Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.
Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.
Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.
Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.
Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset.
Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.
Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.
Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.
