onsdag 30 september 2009

Människor som minns 22: Lars Schmidt

Vill man fortsätta att nysta in Ingrid Bergman-tråden kan man kika i memoarboken Mitt livs teater [Bra Böcker, 1995]. Där hittar man nämligen en hänvisning till Birgit Tengroth. Författaren heter Lars Schmidt, teaterproducent, och visar sig vara en av samtidens stora namn inom scenkonst och musikal, som tagit en betydande repertoar till Sverige och samtidigt blivit ett internationellt namn! Alltsedan krigsåren har han rört sig med högviltet world-wide, köpt in de största pjäserna och satt upp dem på de galantaste scenerna!

Nu visar det sig att han inte direkt refererar till något möte med Tengroth utan
tillåter sig citera utförligt ett brev från Anna Norrie, skådespelerska och operettartist under åren kring förra sekelskiftet:

Jag kommer ihåg att jag bad Karin Svanström skicka mig någon begåvad filmflicka och att hon då sände dej och Birgit Tengroth. Jag fäste mej vid dej, som den mest begåvade, du överraskade mej med din dramatiska framställning. En gång bad Karin Svanström mej se efter hur du förde dina fötter, som hon kritiserade, det måste ha varit när hon inte kunde hålla dej kvar i Filmen, hon va väl arg på dig, i alla fall gick Gerda (Lundequist) och jag och såg ivrigt på dina fötter men kunde inte finna något fel, varken plastiskt, eller något annat!!
I alla fall va' det nog bra att du kom ifrån alla intriger för att sedan kanske ramla i nya!!!
Jag niger djupt för ditt kunnande o flit - ditt geni!


Den okunnige kan undra varför Schmidt publicerar detta tjuvnyp inför öppen ridå? Men svinhugg går igen, som man säger: författaren visar sig ju vara Ingrid Bergmans tredje man! Och det är naturligtvis till henne som Norrie skriver den gången. Äkta män (eller före detta) rackar ner så att säga varandras kvinnor. Stig Ingrid, Lars Birgit. Boken i sin helhet utformar sig till en hyllning av den avlidna hustrun vars skönhet, godsinthet, prestigelöshet och trofasthet han hela tiden återkommer till; sin sista tid tillbringade hon med Schmidt ute på hans egen ägandes ö bland grynnor och kobbar i den bohusländska kustbandet.

Och inget är väl att säga om det. Schmidt verkar långt fram i tiden försvarat hustruns, många gånger ifrågasatta, heder: när Ingmar Bergman till exempel klankade på henne i en av sina böcker uttalade Schmidt brevledes sin mening med följd att herrarnas kontakt bröts under många år.

Post scriptum: Bara ett par veckor efter att detta skrevs meddelade pressen att Schmidt avlidit, 92 år gammal.

söndag 27 september 2009

Människor som minns 21: Ingrid Bergman

Vi har redan flera gånger stött på Tengroths förhållande till den jämnåriga kollegan Ingrid Bergman som man närmast skulle kunna kalla en passionerad antipati. Det var ju heller ingen hemlighet, hon spikade själv upp teserna på kyrkoporten! Alltsedan dess hon lämnat filmen och börjat skriva på riktigt pillade hon i såren noggrannt och skrapade bort varje sårskorpa om läkningen till äventyrs hade getts tid att starta.

Under åren dessförinnan kunde hon i intervjuer och annat nämna Bergman namn i mer oskyldiga sammanhang, rent av som exempel på begåvat skådespeleri. Men i efterhand kan man bara se det som ironi och ett försök att driva med både journalisten, läsekretsen och kollegan.

Hur såg det då ut från andra hållet? Bläddrar man sig fram i Ingrid Bergmans biografi Ingrid Bergman: my story [London, 1980], skriven av författaren Alan Burgess i nära samarbete med Bergman själv, verkar irritationen varit ömsesidig. I alla fall under de första åren när Bergman fortfarande verkade inom den svenska film- och teatervärlden. Birgit var ju ett namn först, hon hade ju inte heller behövt skola sig på Dramaten (i vars elevskola hon till skillnad från Bergman inte fick plats). Bergman hoppade dock av utbildningen och var inom kort på banan, men blev till att börja med jämförd med Tengroth. Burgess klipper ur Bergmans dagbok omedelbart efter filmdebuten i Munkbrogreven tidigt 1935 där recensionerna citeras:

They say, 'Ingrid Bergman doesn't give any strong impression.' And: 'A somewhat overweight copy of that promising young actress Birgit Tengroth.'

En sådan respons kom från olika håll under tiden som följde, att det nog räckte med en Birgit - vilket naturligtvis gjorde Bergman upprörd. Man kan här se hur branschen och industrin utnyttjade det hela och spelade ut de båda, Ingrid jämfördes med Birgit, Tengroth hetsades med Bergman. Dessutom ansågs de vara väldigt lika utseendemässigt. I jobbet möttes de två gånger: dels på Oscars 1937 i pjäsen Jean (Bergman nämner detta helt kort i sin bok, att Birgit fick spela hennes husa) samt året därpå i filmen Dollar. I båda dessa uppsättningar tilldelades Bergman mer centrala roller.

Och det blev Gösta Ekman, dunderguden, som elegant fick komma in på scenen och trösta dem båda, var och en på sitt håll.

Rätt snart behövde inte Bergman fler klappar på axeln - det hollywoodska fyrverkeriet blixtrade för fullt! Inte förrän nästan två decennier senare, när Tengroth än en gång fick chansen att dra i de trådar hon fortfarande förfogade över.

1955 damp Ingrid Bergman åter ner i Stockholm, denna gång i form av Jeanne d'Arc. Fjättrad vid bålets påle. Lite passande kanske, för sedan sist hade hon gjort skandal: blivit älskarinna, därpå hustru, till den italienske regissören Roberto Rosselini. Och lämnat sin förste, svenske, make: tandläkaren Petter Aron Lindström som hon dessutom hade barn med. Att Hollywood satte drinken i halsen var väl inte oväntat, och även på hemmaplan förfasade man sig. Nu drog den Rosselinska familjen in i kungliga huvudstaden med en turnerande uppsättning i makens regi och klev in på själva Operans scen.

Pressen samlades till premiär, Vecko-Journalen skickade redaktör Ahlgren som hetsad - enligt rykten - av sin före detta hustru tog till storsläggan, men han var inte ensam: omdömena var i stort negativa, föreställningen inklusive Bergman sågades rejält. Man ironiserade stort över biljettpriset och Bergmans lott: inte ens Jussi Björling kostade så här mycket! Det allmänna pressen verkar dessutom - och man får nog tro på Bergman - har betett sig lika slaskigt som nuförtiden, hon hånades, barnens närvaro utnyttjades och en journalist trängde sig in t. o. m. i Rosselinis hotellrum.

Men pressen är en sak, själv vittnar hon om kärlek från publiken. Barbro "Bang" Alving skriver i klippboken Personligt: dagböcker & brev 1950-1959 [Gidlunds, 1992] att folk minsann ropade bravo och trängdes efter biljetter, självaste kungen stod och applåderade. Bang var också en av dem som i efterhand skyndade till Bergmans försvar.

Efter en veckas hugg och slag utnyttjade Bergman en stödgala för att inför den samlade pressen och publiken hålla ett försvarstal och berätta vad hon efter detta spektakel tyckte om Sverige och i synnerhet dess presskår. Hon påannonserade sitt uppträde inför en annan väninna, konstnären och journalisten Mollie Faustman - vår hjälte Hampes mor! - som inte vågade närvara utan tryckte på Königs Café dit Bergman rusade efter sin "föreställning", utan ett ord till någon - hon bara tog sin kappa och sprang iväg.

Och vidare in i en fortsatt karriär.

Trots allt eget elände överlevde Birgit lite otippat sin antagonist, även om det var på håret: Ingrid Bergman gick bort på sin egen födelsedag i september 1982.

[Bilden: vilopaus under inspelningen av filmen Dollar, regissör Gustav Molander böjer sig över sin triplett av unga damer: Bergman, Tutta Rolf och Tengroth.]

onsdag 16 september 2009

Tengroth på tiljan 8: Morgondagens värld

Ibland lämnar Den Vandrande Vålnaden sin djungel för Morristowns dimmiga hamngränder, och även filmredaktör Stig Almqvist avvek stundtals från biografsalongerna för upptäcksresor till teaterns foajéer. I Filmjournalen nr 12, 1946 recenserar han under rubriken En ny Birgit Tengroth Vasans nya uppsättning av pjäsen Morgondagens värld.

Stycket uppges vara en översättning av ett amerikanskt original, Tomorrow the world, skrivet under världskrigets inledningsskede då nazismen ännu var obruten, och ska skildra ondskans övergång till vanlig hygglighet - det gäller bara att vistas i rätt miljö!

Föreställningen haltar betänkligt dock, Almqvist är kritisk mot flera av skådespelarna och regissören, Vasans egen ägarinna Martha Lundholm. Huvudpersonen, en ung pojke, räcker inte till, Gösta Cederlund lufsar på mest som sig själv, gemytligt och lite underfundigt.

Berömmet sparas till de kvinnliga aktriserna bland vilka Linnéa Hillberg nämns med särskild värme.

Men kvällen var ändå Birgit Tengroths! Därom råder ingen tvekan, enligt Almqvist. Ryktet har nått huvudstaden om Tengroths framgångar nere i Malmö med Turgenevpjäsen En månad på landet, nu bevisar hon att vinden minsann viskade sant.

""Man fick på Vasan klart för sig, att hon alldeles uppenbart står mitt i en lycklig utveckling. Redan apparitionen förbluffade, det var en helt ny Birgit Tengroth man såg, en vältrimmad kvinna med självsäker "poise" och parant hållning, och spelet verkade helt utbrutet ur gammal slagg som länge följt med henne från hekatomber av ledsaamma filmroller. Aktionen var smidig, intelligent, segerviss. Man mötte en medveten och dugande aktris, och man komemr att följa hennes vidare arbete med stort intresse."

På topp alltså! Birgit hade ju tidigare uppträtt på Vasans scen, flera gånger, men detta verkade bli den sista. Hon hade bara några få år kvar i facket, innan hon kastade allt över bord och satte sig ner vid skrivbordet. För gott, med en penna som irrade fram genom den värld hon såg.

tisdag 8 september 2009

Magsår 1967

Efter diktsamlingen Snedresa som kom 1964 följde tydligen ett par års tystnad i Tengroths författarskap. I alla fall om man får tro Tidningen Vi som i nummer 36, 1967 publierade en novell av Birgit, kallad Ulcus ventriculi - vilket är det latinska namnet på magsår.

Texten är tät, liksom skriven i ett enda andetag och är ögats pendling över naturen utanför, själens förnimmelse av det sovande odjuret inne i kroppen och minnets bilder av en annan tid, ett annat varande. Hon sitter innesluten och registrerar, upplever omvärlden med alla sinnen vidöppna, intrycken trycks osorterade in i hennes kropp, det river, sliter, vardagen pågår mitt i ett fritt fall.

Hundarna dödstysta. Man hör när de vänder en barkbit mellan tänderna. Idag passerar vem som helst oskälld på vägen.

Hon vrider och vänder sig själv ut och in, vill "kränga av sig huden som en för trång klänning". Hon är på väg, steg för steg mot slutet, oåterkalleligt, det gäller bara att fånga in, att fästa allt så länge tid ges. Sortera ut goda minnen ur själva mörkret, smaka på dem: "Tänk, ett grässtrå duger att meja ned svarta djävlar med!"

Innerst inne, djupast, är jag lycklig. Sorg, vrede, smärtor, sker på ytan. Djupast i basen och högst i diskanten klingar glädjen, hårt och frisk i smaken.

Men: "ingen annan än döden är min kavaljer."

Som vi redan sett var Vi-tidningen ett av Birgits fora för sina reportage, under 1950-talet hade hon här publicerat allehanda porträtt av dagsaktuella franska "personligheter". I den vevan - 1957 - hade hon också mottagit tidskriftens litteraturpris som sedan 1947 årligen delades till svenska författare av en kaliber i vars sällskap Birgit minsann inte behövde skämmas. Just året 1957 delade hon det med Harriet Hjorth och Birger Viksten.

[Till texten fogades en illustration av konstnären Roland Klang, som vid den här tiden just debuterat på Liljewalchs och haft sina första utställningar. Han var utbildad på Beckmans och tidigt sysselsatt med det som kan kallas drivvedskonst, vilket också syns på bilden ovan. Klang jobbade vidare genom decennierna, nådde viss framgång som tecknare, även internationellt, och gick faktiskt bort alldeles nyss. Under sommaren 2009 hann döden till sist ifatt, och slog honom omkull.]

Röda linjen, mitt i natten, nuförtiden [Jag var självlysande den dagen]



När hon hade ebb i kassan fick hon ta spårvagnen fram och tillbaka till Filmstaden. I dessa bistra tider fungerar tunnelbanan.