tisdag 10 december 2013

O, en så'n natt [1937]


Studio S Entertainment har sedan flera år gjort en alltjämt pågående och banbrytande insats för att återuppväcka möjligheten att se gammal god svensk film, klassiker efter klassiker väcks ur sin törnrosasömn och strålar på nytt i en tid, en tidsanda, lika angelägna som de en gång var.

Ett av den senaste tidens släpp har varit samlingsvolymen Den Stora Pilsnerboxen som innehåller sex filmer vars gemensamma nämnare är främst Thor Modéen och delvis Åke Söderblom samt det faktum att de en gång - av vissa av samtiden utvalda - sågs som representanter för ett av svensk films lågvattenmärken. I alla fall till vissa delar. Här finns filmen Kyss Henne! från 1940 som minsann är en riktigt upplyftande historia. Som annat kattguld finner man också O, en så'n natt!, i regi av Anders Henrikson och med Birgit i en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu är det visserligen bara dessa båda filmer som avslutas med utropstecken, övrigt innehåll får innehavaren att vrida och vända på boxen om undra om det handlar om en samlingsvolym av svensk lyteskomik.

Som sig bör går vi direkt till Tengrothfilmen. Med denna den femte av Tengroths alla filmer som kommer ut i DVD-format är alla sanna Birgitfans naturligtvis förväntansfulla. Dessvärre havererar filmen redan efter en minut eller två. De inledande scenerna visar en rätt pigg, alert och repliksnabb Edit Zelin (Tengroth), och att en kvinna som hon skulle kunna bli så dånande kär i en sådan töntig, uppblåst och världsfrämmande gestalt som Åke Söderbloms Efraim är i alla fall för en samtida betraktare fullständigt, fullständigt obegripligt.

Efter det vandrar vi målmedvetet vidare längs samma dike. Söderblom spelar över genom i stort hela filmen, släpper inte ifrån sig ett enda trovärdigt tonfall, Modéen domderar på sitt allra värsta vis, plutar med Leif G.W. Persson-munnen och är så allmänt barnsligt tramsig att man inte för en sekund betvivlar att hans familj i övrigt består av just tre fullständigt hysteriska fruntimmer. Birgit springer omkring hulkande, gråtande och täcker ansiktet med sin näsduk mer än halva filmens längd, hennes syster Sickan Carlsson har en något mer tacksam roll med ett fåtal regelrätta dialoger men ser mest ut som en arbetarklassig prinsessan Victoria á la sent 1930-tal. Julia Cæsar som Modéens hustru och de båda flickornas mamma kan i vissa ögonblick behärska sig, stanna upp och flunka på ytan som den livboj hela familjen Berggren kan hänga sig fast i.


Detta är avsett att vara en komedi, man springer också på bästa Falkenbergsmanér - eller Fredriksdalsteatern om ni föredrar det - ut och in i dörrar och ropar ut replikerna mer mot publiken än mot medspelarna, men inget, så gott som ingenting, är roligt.

De enda som genomför sin insats med värdighet är Bullen Berglund, här en 55-årig ungkarl och enklare godsägare på tillfälligt besök i storstaden och som efterhand blir alltmer svärmande för den lätt vampiga skådespelerskan Katie Rolfsen. Där finns ett samspel och replikväxling som faktiskt känns verkligt och som, för ett ögonblick eller två, berör. Ännu bättre är den norska skådisen Kirsten Heiberg, som här gör en av sina tre svenska filmroller innan hon reste vidare söderut mot det Tredje Rikets filmstudios. Här uppenbarar sig en begåvning som med ett snett leende och all sin tids diskreta flärd går hela vägen från filmstudion över biosalongen in till betraktarens hjärta. Inte en replik hamnar fel i hennes sällskap!

Summa summarum: knappast en av Tengroths stora stunder, snarast tvärtom. Men så var hon ju aldrig en komedienne av den mer flabbiga sorten. Hon bar något annat med sig, insvept i svartare kläde, som skulle gestalta sig bättre under det decennium som närmade sig med stora kliv.

Tack ändå, Studio S, för att ni orkar hålla på! Ville bara säga det avslutningsvis.

måndag 9 december 2013

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Hoppas"


Birgit Tengroth hoppas leva så länge jag lever. Bli hundra år och få resa jorden runt. Att alltid uppskatta allt till dess fulla värde och ändå kunna fortsätta att längta. Att en gång få en gård i Sörmland och en villa i Italien - och ligga i en backe och äta apelsiner i solen. Att kunna göra andra människor glada (detta är höjden av lycka). Att mitt liv och mitt arbete skall få utvecklas i rätt riktning. Att aldrig bli oförmögen att önska och hoppas. Att livet alltid skall ge mig lika mycket glädje som nu. Eller ännu mera. Att jag en gång finge leva på en öde ö som en ny Robinson Crusoe, eller som en ny Eva.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Ingen fortsättning följer.




Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Minns"




Birgit Tengroth minns att jag hade yllestrumpor på supén efter premiären på "Hans livs match", jag var sexton år. Samma kväll hade jag staterat på Operan, jag sprang därifrån till Strand, benen gick som trumpinnar. På Strand fick jag tulpaner av Bryde - och strumporna stack och skavde hela tiden. Så minns jag den första kyssen. Det var i skärgården. Jord och himlar ramlade ihop. Alla måste ju se på mig vad jag hade gjort. Det var sent på kvällen, och jag trodde läpparna lyste i mörkret. Ett mer närliggande minne: den jublande skakande känslan när jag hörde "Howantschina" med Dobrowen - universum darrade av musik.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Hoppas.



Birgit går på releaseparty.


Den alltid aktuella och dessutom mycket läsvärda filmtidskriften FLM bjuder på releaseparty senare i veckan för att fira sitt kommande nummer!

"Äntligen dags för releasefest för årets sista nummer av FLM. Tid: Onsdag klockan 19 och framåt. Var: Växthusbaren längst in på Taverna Brillo, Humlegårdsgatan 17."

Partypinglan Birgit är som synes redan på plats, aldrig att hon skulle missa en fest! Och på Humlegårdsgatan dessutom, där hon trampat runt sedan ungflickstiden. Väninnorna Tutta och Ingrid håller henne sällskap, det kan ju bli en lång väntan innan startsignalen går till den eventuella buffén.

lördag 30 november 2013

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Erkänner"


Birgit Tengroth erkänner att jag är envis. Att jag tror blint på allt vad jag gör. Inte förrän efteråt erkänner jag, att det kanske var ett misstag. Att jag är tjatig ibland. Att jag trivs med mina många fel. Att jag har svårt att bestämma mig för vad jag skall anse för betydelselöst. Att jag talar om fem saker på en gång - och tänker på den sjätte. Att jag tror att jag har det bästa kvar av min filmbana. Att jag fortfarande springer hem till pappa och mamma en gång om dan: jag får ingen ro annars, dagen är inte fullständig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Minns.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker om"



Birgit Tengroth tycker om att vakna och vara lycklig. Att somna och vara lycklig. En sommardag i en segelbåt, solbad framför en öppen fjärd. Att vara en del av något som lyckas. Musiken som klingar överallt i naturen. Ärlighet hos män, för det är så sällsynt. Ärlighet parad med charm, vilket är det sällsyntaste av allt. Alltså: en uppriktig karl med charm, en tjusig karl som är ärlig. Att se lyckliga människor. Att dricka friskt vatten när man är törstig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Erkänner.




fredag 29 november 2013

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker inte om"



Birgit Tengroth tycker inte om dåligt väder. Att ha ovänner. Småsinthet. Nagellack. Kyla. När folk säger att jag ska låta bli att röka. Att inte få göra som jag vill, vilket är: det bästa möjliga av allt. Att bli betraktad som filmskådespelerska. Ensidiga människor och förståndiga - när förståndigheten bottnar i oerfarenhet. Att ha korsett - enda fördelen med bondflickroller är att man slipper.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker om.




onsdag 27 november 2013

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Älskar"

Långt senare framgick det att Birgits hemliga dröm var att få skriva. Läsandet, som hon älskade, var något hon kunde ta till sig mellan inspelningarna, repetitionerna, turnérandet, men ron att sätta sig ner och skriva var något som kunde blomma ut först i samband med en strejk på Filmstaden i slutet av 1940-talet, de texter som senare skulle bilda debutboken Törst. Det första livstecknet av denna nya tillvaro var en novell publicerad under pseudonymen Eva Lavell i tidskriften All Världens Berättare.

Men följer man samtidens filmjournalistik hittar man redan långt tidigare spår av denna, om inte hemliga så undanträngda, böjelse. I Filmjournalen nr 27, 1943 publiceras en helsida under rubriken Jag Birgit Tengroth. Visst kan man ha invändningar att detta är en skapelse av en journalist, Stig Almqvist, som snabbt och liksom under en lunchrast intervjuat den pladdriga skådisen och knackat ner de tankar och associationer som hon råkade rabbla ur sig medan en ny cigarett grävdes fram ur paketet. Men det håller inte. Den korthuggna prosan, de fria associationerna under kärva rubriker, med grafisk design som vore den nerskriven direkt på tidskriftssidan med skrivmaskinen en kulen skymning uppe på Styrmansgatan påminner alltför mycket om Birgits senare språk för att detta inte ska vara ett första tecken på hennes egen kommande prosa. Alltså kan detta vara den första vittringen av hennes egen penna, liksom en av hennes första trevande skisser av författandets följande självbetraktelser.

Låt mig citera det hela ordagrant från tidningen. Vi tar det bit för bit. Låter bilden av den 28-åriga Birgit, och hennes värld, växa fram rubrik för rubrik. Dagens tema är Jag Birgit Tengroth Älskar:

äkta kaffe på morgonen, att vattna blommor. Nästan allting, för jag har just fått mina mandlar borttagna. Riktiga karlar - och det är jag glad för. Stockholm om sommaren: en stads personlighet kommer bäst fram i rötmånaden. Att umgås med och diskutera med få och trevliga människor men gärna känna och träffa många. Mozart över allting annat. Jag älskar solsken, musik och vår. Fågelkvitter. att känna brännheta klippor under mina nakna fötter - eller också daggigt gräs och veta att det blir en varm dag. Snälla människor - de får ha nästan vilka fel som helst. Vackra kläder i rätt ögonblick - inte av fåfänga utan för att ögonblicket blir ännu tjusigare då. Soluppgångar - dem tycker jag är spännande. Mitt lilla hem som jag plockat ihop så småningom sak efter sak, ingenting passar ihop. Drottningholm, Gustav III - jag har alltid varit svag för den tiden - kvinnorna gjorde sig gällande, människorna började uppfatta naturen. Att gå ut och gå, att gå på Koncerthuset. Näst Mozart Beethoven och rysk musik. Strindberg, Hjalmar Söderberg, Fröding, Karin Boye. Fantasi - frihet - allt levande. Grönt - moget blommor. Hela tillvaron - när den är spännande.

Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker inte om.

Texten illustreras med foton av Kristoffersson (ur samma svit som bilden här ovan), samt Ateljé Uggla.

torsdag 7 november 2013

Birgit bjuder blinda på knytkalas 1942


Hårt arbete långa filmdagar och sena teaterkvällar utesluter inte lite frivilligt arbete däremellan. Det var krig runtomkring och man ställde upp. I Filmjournalen nr 43, 1942 visas några fotografier från den tillställning som sällskapet Visans vänner ordnat i samband med De Blindas Dag i Konserthuset i Stockholm. Och detta bör ha skett någon gång under oktober månad. Och flera namnkunniga personer var på plats för att höja stämningen så gott det gick.

"En verkligt lyckad och originell tillställning" blir också journalens omdöme och mitt bland alla trubadurer och blindstyren intog Birgit positionen som kvällens värdinna i sällskap med Lennart Bernadotte som sin manlige motsvarighet. Lite improviserat antyds det. Vad nu det vill säga. Om det var hon som hittat på att det hela skulle vara ett knytkalas förtäljer inte den korta texten, men stor succé blev det med ett kraftigt tillskott i De Blindas kassa.

Ljuv musik framfördes, på bilden ovan ser man från vänster Eva Helena Grill som sjöng romanser, Gerd Hagman spelade flygel och längst till höger balladsångerskan Gull Åkermark med värdfolket i mitten. På en annan bild syns Lillebror Söderlundh knäppa på gitarren medan Birgit serverar tilltugg och Gerd Hagman fick också tillfälle att skåla med själve Nils Ferlin som var på plats för att läsa egna dikter. Att de skålade i porlande wichyvatten kan tyda på att man höll på att kvällens framträdande skulle vara någorlunda artikulerat och hörbart för publiken.

tisdag 22 oktober 2013

Minnenas journal


När var Birgit omslagsflicka senast? En gissning är att det var i juni 1952 då tidskriften Obs! publicerade ett självporträtt skrivet av författarinnan Tengroth herself. Men nu är det minsann dags igen, i runda slängar 60 år senare. Efter en viss möda lyckas det undertecknad att hitta Minnenas journal, nr 10 "anno" 2013 insorterad i den bakre raden av ett tidningsställ på en av Stockholms stormarknader, som ett tidens tecken ännu inhyst i en rivningskåk.




Anledningen till detta är att tidskriften innehåller en nyskriven text om Birgit Tengroth, skriven av Ingmar Norlén. Bläddrar man fram artikeln möts man av fotografier på rad av filmstjärnan Birgit i olika roller: på duken, teatern eller bara som privat flicka.  

Viker man sedan blicken till själva texten möter oss den gamla vanliga Blusen-Full-Med-Bröst-Birgit: den framgångsrika men snart olyckliga och sjuka bitchen. Vi följer henne från barndomshemmet på Östermalm, över filmkarriären, bokdebuten, äktenskapen med Ahlgren och Krag, vidare in i sjukdomen och de sista årens s.k. misär i Ösmo. 

Det handlar alltså om den rätt vanliga översiktsbilden av Tengroth, till nytta för de som aldrig eller sällan hört talas om henne. Och de är ju många.

Får man passa på tillfället att komma med några kommentarer? Om äktenskapen och karlarna i hennes liv, t.ex.? Norlén skriver om Ahlgren: "Birgit dominerade honom helt och han fann sig i det". Att Ahlgren var hopplös som traditionell äkta man var ju rätt uppenbart, Tengroth har inte dolt det och samtiden iakttog det säkert, men hon höll sig till honom för att han bidrog till så mycket hon drogs till, och behövde. Det intellektuella förhållningssättet, den litterära världen, samtalen, vänskapen som trots allt överlevde svårigheterna. von Platen nämner någonstans den sexuella gemenskapen och glädjen, inte att förglömma. Och hon gav naturligtvis en massa tillbaka, filmvärldens flärd, sitt offensiva jag som i sin positiva del bestod av spännande och ibland halsbrytande diskussioner och en livsstil utanför vardagen, i sin negativa den sarkastiska och i mångas ögon elaka jargongen. Vem vet, kanske njöt Ahlgren av Birgits offentliga tillmälen, fann henne rolig, sprudlande? Med fria yrken och stadiga inkomster var de två obundna människor som kunde unna sig vad de ville ha. I mina ögon är det lite orättvist mot både Tengroth och Ahlgren att ensidigt beskriva henne som den styrande och ställande: deras - kanske - mer jämlika äktenskap var naturligtvis i bästa mening otidsenligt, därför ligger så många åsikter om deras liv kvar och puttrar genom decennierna.

Dock får vi tack och lov veta att Ahlgren uppmuntrade hennes skrivande, och underförstått stöttade. På andra håll kan man förstå att Ahlgren mer eller mindre skrev hennes böcker, varpå hon slösade bort alla hans pengar.

Så det korta mellanspelet med Krag: även om han eventuellt var den rumlare och suput som han här får framträda som var det nog knappast de aspekterna Tengroth skyggade för. Det var mer hans fantasilöshet, bortskämdhet och uppblåsta självgodhet. Hans oförmåga till intellektuellt tänkande utanför den politiska karriärjargongen. Den första sprakande sensuella åtrån falnade snabbt och allt havererade så till den grad att när hon till slut konstaterades sjuk kom det som en befrielse för henne: att kunna ge sig av, komma hem igen.

Slutligen vet jag inte om hon verkligen var ett fattigbarn från Östermalm. Visserligen var barndomåren straxt efter första världskriget en knaper tid för alla men pappan gjorde gedigen karriär inom Tullverket och med en stor barnaskara krymper naturligtvis kassan för var och en. Birgit sägs ju senare i livet ha haft en aptit på gott liv vilket kan kännas som att hon visste vad som fanns att få mer än att hon aldrig fått det för egen del.

Vill man veta mer om skrivandet och de fria åren nere på kontinenten som journalist och krönikör får man söka andra källor, allt får naturligtvis inte plats i alla sammanhang. Men vi bjuds på en vad jag kan se komplett filmografi och förteckning över böckerna. Gott så.

Sedan kan man fortsätta att bläddra genom minnesjournalen som visar sig vara en rätt märklig skapelse. Som en sidoprodukt till tidningen Land är den garanterat opåverkad av samtiden, t.o.m. annonserna är ett eko från förr. Här blandas efterkrigstidens mode, Kongokrisen, folks inskickade fotografier från den gamla svartvita tiden med ett skrivet porträtt av revymakaren Tjadden Hällström, lite om Beatles (före genombrottet!) samt ett quiz kring skådisen och författarinnan (två sådana kvinnor i samma nummer!) Eva Dahlbeck.

Lite sorgesamt sorterar Tengrothentusiasten in sitt tidningsex i samma samlarhög där redan Kvällstunden som också skrev om Tengroth för några år sedan väntar. Birgit är numera inte ens att klassa som retro, hon är garanterat från en för länge sedan förlorad värld. 
  














fredag 11 oktober 2013

tisdag 27 augusti 2013

"Största filmfyndet sedan Garbo".

Låt oss fortsätta ett slag på ungdomstemat från förra inlägget, nu när sommaren planar ut och man gärna minns de drömmar som en gång fanns.

I Filmjournalen nr 8, 1932 rapporterar tidningen lite pliktskyldigast än en gång under rubriken Från filmfronterna där signaturen Skvallertanten noterar att säsongen börjar rulla igång ute i Filmstaden efter en tyst och lugn januarimånad: inspelningarna av filmer som "Svärmor kommer" och "Värmlänningarna" har satt fart och någonstans bakom sorlet, kommandoropen och strålkastarljusen i ateljéerna lyser en liten spirande stjärna upp den mörka vinterhimlen i Solna stad:

Någon som har anledning att vara nöjd och belåten är lilla Birgit Tengroth, sextonåringen, som debuterade i Lindorm-Branner-filmen Hans livs match, säsongens hittills största filmsuccé. Minst tre tidningar nämnde Greta Garbos namn i samband med Birgit Tengroths. Nu efteråt kan det avslöjas att regissören själv långt innan premiären på tal om lilla Birgit påstod att ett sådant filmfynd inte gjorts sedan Greta Garbos dagar. Och han blev tydligen sannspådd - det kan man kalla att ha fin filmnäsa.

lördag 6 juli 2013

Vår på Gustav Adolfs Torg

Låt oss mitt i sommarstiltjen återvända till de vårvindar friska som en gång virvlade upp dammet på Gustav Adolfs Torg i Stockholm, då livet ännu lekte: framtiden var oskriven och hoppet högt.

Det är i maj 1932 och utanför Operan står en fotograf utposterad och väntar in framtidens stjärnor. I Filmjournalen, nr 20, 1932 publiceras två av bilderna under rubriken Från Filmfronterna.



De två som här kallas filmstjärnor är än så länge inte professionella skådespelerskor utan flickor knutna till Operabaletten: Brita Appelgren och Birgit Tengroth. Och där har de sitt dagliga arbete som skribenten utrycker sig.

Varför fröken Appelgren föräras en så anslående bild jämfört med Birgit kan naturligtvis kännas lite snopet om man nu råkar vara Tengrothentusiast men kanske var Britas apparation med smulan på sned, höftkort pälsjacka och eleganta skor lite mer i redaktionens smak än den glada Birgit som travar in från Jakobs Torgs-hållet med basker, snyggt skuren men basic kappa, ljusa vårhandskar och bekväma promenadskor.

Om Appelgren är stor i bild är hon mindre i orden. Hon hastar förbi fotografen utan att knappt stanna, skyller på att hon vill komma i tid till repetionen och hänvisar alla filmfrågor till S.F.

Bättre lycka då med Birgit som kommer straxt därefter: se så glad hon blir när hon möts av kameran, redan på håll skiner hon upp! Här är det inte så noga med att komma i tid. "Lilla Birgit" pratar på, mångordigt och berättar både det ena och det andra medan hon sägs retsamt vifta med ett filmmanuskript framför ögonen på fotografen.

Förutom några ateljébilder från olika sammanhang måste väl detta måste väl vara en av de första bilderna på den då 16-åriga Birgit i, kan man kalla det kändissammanhang. Som sagt livet knoppas, man tar små danssteg på trottoaren och våren  närmar sig city.

tisdag 2 juli 2013

"Charlie"

Åtminstone under åren från 1942 och framåt fanns det ett filmpris i Sverige som gick under namnet Charlie. Det delades ut årligen av Afton-Tidningen och uppges ha bestått av en Chaplinfigur skapad av konstnären Bror Hjorth, som en sorts lokal motsvarighet till det kanske mer heta Hollywoods Oscarstatyett.


Sammanlagt ska det ha funnit tio priskategorier:

1) Bästa manliga prestation i huvudroll.
2) Bästa kvinnliga prestation i huvudroll.
3) Bästa manliga prestation i biroll.
4) Bästa kvinnliga prestation i biroll.
5) Bästa samlade produktion.
6) Bästa film.
7) Bästa regiarbete.
8) Bästa originalmanuskript.
9) Bästa foto.
10) Bästa kortfilm.

Känns inte så där jätteannorlunda mot vår samtids prisgalor, eller hur?

Just 1943 skulle galan firas för andra året och den skulle ske den 21 maj i samband med Biografägareförbundets kongressmiddag på Grand Hotel. Och det är inför det kalaset som Filmjournalens redaktion genom Gunnar Tannefors penna, i nr 19, 1943 ger sig i kast med att nominera sina favoriter inom de olika kategorierna. Inte för att man vill påverka juryn, utan för att man vill säga sitt!

Och eftersom dessa sidor har sitt eget tema så rör vi oss snabbt mot i kategori två. Vilka kvinnliga huvudrollsprestationer sticker ut under det gångna filmåret? Inledningsvis betonar man att det är svårare att utse kvinnlig huvudroll än manlig, då det finns ett större antal duktiga skådespelerskor än skådespelare. Men det finns tre insatser "som avtecknar sig med särskild skärpa": Irma Christenson som den olyckliga prästhustrun i "Doktor Glas", Marianne Aminoff i sin roll som den tappra och kloka beredskapshustrun i "Ta hand om Ulla" och så - glädjande nog - Birgit Tengroth i "Kan doktorn komma?"

Filmjournalen lutar nog åt att Tengroth är den som toppar, hon har nämligen i sin rolltolkning visat sig kunna:

suveränare än någon annan svensk skådespelerska behärska något av det svåraste som finns, nämligen att spela en enkel och okomplicerad gestalt.

Hennes roll sägs också vara den vanskligaste. Det vill mycket kultur till för att återge det "naiva" och "folkliga" så genuint och äkta.

Nå, hur juryn slutligen valde den 21 maj kan jag inte meddela i skrivande stund. Men vad gäller kategori 6, Bästa film, så verkar valet ha blivit - i alla fall om man får tro Studio S, denna vår ledande samtida svenska filmutgivare - Hasse Ekmans "Ombyte av tåg". Se omslaget på den kommande DVD-utgåvan! Köp den förresten, för filmen är fortfarande - efter alla dessa år - årets bästa svenska film.

Om vi håller kvinnofrågan vid liv: vilka biroller fann då Filmjournalen mest anmärkningsvärda? Jo, Marianne Löfgren som alkoholiserad kammarrättsrådinna i "Man glömmer ingenting" samt Hilda Borgström gamla, glada kleptoman i "Kvinnor i fångenskap". Ingen kan i alla fall påstå att dåtidens Filmjournalen hade en hurtigt lättviktig filmsmak!

måndag 3 juni 2013

Den stora pilsnerboxen [2013]

Det är bara att bita ihop: hoppas att sommaren snart är över så att vi når fram till den 28 augusti 2013. Det datum då enligt dagens braskande nyhetsutskick Studio S Entertainment släpper den av många efterlängtade pilsnerboxen, dessutom stor. Med Thor Modéen överallt och den mytomspunna Pensionat Paradiset som främsta slagnummer.


Men tittar man noga i texten och kisar en aning när den modéenska strålkastaren skiner rakt i ögonen så innefattar denna filmbox en riktig liten raritet: O, en så'n natt med vårt eget tema Birgit Tengroth i den kvinnliga huvudrollen. Flankerad förståss av kaxiga herrar som Åke Söderblom och jo, just det: Thor Modéen. Samt rivjärnet nummer ett: Julia Cæsar. Men med Erik Berglund, Sickan Carlsson, Katie Rolfsen, Allan Bohlin och Elof Ahrle bland övriga roller kan vi nog hoppas på en del utmärkta rollprestationer.

Birgit nämns för övrigt inte i pressmaterialet, men så var hon ju inte heller en komedienne i pilsnerfacket.

Regin står Anders Henriksson för, han har för övrigt ställt samman två av boxens filmer, Weyler Hildebrand har också gjort två, medan Ivar Johansson samt - Thor Modéen själv i den tidiga Augustas lilla felsteg från 1933 kreerat varsin.

Detta blir alltså, om jag räknat rätt, den femte Tengrothfilmen som transformeras i DVD-format: Törst, Flicka och hyacinter, Oss baroner emellan och Dollar har varit föregångarna. Med lite tur kanske fler halkar in på banan, även om de som nu åker snålskjuts med andra, mer tacksamma namn.

Bläddra också fram till boxens Kyss henne! med Annalisa Ericson, en liten fin safir i svartvitt. Inte bara Ericson, utan hela filmen. Tack, Studio S. Det blir en film man kan Njuta av.

tisdag 28 maj 2013

Birgit på semester, nyår 1940/41

I väntan på en just slutredigerad och inom kort publicerad bok om den svenska filmhistoriens avtryck i landskapet Jämtland, låt oss göra ett snabbesök i 1940-talets skidort nummer 1: Åre.

I Filmjournalen nr 4, 1941 har skvallerspalten Veckans Philip den Magre ett längre inlägg från den fjällvistelse Birgit Tengroth just avslutat i den jämtländska fjällvärlden. Det verkar handla om ren rekreation, en välförtjänt avkoppling i januari 1941: Birgit i sällskap med väninnan Marga Frunck. Fru Frunck rar alltså i det här numret skrivit följande reserapport som ger en så välfångad bild av vår 25-åriga hjältinna - den tiden då allting hände - att jag inte vill missunna eftervärlden det porträttet:

"Det kommer en blå- och vitklädd skidåkerska rutschande utför ett av Åreterrängens mest förrädiska stup. Ögonen lysa av dödsförakt, kinderna glöda av den friska luftens klädsamma kosmetik och underläppen trutar energiskt. Plötsligt försvinner alltsammans i ett moln av snö: stavar, skidor och klädespersedlar skingra åt olika håll och endast ett förargat mummel antyder, att den förolyckade inte bara lever utan också uppfylls av helig vrede mot terrängen i allmänhet och de omöjliga skidorna i synnerhet. Undsättningsexpeditionen rycker fram och ur snöhögen framgräves ett blossande flickebarn - Birgit Tengroth.



Eftersom hon ingalunda är 'svensk films ängsligaste ingénue' som tryckfelsnisse en gång till hennes egen förtjusning behagade säga i ställer för älskligaste, så störtar hon oförtrutet vidare mot resans mål - smörgåsbordet på Grand Hotel. Ty skidsportens största förtjänst ur amatörsynpunkt är dess fördelaktiga inverkan på sömn- och matlusten och att bara den senare tillfredsställes 100%-igt under nyår i Åre beror på att det är så roligt att dansa och så är man ju faktiskt bara ung en gång. - Och då Birgit, liksom alla vi andra, är på semester och skönhetssömnen uppväges av den friska jämtlandsluften då kan det ju hända att klockan kilar över på småtimmarna innan den definitivt sista dansen är dansad och den sista goda förestasen för morgondagen är uttalad.

Men för Birgit, till skillnad mot många andra, stannar det inte vid föresatser. Precis klockan 9 på morgonen kommer kaffebrickan in - vi har alla våra små svagheter, och Birgit Tengroth hör inom parantes till de mest oförargliga. En kaffetår då och då när andan faller på, och det gör den strängt taget när som helst under dygnets 24 timmar. Med morgonbrickan följer rostat bröd och marmelad, och därmed också en regelbunden envis kamp mellan vilja och böra.

Denna kamp gäller även hur det ska gå till att komma upp ur sängen. Det är nämligen hemskt kallt i rummet. Man riskear att frysa tårna av sig när man sticker dem utanför täcket. Ibland händer det att en brasaåste bäras in i rummet - precis som det ska vara uppe i fjällen. Och först när denna spritt sin härliga värme från den öppna spisen vågar man sig upp i sin söt pyjamas. Och den första tanken gäller naturligtvis dagens skidtur. Vart ska den ställas?

Så konsulteras termometern och mängden av ylletröjor och köldsalva på näsa och kinder avpassas därefter. Omkring 20 grader anses som en behaglig medeltemperatur, men när kicksilvret strävar neråt 40 och varje andetag känns en näve krossad is i strupen, då backar t.o.m. de mest patenthurtiga skidhajarna och således också en filmstjärna med ansvarskänsla mot sin publik. I stället spelar Birgit ping-pong eller ägnar sig med häpnadsväckande framgång åt en annan form av inomhussport - armbrytning. Det var första gången på nyårsafton som Birgit upptäckte sina stora talanger på det området, och sedan dess har hon i rask följd brytit ner samtliga hotellets kvinnliga och några av dess manliga gäster.

När mörkret sluter sig tätt omkring fjället blir det glögg vid brasan samt en stilla bridge eller poker. Det är bara när det gäller kortspel som Birgit inte vill vara med - det intresserar henne inte och hon är för livlig, för att kunna hålla sig stilla vid ett spelbord. men kommer någon priviligierad och ber att bli spådd kan det hända, att Birgit tar kortleken i hand och eftertänksamt lägger ut en stjärna. Det är en vanlig förströelse bland teaterfolk, och den nödvändiga kombinationen av intuition och klokhet, som Birgit besitter i hög grad, gör, att hon ofta träffar mitt i prick

Så gå dagarna med behaglig lättja, lite sport och mycket skratt. Men så märker jag plötsligt något oroligt hos Birgit och det dröjer inte länge förrän förklaringen kommer.

'Ja, du förstår, nog är det härligt att lata sig och må bra, men nu måste jag faktiskt börja tänka på arbete igen. Jag har en roll som ligger och väntar på att blir läst. Det kanske kan vara någonting intressant och roligt... Du får inte bli ledsen, men nu reser jag faktiskt ner till Stockholm igen och ser efter vad som finns att göra.' Och så far hon då, lite missnöjd med att behöva lämna fjällen och vännerna, men ändå mest nöjd med att få återvända till nya spännande arbetsuppgifter.

Och så var det slut från Åre."

Foton: Melander. Kvinnan i den ljusare jackan och vinterturbanen är skribenten Margo Frunck och den glade gossen i vit skidkeps är skidtränaren Magnus Hansson från Åre som tillsammans med storstadsflickorna försöker sig på att tolka efter en gengasbil.

Du hittar fler fotografier från samma skidutflykt här.

Snart måste vi nog ge i kast med dessa porträttraders upphovsman: Margo Frunck, sedemera gift fru Rydeberg. Det här är andra gången hon dyker upp i denna spalt. På återhörande i ämnet...

tisdag 7 maj 2013

Adolf Jahr tänker Birgit Tengroth

I Filmjournalen nr 44, 1940 får de båda skådespelarna Adolf Jahr och vår egen Birgit utrymme att lekfullt kommentera varandra. Detta är i kölvattnet efter filmen Karl för sin hatt där de spelade väl så passionerat mot varandra. Tidningen ber Jahr kommentera Tengroth utifrån ett antal enkelt ställda frågor, och det är anmärkningsvärt hur han i detta skissartade och till synes spontana sammanhang så väl lyckas fånga Birgits karaktär - vid det här laget en enbart 25 år ung kvinna - med många av de personlighetsdrag som hon skulle utveckla under åren som kom, och som skulle karaktärisera henne som vuxen kvinna. Som hon själv skulle skildra i sitt skrivande. Det är faktiskt så roande att vi låter Adolf Jahr tala till punkt:



Vilket hus tänker ni er i samband med Birgit Tengroth?

"Tändstickspalatset vid Västra Trädgårdsgatan. En fasad av oåtkomlighet, slutenhet - innanför gallergrindarna spelande källor."



Om hon var en gata?

"Det kunde hon omöjligt vara - hon låter nämligen inte trampa på sig. Men jag får tänka mig henne som en stig vid en skogstjärn - man får gå försiktigt så att man inte faller i det där svartblänkande hemlighetsfulla skogsögat."

En maträtt?

"Marsipan. Rent spontant! Det måtte vara något med alabastertonen över hennes hy."

En drink?

"Madeira frappé - både hetta och kyla."

Musik?

"Melodi av Rubinstein. En aning vemodig, ibland gladare, men aldrig riktigt sprittande glad."

En gestalt i litteraturen?

"Solveig i Per Gynt. Hon har ett starkt drag av trofasthet i sin  natur - om hon verkligen tror på någon. Per Gynt: Kan du säga var Per Gynt har varit sedan sist? Solveig: I min kärlek, mitt hopp och min tro!"

En ädelsten?

"Diamanten - facetterna lämna små fina rispor om man kommer i för nära beröring med den."

En metall?

"Stål - härdas genom eld. Det står något om Helgas blick i Berit Spongs dikt om Helga den fagra: Så steg den ur långa nätter likt stål ur härdningens ugn."

Ett djur?

"Något av rådjur och något av tigrinna. Skyggheten finns där, men hon ger också intryck av att kunna klösas."

En blomma?

"Solrosen - den vänder sig efter solen, men i skuggan slokar bladen. Dock till att märka - i sol som i skugga växer sig solrosen hög och rank."

Ett konstverk?

"Mona Lisa. Hon har inte Mona Lisas ögon, och inte Mona Lisas hår och inte hennes leende - ändå tycker jag att det är Mona Lisa."

En bok?

"Kanske Neander-Nilssons: 'Från Alperna till öknen' - glaciärer och brinnande sol."

[Foto av Birgit: Studio Uggla.]

onsdag 1 maj 2013

Gösta Ekman tänker fröken Tengroth

Om den store Gösta Ekman har författarinnan Birgit Tengroth skrivit många gånger, och det hon skrev det skrev hon varsamt vackert, lyfte pennan mellan varje ord. De stökade i ateljéerna, han stormade in i logerna, hon betraktade gesterna och sög in sig yrket, tog till sig förhållningssättet: raketresan ut i den okända svarta. Hon slöts in i hans famn medan kameran gick.

En gång satt hon i framsätet på Ekman juniors äggula bil någonstans på Östermalm och hörde kamraten Hans - "Hasse" var bara officiellt, vännerna sa alltid Hans - bekänna att hans far tyckte så bra om Birgit att han kände sig tvingad att fria. Vilket, till hans stora lättnad, avslogs omedelbart.



Men hemma på byrån hade hon Gösta Ekmans idolporträtt från rollen som Danilo från Glada Änkan på hedersplats. I Fickjournalen nr 28, 1950 berättar hon - hon har nu lämnat skådespeleriet mer eller mindre officiellt, men kallar Ekman d.ä. fortfarande som en "skådespelarkamrat" - att Gösta naturligtvis var den hon beundrade allra mest. Utan diskussion. Första gången hon gick på teater fick hon för övrigt se Ekman spela titelrollen i Lycko-Pers resa.

Och tvärs över det fotografiet har, enligt henne, Gösta skrivit med egen hand:

Birgit! Var alltid som Du nu är - och Du blir allt det jag i dag fått se och länge anat. Du kunde bli en verklig artist. Tack för härnäst. Din tillgivne Gösta Ekman.

Allting gick såklart vidare, scenen förändrades, ridån gick ner - en annan drogs upp. Han var länge sen död och begraven. Men dessa kvarlämnade ord vårdade hon ömt och varsamt, sin mentors kram och riktingsord medan han pekade ut mot den nersläckta scenen. Hur nu än livet var och hur det verkade bli och så slutligen blev. Medan hon med sänkta ögonlock seglade över dansgolvet i hans trygga utmanande famn i Kungen kommer.

måndag 29 april 2013

Partypinglor på premiär (1940)

På höstkanten 1940 hade Södra Teatern i Stockholm premiär på en ny uppsättning: Charleys tant. Själva huvudrollen innehades av Stig Järrel, som här fick chansen att spela ut en variant av Lilla Märta på scen. Bredvid honom fanns två unga lovande skådespelarämnen: George Fant och Karl Arne Holmsten.

I Filmjournalen nr 45, 1940 ägnades premiären ett flersidigt fotoreportage under skvallersidornas sedvanliga rubrik Veckans Philip den Magre. Redan ute på entrétrappan får vi syn på den bistre veteranen Anders de Wahl som trängs med autografjägare och straxt intill tar premiär- och balettdansösen vid Kungl. Operan Britta Appelgren mer glatt emot de stormande ungdomarnas skrivböcker.

Men inne i foajén minglar redan två av tidens filmstjärnor till synes ostört bland premiärpubliken:


Naturligtvis enligt tidens sed med rökverken i högsta hugg! De båda skolkamraterna från Operans balettskola, kollegorna ute i Råsunda filmstad och de likaledes såta väninnorna Annalisa Ericson och vår egen Birgit.

Man kan tänka att när Appelgren väl fått av sig kappan och lämnat in hatten i teatergarderoben ägnade hon de båda filmskådespelerskorna några minuters uppmärksamhet för här finns kopplingar förutom själva det stabila Operahuset: fröken Britta hade nämligen en gång i tiden spelat mot, eller med, Birgit i den tidigare filmproduktionen Mordbrännerskan från 1926. Appelgren hade en egen filmkarriär på gång i slutet av 1920-talet och fram in mot mitten av 30-talet då den falnade av och hon - förmodligen - ägnade sig mer fokuserat åt baletten.

onsdag 17 april 2013

Birgit på tiljan 4c: Ung kärlek

Inget nytt under solen: vi har redan tidigare kommenterat reportaget i Filmjournalen nr 22, 1941 där man summerar sommarens föreställning av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern, Nyan kallad bland tidens teaterfolk.


Alla med intresse för Birgit är ju väl bekanta med att hon och Georg Rydeberg prövade att vara teaterdirektörer och tillsammans satte upp ett teaterstycke som de själva ordnat fram, i regi av Per-Axel Branner - som dessutom var teaterns ägare och som alltså hyrde ut scenen över sommaren. Och naturligtvis blev det succé! Alla skådespelarna fick beröm: Tengroth, Rydeberg, Ester Roeck-Hansen och George Fant. Detta har redan sagts, låt oss nu bara ta tillfället att visa några fotografier tagna i samband med föreställningen.


Här samtalar direktörerna med regissören Per-Axel Branner, känd från film- och teatervärlden. Själv teaterdirektör under alla de andra månader som Rydeberg & Tengroth var skådespelare. Branner skrev senare också en bok om sitt projekt Nya Teatern och även en på sin tid hyllad barndomsskildring från de kvarter i Stockholm som kallas Sibirien. Vid var gräns för övrigt Nya teatern hade sina lokaler.



De två andra korten som Filmjournalen hängt upp på sin tvåsides-uppslags-tråd visar uppsättningens övriga skådisar: den, enligt kritiken, uppseende skicklige Fant och veteranen fru Roeck-Hansen, vars mogna charm och säkra intuition var några av fundamenten i framgången.

Får jag runda av med ett Birgit-citat, förmedlat av reportern Marco Polo?

Det är härligt att få spela teater. Men för den skull menar jag inte, att det skulle vara tråkigare att filma. Man kan inte jämföra de båda sakerna, de är i grunden så olika. Därför tycker jag om att syssla med båda samtidigt. Teatern är en underbar avkoppling från filmarbetet - och den direkta kontakten med publiken är något man aldrig kan sätta nog värde på.

Birgit och Georg satsade pengarna och fick, om jag förstått saken rätt, tillbaka varenda krona. Med upplevelsen - och uppmärksamheten - som extra bonus hela sommaren lång.

tisdag 16 april 2013

Gunnar Nerlund

Ett lite annorlunda projekt med indirekt Birgitanknytning pågår som bäst uppe i Söderhamn. På Galleri Adular håller man som bäst att förbereda en utställning med konstnären Gunnar Nerlunds måleri, som planeras gå av stapeln under hösten 2013.

Söderhamn var Nerlunds födelsestad, han föddes där 1911 och gick hädan i mitten av 1970-talet. Så nog tar galleriet entusiastiskt sitt ansvar för att vårda det lokala konstarvet. Folk i gemen utanför orten har kanske inte direkt hört talas om honom och i de konstnärshandböcker från tiden som jag slagit i finns han inte nämnd, inte ens under den alternativa skrivningen Närlund. Han sägs t.o.m. ha varit elev hos den store Bruno Liljefors.

Hur kommer då vår Birgit in i bilden? Jo, under en period av 1930-talet var Nerlund bosatt i Stockholm, och under den tiden sägs han ha avporträtterat en handfull av huvudstadens kändisar: Sigge Fürst, Holger Löwenadler, Sture Lagerwall, Nathan Söderblom och så dessa sidors huvudperson: Birgit Tengroth.


De första fyra nämnda porträtten är olyckligtvis förkomna och skulle någon veta vart de tagit vägen så meddela galleriet snarast. Däremot flöt det här Tengroth-porträttet upp under 2012 på en loppis i Örebro. Enligt uppgift har syskonbarn till Tengroth bekräftat att det är hon på tavlan som sägs ha målats under 1934. Dessvärre måste ju sägas att porträttlikheten knappast kan kallas slående även om vissa detaljer i ansiktet överensstämmer med fotografier av henne från den tiden (se omslaget från FJ här uppe till höger). Och inte heller lyfter det ju Nerlunds anseende som konstnär, i alla fall inte under denna tidiga fas av karriären. Nog kan man tycka att denna kvinna är ett betydligt rejälare fruntimmer än den nittonåriga skådespelerska som äntrade spårvagnen ut till Råsunda.

I mina ögon ser det faktiskt mer ut som en skiss och Nerlunds senare portätt verkar vara betydligt mer genomarbetade, några av dem finns att beskåda på galleriets temahemsida och andra målningar av honom förekommer understundom på olika auktionssajter. Men som sagt, den som har ett intresse för Nerlunds konst kan - och bör - efter sommaren besöka Söderhamn.

Som tidigare nämnts har det funnits ett annat porträtt av Birgit: i hennes våning på Norr Mälarstrand och senare Styrmansgatan skymtar en bild målad av väninnan Mary Sundström. Vart det konstverket senare tagit vägen är i skrivande stund okänt.

måndag 15 april 2013

Birgit om sommaren

Inför den annalkande sommarsäsongen kan man ta emot ett semestertips från vår hjältinna. I Filmjournalen nr 28, 1939 intervjuas nämligen en rad av tidens kändisar under rubriken Ideal-semestern om hur de tänker sig årets sommarledighet.


Vi tar med Birgits svar in extenso:

Jag ska vara i skärgården. Reser bums. Den första juli ska jag resa till västkusten där jag ska spela in en roll i Nordisk Tonefilms "Stormvarning". Vad jag helst skulle vilja? Göra precis som jag gör i sommar - vara i skärgården och på västkusten.

Det hela illustreras av en frisk bryggbild med en till synes avkopplat glad och förföriskt skärgårdsrufsig Birgit. Vi får hoppas att ledigheten blev lika bra som det var tänkt, denna den sista oskyldiga sommaren 1939.

Birgit i vintersnö

I april 1940 fick vår Birgit uppleva nesan att Ingrid Bergman tog hela omslaget i fyrfärg av Filmjournalen nr 15, 1940. Men om hon bläddrade vidare kunde hon glädjas desto mer av ett helt uppslag med rubriken Adolf hugger timmer och Birgit grinar mot solen. Ja, så kan också en rubrik sättas.



Bakgrunden till det hela är att Tengroth och Jahr befinner sig uppe i Åretrakten för filminspelning. Det handlar om den film som på sensommaren skulle få premiär under namnet Karl för sin hatt, i Schamyl Baumans regi, men som i aprilsolen fortfarande gick under arbetsnamnet Skogens son. Nu har tidskriften skickat upp en namnlös fotograf för att dokumentera inspelningen och läsarna, eller tittarna, bjuds på fina bilder med en förtjusande Birgit i vintermundering och som aktiv lunchkocka åt filmteamet i timmerkojan.

Aktörerna Emil Fjellström och Adolf Jahr poserar i lurviga - notera: äkta! - skägg och i numrets skvallerspalt Veckan Philip den Magre berättas att Jahr dessutom imponerat på de lokala skogshuggarna genom sina krafttag och jämtska dialekt.

Inspelningen hade också varit lite dramatisk då en filmscen bestod i att Tengroth skidar i skogen medan Adolf Jahr hugger ner en gran som faller så nära henne att starke Adolf måste pulsa fram och i rätt ögonblick kasta henne åt sidan undan den fallande trädet. Tre granar gick det åt innan fjällscensansvarige Rolf Husberg var nöjd med spänningen och realismen i den episoden. Som alltså, efter det att Birgit borstat av all nysnön från skidjackan, blir själva inledningen till filmens romans.

söndag 17 mars 2013

Grand final i skojarbranschen!

Ibland händer det saker i den dunkla omgivningen som får kärrdimman att sakta omfördela sig medan den grå och tillfälligt tigande storlommen glider längs den ännu nattsvala vattenytan:

som att ett tips från läsekretsen uppmärksammar oss på att Birgit Tengroth för andra gången på ett halvt decennium skymtar i en samtida skönlitterär bok! Förra gången var det i Sigrid Combüchens Spill, nu stiger vi uppåt till de i allt utom i praktiken högsta akademiska kretsarna; Kerstin Ekman och hennes roman Grand final i skojarbranschen från 2011.



Boken handlar om en författarinna som med sitt helt hopplösa yttre söker upp en likasinnad men absolut mer ärtig litteratursyster, Lillemor, och får henne att agera till namnet som författare åt de böcker den fula kollegan skriver. Man måste liksom ha ett fördelaktigt ansikte på fotot på den bakre fliken av skyddsomslaget. Lite förvirrat hänger den snygga på, hon är ju ändå akademiker, litteraturvetare, recenserar, diskuterar offentligt, kan i princip allt i yrket utom att skriva tillräckligt bra. Alltså följer ett kvinnligt handslag och samarbetet löper på, en skriver, den andra kommenterar, rättar, redigerar - och träder sedan fram i rampljuset. Välklädd och flashar det där underbara leendet.

Det blir en framgångssaga och under resans sång droppar Ekman många sanningar eller i alla fall ögonblicksbilder från vår lilla litterära ankdammsvärld:

Men när hon lämnade in synopsis fick hon bakläxa. Handlingen borde vara roligare och erotiken var för lam och melankolisk. Hon fick nu en samarbetspartner i manusarbetet, en mycket berömd journalist som skrev giftiga krönikor i Vecko-Journalen. Han krävde logi på hotell Foresta när arbetet genomfördes ... Den berömde åt och drack och flödade av idéer som Lillemor tyckte klibbade en smula. Hon berättade att han trodde att hon studerade i Uppsala och frågade henne om studentskorna fortfarande bar ridstövlar, piskor och ingenting annat när de skulle ha roligt.

Ja, alla här närvarande identifierar naturligtvis Stig Ahlgren. Frågan är varför Ekman i just det här fallet håller inne med namnet när hon i så många andra fall under romanens gång rycker byxorna av männen. Men man vädrar som en stövare i den ovan nämnda kärrdimman att här finns en sanning bara till hälften begravd.

Gubberotiken fick henne att vämjas. Men hon fortsatte plikttroget med manuset och fann sig också i att hälsa på journalistens hustru i en mörk östermalmsvåning. Hon hade en gång skrivit en skandalbok men nu var hon orörlig. Lillemor insåg att hon själv förevisades som ett föremål ur den fala filmvärlden och kände olust och medlidande i en osalig blandning.

Så skymtar alltså Birgit förbi i texten: en namnlös, förtvinad gestalt i ett till hälften mörklagt rum. Någonstans längs Storgatans putsade tegelväggscanyon. Som en gestalt ur en Hitchcock- eller film noirvärld, i en någorlunda bekväm sittmöbel medan dammet sakta svävar i ljusfallet från fönsterpersiennen. Var det så det var, de där tysta, sjuka åren innan paret tog taxin för gott ner till Ösmo socken, Södermanland?

Allt som allt: en mustigt rolig roman, om två kvinnor som kämpar och fightar med och mot sig själva. Flödande, rak och öppen. Och om det är någon tröst får Birgits kollegor inom 1950-talets journalist- och Året Runtvärld sin egen skopa av sleven: bekäftiga käringar i senaste modellens sportbil. Styvnackat kaxig och spritdoftande är här det kvinnliga könets värld beskriven inifrån. Och jag som alltid trott att Ekman var en kvinna i gummistövlar som traskade runt i storskogens mossmarker!

torsdag 7 mars 2013

Boenden 8e: Norr Mälarstrand 76

I Filmjournalen nr 1, 1939 bjuder Birgit än en gång in till sin ungmölya på Norr Mälarstrand, eller Norrmälarstrand som man skrev på den tiden. I det som benämndes "Ungkarlshuset". Pressen har naturligtvis bjudits in redan tidigare men nu har hon flyttat inom fastigheten, från tre tappor ner till en trappa upp. Och har övertagit kompisen och årskamraten Hasse Ekmans numera övergivna våning. Han hade ju gudbevars gift in sig i adelskalendern för att citera honom själv. Så nu ståtar hon med två rum, stor sovalkov, hall och badrum: ultramodernt! utropar reportern glatt.



Vi får minsann gå husesyn i våningen. Först kommer naturligtvis hallen, sedan stiger man i ett mindre rum som fungerar som skrivrum eller "bibliotek" - citationstecknen är Birgits egna. Reportern dröjer sig nyfiket kvar vid bokhyllorna: här finns bl.a. Knut Hamsums Samlade Verker, Sigrid Undset, Vilhelm Moberg och Gösta Gustaf-Janson. Två av dem har hon fått filmatisera, utbrister hon förtjust. Och Gustaf-Janson var ju dessutom granne i huset så de böckerna hade säkert inte behövt resa långt. Konst och konsthistorien - fröken Tengroths stora intresse! - representeras av biografier över Gaugain, van Gogh, Lautrec och de franska impressionisterna.

Därefter följer det större rummet, varmt och hemtrevligt, noteras det, med levande ljus i fönstret. Utanför faller snön och Riddarholmsfjärden breder ut sig där bortanför med Västerbrons relativt nybyggda båge i högerkanten. Rummet pryds av en grön matta och röda sammetsgardiner, möblemanget är lättflyttat modernt och placerat i ena hörnet med läslampa och kompletterande radioapparat.

Även här inne skiner konstintresset igenom, fler böcker förståss, ett minipiano med noter som hon säger sig klinka på, på väggen ett porträtt av värdinnan själv, målat av väninnan Mary Sundström, Franks syster. Det porträttet tillsammans med pianot, vill jag minnas, fick senare flytta med till Styrmansgatan.



Hur tillbringar då fröken Tengroth nätterna? Jo, i en näpen solalkov inredd i gustaviansk stil: säng och toalettbord, med franska kopparstick och crèmefärgade gardiner. Men, avrundar reportern de Bergerac, medan han i smyg betraktar värdinnan, vad är ändå allra trevligast i den här lilla våningen? Jo, naturligtvis Birgit själv, utropar han tyst med hjälp av pennan! Men där slutar reportaget, i solalkoven, en trappa upp, på Norr Mälarstrand, i södra Kungsholmens allra mest moderna kvarter.

Med på resan dit var även en representant för studion Gullers foto.

onsdag 13 februari 2013

Mans kvinna / Kvinnas man


Under 1944 hade Tengroth stora framgångar med rollen som Märit i Vilhelm Moberg-dramat Mans kvinna, dels på film och därefter på scen i Riksteaterns regi. Det fick Damernas värld i nr 20, 1944 att publicera en intervju med Birgit med utgångspunkt från pjäsens tema.

 

På frågan om det är lämpligt att gifta bort en 18-åring med en dubbelt så gammal man förfasar sig Birgit: "Bevare mig väl! Förr övertalades väl flickor till sådana äktenskap, men jag hoppas att det händer sällan nu! Man ska ha åtskilligt flera år på nacken än Märit och så ska man veta vad man ger sig in på, inte bara vara en oerfaren barnunge!"

Om man hamnar i en sån situation och försent finner kärleken hos en annan? "Det kan inte hjälpas, att det var rätt handlat!", utbrister hon, "Jag tycker det var moraliskt, jag! Det är inte moraliskt att leva tillsammans med en man, när allting inom en säger att man hör ihop med en annan. När det gäller den riktiga, stora kärleken, då vinner man i alla avseenden, moraliskt också, på att handla så. Ingenting kan vara fel, tycker jag."

"Märit har ju levat under ett sådant tryck så länge, att hon enkelt måste [visa sina känslor]! Och det måste väl alla? Man kan inte låta bli, det går helt enkelt inte, det lyser ur folk på långt håll! Och usch, vad det vore besvärligt och tråkigt att inte få lov att visa sin kärlek!"

Dock gäller det att tolka rätt, vad gäller kärleken, menar Tengroth. Kvinnan får inte vandra som en vandringspokal från den ene till den andre. Då går man under, såväl moraliskt som personligt. Och om barn finns med i bilden blir situationen en annan: om i och för sig inte karlen är av en sådan kaliber att det förlåter allting...

Nej, äktenskapet ska tas på allvar och gifta sig bör man göra först i mogen ålder. Birgit säger, "Själv kom jag aldrig på idén att gifta mig förrän jag gjorde det. Och jag tror, att i mitt eget fall var det precis rätt att inte göra det förrän jag absolut inte kunde låta bli! Men då gjorde jag det bums med detsamma...och det råder jag alla andra att göra också. Man ska upptäcka sin älskades små vardagliga egenheter inom äktenskapets lås och bom!"

Själv nygift passar hon på att de en inblick i sitt eget äktenskap: "Jag krusar inte. Min man säger att i ett äktenskap måste en ge efter. Min man säger att toffelhjälten är en med högt moraliskt mod, stor visdom och djup begåvning försedd person, i alla avseenden en förebild att uppställa för nygift ung man. Min man säger att han inte haft en så kringgärdad tillvaro sen han var sju år gammal, och måste lyda alla människor över sju år... Gud, det får ni inte skriva, vad ska han säga?"





söndag 3 februari 2013

(En lek på) Foresta Hotell, Lidingö



Det blir inte tid för så mycket tid för musik, sång och glam när man dissekerar det frånvarande minnet av Birgit Tengroth. Låt oss därför ta tillfället i akt att stiga in genom hotelldörrarna och njuta av lite soft loungemusik från hotellfoajén på Foresta Hotell ute på Lidingö, straxt intill brons öfäste.

Det var nämligen just här, om man får tro Buster von Platen, som Tengroth inkvarterade sig under perioder av konvalescens och läkarbesök. Ett exklusivt andrum som bröt en annars kanske rätt enahanda tillvaro nere i sommarstugan i Ösmö socken där hon tillsammans med Stig Ahlgren bosatt sig långt från det tidigare livets hank och stör. Ett djupt livgivande andetag medan hon betraktar Värtans vattenspegel från hotellrumsfönstret.

Så kisa lite lätt med blicken, tryck på play och låt Jay-Jay Johanson agera drömrollen och den kvinnliga fägringen vara Birgit för en stund. Men nu blir det ju lite vemodigt igen, det ligger i hela atmosfären. It hurts me so.

måndag 14 januari 2013

Aforismer (V)

*

Icke ett arabiskt fullblod valde han utan den dumma , trogna, istadiga åsnan.

*

Himlen välver en ostkupa över vår ruttna värld. O, denna stank för finsmakare!

*

Den glädje, med vilken vi hälsar råttutrotaren, kan endast mäta sig med vår rörelse, när barnen jordfäster skadedjuren och lägger friska ängsblommor på graven.

*

Jag tror inte helvetet är så farligt. Efter en stund börjar man studera andras lidanden, finner dem lustiga eller löjliga och glömmer sin egen plåga.

*

"Det var rått sagt!!!"....Ska man grilla sina repliker?

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967.]

torsdag 3 januari 2013

Omläsning 11: Jag vill ha tillbaka mitt liv



Dags att återvända till själva startpunkten, den läsupplevelse som gjorde att Birgit Tengroth för mig klev ut ur de svartvita filmrullarna, de TV-upplysta vardagsrummen och tog plats här, mitt i samtiden: vid krogbordet här intill, på övergångsstället utanför där hon just kommer gående i motsatt riktning. Jag har visserligen läst om den här boken ett antal gånger - men jag tror fortfarande inte att jag förmår sammanfatta en text som den här: Jag vill ha tillbaka mitt liv [Bonniers, 1972]. Med den lilla undertiteln Minnen.

Det är en arg bok, vresig och uppkäftig, trotsig och klacksparkande. Samtidigt stundtals väldigt vacker där minnesbilderna ur ett liv seglar förbi under en klarblå sky. Hon petar på dem med mjuka fingertoppar, sorterar om dem så att de ligger i en annan ordning, prövar hur det låter. Det är också en bok om kärleken, om kraften som kan riva sönder en människa, få fönster att öppnas så att myllret därnere på gatan plötsligt blir alldeles tydligt tydbart och klart.

Låt vara att det är en minnesbok, en form av memoar med nedslag ur livets alla skiften: från de första vaga minnesbilderna i köket på Majorsgatan fram tills hon stiger ombord på SAS-planet i USA för omedelbar hemresa riktning Radiumhemmet. Men framför allt är det en berättelse om förhållandet med Jens Otto Krag, det andra äktenskapet, hur det inte blev, och en envägskommunikation om varför det blev som det blev.

Redan på bröllopsmiddagen börjar hon se på det hela utifrån. Den yrkesarbetande, intellektuellt intresserade och hittills hängivet diskuterande kvinnan ser sig plötsligt reducerad till en form av kuttersmycke i en krets av danska grabbar/gubbar där hon förväntas klä sig snyggt (till minsta möjliga kostnad), föra sig och vara allmänt till lags. Samtidigt bultar passionen blodröd i henne: Krags maskulina uppenbarelse, kroppens rörelse och köttets behov och känslan av att vara i ett sammanhang hon aldrig tidigare upplevt gör att hon viftar undan de allt oftare kommande orosaningarna och tar hans arm och promenerar vidare mot nästa gatukorsning.

Det är ett hårt liv. Hon antyder blånader och svullnader sedan hon uppfostrats, som Krag kallar det. Hon konstrar och kantrar, säger emot, tiger och rasar inombords. Hon nämner au passant att hon säkert inte var den lättaste att leva med. Det är en klarsynt och samtidigt ohämmad partinslaga, men så spetsigt formulerad och ordbesatt att man kryper upp till henne i soffhörnan och stannar kvar så länge hon vill.

Männen passerar revy, älskare, alkisar, skådisar och Stig Ahlgren. Pellejönsar och Gunnar Myrdal. Redan i det allra tidigaste 1950-talet noterar hon diskrepansen mellan de politiska anspråken och det personliga tilltalet. Hon iakttar en manlig värld som domderar och står på, men hon står hela tiden med armbågslucka ifrån närmaste babblande karl. Vänder sig istället till de män som hjälpt henne, stannat i steget och satt sig ner för att lyssna. Några väninnor glider förbi. Föräldrarna, särskilt pappan, gestaltas i snabba och varma pastellfärger, visserligen frånvarande under yviga gester, men samtidigt lite taffligt omhändertagande.

Plötsligt, efter en förflugen bisats, rasar hon mot överläkaren på Serafimerlasarettet som hon påstår har avlivat hennes far och en dussin andra patienter på grund av att kollegor inom samma skrå har en faiblesse att hålla varandra bakom ryggen. Hon går på så att man tycker sig samtidigt höra förtalsstämningarna rassla ner i ytterdörrens brevlåda. Den hon inte tål får det inte lätt: från en tigande ungflicka har hon vandrat hela vägen till en vuxen kvinna som ofta hamnar på fel plats men har en obruten kraft att tala, tjafsa, sig ut och vidare mot nästa station.

Men så sitter hon sedan där på stugtrappan och ser en blomma slå ut. Ett minne glider sakta förbi som hon fångar i sin öppna hand. Hon har ett språk som blöder, liksom hennes kropp. Hon vårdar varje ord, smeker varje skiftning i gestaltning och tonfall. Det är fasansfullt vackert, det är fullständigt ärligt och det är slutligen upp till läsaren själv att ta till sig det hon skriver. Själv sitter hon tyst en stund och låter det sista bladet falla ner, det är fritt fall nu, det är helt och fullt fru Tengroth.