onsdag 26 december 2012

Julfantasier



Det är visserligen inte påsk utan jul. Men när juldagen går över till annandag slår det mig: Birgit Tengroth låg med Edvin Adolphson. Som låg med Harriet Bosse. Som låg med August Strindberg. Och då var jag ändå en vuxen man när jag läste Tengroths dödsruna. Ja, Adolphson minns jag ännu längre fram i livet. Vi är nära nu.

Hon gjorde f.ö. aldrig någon som helst affär av detta samröre. Kanske är det mer en manlig koppling.

torsdag 20 december 2012

Det Var Så De Träffades...

Kändisjournalistiken och dito skvaller är naturligtvis ingen samtida uppfinning, har alltid funnits, alltid lockat, alltid satt igång fantasins våggång. Slår man ihjäl en timme eller två genom att läsa sig igenom Husmodern nr 23, 1950 får man sig en historia serverad. En het soppa om än kokad på väldigt lösa rotsaker.

Under rubriken Det var så de träffades, Birgit Tengroth och stadsrådet Krag berättar tidningen att den kända skådespelerskan är hemligt förlovat sig med den danske politikern! Underrubriken lyder: ...tack vare hennes temperamentsfulla noveller. Lite lyser dock missnöjet fram mellan raderna att Tengroth lyckats hemlighålla det hela under flera månader, under förevändningen att hon varit nere i Paris när hon i själva verket var inackorderad på ett "litet tystlåtet hotell i Köpenhamn".



Men man ursäktar sig med skådespelerskans profession, naturligtvis är det hennes jobb att "lägga sitt ansikte", eftersom hon förstår världen, människorna. Och hur de behandlas.

Men hur träffades då dessa tidens kändisar? Jo, genom danskens litteraturintresse. Eftersom boken Törst getts ut på danska och blivit en succé var Birgit på plats i Köpenhamn i affärer, satt i samtal med förläggaren Sten Hasselbalck och blev bjuden på en större bjudning där Krag dök upp, approachade författarinnan och hamnade "i ett animerat samtal" eftersom han - liksom hon - "är en personlighet, som det heter, och starkt intresserad av litteratur och konst och han älskar talang, även hos kvinnor."

Jo, jo. Den som läst Tengroths egen version, liksom Krags, liksom Annalisa Ericsons vet redan att även här har Birgit lyckats lägga falska spår i terrängen. De träffades ju i Oslo, Krag köpte hennes bok dagen efter först sedan han fått reda på att hon var författarinna. Och det där med att han gillade kvinnlig talang dementeras kraftfullt av Birgit i sin minnesbok. Det han uppskattade var en speciell sorts talang. En talang som inte visades upp officiellt i öppna rum, utan sköttes bakom sovrumsdörren. Helst utövad av flera kvinnliga talanger i tät följd.



Husmodern skriver vidare: Krag är 36 år, och har i tidningarna betecknats som "inbiten ungkarl". Uttrycket ger lätt en felaktig föreställning. Lyssnar vi på Birgit, som vi av princip gör i detta sammanhang, fortsatte charmören Jens Otto att se sig själv som ungkarl mer eller mindre redan dagen efter bröllopet. Birgits målande beskrivningar av den nyblivne makens agerande är en outsinlig källa till fnitter och stön, och mer eftertänksamma funderingar kring det manliga kynnet. Se vidare minnesboken från början till slut.

Många kvinnohjärtan krossas nu av budskapet om att han nu bundit sig för alltid. Förtvivla icke, danska kvinnor: snart är han på banan igen. Danmarks mest eftersträvade ungkarl.

måndag 17 december 2012

Läpparna tala!


Filmjournalen, nr 16, 1933 konstaterar att  ljudfilmen har fört med sig munnens stigande betydelse i konsten. Med det talade ordet blir också de läppar som får formulera manusets repliker av största betydelse och ett nytt sätt att läsa av själens spegelytor, inte bara vid själva talet utan också den nya möjligheten att spela med en mer eller mindre utdragen tystnad.

På ett siduppslag visas allehanda kända aktörers läppar och bildkommentarerna försöker lite yvigt läsa av och läsa in ägarens karaktär. I detta försök att utöva labiologin - läpparnas vetenskap!

Så också vår Birgits lite ungflickstruliga mun: de unga läpparna tala om trofasthet och godhet. De äro på sitt sätt typiskt - och oändligt sympatiskt - nordiska, Men alls ej arktiskt kalla...  

torsdag 18 oktober 2012

Mitt i livet: Svenskt Litteraturlexikon (1964)

I början av 1960-talet sammanställde Gleerups bokförlag i Lund ett uppslagsverk över den svenska litteraturen, författare, böcker, terminologi i den samtida litteraturvetenskapen och kritiken: Svenskt Litteraturlexikon (1964).

Antalet biografiska artiklar sägs vara cirka 1300, anmärkningsvärt många enligt redaktionens eget tyckande. och kanske är det därför också Birgit får trängas med alla andra författare inför det stora gruppfotografiet: stora som små, honor som hanar, levande som avdöda. På en tredjedels spalt (sid. 525) får vi oss till hands en flyhänt beskrivning av hennes författarskap. So far:

Tengroth, Eva Birgitta (BIRGIT), f. 1915, skådespelerska, författarinna. Hemlösa, av livet misshandlade kvinnor står i centrum för hennes noveller och romaner. Törst 1948 väckte uppmärksamhet genom erotisk öppenhet och bekännarlust. Nattportier 1949 och Kalla läppar 1953 är mer av konventionell erotisk förströelselitteratur. Julibarn och Jungfruburen, självbiografiska romaner 1950-51, är mognare; de sätter konsten - teater och film - i centrum för huvudpersonens värld och ger så en bakgrund till hennes vilsenhet i andra sammanhang. Kåserierna i Än lever häxan 1952 är ofta kvicka och kloka. Livs levande (samma år) och Njut av livet, Madame! 1956 innehåller väsentligen intervjuer med skådespelare och författare. Särskilt den sistnämnda, där miljön är fransk och där en bekännelse till katolicismen ingår, röjer en medryckande, intelligent och osentimental förmåga att sätta sig in i skilda artistiska temperament. 1957 kom Den stora glädjen.

Hon är med. Resan går vidare, hon har fortfarande det bästa framför sig.

torsdag 4 oktober 2012

Tjagga

Det är längesen nu, det är i den vattentrampande zonen mellan två äktenskap. Det är en kort episod i hennes lysande minnesbok. Birgit Tengroth ringer upp sin förste man för att be honom om ett minst sagt märkligt råd, som att hon tigger: ska hon gifta sig med den hon just har träffat, redan gift, eller vad tycker förre maken?

Hon redovisar ett kort men rätt tjafsande samtal, uppenbart på telefon från Köpenhamn upp till Stockholm. Man kan se framför sig hur hennes öra fuktas under backelitluren därborta vid krogens lånetelefon, hur hon skiftade det ena benet över det andra om och om igen under samtalets gång, grottade ner ciggen i askfatet, fingade på kaffekoppen - om det nu var det som var.

"Sen började Stig tjagga något om en kaka och att man inte kunde både äta och behålla den."

Tjagga? Hittar inte ordet någonstans i ordböckerna här runtomkring, från Spegel och framåt. Tjafsa, kan jag tänka. Tjata, kanske. I denna ovissheten ser jag ungar springa längs Majorsgatan norrut, söderut, tunnband, strumpeband, mössor och mammas rop om att maten snart är klar.

Tjagga?

tisdag 2 oktober 2012

"Singing Boy" sjunger Birgits lov!

I julnumret av Filmjournalen, nr 52, 1939 får signaturen Singing Boy disponera en helsida med ett eget smäktande poem till en av samtidens aktuellaste filmstjärnor. Pegasen skrittar ut över snötäckta ytor och stannar plötsligt med höjd svansföring ute på det frusna, kvällstomma Gärdet. Det ångar om lorthögen. Inte en själ syns till. Nordanvinden anas knappt. Månen stiger i eget gemak därborta över Djurgårdens ekskogar:



Till min utvalda

Hon tycktes mig som sommarens vind,
som ljushylt västanfläkt!
Hon var som knopp på björk och lind,
i vårens första väkt!
Hon tog mitt hjärta med sin blick, 
som lysten kärleksöm,
men leende och vänlig nick
hon kom som i en dröm!

Kring håret har hon solens glans,
likt guldstänk jag det fann!
Och gången var som fjunlätt dans,
hon syntes mig så grann!
Så äkta svensk i kärlig bygd,
står hon mitt ideal.
En bild av Kärlek, Tro och Dygd,
i trädens pelarsal.

Jag henne ger min sång, min röst,
för äkta nordisk ras!
Hon är som solglimt varm i höst,
min fe, med ljuvlig grace.
Hon spelar på mitt hjärtas sträng,
hopn strålar lugn och ro.
Bland vojmad skörd på slagen änd,
på henne vill jag tro.

För Birgit Tengroth hjärtat mitt
slår hastigare takt.
Ett leende så kärligt blitt,
mig fängslat har med makt.
Hon har min hela sympati,
den jag nu klätt i ord,
Allt vad hon gör, finns Sanning i.
En prakttös här i nord!

Som hon man skall av hjärtat ge,
sin glädje som sin sorg.
Om hennes 'ja' jag vill ej be,
jag finge nog en korg!
Beundrar henne gör jag dock,
jag enkle drömpoet,
Jag henne valt bland stjärnors flock,
ej bättre tös jag vet.

Ja, Singing Boy, det bleve nog en korg. Hur svärmande du än är. Och hur hon än flackar med blicken anas ett leende på läpparna. För vi är här väldigt långt från det språk Birgit själv skulle använda kring samma känsla knappt 10 år senare. Men vad gör en uppfostrad flicka med empati och utvecklat sinne för att det bästa hos människan inte alltid kommer till fullödigt uttryck i det sagda: hon niger skyggt och skickar ett signerat idolfoto: Tack "Singing Boy" & Ett Gott Nytt År!

Snart skjuter fyrverkerierna upp mot mörka skyn, dags att gå vidare mot nyåret och ett hotfullt 1940: vad det nu är som väntar när den första dagen randas.

onsdag 26 september 2012

Birgit minns: Nils Antoni

Med tiden fick Tengroth en betydande erfarenhet av den svenska sjukvården. Och som den kvinna hon var och de kanaler hon hade tillgång till fick också omvärlden veta vad hon tyckte. En hel del föll inte på läppen, om man säger så. Vi ska inom kort återkomma till detta i den vandring genom dystra sjuksalar och lasarettskorridorer som väntar vid en kommande omläsning av hennes två sista böcker.

Det finns naturligtvis enstaka personer som skildras sympatiskt, ett yngre biträde här, en klok sköterska där som agerar på tvärs mot befälsordningen. Men låt oss som en första kontrast presentera en god höjdare, professorn i nervsjukdomar och medlemmen av Vetenskapsakademien Nils Antoni.


Scenen är den som skildrades i förra inlägget. Tengroth vill slippa ett obekvämt kontrakt. Hennes plan är att få sjukintyg och hon väljer att gå till Antoni som "hade rykte om sig att vara både skicklig och rättskaffens". Men hur kan en rättskaffens läkare gå sådana ärenden? "Han behöver bara höra min syn på livet", säger Birgit med självklar självinsikt, "så skriver han ut sjukintyg, som gör kontraktet ogiltigt." 

Sagt och gjort, Antoni tog emot, lyssnade och konstaterade:

Det är alldeles riktigt vad fröken Tengroth tänker men man kan inte tänka så, för då kan man inte leva.

Så skrev han ut intyget, reste sig upp och klappade Birgit på axeln:

Det är synd om fröken Tengroth...

Den starkaste kärleksupplevelsen

Kärleken är naturligtvis stor. Och utan kärlek ingen film, konstaterar Damernas värld, nr 1, 1944. Ja, kärleken är ju drivfjädern i de flesta filmers handling, och utan ungdom ingen kärlek liksom utan kärlek inget liv. Så därför frågar man runt bland det unga gardet i dåtidens svenska film om vilken som varit deras starkaste kärleksupplevelse: på film, nota bene!

En av de som tillfrågas är vår Birgit. Och hon minns "med särskild värme och tacksamhet" kärleksscenerna i filmen Sonja, lämpligt nog även hennes senaste filminsats och som helt säkert fortfarande rullade på biograferna när tidningen kom ut.

Men Birgit är främst nöjd med den roll hon fått gestalta, en riktig människa, som hon säger, inte en teaterfigur. En kvinna som plötsligt känner att allt det hon försökt bygga upp är på väg att brista och rasa samman:

Något av detta måste de flest kvinnor ha känt: ångesten för att lyckan är något man kan mista. Det är så sant, så riktigt, så vardagligt.

Och gränslöst glad blev jag, när jag hörde en kvinna säga: "Vet du vad jag tänkte, när jag såg filmen? 'Är kärleken så vacker?´ - tänkte jag."

Tack Herbert Grevenius för den pjäsen!


Nu är ju detta inte bara lättsamt babbel för att promota en egen film. Tengroth återkommer till Sonja i sin minnesbok och hur angelägen hon var att få vara med i filmen, en produktion ledd av Lorens Marmstedt och med regi av Hampe Faustman.

Enligt egen utsago var Tengroth redan kontrakterad för huvudrollen i filmen Kungsgatan, men den produktionen "stank av business" och Birgit kände sig väldigt obekväm trots ett bra gage. Och så dök Marmstedt upp och ville ha henne till Sonjafilmen, med ett gediget manus och en trygg och seriös producent. Vad göra? Marmstedt var förtvivlad - enligt Birgit - men Tengroth som ju var en handlingskraftig kvinna gick helt sonika till en psykiatiker som skrev sjukintyg. Och så att hon slapp kontraktet med Kungsgatan.

Oset av pengar, pengar, pengar gjorde inte längre luften klibbig att andas och jag slapp vara hora på Kungsgatan.

Hon sammanfattar: Vad jag inte vill har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

[Alla var inte lika nogräknade som Birgit: vännen Sture Lagerwall, en karaktär till synes helt befriad från sensibilitet och eventuellt höga ideal var med i båda filmerna. Hur han nu kunde göra det kontraktsmässigt.]



tisdag 25 september 2012

Thirst [1949]

For all our foreign friends here and abroad: the complete film Thirst (or if you prefer the alternative title Three Strange Loves) by Ingmar Bergman is actually available here:


Enjoy the delicious acting by Naima Wifstrand, Mimi Nelson, Eva Henning, Hasse Ekman, Birger Malmsten and of course, Birgit herself. Among many others.

And as a reminder: for the final discussion and analysis, see the Seventh Episode of Breaking Down Bergman!

tisdag 18 september 2012

"Hon är så ärlig" - Birgit 1953

På hösten 1953 publiceras i tidskriften Hela Världen, nr 43, 1953 ett kortare reportage kring Birgit Tengroth. Det är ju en dynamisk tid i hennes liv: hon är nu en författare i vardande, hon har åtminstone fyra böcker bakom sig, med mer på gång. Hon syns i veckopressens spalter, hon har lämnat sitt gamla skådespelarjag bakom sig. Den sjukdom hon drabbats av har klingat av, hon rör sig, kors och tvärs. Men framför allt framåt.

Artikeln bär rubirken Hon är så ärlig och de här fyra orden sägs sammanfatta hennes person och väsen, ofta till hennes egen nackdel, mer ofta till besvär för hennes omgivning.

Som alltid i sådana här presentationer ägnas en del utrymme åt hennes bakgrund och allt hon varit med om. Men med det undanstökat stannar vi upp och tillåts möta den 38-åriga författarinnan.

Hennes böcker sägs visserligen vara bland de mest "jag"-utlämnande, självavslöjande volymerna i samtidslitteraturen, men Tengroth är större än sina egna bekännelser. Texterna är fritt kryddade med denna kvinnas unika fantasi: "hon finner ett oemotståndligt nöje att berätta och hitta på för både sitt och läsarens nöjes skull."

Med några få böcker bakom sig har redan funnit en prosa:

som hör till den allra bästa som skrivs i det här landet - enkel, naturlig, slagkraftig, så där lagom pratsam som bara mycket charmfulla kvinnor kan vara. Och därtill kommer hennes kvickhet, ofta parad med verklig ömhet för de svaga, de av livet hunsade och schasade.

Skribenten heter Gunnar Tannefors och han verkar likt så många andra män som intervjuar henne under de här åren vara charmad av hennes sätt och fria väsen, där den dagsfärska uppsluppenheten färgas av det som varit och som inte alltid varit som det skulle:

Ett tag var kanske Birgit Tengroth bitter - både på män och livet - och den bitterheten färgade hennes syn och kom henne ofta att liksom doppa pennan i vitriol istället för bläck. men hon kunde inte stanna i denna frusna attityd. Därtill var hennes humor för varm och optimistisk.

Men iväg med alla sorger och besvär: nu är hon fri kvinna, dessutom en resande sådan. Tannefors springer på henne i Köpenhamn, kort därefter i Nice. Han betraktar hennes raffinerade klädsel, hennes spänstighet, hennes alltmer tydliga klarhet över sig själv:

"Det är just bullret och människorna jag tycker om. Man får inte dra sig undan människorna - vi behöver ju alla varann", konstaterar hon leende.

Läsaren kan dock ana att något är på gång där hon står i solskenet: hon har gått igenom något, hon vilar just nu i det som Tannefors benämner ett under. Hon har varit i mörkret, passerat det och står en stund på nytt i ljuset, här finns ingen plats för "idiotsmicker", nu är det ärlighet som gäller: för henne själv på samma sätt som hon kräver det av andra.

Och det är nog också det som gör hennes till ett så representativt språkrör för sitt kön.

Denne Gunnar Tannefors hade förståss träffat henne tidigare under resans gång, han känns väldigt bekväm i hennes närvaro: de hade varit grannar borta på Norr Mälarstrand 76, sedan förmodligen ute i Råsunda där han knåpat ihop ett antal filmmanus - dock inga av de Birgit medverkat i - och titulerades även filmöversättare. Och en gång i en annan tillvaro - tillåter han sig berätta - hade han suttit i hennes lägenhet på Styrmansgatan och fått läsa hennes första dikter. Nu är hon på väg någon annanstans och han står kvar i skuggan vid muren och ser henne försvinna ut i blomstertorgets medelhavssol. Han letar efter ett enda ord som kan beskriva henne (rubriken känns tydligen redan nu för mångordig) och stannar vid:

klarögd.



måndag 17 september 2012

Lida pin [1998]

Om man är trofast de här sidornas utgångspunkt skulle man kunna säga att Sveriges mest intressanta regissör just nu heter...Martina Bigert.

Bigert har som tidigare noterats på senare år regisserat den dråpliga långfilmen Allt om min buske (2007) som tar ut svängarna rätt rejält. Dessförinnan hade hon flera kortfilmer bakom sig men för den stora publiken kanske hon är mest känd som manusförfattare till TV-serien Gynekologen i Askim. Utöver det är hon dessutom illustratör och barnboksförfattare.


Men nu är det inte det som det handlar om här. Bigert är nämligen en av två regissörer som gjort film baserad på skrivna texter av Birgit Tengroth. Och den andre heter Ingmar Bergman. Återstår alltså Bigert. 1998 hade hon - i en tidigare uppenbarelse, Martina Edoh - premiär på en av sina kortfilmer: Lida pin.

Filmen är en bearbetning av den första novellen i Tengroths samling Nattportier från 1949. Det är en rätt våldsam historia som utspelar sig på under några timmar på ett mindre Östermalmshotell.

En läkarfru från landsorten är i kungliga huvudstaden för att gå på maskerad. Eftersom hon ska kläs upp till 1700-talsmätressen Madame du Barry kallas damfrisörskan Siv Lantzen till hotellrummet för att knåpa ihop det hela och se till att peruken kommer till sin rätt. Om nu fru Henny Widlund är ett barn av sin tid, osäker och ängslig vad gäller socialt uppträdande, skick och fason, bunden vid de borgerliga normer som behärskar närområdet är unga Siv hennes raka motsats. Under den vita kemistrocken bär hon ridbyxor och stövlar, avslöjar under det samtal som för händelserna framåt under dessa få timmar innan fru Widlund måste hasta vidare till festen att hon, inte helt oväntat, bär lesbiska preferenser. Vilket inte var lätt vid denna tid. Det förhållande som inneburit förlösningen för henne hade resulterat i något som hon alltjämt kallar svek och är ett öppet sår. Hon är cynisk, rentav bitter och när hon nu genom olycksfall i arbetet dessutom råkat bli gravid famlar hon hjälplöst efter hjälp där ingen hjälp står att finna.

De båda kvinnorna gestaltas i filmen av Viveka Seldahl som läkarfrun och Melinda Kinnaman som frisörskan. Seldahl spelar rätt vidlyftigt och fysiskt men hämmas som så ofta av sin något kantiga replikföring, Kinnaman däremot brinner som den unga olyckliga men kaxiga kvinnan utan något som helst hopp på kanten av sin egen avgrund.

Dramats tredje person, hotellets nattportier som mest och helst jobbar i skuggan, varifrån han noterar allt som händer och drar med sina kommentarer bort alla försök att beskriva tillvaron som någorlunda anständig, spelas av den i andra sammanhang erkände och inflytelserika musikern Andreas Mattsson. Här är rollen så gott som stum och rätt marginell men Mattsson får ändå plats att gestalta den slutliga förnedringen av fru Widlund i filmens avslutande minuter.

En - trots innehållet - vacker och bitvis poetisk film som bygger rummet där de två kvinnorna vistas. Förskönad av Camilla Thulins kreationer och Heinz Liljedahls och Johan Vävares musik. Tengroths ursprungliga text däremot är rak och helt friskrapad från alla förskönande bisatser och scenerier.

Filmen finns numer att se på Kungliga bibliotekets audiovisuella avdelning.

tisdag 4 september 2012

Moberg tittar på Birgit Tengroth

I den artikel ur Röster i Radio/TV 1967, nr 13, som nämndes i ett tidigare inlägg placeras författaren Vilhelm Moberg i en liten biograf på Sveriges Radio i Stockholm. Han är där för att i sällskap av filmreporter Torsten Jungstedt kommentera filmen Mans kvinna som inom kort skulle visas på TV. Moberg är skeptisk och klargör rakt av att den här filmen var han minsann inte speciellt förtjust i.

Men när Birgit i rollen som bondflickan Märit syns i bild blir han genast på bättre humör:

Birgit, hon är vacker i bild, eller hur? Vackert ansikte. Men hon var ännu vackrare i Gläd dig i din ungdom. Pelle hade underbart vackra bilder av henne från havreåkern i extasens ögonblick, som han skulle visa i hennes ögon. Men det var det som censuren klippte bort, det ansågs oanständigt på den tiden.

Efter första natten med Edvin Adophson förefaller Märit ("som nu äntligen fått lite jämförelsematerial på det erotiska området") mer belåten, och Moberg gläds med henne:

Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur? Men här skulle det vara mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning på hennes ögon. Gunnar Skoglund [regissören] var en rejäl karl och vi är vänner fortfarande, fast jag sa till honom vad jag tyckte om det här... Birgit har vackra tänder...

När Birgit säger en av sina repliker i filmen: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad" grymtar Moberg:

Det var en bra replik - jag tycker det glimtar till ibland med replikerna. Här kom en bra bild, glansen i ögonen. Men vad är det läpparna. Inte skall dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

När filmen så är slut sammanfattar Moberg den med att "den går an", även om tempot är för långsamt, dialogen brister och att vissa repliker inte är trovärdiga. Samt, som han förklarar i ett replikskifte med regissören i det påföljande numret av tidskriften: att romanens poesi i kärleken mellan Märit och [Adolphson], stämningen av jordisk lycka och lyrisk sensualism (detta är alltså Mobergs egna ord), inte kom fram. Men var det något som författaren fann fullt godkänt - förutom Tengroths utseende - så var det musiken av Hugo Alfvén:

Jag ville att det skulle vara sensuell musik och då engagerade man honom. På festen på Cecil efter premiären tackade jag honom. Det var förresten enda gången jag träffade honom, en pigg gammal gubbe.
- Det var bra musik, sa jag.
- Ja, ser, du, jag är den ende i Sverige som kan skriva musik med * (fult ord) i, sa han.

Moberg fortsätter: Alfvén hade rätt när han beskrev sin musik, den hade saker i sej, och han var den ende då som kunde göra den, Han hade varit en stor älskare på sin tid., Han satt en natt och berättade om alla sina högättade kvinnor som han hade träffat ute på turné med OD...

Slutligen, förutom att Moberg synes ha träffat kompositören vid åtminstone två tillfällen, så verkar det ha funnit en tredje snuskgubbe i gänget, teatermannen och regissören Per Lindberg som alltså gjort en tidigare filmatisering av en Mobergroman, den tidigare nämnda Gläd dig i din ungdom (1939), även den med Tengroth i huvudollen:

Pelle Lindberg var djärv och älskade kärleksscener, han njöt av att sammanföra ungt folk för att leka samlag.

tisdag 28 augusti 2012

Synd [1928]

En alldeles vanlig lördag visas så på Filmhuset i Stockholm i Cinematekets regi en rätt unik sak i Tengroths filmogfrafi: Gustaf Molanders tolkning av Strindbergs drama Brott och brott. Ja, det ingår i 100-årsjubileet.


Filmen Synd är absolut inte en Tengroth-film, hon var ju med, okrediterad i biroll, men är bara 13 år gammal. Däremot absolut en Lars Hanson-film. Och han spelar fantastiskt bra, med tanke på att mannen står framför kameran kanske 90% av speltiden. Med lite överseende av en del överspel vad gäller mimik och gestikulering som kanhända krävdes för att stumfilmspubliken skulle hänga med.

Fördelen med stumfilm var ju att man kunde locka med internationella stjärnor utan att behöva trassla med dubbning och liknande besvärligheter. Här är ett par franska stjärnor inblandade, dramat utspelar sig ju gudbevars i Paris. En avskalat vacker Elissa Landi - ursprungligen något så exotiskt som en österrikisk prinsessa, född i Venedig - gestaltar Hanssons hustru, kanske en smula nerklädd utifrån resurserna men så ska hon också ligga ribban under filmens femme fatale, hans förförerska, skådespelerskan Henriette med mörka läppar och tungt aggresivt kalla ögon. Gina Manès gör sitt bästa för att verka lika farlig som Margit Manstad, men kommer nog bara en bit på väg. Mer internationellt: manuset var skrivet av en tysk: Paul Herzberg.

Dramat handlar om dramatikern Maurice Gérard som efter fattigt harvande med allehanda pjäsmanus äntligen får en text antagen och som så i den jublande fanfaren efter detta redan på premiärkvällen lyckas svika både vänner och hustru för att iställert tillbringa natten med huvudrollsinnehaverskan.

Om vi går till det väsentliga: lilla Birgit sköter sin biroll alldeles perfekt. Hon har faktiskt flera repliker. Vilka framförs med stort utspel. Och hon medverkar också i filmens absolut intressantaste del. Äktenskapsdramat utvecklar sig nämligen till ett misstänkt morddrama och Birgit lever sig in i sin roll som grannflicka (och ögonvittne) alldeles förtjusande. I ett hastigt inkallat polisförhör med alla inblandade berättar Birgit med stor inlevelse sin tolkning av det hela. Hon spelar ut och gestaltar en ung flicka som hellre överdriver än underdriver det drama hon bevittnat och ombeds återge. Scener vilka Molander också iscensätter rätt suggestivt: alla vittnesberättelser spelas nämligen upp i bild och de skiftar beroende på vem som berättar, i dennes tolkning. Snyggt. Och Birgit spelar så kaxigt att fantasin rör sig alldeles självständigt och eventuellt bortom verkligheten.

Tengroth var visserligen vid den här tiden fortfarande balettelev vid Kungl. Operan men att som här sitta i samma studio som Lars Hanson och de kontinentala stjärnämnena måste ha varit rätt omtumlande.

I sin helhet är den dryga tvåtimmarsfilmen oväntat bra, även om Bengt Forslund sågar den i sin bok om klanen Molander. Trots stumfilmen drar dramat iväg utan nämnvärda dödpunkter, tack vare manuset, skådespelarna och fotografiet. Och naturligtvis regin: här finns t. ex. scener från en parisisk kvarterskrog som är skönt naturligt myllrande med en mängd statistister som gör sina roller så intimt att man bara vill veta vem de var, varför de var där, och var de se'n blev av.

Lars Hansons insats skedde tydligen under ett mellanpass av hans Hollywoodperiod. Nu är han hemma igen, och nu måste han leverera. Som en något vackrare Edvin Adolphson med några välbehövliga kryddstänk Douglas Fairbanks. Han famlar, han ramlar, slår uppgivet ut armarna men får naturligtvis en öppen dörr tillbaka hem på slutet.

måndag 20 augusti 2012

Så tuktas en äkta man [1941]

”Flicka med ofördelaktigt yttre sökes av modernt, uppåtsträvande arkitektkontor.”

Med den tänkta annonsen startar hela intrigen till det här tidiga 1940-talskomedin med enstaka djupare bottnar. Om Tengroths filmkarriär avslutades med fem-sex års gestaltningar av svartvita kvinnor med reella öden i ryggsäcken så ligger den här filmen kvar i epoken dessförinnan: lätt flyhänt gjorda komedier som  i och för sig förankrades i en verklighet men där den snabbt avverkade, och ibland putslustiga, repliken var bränslet som förde dramat framåt. Det behöver inte vara sämre för det det, men nog blir det lite frisim här och var.

Den unge inredningsarkitekten - ledigt gestaltad av Håkan Westergren - med egen studio har problem att behålla sina (kvinnliga) assistenter, han har nämligen lite lätt för att bland ihop arbete och privatliv. Den unge arbetsgivaren förstår inget alls varför han måste säga upp dem altt eftersom: "Ja, söta det är dom nog hela bunten, men arbeta det varken kan eller vill dom! Vad jag vill ha är deras arbete!". Det lite äldre vändkorset i kassan har naturligtvis sedan länge genomskådat det hela: "Flickorna vill inte ha arbete, de vill ha arkitekten. Så enkelt är det." Och så det enda vettiga rådet efter den insikten: "Ta en ful flicka, arkitekten. Dom kan arbeta!"

Så är startrepliken avfyrad och filmen svajar iväg. I Ragnar Arvedsons lite si-och-så-regi. För att rätt omärkligt övergå till att bli ett drama om kvinnors arbete, företagsamhet och eventuella självständighet.

Sagt och gjort, den nyutexaminerade Tengroth får nys om tjänsten och för att ha en chans tvingas hon klä ner sig inför anställningsintervjun. Hon riggas i runda läsögon, skogshuggarblus och lägger på en framåt och påläst stil som för vår tid knappast betyder oattraktiv, snarare tvärtom: Birgit flashar och charmar betydligt mer som yrkeskvinna än som den dam i långlänning hon lite längre fram i filmen skrider in som på stans bästa nattklubb.

Väl på plats visar hon upp sin gåpåaranda: Får jag komma med ett förslag så är jag tacksam? Jag har en massa vilda idéer om hur en sak ska göras. Och chefssnickaren herr Fager - spelad av Thor Modéen - piggas upp av alla dessa nya och vilda idéer. Birgit lägger huvet på sned: Herr Fager vet hur det kan göras. Jag önskar bara att jag hade herr Fagers handlag… Så skaffar man en bundsförvant.

Lite förvånande är, att trots att han genast faller för Tengroths uppenbart spekulativa flirtar, håller sig herr Modéen för en gångs skull filmen igenom på mattan och kör rollen alldeles lagom, d.v.s. spelar på toppen av sin förmåga. Det är faktiskt riktigt nöjsamt att se. De hehehe och höhöhö som trots allt måste släppas fram här och var är alldeles på plats och ger t.o.m. lite svärta åt figuren.

Modéen: Det ska jag säga, ett fruntimmer med huvudet på skaft är i allmänhet rejälare att ha och göra med än någon karl.”

 Nu faller inte bara herr Fager för flickan, arikitekten själv friar såklart och vips är den pigga fröken Hedberg Fru Arkitekt Brehmer och dessutom delägarinna i firman. Birgit driver på med påhittighet och - framför allt, kan vi förstå - god smak. Studion går bättre än någonsin. Hon rycker i alla tåtar, hon är närvarande i alla hörn i butiken, hon kontrollerar alla siffror.

Kom ihåg, kunderna har alltid rätt men det är vi som bestämmer, förklarar hon.

Arbetet fyller henne, nöjeslivet försakas, och arkitekten får bita ihop och hänga med men blir alltmer en figur i marginalen.

Och det är i det här läget, med känslan av att inte riktigt räcka till som de gamla ungkarlsfasonerna bubblar upp till ytan igen. Vid ett arbetsbesök i högreståndsmiljö på landsorten möter han unga fröken Gripclou som på många sätt är Birgits motsats. Visserligen flödar hon också över av en vild och sprudlande fantasi, och hon är van att få vad hon vill. Men samtidigt låst i det gamla,  i anorna och kraven, fjättrad vid förväntningarna. Men hon tar vad hon kan få, spelar de kort hon har och arkitekt Brehmer retarderar snabbt till 1800-talets herrgårdsliv, här finns ju plats för honom och den invanda formen av manlighet!

Och en rätt förtjusande Liane Lindén viskar till honom: Låt mig vara lycklig bara idag. Bara idag? Idag är det bara du och jag.

Tills dess att Birgit kommer för att hämta honom. Och allt blir uppenbarat: hans svek mot kärleken och därmed också mot henne. Och deras gemensamma projekt. Och hon tar ingen skit, hon vill skiljas och driver igenom hemskillnaden mot hans uttalade vilja. Samtidigt stannar hon i firman, med sin andel, och de fortsätter att arbeta parallellt med varsitt fritt liv. Det vill säga: hon lever fritt. Hon för. Hon tar igen. Hon sveper som sagt in på nattklubbarna med fem kavaljerer i släptåg. Det är hela tiden dans, rökverk och drinkar. Men med naturligtvis fortsatt arbete på dagarna. Han förtvinar alltmer: sårad som äkta man, svartsjuk och förbigången i sin yrkesroll blir han alltmer en skugga till henne. En mer och mer löjlig figur.

Men nu är det ju trots allt 1941 och påsen måste på något sätt sys ihop och man tråcklar naturligtvis ihop ett lyckligt slut till sist. Just precis innan hemskillnadsåret nått sitt slut. Här skulle man mycket väl ha kunnat slagit in på en annan väg, men varken regissören eller manusförföttaren Torsten Flodén var väl några giganter inom vare sig filmen eller tanken bortom allfarsvägen.

Men alla vet ju att inget som skett kan göras ogjort och kanske har de inblandade lärt sig något under resans gång: att lyckan får man inte gratis, man måste betala den. Och så lära sig den svåra konsten att behålla den.

Så tuktades en äkta man. Men så tyglas också den kvinna som kanske inte riktigt förmår se sin mans behov. Bortom alla dessa eviga roller vi är satta att spela.



onsdag 15 augusti 2012

Giftasvuxna döttrar [1933]

Naturligtvis har de tre systrarna, alltså de giftasvuxna döttrarna som fått namnge Sigurd Walléns film från 1933, Gösta Ekmans idolporträtt i glas och ram på byrån i sitt gemensamma sovrum. Kameran sveper förbi fotografiet redan i inledningsscenen. Och därmed är tonen satt, det här är tre flickor närvarande i sin samtid och med öga för det stjärnbeströdda. Vare sig det nu är verklighet eller blott en dröm.

 De tre unga damerna bor med sin mamma postvaktsfrun en halvtrappa ner i port nummer 36 på en namnlös Östermalmsgata. Men drömmarna ligger långt högre än fyra trappsteg i motsatt riktning uppåt, här duger inga hantverkare eller anställda. Ska flickorna i hamn ska det vara med våning, firma och garanterat stadig inkomst.

Vill man läsa texten med positiva ögon kan man här se en socialt drama där en ensamstående mamma kämpar för och drömmer om att skapa en hyfsad trygg och värdig framtid för sina älskade barn, hon strävar och skyr inga medel - om hon så behöver förnedra sig själv - för att kratta gången och ordna allt till det bästa. Det är rätt rörande om det inte stundtals skorrade rätt falskt: mamman är ohjälpligt fångad i minnen från sin ungflickstid då hon hade egna drömmar som hon nu, sedan dessa havererat, aktivt och under ett evigt flaxande och fixande lägger över på sina egna barn.

Här funnes knappt ett moln på förväntningarnas himmel om det nu inte vore för systern Lotta, d.v.s. Tengroth, som förutom att ha oturen att finna sig rätt alldaglig, utan stora drömmar och med ganska grå förväntningar också hunnit bli förälskad i en privatchaufför i uniform och knähöga snörstövlar och dessutom redan hunnit göra sig med barn med densamme.

Så här har vi ett tidens kvinnodrama med fyra personer inblandade, fem om vi räknar portvaktskärringen i 38:an som gör allt för att göra livet surt för de övriga. Mamman spelas av Karin Swanström, Birgits chef ute på Råsunda filmstad som vällustigt porträtteras i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv, lite runt och gammalteatraliskt revyartat. De båda systrarna görs av Karin Ekelund och Maritta Marke, den första ser mest rätt förskrämd ut och trots Dramatenutbildning gravt genomskinlig i sitt spel (10 år senare tog hon igen det med råge och visade t.o.m. brösten i en Hasse Ekmanfilm). Marke försöker spela välmålat vällustig men hamnar mest i det rent vulgära, dessvärre. Trots snygga underkjolar och silkesstrumpor.

Återstår Birgit som kan tyckas hamna i skuggan av medsystrarnas mer offensiva spel. Trots en nedtonad approach och färgskala i sin framtoning gör hon rollen med bravur: hennes ansikte lever, replikerna glider fram utan ensidiga utropstecken på slutet. Ögonen rättar sig efter det som sägs, hon hoppar jämfota när hon blir glad, hon för sig helt i samklang med scenstämningen. Så ung och redan så bra.

Trots detta så blir som det blir: manssidan dominerar. Efter strålkastarna släckts ner samlas Sture Lagerwall, regissören Sigurd Wallén och Einar Axelsson i studions herrum med sina cigarrer och stora whiskeygroggen och summerar dagens tagningar: de som de redan vet sig ha gjort så självklart bra. Sture som bara glider in i scenerna, underklassigt självklart självsäker i allt som inte handlar om att tillvaron konfronteras med den sociala hierarkin, då han går loss på ett lite ogenomtänkt sätt: spottar och fräser, svär och frustar. Men det går över förståss. Dessförinnan har han på sitt eget bröllop hunnit sjunga serenaden På livets krokiga landsväg (han är ju chaufför; text av Åke Söderblom) så trovärdigt det kan bli med en dubbad röst på ljudbandet. Men naturligtvis alldeles charmerande!

Och så regissören Sigurd Wallén själv som en rätt dryg direktör på modestudion Maison Landé där systern Marke blir avdelningsföreståndare med som främsta merit sina fräscha kurvor och sitt mottagliga sinne. En studio där mannekängerna går runt i utdraget åskådliga scener i bara underkläderna i väntan på att någon ska komma in för att be dem visa en klänning för någon kund. Scener, som om man nu inte själv vore så förtjust i dem, skulle kunna ge skäl att ge Wallén ett postfestum-epitet av gubbsjuka. Men Wallén spelar vällustigt och fryntligt på. Han tycker ju helt enkelt om sina flickor. Senare generationer kan tänka Åke Fridell när han var som bäst och utlevande i sina sena roller. Så spelar Wallén slaskigt sliskigt underbart!

Så blir han också den enda av huvudpersonerna som inte innefattas i det lyckliga slutet, fyra trappsteg under den där Östermalmsgatan, när alla möts på nytt, som i en slutscen i en gammaldags deckare. Där försonas de alla efter uppkomna misshälligheter och låter de sociala klyftorna utjämnas med ett vift av ett trollspö. Berg sjunken, djup stån upp. Och alla hittar plötsligt sin lycka, skål alla vänner, och Birgits Lotta är gravid, trygg och ler som bara en talangfylld 17-åring kan göra när det man kan ana är en karriär just satt fart...

Slutnotering: under första halvan av filmen bryts handlingen av flera musiknummer, signerade av - vem annars? - Jules Sylvain. Huvudrollerna sjunger sig igenom flera nummer: Maritta, Karin den gamla, Karin den unga, Sigurd, Sture som redan nämnts fast det egentligen är John Wilhelm Hagberg (fast vilken mim, Sture!), Einar Axelsson och så för den riktigt tålmodige: Birgit som sveper med i tonerna tillsammans med sina systrar i filmens slutminut, närmast kameran tittar hon rakt in i bild och bara...sjunger!

Post scriptum: Filmen visades idag på Cinemateket i Stockholm, på bästa eftermiddagstid. Inte många var förståss där, förutom ett antal vetgiriga filmstudenter, äldre filmentusiaster av solokaraktär och en sångerska specialiserad på tidens kupletter. Och det är förståss helt underbart precis som det är!

måndag 13 augusti 2012

Cinemateket 2012

Även om Birgit Tengroth med all rätta kan tyckas diminutiv i vår samtid finns det nu chans att se henne larger than life. På filmduken, hennes halva hemmaplan.

 I alla fall om man är stockholmare eller nära på: Cinemateket på Filminsitutet visar nämligen under augusti månad två Tengrothfilmer. Ungdomsverk visserligen, men ändå. Fullscreen är det ju hur som helst.

Först kommer nu på onsdag, den 15 augusti, Sigurd Walléns Giftasvuxna döttar från 1933 under rubriken "100 svenska filmer du måste se". Hur många som får tillfälle kan man fråga sig då filmen startar på den mycket tittarvänliga tiden kl. 16,00 eftermiddagen! Men den som tar sig tid får här tillfälle att se den ännu 17-åriga Birgit glida in på scenen i delad huvudroll med generationskamraterna Maritta Marke och Karin Eklund. Förmodligen en enkel komedi men med sprittande livsglädje och bejakande underkjolar och framåtanda.

 Därefter, lördagen den 25 augusti, visas Gustaf Molanders Synd från 1928 som ett inslag i 100-årsminnet av August Strindberg. Filmen kan anses som Birgits tredje film, trots hennes 13 år. Hennes roll är här något anonym: "Grannflickan". Efter denna medverkan blev det ett hopp på fyra år till nästa film, hennes egentliga huvudrollsdebut i Branners Hans livs match. Men det är ju en helt annan historia.

Och slutligen: Filminsititutet har - naturligtvis - i tidens anda helt mörkat Birgits medverkan i båda dessa filmer i sin annonsering och programblad. Men det är bara att svälja förtreten och beslutsamt ta sig till biografen. Det lär dröja tills ett sådant tillfälle kommer tillbaka!

torsdag 9 augusti 2012

Birgit och Vilhelm Moberg


Står man tillfälligtvis förankrad i Tengroths egen tid som är svårt att komma förbi ett författarskap som Vilhelm Mobergs. Han står där vid tröskeln, liksom utplacerad som dörrvakt. Okammad, bredbent och axelbred. De direkta mötespunkterna mellan den sällsamt populäre författaren och den fruktade dunderguden och vår egen stjärna består av Birgits medverkan i två filmer baserade på Mobergs böcker: Gläd dig i din ungdom och Mans kvinna.

 

I den lilla boken Vilhelm Moberg, filmen och televisionen (Carlssons, 1998) av Bengt Forslund behandlas Mobergs förhållande till den rörliga bilden, huvudsakligen biograffilmerna med Troells Utvandrarfilmer som höjdpunkt. Men även diverse senare TV-dramatiseringar av hans verk. Moberg skrev för övrigt också själv dramatiseringarna av flera av romanerna. Som författaren noterar i inledningsvis: "Det var inte Moberg som behövde filmen, det var filmen som behövde Moberg".

Författaren Forslund har vi stött på tidigare i spalterna: genom två böcker om ett par av landets större teaterklaner: Ekmans och Molanders. Vilhelm Moberg hade tydligen ett eget förhållandet till ämnet film, villigt och ibland mot uppseendeväckande (förhållandevis) blygsam betalning skrev han manus och brottades vidare med texterna samtidigt som han kunde vara starkt kritisk till den färdiga resultatet. Så också vad gäller de båda Tengrothfilmerna. Vilket kunde bli lite komplicerat eftersom författaren hade något som liknade vänskapsförhållande till regissörerna - Per Lindberg respektive Gunnar Skoglund.

Den tidigare filmen fick ett hyfsat gott mottagande av publiken. Forslund antar att detta var en frukt av Mobergs stigande stjärna, Lindbergs populära comeback som filmregissör (efter många år vid teatern efter tidigare mästerverk) och filmens ambitionsnivå som kontrasterade rejält mot 1930-talets vid tiden omdiskuterade "pilsnerfilm". En diskussion där just Moberg hade dundrat som värst.

Censuren var dock framme vid flera tillfällen, redan innan filmen var helt klar, och saxade bort scener med tvetydiga och rentav "snuskiga" insinuationer. Moberg mullrade obekymrat vidare, såväl verbalt som skriftligen i brev, debattartiklar och inlägg, mot att dessa beskrivningar av kärleken i dess olika former försvann och gjorde filmen vrång, kantig och hård.

Värre skulle dock bli i Mans kvinna. En ironi, tycker Forslund, eftersom där ingrep Biografbyrån (d.v.s. censuren) inte alls. Hoppsan. Här blev det liksom bara dålig kritik. Dessutom arbetade här Moberg aktivt med synopsis och manus. Den först tilltänkte regissören Alf Sjöberg hade ersatts med en av filmens främste tillskyndare Gunnar Skoglund - "med entusiasm kan man komma långt, med talang kommer man längre", som Forslund krasst summerar slutresultatet. Inte mycket fungerade tydligen trots att Moberg cyklat till inspelningsplatsen utanför Sigtuna och kamperat med filmgänget under ett par dagar. Kritiken från prressen blev bitvis hård och sarkastisk. Den här gången var Moberg lojal och tystare vad gäller den offentliga debatten.

Men 22 år senare (1967) satte TV-redaktören Torsten Jungstedt Moberg i en fåtölj och tillsammans såg de om filmen inför en stundande TV-premiär. Diskussionen i samband med visningen blev i sin tur en artikel i tidskriften Röster i Radio. Moberg är här öppet kritisk både mot den ena och det andra, mot sig själv och (i synnerhet) mot regissören - som till skillnad från Lindberg inte vågade, enligt Moberg, visa "samlag". I samband med den första, censurerade, filmen nämns "Birgit Tengroths friskt sinnliga närvaro i kärleksscenerna". Och i och med detta får han tillfälle att lägga ögonen på Birgits uppenbarelse:


Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur?Men här skulle det vara mycket mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning av hennes ögon...Här kom en bra bild, glansen i ögona: Men vad är det med läpparna? Inte ska dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

Stackars Skoglund ansåg sig tvingad att replikera redan i tidningens kommande nummer och så var ett smärre gräl mellan de båda upphovsmännen igång, den ene besviken, den andre djupt sårad. Vi andra kan rycka på axlarna och ta del av, och glädjas, åt enskilda scener och rollprestationer i de båda Mobergfilmerna. Liksom Birgit, som reste sig upp, borstade halmstråna från kjollinningen och gick in i andra, minst lika mörka dramer.

måndag 30 juli 2012

"Rospiggar [1942]" - repris

Trött på de olympiska utsändningarna från London? Imorgon den 31 juli på eftermiddagen sänder Sveriges Television på nytt den gamla Birgitklassikern Rospiggar! Missa inte den!

Njut av den karga skärgårdsnaturen, Birgits runda kinder och flammande ögonkast, en Holmsten som alltid levererar, en bunt skinntorra rospiggar och bitvis våldsamt och rätt tröttande överspel.

Men så - som sagt - tittar Birgit in i kameran och allt annat är förlåtet.

En djupare och mer genomtänkt summering av filmen finner du här.







Sommarminne: september 1983.

Den första gång jag egentligen minns att Birgit Tengroth snuddade vid min tillvaro var när jag satt och bläddrade i en morgontidning, ovisst var och oklart vilken, men nu i efterhand vet jag att det måste varit under den sista veckan i september 1983.

Där fanns en notis - eller var det en kortare runa? - som berättade att förra skådespelerskan Birgit Tengroth hade avlidit. Jag minns att jag då visste vem hon var men nu efteråt kan jag inte minnas att jag någonsin hade sett en film med henne vid den tiden. Ännu mindre hört talas om hennes böcker.

Det jag minns nu efteråt var att det stod som avslutning något i stil med att "under de senare åren levde hon mer eller mindre som en eremit ute på landet i Sörmland", det kan ha stått Ösmo eller Nynäshamn men formuleringen fick mig att i det inre se en förvirrad kvinna irra runt i en djup barrskog, i något dräktliknande, slitet, över mossa och rötter och med granarnas nedre grenar som envist slog henne i ansiktet när hon trängde sig fram genom vegetationen.

Det fanns något främmande, något eljest, i blicken. Blicken i ansiktet som hon skyddade mot grenarna genom att hålla armarna höjda. Allt var tyst, inte ett ljud, inga kråkor kraxade, inga skogsduvor kuttrade, ingen korp skrek. Bara rischandet och ratschandet från de vassa barrtomma kvistarna som slog mot hennes ansikte.

Men som sagt: jag visste då knappt vem hon varit. Men det var så vi möttes första gången.

lördag 21 juli 2012

Gunnel Broström [1922-2012]

I ljusspelet genom sommarens lövkronor glimrar ytterligare ett dödsbud från filmens och teaterns förrädiskt eviga rollspel. På nytt passeras portalen in till dessa skuggornas värld av en av de stora, en av de bortom rubrikernas mest omedelbara utropstecken: Gunnel Broström.

Broström arbetade till stor del inom teaterns värld. Knappa decenniet yngre än Tengroth tillhörde hon en skådespelargeneration som blommade upp efter det att Birgit lämnat skådespeleriet och några professionella mötespunkter mellan de två står inte att finna. Däremot platsar naturligtvis Broström i denna spalt genom att vara den enda skådespelare som verkligen gestaltat personen Birgit Tengroth. Och då räknar vi bort filmatiseringar av Birgits skönlitterära verk med tydliga biografiska detaljer: Ingmar Bergmans Törst och Martina Bigerts Lida pin.
I Bergman Smultronstället axlade nämligen Broström den spelsmässigt korta men minnesvärda, för att inte säga herostratiska, rollen som fru Berit Alman som tillsammans med sin make ingenjör Alman, med en närmast illvillig porträttlikhet "tolkad" av Gunnar Sjöberg, plockas upp som liftare i huvudpersonernas bil (se baksätet i bilden härintill). Paret grälar och hånar varandra oupphörligen på ett sätt som var medvetet av Bergman och självklart tydligt för samtiden ett porträtt av det offentliga paret Stig Ahlgren/Birgit Tengroth. Rollerna var, enligt Bergman själv, en personlig hämnd mot Ahlgren som skrivit ner något Bergman gjort tidigare. Här slåss småpojkarna mot varandra på skolgårdens grus och Birgit fick sitt av bara farten. Bergman sade sig försent ha ångrat den sidpassningen och Birgit nämner aldrig - vad känt är - scenen i sina egna skriverier. Men vad som tänktes kan bara antas.


Detta var naturligtvis ett kort ögonblink i Broströms karriär. Vore det inte spökfiguren Bergman klädd i sin mockajacka och basker vore det allaredan glömt. Vad övrigt är, är ett broströmskt skådespeleri, regisserande och konstnärskap som lever vidare långt efter det att sommar gått över till höst.

Filmkaramell 1950

Flicka och hyacinter - Trailer

Lite godis så här mitt i sommarstiltjen. Ett udda klipp ur Birgits sista film - och tillika Hasse Ekmans paradnummer, premiär 1950, inspelad året före.

I klippet här ser vi Birgit roll munhuggas med sin make Ulf Palme, en kollega som i Tengroths egen minnesbok fick sin egen kanske lite väl rättframma karaktäristik: det här var innan han sköljde ner wienerbröd med rödvin.

En annan notering som kan göras: i så gott som alla sina filmroller gestaltar Tengroth unga kvinnor, de kan vara i olika faser av livet, de kan bära på alla möjliga erfarenheter, de kan ha en bakgrund som med sitt mörker river dem i ryggen så snart de stannar upp - men de är alla fortfarande att betrakta som unga. I den här rollen, reklamchef Britt Wikner, är hon tydligt en yngre medelålders kvinna. Snygg, trygg, självsäker. Till och med skarp. Med båda fötterna på jorden, med ett bord att sitta och arbeta vid, bestämmer hon själv vad hon vill. Till och med ansiktet har fått ett mer moget drag, en yrkeskvinnas ansikte.

Rollen är vid sidan av filmens huvudfåra, nästan som en kommenterande grekisk kör. Men den är avgörande för dramat och hon spelar på topp, på tå, med verklig och nästintill ny närvaro. Som om hon börjat på något nytt. Här valde hon att sluta, från och med nu var hon att tituleras författarinna.

måndag 18 juni 2012

Birgits lekstuga

Det var säkert inte lätt att försörja sig som skådespelare, inte ens under den svenska filmens glansdagar. En antydan till det finner vi i det lilla häftet 40 roliga kvällar: bildrevy i salongsmagi, utgiven på Åhlén & Åkerlunds förlag 1940. I stilen en sådan publikation som man kunde prångla ut tillsammans med specialutgivna jultidningar. För de mörka vinterkvällarna var ju många och lite hemtrevlighet kunde vara av nöden och till det fick man nu hjälp av "20 svenska filmfavoriter och andra kända personer [som] lära eder trollkonster" som omslaget förkunnar.

Ett sådant djupsinnigt verk knåpade man förståss inte ihop i en hast. I förordet berättas det till och med att huvudförfattaren Einar Werner - mannen som införde korsordet till Sverige! - hunnit avlida under arbetets gång. Men inga begravningsminer här inte - här poserar diverse stjärnor och numer tackochlov bortglömda kretiochpleti från tidens nöjesestrader och försöker på bästa sätt utföra och lära ut små hemtrevliga hokus-pokus-trick: Lasse Dahlquist, Putte Kock, Birgit och Margit Rosengren, Annalisa Ericson (i käck hatt och sober skinnboa). Men det är minsann inte bara taskspelare som träder fram: redan på omslaget hittar vi Lennart Bernadotte och inne i boken skymtar Isaac Grünewald, Hasse Ekman med sin hustru ur den skånska godsadeln och själve pappa Gösta Ekman slår monokelförsedd knut på en silkesnäsduk. Det var inte bara författaren som stupat under resans gång. Kanske det hela trots allt inte bara var ett pinsamt brödjobb, kanske var man helt enkelt van att spexa och skoja med varandra, hänvisade som man var till sina medmänniskor för en stunds lek och nöje?


Men nog om det. Redan på första sidan dyker hon nämligen upp, vår egen stjärna, fröken Tengroth som här utför ett tändstickstrick. På ett verkligt mystiskt sätt får hon en sticka att vända sig i asken bara genom att skaka den lite lätt. Märkligt, eller hur? Den som vill försöka göra om det men misslyckas kan bläddra fram till bokens slut där alla tricken avslöjas. Men så lätt ska inte den nyfikne får det serverat här och nu.


En bit in i boken möter vi Birgit igen. Nu trixar hon med enkronor: "Jag vet inte om mitt ekonomiska sinne är särdeles utpräglat", förkunnar den unga skådespelskan i den tillhörande texten, "men jag kan hålla på slantarna, när det behövs." Nåja, att hon med tiden fick en dragning åt lite kostsamma vanor har vi ju behandlat tidigare, i alla fall från den tiden då hon hade blivit gift och stadgat sig.Skribenten låtsas vara mäkta imponerad över trollkonsten men tjuvkikar vi så visar det sig att fröken Tengroth helt enkelt smusslat över en tändsticka från den tidigare i boken nämnda tändsticksasken.

Mot slutet blir det ett tredje framträdande, nu i Bullen Berglunds sällskap. De två får tillgång till en hel boksida för att lite kärvänligt reta varandra med svårlösta och ordvitsande gåtor under rubriken Duell på "intelligens"-frågor, av typen vet du varför Adam bet i äpplet som Eva gav honom? Jo, för han hade ju ingen kniv. Det hela avslutas dock med en knepig Birgitgåta då hon säger:

Nu går jag och sätter mig någonstans, där du aldrig kan sätta dig!

Varpå den förbryllade och förbluffade Bullen får hela flickan i knät!

onsdag 23 maj 2012

Aforismer (IV)

*

Som ett djur längtar jag efter en medmänniska.

*

När glädjen har blivit jargong måste man börja om från början: I sorg.

*

Det finns en ensamhet, förförisk som döden i snödrivan. Man måste hoppa, dansa, sjunga för att inte ge efter för frestelsen att somna in för evigt.

*

Aldrig en räddningsmedalj till den som räddat sig själv.

*

När pulsen slår som snabbast tror man att hjärtat ska stanna.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]




onsdag 16 maj 2012

Mans kvinna [1945]

Sommaren 1944 var krigets men också kärlekens tid. Den som stundtals smärtsamt ställer till oro, rör vid gardinerna, rycker i skärpet, binder upp banden. Det var tid att dra till ett fiktivt bondesmåland för att filmatisera Vilhelms Mobergs uppmärksammade roman Mans kvinna som kommit några år tidigare.

Mörkret faller i salongen. Över tittaren sköljer musiken av Hugo Alfvén, uppmärksammad redan av samtiden, dess våg är så kraftig att man knappt noterade regissörens namn. Men han hette Gunnar Skoglund.

 Holger Löwenadler spelar rollen som Birgits make, han gör rollen hundraprocentigt ren men vi vet redan från den allra första scenen: det här är inte den typ av man som tillfredsställer sin kvinna. Han är snäll, förstående, månar om andra, vill hjälpa, arbetar hårt, uppoffrande - men det är ju inte en sådan som hon längtar efter. Istället dyker grannen upp från en närbelägen gård, ensamstående, lite manligt famlande. Men driftigt går han först i vargdrevet och sätter så spjutet i den nätfångna ulven. Så står han där, med sitt "varggrin" som Birgit sammanfattade honom i sin memoar, mannen som går in i ett rum och man vet det långt innan han ens syns. Han lyfter blicken från det spetsade djuret och möter hennes. Hon är fast. Hans namn var Edvin Adolphson.

I manlighetens andra ände raglar vår gamle bekant Bullen Berglund fram till byns brunn, ber om lite vatten då han är väldigt torr i halsen. Gumman han ber skäller: "Den svider nog efter allt brännvin du tvingar igenom den." Han: "Mig behöver ingen tvinga när det gäller brännvin och kvinnfolk. Det vet du väl, Karna?" Hon: "Jo, jag vet nog att du söp dig från går'n och ställde dina pigor med barn." Han: "Ja, jag har aldrig fått lära mig skillnaden mellan pigor och andra kvinnor, inte hittar man nån skillnad i sängen inte." Gumman går hastigt därifrån: "Skäms! Gamla bock!"

Nu vet vi, det är en lantlig liten by, men människorna lever och de trängtar. Nu sätter dramat fart, denna berättelse om lusten som får gamla bekanta att plötsligt se varandra på ett nytt sätt. För här handlar det om ren sexuell attraktion. När Edvin råkar lätt röra vid henne är det plötsligt uppenbart för henne vad hon saknar och vad hon vill ha. Här, nu, fort! Hon kämpar visserligen emot, krånglar, föser honom ifrån sig men eftersom hettan också kommer från andra hållet blir det svårhanterligt.

Hon: "Vad har du gjort med mig?" Han: "Inget illa, väl? Du behöver inte ängslas." Hon: "Jo, jag är rädd, rädd för att bli en dålig kvinna.Vi får inte träffas ensamma mer, det leder oss i fördärvet!" Han: "Jag vill i fördärvet med dig." Hon: "Vad har du för en eld som bränner mig så? Nä, låt mig vara om du vill mig väl." Han: "Ja, jag ska låta dig vara, jag vill bara ha vad du ger mig av fri vilja."

Hon upprepar: "Vad har du gjort med mig? Han: "Och du med mig?" Hon: "Kroppen lyder mig inte mer." Han (förhoppningsfullt): "Du vill bli min kvinna?" Hon (förskräckt): "Nä! Nej, Håkan, jag vill inte! Förskona mig!" Han: "Jag gör vad du begär, men vad är du rädd för? Hon: "Förtappelsen! Domen." Han svarar henne: "Jag var klen i katekesen, men jag minns ett språk till: var och en som ser på en kvinna med begär har redan gjort hor med henne i sitt hjärta." Hon: "Ja, det är sant, när jag tänker efter så är det redan försent. För mig." Han stryker över: "Nej, det språket gäller mig, det var ju jag som kom till dig."

Ja, det handlar om människor som vill varandra väl, men kroppen vill sitt, längtan kastar sitt lasso efter dem. Det är kärlek, det är kättja, allt går ihop. Tengroths spel vibrerar, hon är modern, totalt närvarande, jag vill kalla det excellent. Hon gestaltar förlöselsen i kärlek och kött så att man nästan rodnar lätt. Hon ropar högt i sängen efter att det hela slutligen skett och fullbordats: "Nu är jag mans kvinna!" Han: "Och du ångrar dig inte?" Hon svarar i ren lycka och övertygelse: "Aldrig ska jag ångra mig! Fast jag har brutit mot Guds bud och är nersjunken i fördärvet."

Så drar hon djupt efter andan: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad?"

Hur var det nu Buster von Platen formulerade det i en privat minnesbild av henne från just den tiden? "En primadonna assoluta, en erotisk supernova och en sensitiva amorosa".

Men här i bädden som ännu ångar av övningarna pratar hon liksom sönder de där spröda morgontimmarna. Om Gud och straff. "Håkan, ska jag brinna i helvetet för det här, så har jag ändå varit i lycksaligheten."

 

Plötsligt kommer hon att tänka på sin bortreste man: "Jag delar dig inte med honom, kom ihåg det: jag delar dig inte! Jag är bara din kvinna! Bara en mans kvinna!"
Men med gryningen kommer mannen tillbaka, och hon blir två mäns kvinna. Till Edvins stora förtvivlan har hon svårt att välja, hon är ju en bofast, ingen skogskarl som Adolphson som springer iväg med bössan så snart bekymren hopar sig. Men en sådan eld som rasar går naturligtvis inte att gömma, snart går skvallret genom byn, det tisslas och förfasas, svartsjuka förblindar omdömet (här bör Gunnel Brost få en eloge för sitt spel av en annan olycklig kvinna) och snart blir det hela uppenbart även för Holger. Den siste i byn som får veta. Självklart blir han förkrossad och beter sig lite - ska vi kalla det possessivt mot henne: "Du är min hustru, min egendom. Du ska piskas som ett kreatur!" - och vevar med armarna mot Edvin, sin gamle dryckesbror, kompis och kumpan. I ren och skär förtvivlan. Och inte minst skam.

Men sådan skit tänker inte Birgit ta, plötsligt inser hon att hon måste lämna allt hon har, tar Edvin i hand och vandrar mellan hövolmarna bort till närmaste skogsbryn.

Så summerar hon det hela: "Den som är fattig och fri, han är egentligen rikast här på jorden – tro mig."

***

Birgit gjorde en sådan bra och kanske självklar insats i det hela att hon snart därefter också fick gestalta Märta i scenversionen av pjäsen baserad på samma roman. Och turnerade land och rike runt. Nu spelade hon mot den sprödare George Fant, förmodligen strået vackrare men kanske inte med samma ursinniga robusta utstrålning.

fredag 4 maj 2012

Filmstjärna, idolporträtt

Tage Edling var fotograf i Stockholm och hade studio på Birger Jarlsgatan 18 A, ovanför Ostermans marmorhallar, åtminstone från 1938 fram till mitten av 1950-talet, i alla fall om man får tro Röda Boken: telefonkatalog för Stockholm och Solna under de aktuella åren. Studion verkar han tagit över efter den tidigare innehavaren, den välkände fotografen, holländaren Jan de Meyere, som verkade framgångsrikt i Stockholm under många år. de Meyere var skriven på samma adress vid mitten av 1930-talet.

När Birgit letade sig dit för porträttfotografering är okänt, men hon ringde förmodligen på telefon 613992 för att boka tid. Och det visade sig varken vara bortkastad tid eller ett onödigt utlägg: bilden blev ju sällsamt lyckad, ett gediget hantverk. Väl i klass med de Meyeres porträttstudie från tidigare som du finner här.

Fotograf Edling föddes 1910 och levde fram till 1995.

torsdag 29 mars 2012

Aforismer (III)

*

Osäkerheten är alla lasters styvmor.

*

Man ska skriva sig till hälsa, inte skriva om sin ohälsa.

*

Vem jag är har jag ingen aning om. En visste det och han var en lögnhals.

*

Har allt gått mig förbi eller har jag gått förbi allt? Som vid uppehåll på en station, är det mitt tåg som rör sig eller tåget på andra sidan perrongen?

*

Samma hjärtliga svar, samma hjärtlösa kyla. Varken debet eller kredit. Jag är ur räkningen.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]

onsdag 28 mars 2012

Alltid Ekmans!

Birgit hade nöjet att spela mot den äldre och ta regi av den yngre. Plus allt däremellan. Nu kan även du få ana hur det var, i alla fall om du har nära till Solna Filmstad. Lita på att Ekmansällskapet gör det bästa av det!

Fullständigt program hos ekmansallskapet respektive filmstadenskultur. Men, skynda, skynda, snart är det över!

Katrina [1943]

Filmen Katrina i regi av Gustaf Edgren är något så udda som en film där Tengroth inte har den kvinnliga huuvudrollen, men å andra sidan så fick under 1943 hela fem filmer med henne premiär så nog kunde hon kosta på sig att bjussa på utrymmet vid ett enstaka ögonblick.

Huvudrollen i detta åländska sjödrama gick istället till Märta Ekström, i huvudsak teaterskådespelerska, och som här dessutom spelar mot sig egen make, skådisen, teatermannen och regissören Frank Sundström. Ett rätt omaka par, i alla fall i filmen: hon en stark och självmedveten ung kvinna från det österbottniska kustlandet som plötsligt förälskar sig i den pratsjuke sjömannen från den åländska övärlden. Hon står rak, stolt och vacker som en Vasadrottning från förr, han visar sig vara en riktig nobody som kuvad av den lokale redaren tvingas ut till havs med mössan i hand. Men alla bekymmer, fattigdom och motgångar för dem samman, "som ett kitt" och de harvar på filmen igenom i sin lilla stuga ute på skäret.

Birgit dyker upp i filmens tredje del, efter kanske en halvtimme. Vi är då framme i modern tid och Katrinas och Franks överlevande barn har blivit två unga män som båda blir förtjusta i det nyanlända butiksbiträdet Saga Svensson.

Det märks faktiskt att du är utombys ifrån, säger den yngre brodern till Birgit, du dansar så man skulle tro du var från Marseille.

Så långt allt gott, Birgit fnittrar, dansar och lyser när hon blir uppvaktad av den minst sagt charmerande snyggingen George Fant. Ja, hon borde kunna räkna med att få håva in antingen honom eller den något mer inbundne, men ambitiösare, storebrodern Hampe Faustman. Men vad gör en stackars flicka när alla unga män tar tjänst på båtar med kurs mot fjärran hamnar och kontinenter? Väntar i handelsboden? Nej, hon låter sig förföras av öns lokale hövding, den slitne och stenrike redaren Ekvall. Klädd i skepparkrans och förmodligen dubbelt så gammal, om det nu skulle ha någon betydelse.

Just när förlovningen eklaterats kommer Fant hem, med fickan full av sparkapital, drömmar och giftastankar. När sanningen blir uppenbar gör han ett glansnummer av förtvivlat skådespeleri: han dricker sig drängfull, raglar in på lördagsdansen med suparbröderna, beter sig och följer efter en vurpa på dansgolvet med traktens förståndshandikappade flicka Serafia till hennes kammare och lyckas dessutom som grädden på moset - får vi snart veta - göra henne med barn. Allt går på några minuter. George Fant excellerar, dessutom ser han ut, okammad och slipslös, som en ung man från åren straxt före Beatles kom. George 20 år före.

Skenheliga falska satjänta!, så löd hans recension av Birgit minutrarna innan han attackerade flaskan, bylivet och flickan för att sedan försvinna bort över haven, för alltid i denna historia.

Detta får Hampe att se rött och här utvecklar sig bygdeeposet till ett Shakespearedrama Light där Hämnden blir det enda begäret, de fattigas törst efter hämnd på de besuttna som i generation efter generation trampat ner, förstört och rövat från de olyckliga under dem. Modern, Katrina, som i filmens inledning nedkallade en förbannelse över redarfamiljen förtvivlar nu över de krafter som hon släppt lös.

Nånstans här gifter sig Birgit med gubben, bilder från bröllopet i kyrkan klipps omdelbart ihop med bilder från en begravning där bruden istället går i sorgflor. Bland åskadarna dyker plötsligt Julia Caesar upp med repliken:

Att det skulle gå så fort för Saga att bli änka, det ingick väl inte i Ekvalls planer när de låg på brudpallen för tre månar sen?

Så Birgit ärver redarrörelsen och fartygstrafiken, här skymtar den typ av gestalt hon gjorde så ofta under 1940-talet, på ett eget sätt en ensam kvinna med en skugga från förr att hålla på avstånd. Som kvinnlig företagare kläds hon genast i uppsatt hår och en opassande hatt (om man ska vara snäll), men som en präst sa till Katrina i filmens början: man kan resa hur långt som helst, men sitt hjärta reser man aldrig ifrån. Hampe mjuknar, ställer in sitt hämnddrama och de tu förenas och med en karl som direktör kan Birgit återgå till bli kvinnlig, modernt klippt, klädd i snygg gångdräkt, och med tjänsteflickor att kommendera i rikemanshuset inne i Mariehamn.

Men här finns samtidigt, utanför manus, en annan historia vid sidan av. Frank Sundström och Märta Ekström var gifta och vid denna tid bodde de i hyrd lägenhet ute i Bergshyddan på Djurgården, samma boende som Birgit och Stig Ahlgren skulle ta över bara ett par år senare. Än hade hon inte träffat Ahlgren men hon visste säkert var Frank och Märta höll hus.

måndag 26 mars 2012

K. G. Kristoffersson

Ytterligare en av alla de som skulle ha kunnat berätta har gått in i den stora tystnaden, fotografen K. G. Kristoffersson - enligt Stockholmpressens runor hela 93 år gammal.

Kristoffersson fotograferade under 1940-talet Birgit vid flera tillfällen och han har behandlats tidigare i dessa spalter. Dottern Louise har t. o. m. hört av sig för något år sedan och försäkrat att pappan fortfarande var vid full vigör. Men ingenting varar ju för evigt.

Nu får andra berätta hans historia, någonstans finns säkert en massa negativ som aldrig kommer att bli sedda som positiv. Tystnaden drar för en kort minut mellan Operabarens sittmöbler, den församlade fotografkåren tar hatten av och Birgit niger halvt i skymundan vid kanten av granriset.

torsdag 15 mars 2012

Aforismer (II)

*

Dumheten är den största gåvan, näst rikedom. Ofta ges de inslagna i samma paket. Från pappa och mamma på födelsedagen.

*

Den mätte blir inviterad, den hungrige utspisad.

*

Uppfostran lägger seltyg på barnet. När det ska bli en fri människa travar det redan snällt mellan skaklarna.

*

När man är sjuk vill man slippa sin kropp, när man är frisk sin själ.

*

En öppen blick och ett ärligt handslag borde beivras som osund reklam.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]

onsdag 7 mars 2012

Tengroth på tiljan 11b: Sådana tider

Förra inläggets spelfilm Kungen kommer spelades in under hösten 1935, samtidigt har filmens nittonåriga kvinnliga huvudrollsinnehavare teaterpremiär på Vasan. Birgit Tengroth beskriver dryga 15 år senare det hela i sitt journalistiska porträtt av Gösta Ekman. Hon är hypernervös, näst intill lamslagen sedan någon högt och tydligt betvivlat hennes förmåga att gestalta den filmroll hon tilldelats.

In sveper Gösta Ekman i studion, med den storslagna gest som var hans väsen: Vad ni är förtjusande! Har ni sett allesammans vad hon är förtjusande!

Och hon intygar att hans ord var förlösande och kanske räddade henne på premiären kvällen efter. Spår av detta ser vi branschtidningen Teatern, nr 11, 1935 som recenserar föreställningen. Gustaf Collijn är på plats, ser ett drama om penningbegärets utstuderade rovriddare och deras offer, berömmer visst, kristiserar annat. Men så ser han den unga Tengroth:

Birgit Tengroth avvärjde emellertid att dessa scener kunnat komma att verka ännu mera motbjudande. Hon var över huvud hela kvällen i högsta grad till sin fördel. Man behöver inte vara pappa för att uppskatta den präktiga flicktyp, hon gjorde, men eftersom hon just gentemot fadern visade sig från sina bästa sidor kan man kanske särskilt i den egenskapen vittna om hur rättfram, enkel och äkta alltigenom hon verkade.

Collijn kan här tyckas lite onödigt omständlig men utstrålningen från scenen, och hur den damp ner i bänkraderna, går knappast att ta miste på.

Detta såg också den gamle Ekman när han halvnio nästa morgon greppade Råsundastudions morgontidningar, läste recensionerna, vände sig mot Birgit, slog ut med händerna och sa:

"Birgit, du är född!"

Kungen kommer [1936]

Vad passar bättre när man läser Carina Burmans Gösta Ekman-biografi än att beställa fram Ragnar Hyltén-Cavallius spelfilm Kungen kommer? Detta historiska kostymdrama där samtidens historier kring kung Karl XV gestaltas i en räcka rätt imponerande scener, och där den evige teaterkungen skrider in på scen och föser med en konungslig handrörelse den riktige kungen ner i orkesterdiket?

Detta var Birgits möte med sin världs verklige kung: Gösta Ekman himself. Hon var i början av en lång karriär, han i slutet av sin, men samtidigt var de båda lika unga, lika uppfyllda av tiden och möjligheterna, stående på samma lilla isflak på väg från någonstans till just ingenstans.

Filmen är ett förväxlingsdrama uppklätt i 1860-talets coiffeur. Här rider husarer i ståtliga och snoddbehängda uniformer, här skrider noblessens mamseller genom slottens salar, här står ekarna urgamla intill överklassens torrlagda jaktängar. Här skiner månen ner över det förmodligen fåfänga hoppet om den dröm.

Filmen är naturligtvis helt och hållet Gösta Ekmans. Han har två roller, dels som kungen själv, dels som en resande provinsskådespelare som engageras för att en kväll eller två spela kungen. Allt för att en avspisad husar ska kunna vinna tillbaka sin älskade.

Men Gösta är helt wunderschön, rakt igenom. Båda rollerna gestaltas suveränt, anslående och med bara små, små kroppsrörelser som bygger upp och varierar de två gestalterna på ett enastående sätt. I kungens fall dessutom roande porträttlikt. Detta var Ekmans nästnästnästsista långfilm och på något sätt kan man se den knyta ihop karriärens påse, dels den suveräne mogne skådespelaren, dels den unge entusiasten som trasslar sig igenom det rätt påvra landsortsturnerandet. Ekman stod ju vid denna tid liksom med ett ben i vardera tillvaron: dels en praktvåning på Artillerigatan, dels en osviklig entusiam för teaterns kraft och (för honom) livsnödvändighet.

Här får vi också flera exempel på livet som turnérande skådis i landsorten, livligt och övertygande dråpligt gestaltat i filmen och med Ekman som den som styr upp ett hotat och utlämnat teaterkompani och som vid en akut kris erbjuder sig att ta över rollen som kung Agamemnon i Offenbachs Sköna Helena samtidigt som han behåller sin egen.

Någon frågar: Kan du rollen?
Gösta: Det behöver jag inte! Jag hänför! Jag bländar!

Och med utropstecken bakom varje replik. Så var han tydligen, för långt senare i en slottsberså deklamerar han kärlekens lov, dricker för mycket ur flaskan, faller för djupt i kvinnans (Birgits) ögondjup.

Ett smakprov på Ekmans deklamation: Den största makten här i tillvaron, den makt som kommer rosorna att dofta ännu rödare därute i din trädgård, som kommer månstrålarna att glittra ännu mera strålande därute, som kommer ynglingens hjärta klappa ännu vildare, som kommer den unga flickan att rodna ännu rödare. Den makt, den gudomliga makt som änglarna kallar himmelen. Demonerna kallar den avgrunden, och människorna kallar den kärlek!

Och han får åskådaren att inte raljant himla med ögonen, man köper det fullt av!

Sådan var han, mannen som preparerade morfinsprutan inne i logen, högg den så rakt genom kostymbyxan, enligt Annalisa Ericson i Burmans bok.

Ja, vid sidan att detta skådespelets slagskepp hamnar såklart Birgit i periferin, hennes största uppgift är att se vän ut, dansa ut över balsalen, bära upp aftonklänningarnas kreationer. Vilket hon gör med den äran och gestaltar också filmens avslutande scener med flera repliker i rad på ett fullödigt sätt. Åke Ohberg som hennes fästman är både vansinnigt stilig - och galant som komiker. Tollie Zellman spelar sin praktroll: lätt överårig alkad skådespelerska med en aldrig sinande entusiasm över livets återstående möjligheter. Thor Modéen glömmer vi, han harvar bara vidare på, ja ni vet.

En sista reflektion: det är lätt komiskt att se den skånska slottsadeln gestaltas så imbecillt, världsfrånvänt och rent av efterblivet. Greveparets reaktioner på det resande teatersällskapets bragder motsvaras helt av unge Hasse Ekmans upplevelser när han en kort tid efter faderns död gifte in sig i precis denna perifera samhällsklass: samma frånvaro, samma intolerans, samma gradiosa dumhet.

tisdag 6 mars 2012

Ja, herrn! Nej, herrn!

Får man lov att utbrista: Äntligen!

Eftersom Birgits främsta sånginsats aldrig bevarats till eftervärlden på grammofonskiva ges här ett tillfälle att njuta av delar ur duetten mellan Valdemar Dalquist och vår alldeles egen förtjusande fröken Tengroth. I ett klipp från långfilmen Atlantäventyret (1934) ett utdrag från sången Yes sir - No sir!, musik: Jules Sylvain, text: Åke Söderblom. För den otålige är det bara att spola fram till 5 minuter och 19 minuter in på filmen! Men var inte för okoncentrerad: vid 6:28 är det redan slut.

Det hela är en del av en extended nyhetsbulletin från 1949 i filmformat, producerat av Terrafilm ägd av Lorens Marmstedt som också en gång regisserade och producerade Atlantäventyret - lite produktplacering 15 år i efterhand kan man säga. Resten är filmer just landet runt, av journalfilmskaraktär, i avsikt av informera och roa publiken om vad som händer och sker, såväl stort som smått, i det som emellanåt kallas vårt avlånga land.

För den tålmodige väntar också belöningen i form av snabba repliker från kåsören Cello kring årets kjollängder, förevigade längs förmodligen Strandvägens trottoarer följt av en filmjournal från Malmö strumpfabrik med alla dess naturliga och konstgjorda kvinnoben. Sedan följer säsongens hattmode och sist, men absolut inte minst, den verkliga belöningen: en nattklubbsdoftande sång med den nyligen bortgångna Gaby Stenberg, ensam i skuggorna bakom nerfällda persienner, med sitt piano och sin beslöjade röst. Tidlöst, och rätt underbart. Se det rakt igenom.