Visst är Tengroth död. Sedan länge, men det här är inte rätta stället att sätta punkt vid den resan. Inte heller att markera var det hela slutade, även om det redan blivit antytt. Tengroth har själv skrivit att hon föredrog att lägga en röd ros på gravar, varken mer eller mindre. En djupröd ros mot den bleka snön eller den torra jorden. Och rosor har hon fått. Ibland. Inte heller hennes fel att liken sedan dess lagts på hög mellan henne och den efterlängtade vyn ut över den glittrande Saltsjön.Dock skrev hon tidigt om döden, lika nära som vålnaden andades mot hennes ansiktshud i alla hennes mörkaste stunder. Alltsedan sjukdomsbeskedet en gång kom under hennes korta boende i Amerika. "Kanske behöver du inte ta ut skilsmässa", som hon sa till Krag, "kanske räcker det med att du väntar lite".
I Året runt, nr 38, 1957 skriver hon om den italienske författaren Curzio Malaparte, född Kurt Erich Suckert. Denne "världberömde författare och journalist" hade dött samma sommar. Svårt sjuk hade han iscensatt sina sista stunder i en artikel, inifrån ett syrgastält! Han skrev reportaget i maj - om sig själv - och somnade slutligen in först i juli, inte fridfullt utan i dödsångest. Vad kan vi lära oss av detta, undrar Birgit? Jo, att "cynismen inte håller som livsåskådning".
Malaparte, en pseudonym, som en gång valdes eftersom Bonaparte var upptaget sedan länge, var även reporter. Enligt Tengroth "det andra världskrigets oöverträffade reporter"! Och med ett öga för de träffande detaljerna och det öppna lidandet, brutaliteten, vanmakten och den ödesbestämda förnedringen. Och just i år ger Bonniers ut Malapartes storslagna reportage i "krigsboken" Kaputt (Bonniers, 2010), där han som korrespondent på den tyska [och italienska] sidan under fälttåget i Ryssland skildrar upplevelser längs hela fronten, från Karelen i norr och hela vägen söderut.
Kaputt kom för övrigt ut första gången i Sverige redan 1948, också då på Bonniers förlag, i en annorlunda översättning än årets. Så förmodligen var det i den formen Birgit stött på Malapartes opus, om hon nu inte tagit sig an den i någon kontinental form. Orädd som hon var.Lite oväntat berättar Malaparte i boken också om ett nedslag i Stockholm på vägen tillbaka hem med besök på Valdemarsudde med självaste Prins Eugen på plats! På samma plats där Birgit en gång stod och poserade med prinsen. Så knyts alla trådar samman i Birgits krönika om den då just avlidne italienske journalisten.
