onsdag 29 februari 2012

Aforismer (I)

*

En skådespelare, som jobbar på skådespelaren men inte på människan, blir kanske en bra människa men sällan en bra skådespelare.

*

Populariteten är ett bål, där den som bränns ropar på fler risknippen.

*

Konstnären älskar sina verk som sina barn. Ja, men älskar han sina barn som sina verk?

*

Den som hävdar att huvudsaken är inte att vara älskad utan att älska själv är nästan alltid älskad själv.

*

Mannen söker kontakt, kvinnan söker freda sig. Kvinnan vill ha kontakt, mannen vill vara i fred.

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967. Fortsättning följer.]

Aforismer (startpunkten)

Om man sov med Vilhelm Ekelund trofast snusande på nattygsbordet, om man dessutom läste honom livet igenom och tålmodigt närde en dröm om att själv få skriva och beskriva en förvirrande och till synes planlös tillvaro så är det kanske inte märkligt att man i den stores efterföljd försöker sig på att formulera några aforismer.

Sådan var Birgit Tengroth, och hon hamnade där så småningom. Men först skulle en filmkarriär avslutas, teaterlokaler släckas ner och en hel hop böcker med varierande bemötande knåpas ihop. Och lite kräfta och andra privata trassligheter på det. Lika spröd och tunn som enradingarna stod hon trotsigt vid tillvarons rågångar. Hon var aldrig förmäten nog att tro att det var någonting, men försöka måste man ju få.

Sommaren 1967 publicerade den sedan länge avsomnade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning ett gäng av hennes "Aforismer", så enkel och klar var rubriken. På ett sätt kan man säga att här har vi i abstraktform hennes författarskap nerkokat med smak av västerhavets fulla sälta. I de följande inläggen kommer de en handfull i taget, för att inte trötta eventuella läsare och för att ge utrymme för reflektion, på båda sidor tidens tröskel.

[Fortsättning följer, alldeles straxt.]

Djävulspakten

Om man tittar mot den akademiska stjärnhimlen över Uppsala stad är det kanske inte alltid Polstjärnan, Arcturus eller något annan himlakropp som tycks glimra klarast, det skulle lika gärna kunna vara den flitiga författaren och litteraturvetaren Carina Burman som lyser ända upp mot Vintergatan.

Nu senast, i höstas, släppte hon en biografi över Gösta Ekman, den äldre, även kallad den store: Djävulspakten (Bonniers, 2011). Den är brett upplagd från födelsenoteringen i Klara församlings dopbok de sista dagarna 1890 fram till det till synes oändliga begravningståget som sakta drog genom samma stads norra delar dryga 47 år senare.

Som Burman själv påpekar har det inte skrivits mycket tidigare om denne mytomspunne gestalt, tre böcker kom ur hans egen krets: den bitvis fantasifulla självbiografin Den tänkande August 1928, sonen Hasses minnesbok över sin nyss avlidne far 1938 och regissören och vännen Per Lindbergs biografi från 1942. Efter det Bengt Forslunds studie över tre generationer Ekman 1982, men där får den äldre samsas om utrymmet med den yngre och däremellan mellanpojken.

Så detta blir vår tids referensverk över denne Gösta Ekman, mannen som vad jag förstått fortfarande kan skänka en ivrig och lite hetsig rodnad över vetgiriga och romantiska ungdomskinder.

Om man däremot lite rastlöst försöker bläddra fram Tengroths närvaro i den värld dessa sidor försöker skildra blir man, om inte snopen så helt klart sugen på mer. De spelade ihop i två filmer, hon måste funnits i huset som Hasses jämnåriga väninna, ja, hon satt t. o. m. i framsätet på juniors bil och avfärdade ett plötsligt impulsartat frieriförsök. Nu citeras hon, vilket inte är fy skam, hennes bitvis strålande texter om dels Gösta, dels fru Bergman används i berättelsen och filmerna nämns vid namn. Mer blev det inte, men många flickor och pojkar passerade ju hushållet på Artillerigatan under åren, så vad får man begära.

Allt som allt, ett imponerande och noggrannt arbete, en skildrad dröm ur verkligheten även om fan själv fick sitt byte till slut inne i de halvskumma stjärnlogerna bakom scen på huvudstadens olika teaterhus. För även om fasaden fick sprickor mot slutet, så rämnade den aldrig och när han spände ögonen i publiken var det mesta förlåtet.

torsdag 9 februari 2012

Naima, Mimi och Eva



En ny pausfilm från den bergmanska filmatiseringen av Birgits debutbok Törst. Här är det minnesbilderna från Operans balettskola som är i fokus, balettlärarinnan spelas av svensk teaters grand old lady, den ojämförliga, the fabulous Naima Wifstrand. Äntligen ett tillfälle att visa henne! Birgits eget "jag" gestaltas som förhoppningsvis bekant av fru Hasse Ekman, Eva Henning, och väninnan Valborg av Mimi Nelson. Vi anar här skiftningar och antydningar som är inledningen till den midsommarnattsscen mellan Birgit och Mimi med sina trevande lesbiska förtecken som tidens censurbyrå så brutalt satte saxen i så att allt i det stora hela blev helt obegripligt. För att citera Bergman själv.

Tengroths noveller bearbetades och fogades samman av dramatikern och manusförfattaren Herbert Grevenius, ett arbete som i stort fick beröm av samtiden. Samme Grevenius som ett par år tidigare skrivit föregående inläggs filmscenario: Krigsmans erinran.

De här dramatiserade scenerna från balettskolan har ingen direkt motsvarighet i boken, utan är en sorts gestaltning av den bakgrund som flera av novellsamlingens "jag" har i balettens värld. En historia det regelbundet refereras till i den skönlitterära texten, för som Birgit nån gång skrev: har man en gång dansat ser man sig sedan genom hela livet som dansare.

Mycket nöje.

onsdag 8 februari 2012

Krigsmans erinran [1947]

En film med titeln Krigsmans erinran har naturligtvis svårt att fästa vid samtiden, vår alltså. Här doftar det gamla tider lång väg, farliga tider, hungriga tider, instängda tider som för länge sedan slumrat in. Och naturligtvis står filmens utanpåverk stadigt i ett svunnet 1940-tal, lika stadigt som Birgit Tengroth går över den asfalterade bakgården för att samla in tvätten från linorna därnere, mellan de kompakta huskropparna på Södermalm i Stockholm. Men man glömmer snart de ruckliga fastigheterna, de slamrande spårvagnarna, känslan av en kvardröjande beredskapstid för i dialogen och spelet mellan så gott som alla inblandade serveras här till stor del ett drama av hög valör och med en rättframhet som kan till och med få en nutida betraktare att generat flacka med blicken: betedde man sig verkligen så här på den tiden? Uppenbarligen. Inget nytt rinner under Stockholms broar.

Från början en teaterpjäs av Herbert Grevenius hade stycket redan gjort succé på scen och i radion, med just Elof Ahrle i huvudrollen Jocke. Samme Elof lyfter alltså nu vant och smidigt in dramat i filmstudion. Hampe Faustman regisserade drabbande direkt och Birgit gestaltade Sickan, kvinnan som kvävs i sitt vad som på den tiden ofta kallades "stockholmsäktenskap", med en mestadels frånvarande karl - och med en halvvuxen dotter som mamma tycker alltför länge förväntar sig uppassning. Hon upplever sig bära hela bördan, drömmarna som lades åt sidan för 15 år sedan stampar åter i farstun. Och när nu Jocke är inkallad norröver låter hon sig kurtiseras av den stilige grannen, underofficer i reserven, måhända mytoman, men uniformen han klär sig i är ju trots allt tjusig och döljer den värsta utsattheten.

Mitt i denna spirande amour dyker alltså Jocke oväntat upp på en oannonserad permission.

Det blir svart, det blir passionerat och stundtals rusar känslorna iväg med dem alla, de sörjer, de tvekar, kränger, kastar om kurs, försöker igen, havererar på nytt i stundens infall: ”Om du tror jag tänker truga mig på dig, så tar du fel!”, som Birgit sammanfattar kryssningen.

Dottern - Eva, ett av hörnen i det här dramats kvadrat, naket och hjärtknipande spelad av en i övrigt okänd Harriett Philipson - skildras på det där vuxna tonårssättet som hörde tiden till, med mogna manér, riktiga kläder och vuxen stil - vår tids barnslighet hade man då lämnat för länge sedan. Föräldrarna kallas genomgående för Jocke och Sickan. Hon kommer in till mamman ute i köket:

Ska du se, soldräkt i två våningar. Jag skulle kunna skaffa en åt dej också. Du kan ha den. Du är riktigt snygg däruppe. Det gungar inte alls om dej som om de andra tanterna."

Eva fortsätter: ”Vet du vad jag tror är felet med dej? Det är att du börjar med så mycket att till slut vet du varken ut eller in. Du skulle ta en timme i taget. Hur som helst: mat har du alltid haft ett väldigt handlag med. Hade jag haft dina talanger så skulle jag gjort något av dom.”

Sickan svarar: ”Jag inte född att stå i ett kök. Var inte så säker på att jag kommer att nöja med det heller. Gå här och vara stängd på alla håll. Nej, än kan livet ha sina överraskningar.

En stund senare ska Eva ut med sin kavaljer, mamman snäser: ”Far din satte mej i olycka. Det är lätt hänt och det hänger i.” Dottern svarar: ”Den olyckan var jag, och jag vet att det är så ser på mej.

Det är i den här atmosfären som Jocke klampar in, med gevär och full utrustning, tveksamt välkommen och han börjar omedelbart ana att Birgit vurmar för någon annan, vilket hon också omgående, rakt och resolut erkänner.

Han fräser: ”Serru, fänrik? När har du börjat frottera dej med överklassen?

Han: ”Och du sen, om du nödvändigt skulle gå och lägga dej med en kille mens jag var borta, så kunde du ha visat bättre smak.” Hon: ”Säg om det där du sa!” Han: ”Du kunde ha visat bättre smak.” Hon: ”Nej, det andra!” Han: ”Jag vill inte.” Hon: ”Gud i himlen, Jocke. Här behandlar du mig i alla år som en möbel. Du äter, dricker, sover och kommer och går. Och så ett tu tre: du älskar mig en smula. Jag betyder nånting för dig.

I Ahrles spel är det inte långt, mellan gamängeriet och sorgen: från en sorts sorglös soldaten Svejk till en skälvande sårad stackare. Han gör plötsliga tvärvändningar när hopplösheten och svartsjukan faller över honom. Han håller rollen med fast hand. Efter ett gräl med hustrun finner så församlingsprästen detta hjordens vilsna lamm på ett slitet ölkafé. Vi låter filmen glida över tillbaka till teaterscenen, för det är replikerna, tonfallen, gesterna som bär resten mot ridåfallet:

Jocke till prästen: ”Jag har en kruka konfekt därhemma, ska du med och dricka ur den?

Ja, det är en stad i natt, den stockholmska sommarnatten som är så vacker, som Birgit konstaterar på hemvägen från dansrestaurangen. Straxt innan hon går i säng med grannen medan Jocke dricker konfekten i lägenheten intill, under långa monologer till den tålmodigt lyssnande prästen:

Nej, du, försök inte med mej inte. Mej får du inte i nätet. Det finns alldeles för mycket jävelskap här i världen som du inte kan förklara med ditt ljus. Alldeles för mycket svarthet, bedrägeri och skit. Dom vrånga har sitt lika säkert på gaffeln som de som bär sig hyggligt åt. Ja, jag gjorde nog Sickan orätt. Tog nog i för hårt. Men jag kom i grevens tid, nånting säger mej att jag kom i grevens tid.

Jocke till dottern som ska ut och paddla med kavaljeren: ”Du klär dig alldeles för tunt. Även om det är en kille som du försöker glömma, så behöver du inte köra så där hårt.” ”Pappa!” Han vänder sig till prästen, som man nu förstått är dotterns hemliga och olyckliga kärlek: ”Du, vet du vad det är för en kille i den där föreningen det är som hon försöker glömma? Va?” Eva: ”Det är gement av er, det finns ingen som har såna föräldrar som jag. Här sitter du och super, och med pastorn! Och mamma, var är mamma? Du borde hålla reda på henne och se till att hon inte springer ute om nätterna. Vad allting är avskyvärt! Jag hatar er allihopa!

En trappa upp sitter Birigt med rufsigt hår och tittar ut mot morgonljuset, medan hon klär på sig, vrider klänningen tillrätta, hittar sina skor. Han, Gunnar Björnstrand, sover på rygg med öppen mun.

Hemma igen sitter Birgit tilltufsad och dricker ur det sista ur Elofs flaska, han tittar drucket upp: ”Det var nånting som Eva sa, det tog mej ganska djupt.” ”Va sa hon då?” ”Ja, man vaknar upp och känner sig sjaskig. Den grå vardagen, den var nånting du var rädd för, den skulle vi undvika sa vi en gång. Jag vet nånting som jag tycker verkar jävligt, det är den grå söndagen.

Men han kan inte låta bli att pressa henne ytterligare ett steg. Sickan svarar: ”Jag hade inte legat med honom, då. Skyll dig själv!” ”Inte då? Men nu?" ”Ja, nu.” ”När?” ”I natt, alldeles nyss.

Så han faller handlöst i fritt fall och hotar strypa henne, här, hemma, nu. Slänger omkull henne. Hon bara: ”Ja, kläm till du, så tar det slut på en gång.

Birgit sammanfattar natten, nu har hon satt ner foten och kan kosta på sig ett erkännande: ”Han var vidrig. Du är bättre. Jag kanske har varit tillsammans med dig så länge att jag börjar förstå mig på det.

Det sas nog inte många ord när biograferna tömdes den gången. Cigaretter tändes ute på gatan. Några trevande samtal, avskedsfraser, en gest mot hatten. Så skingrades klungan med folk, tveksamt, och alla drog åt sina håll, hem till sina egna teaterpjäser.

"Resa till Arethusa" [1948]

Dags för fler rörliga bilder: här följer några klipp från Ingmar Bergmans dramatisering av Birgits novell Resa till Arethusa, den femte och avslutande novellen i Tengroths debutbok. Som alltså ingår i Bergmans film Törst, baserad på boken. Förmodligen visar de här scenerna de stycken i texten som fick kritikern och kulturprofilen Sven Stolpe att gå i taket och genom sin något sippa och definitivt okontrollerade sågning fick upplagesiffrorna att skjuta i höjden. Slipp, slask och snusk: sprit, spyor, snask - det var det enda han såg i texten. I Bergmans version var det stramare tyglar; Birgit, den unga och kanske också naiva stjärnan, hade släppt dem helt i sin prosa:

Hon sa: Men jag släpper dig aldrig. Då skulle du kanske få det bra.