöga var tyvärr vår huvudfigur som någon gång, förmodligen under 1936 avporträtterades med stor sannolikhet i den något omoderna och ouppvärmda ateljén på Odengatan. Birgit låter sig dock inte bekomma utan visar upp sig i tjusig kreation och bilder från denna sittning går genom pressen under den här tiden. Ovan syns ett signerat fotografi, här hårdlanserades minsann stjärnan i tidens mode.

Riwkin fotograferade långt in på 1960-talet då hon fortfarande som en sorts pre-Amelia Adamo-lookalike förevigade de gestalter som passerade synfältet för oss tacksamma efterföljande. En stor stjärnas stora gärning.