Birgit Tengroth med medsystrar: 'heder och vanära' i akademisk skrud

Dammar av bokhyllans Tengrothbibliotek och finner en tunn volym av Gertrud Zetterholm, till synes en kåserisamling. Vad gör den där? Vid en snabb googling på 'tengroth + zetterholm' ramlar jag rakt in i en nyutgiven avhandling från Malmö.

I december 2022 lade Therese Hellberg fram sin dissertation Vanära, fattigdom och dubbelarbete: om kvinnors platser och värden i folkhemmet i romaner och krönikor 1940-1955 vid institutionen för Konst, kultur och kommunikation vid Malmö universitet. 

Hellberg synar i sin avhandling ett gäng kvinnliga författarinnor från tiden: Ester Lindin, Märta Oléhn, Gertrud Lilja, Elswig Thunberg, Kjerstin Göransson-Ljungman, Ella Hillbäck, Maj Hirdman, Ingegerd Staderner, Märta Westbladh, Ingrid Hesslander, Elisabet Sjövall, Astrid Forsberg, Inga-Lena Larsson, Ulla Isaksson, Elsa Nyblom, Magda Henning Andersson. Och så: Gertrud Zetterholm och Birgit Tengroth. Det är en utvald blandning av skönlitterära författare och krönikörer från veckopressen, en- eller flerboksutgivare med blandad arbetar- och medelklassbakgrund. Birgit hamnar såklart i medelklassfållan.

De flesta namnen är 'nya' för undertecknad. Ulla Isaksson förekom som en aktiv och levande författare i min ungdom och någon eller eventuellt några av hennes böcker gick i filmversioner på biograferna, Kjerstin Göransson-Ljungman skrev bland annat en kriminalroman i fjällmiljö som gick som TV-serie så sent som 2005..

Det är dessa kvinnor, och deras roll som kvinnliga författare som sätts in tidens bokmarknad och -utgivning. Samt såklart det mottagande de fick av samtida recensenter. Tre teman tas upp lite utförligare: moderskapsrollen, sexualiteten och i förlängningen av denna tillhörande manligt våld och efterföljande abortproblematik samt rollerna som hemmafru (föredöme) och/eller yrkesarbetande (mer tveksamt och misstänkt). I en tid av framväxande folkhem, som ett uttryck av den specifikt svenska gemenskapen.

Det konstateras att den kvinnliga litteraturen kan ges goda recensioner i de fall de anses uppbyggliga, d.v.s. köper det rådande familjeidealet. Generellt sett klassades kvinnoförfattad litteratur som 'kvinnolitteratur' medan det som skrevs av män sågs som allmängiltig för 'hela' befolkningen, böckerna 'könades' (Hellbergs terminologi) på ett sätt som männens inte gjorde. En syn som naturligtvis krockade med dessa (kvinnliga) författares syn på sina egna texter: de ansåg sig beskriva samhälleliga problem, inte kvinnoproblem. Man var författare, inte kvinnoförfattare.

Dessutom tas de sällan, eller aldrig, upp i litterära översiktsverk - långt fram i vår tid.

Om vi går till Tengroth så är det fyra boktitlar som nämns, Törst, Livs levande, Kalla läppar och Än lever häxan! Hellberg lyfter fram Birgits roll som en utpräglad (dåtida) feministisk författare som utgår från kvinnliga perspektiv på allt hon ser omkring sig, speciellt i de krönikor från Året runt som tas upp. Hon beskrivs också som en modernistisk författare i samtidens moderna litterära anda, vilket sällan uppmärksammades och erkändes av kritiken som mest hade problem med att hantera hennes beskrivningar av män och hennes kritik av det manligt dominerade samhället och kvinnans underordning. Törst får en egen rubrik och granskning i kapitlet om bokmarknaden ('Ett slags patologiska studier') där speciellt Sven Stolpes famösa recension i Aftonbladet används som katapultstol för att beskriva hur landet låg för den generationens författarinnor. Speciellt de som försökte beskriva och ta upp samtida verkligheter.

Birgit har såklart mindre att anföra om moderskapet - förutom betraktandet av andras ungar - men sexet, våldet och aborterna förkommer återkommande i hennes skildringar. Vad gäller hemarbetet (oklart hur mycket hon privat ägnade sig åt det) tycker hon inte att hemmafrurollen är en tillräcklig beskrivning av en gift kvinnas lott: i en rätt rolig krönika finner hon ytterligare 20 yrkesroller i ett äktenskap plus ibland även yrkesarbetande om mannen inte förmår att försörja familjen fullt ut. I de fall mannen jobbar i ett yrke antyder Tengroth att detta är i stort mannens enda familjefunktion. Över huvud taget utmanar Tengroth det rådande familjeidealet: hon är yrkesarbetande, ingens mor och knappt ens någons 'fru'.

Det kan också nämnas att förutom Birgit som skriver sina krönikor i Året runt under rubriken 'I Förtroende', så är Gertrud Lilja ch Ingegerd Staderner i samma bransch genom att i tidskriften Idun - med en känd kvinnoprofil - under det sena 1940-talet ha egna krönikespalter, Liljas med titeln 'Hemlösa hjärtan' där hon ger råd och visdom till en uttalat kvinnlig publik. Hellberg nämner dock att Året runt under denna tid (1950-talet) hade väldigt höga upplagor, vilket gav Tengroth är rejält stor publik.

Och Gertrud Zetterholm? Hon ingår med sin roman Obemärkt (1946), om kvinnor som av omgivningen (d.v.s. familj/omkringliggande samhälle inklusive 'medsystrar') 'tvingas' till abort efter oönskade graviditeter.

Eller som Ester Lindin formulerar det i sin Tänk om jag gifter mig med prästen (1940): när den yrkesarbetande (småskolelärarinna, medelklass) Eva hamnar i 'olyckliga omständigheter' sluter omgivningen i stort upp kring mannens roll och beteende, och hon inser att:

"Den stora ogifta kvinnoskaran och en del av den otillfredsställda gifta kvinnoflocken, som i osynlig måtto slår vakt om varje hemlig kärleksakt, skulle rädda honom - men inte mig!"

Sammanfattning: dessa författarskap är som djupa, halvt dolda brunnar, med mörka vatten att sjunka ner i. Förutom ett ofta mustigt språk (det ges exempel från Lindin och Larsson), ger böckerna både insikt och klarhet i hur livet levdes för ett stort flertal av landets befolkning, i en förhållandevis modern tillvaro för bara sisådär 70 år sedan. Du känner säkert folk som var med då.

Den som till äventyrs ryggar tillbaka inför att behöva gå igenom en hel avhandling men ändå känner sig nyfiken kan ta del av en tidigare artikel från 2019 av Hellberg, Heder och vanära i folkhemmet, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap. Det finns en hel del Tengroth även i den. Artikeln kan sägas vara en förstudie till avhandlingen, med fokus på en maffig dubbelmoral kring sexualitet och aborter i tidens folkhem.

Tack till Therese som bjussade på ett tryckt ex av avhandlingen!

[Post scriptum: Tengroths bok Livs levande (1952) benämns på ett ställe som hennes självbiografi. Visserligen hittar man mycket av henne själv i texterna men boken är i huvudsak en samlingsvolym av tidskriftsartiklar hon skrev om aktuella kulturpersonligheter, framför allt i Vecko-Journalen under ett tidigt 1950-tal.]

Människor som minns 26: Albert Bonnier Jr

...eller minns och minns? Unge Bonnier skriver i sin minnesbok Personligt: sett, hört och tänkt (Bonniers, 1985), späckad med minnen från ett långt liv i förlagsbranschen, egentligen bara om en sen sittning hemma hos honom själv som varade långt fram på småtimmarna. Församlade runt gubbgroggbordet var tre närstående journalister: Herbert Tingsten, Erik Wästberg och Stig Ahlgren, journalistikens prima ballerinor enligt Bonnier. Och precis som värden hoppats gick diskussionerna om journalistiken och dess villkor vilda utan karta och kompass.

Det är i detta sammanhang som Birgit nämns. Som ett exempel på att Ahlgren, trots sina eldfängda och provocerande ledare i Vecko-Journalen ändå var en god människa:

I många långa år har han med en kärlek, som inte kan beskrivas annat än som helgonlik, vårdat och värnat om en älskad människa, hans i kristen mening livskamrat, den nu bortgångna skådespelerskan Birgit Tengroth.

Att Tengroth under dessa många långa år skrivit för Bonniers i bokform och som krönikör i Lukas eget Åhlén & Åkerlunds förlag (Året Runt) är tydligen inte relevant att nämna i sammanhanget. Trots att det var Albert junior själv som en gång tipsade Årets Runts chefredaktör Sven Broman om Tengroths skrivarförmåga. Men, och det kanske hör till saken, när boken gick i tryck var Birgit just avliden och Ahlgren hade lagt sig ner i ensamhetens elände.

Nå, boken är sprängfylld av minnen från förlagsvärlden den tiden och ett vimmel av celebriteter skrider upp och ner längs boksidorna. Och Abbe - som han kallades bland kumpanerna - bjussar i alla fall på ett helsidesporträtt på det strävsamma skribentparet som trots allt stod ut med varandra under så många långa gnetiga år. Gott så.

[Foto: Åhlén & Åkerlund.]

Grand final i skojarbranschen!

Ibland händer det saker i den dunkla omgivningen som får kärrdimman att sakta omfördela sig medan den grå och tillfälligt tigande storlommen glider längs den ännu nattsvala vattenytan:

som att ett tips från läsekretsen uppmärksammar oss på att Birgit Tengroth för andra gången på ett halvt decennium skymtar i en samtida skönlitterär bok! Förra gången var det i Sigrid Combüchens Spill, nu stiger vi uppåt till de i allt utom i praktiken högsta akademiska kretsarna; Kerstin Ekman och hennes roman Grand final i skojarbranschen från 2011.

Boken handlar om en författarinna som med sitt helt hopplösa yttre söker upp en likasinnad men absolut mer ärtig litteratursyster, Lillemor, och får henne att agera till namnet som författare åt de böcker den fula kollegan skriver. Man måste liksom ha ett fördelaktigt ansikte på fotot på den bakre fliken av skyddsomslaget. Lite förvirrat hänger den snygga på, hon är ju ändå akademiker, litteraturvetare, recenserar, diskuterar offentligt, kan i princip allt i yrket utom att skriva tillräckligt bra. Alltså följer ett kvinnligt handslag och samarbetet löper på, en skriver, den andra kommenterar, rättar, redigerar - och träder sedan fram i rampljuset. Välklädd och flashar det där underbara leendet.

Det blir en framgångssaga och under resans sång droppar Ekman många sanningar eller i alla fall ögonblicksbilder från vår lilla litterära ankdammsvärld:

Men när hon lämnade in synopsis fick hon bakläxa. Handlingen borde vara roligare och erotiken var för lam och melankolisk. Hon fick nu en samarbetspartner i manusarbetet, en mycket berömd journalist som skrev giftiga krönikor i Vecko-Journalen. Han krävde logi på hotell Foresta när arbetet genomfördes ... Den berömde åt och drack och flödade av idéer som Lillemor tyckte klibbade en smula. Hon berättade att han trodde att hon studerade i Uppsala och frågade henne om studentskorna fortfarande bar ridstövlar, piskor och ingenting annat när de skulle ha roligt.

Ja, alla här närvarande identifierar naturligtvis Stig Ahlgren. Frågan är varför Ekman i just det här fallet håller inne med namnet när hon i så många andra fall under romanens gång rycker byxorna av männen. Men man vädrar som en stövare i den ovan nämnda kärrdimman att här finns en sanning bara till hälften begravd.

Gubberotiken fick henne att vämjas. Men hon fortsatte plikttroget med manuset och fann sig också i att hälsa på journalistens hustru i en mörk östermalmsvåning. Hon hade en gång skrivit en skandalbok men nu var hon orörlig. Lillemor insåg att hon själv förevisades som ett föremål ur den fala filmvärlden och kände olust och medlidande i en osalig blandning.

Så skymtar alltså Birgit förbi i texten: en namnlös, förtvinad gestalt i ett till hälften mörklagt rum. Någonstans längs Storgatans putsade tegelväggscanyon. Som en gestalt ur en Hitchcock- eller film noirvärld, i en någorlunda bekväm sittmöbel medan dammet sakta svävar i ljusfallet från fönsterpersiennen. Var det så det var, de där tysta, sjuka åren innan paret tog taxin för gott ner till Ösmo socken, Södermanland?

Allt som allt: en mustigt rolig roman, om två kvinnor som kämpar och fightar med och mot sig själva. Flödande, rak och öppen. Och om det är någon tröst får Birgits kollegor inom 1950-talets journalist- och Året Runtvärld sin egen skopa av sleven: bekäftiga käringar i senaste modellens sportbil. Styvnackat kaxig och spritdoftande är här det kvinnliga könets värld beskriven inifrån. Och jag som alltid trott att Ekman var en kvinna i gummistövlar som traskade runt i storskogens mossmarker!

Kaputt, Biggan?

Visst är Tengroth död. Sedan länge, men det här är inte rätta stället att sätta punkt vid den resan. Inte heller att markera var det hela slutade, även om det redan blivit antytt. Tengroth har själv skrivit att hon föredrog att lägga en röd ros på gravar, varken mer eller mindre. En djupröd ros mot den bleka snön eller den torra jorden. Och rosor har hon fått. Ibland. Inte heller hennes fel att liken sedan dess lagts på hög mellan henne och den efterlängtade vyn ut över den glittrande Saltsjön.

Dock skrev hon tidigt om döden, lika nära som vålnaden andades mot hennes ansiktshud i alla hennes mörkaste stunder. Alltsedan sjukdomsbeskedet en gång kom under hennes korta boende i Amerika. "Kanske behöver du inte ta ut skilsmässa", som hon sa till Krag, "kanske räcker det med att du väntar lite".

I Året runt, nr 38, 1957 skriver hon om den italienske författaren Curzio Malaparte, född Kurt Erich Suckert. Denne "världberömde författare och journalist" hade dött samma sommar. Svårt sjuk hade han iscensatt sina sista stunder i en artikel, inifrån ett syrgastält! Han skrev reportaget i maj - om sig själv - och somnade slutligen in först i juli, inte fridfullt utan i dödsångest. Vad kan vi lära oss av detta, undrar Birgit? Jo, att "cynismen inte håller som livsåskådning".

Malaparte, en pseudonym, som en gång valdes eftersom Bonaparte var upptaget sedan länge, var även reporter. Enligt Tengroth "det andra världskrigets oöverträffade reporter"! Och med ett öga för de träffande detaljerna och det öppna lidandet, brutaliteten, vanmakten och den ödesbestämda förnedringen. Och just i år ger Bonniers ut Malapartes storslagna reportage i "krigsboken" Kaputt (Bonniers, 2010), där han som korrespondent på den tyska [och italienska] sidan under fälttåget i Ryssland skildrar upplevelser längs hela fronten, från Karelen i norr och hela vägen söderut.

Kaputt kom för övrigt ut första gången i Sverige redan 1948, också då på Bonniers förlag, i en annorlunda översättning än årets. Så förmodligen var det i den formen Birgit stött på Malapartes opus, om hon nu inte tagit sig an den i någon kontinental form. Orädd som hon var.

Lite oväntat berättar Malaparte i boken också om ett nedslag i Stockholm på vägen tillbaka hem med besök på Valdemarsudde med självaste Prins Eugen på plats! På samma plats där Birgit en gång stod och poserade med prinsen. Så knyts alla trådar samman i Birgits krönika om den då just avlidne italienske journalisten.

Människan bakom boken: Birgit intervjuar Tengroth

I sin regelbundna Året runt-krönika I förtroende kopplar Birgit i nr 9, 1953 grepp på sig själv som författare: tio frågor, tio svar.

Här får vi i några snärtiga meningar veta hur landet Litteraturen såg ut i Tengroths värld just här och då: hon ser upp till romarkejsaren Marcus Aurelius och skulle gärna lyssna till honom, Vilhelm Ekelund är bättre än pulver och piller vid eventuella depressioner: "List föder lust", citerar hon gamle Ville:

Man får lura tungsinnet att det är roligt att leva och medvetet, vanevägen, tvinga fram de ljusa stämningarna.

Vi vet nog alla vi det här laget att det var tur att fröken Tengroth tidigt kom att korsa Ekelunds väg.

Vi får också veta att morgontimmarna är bästa arbetstiden för författarinnan, att det nog är svårt att vara författare och samtidigt ha ett fast yrke: "Det som du är, var fullt och helt. Och icke styckevis och delt", som någon sagt. Ovisst vem, men Birgit citerar glatt. Och de tyska syskonen Scholl som trotsade nazismen 1943 är hennes hjältar och borde vara föredomen var alla och envar. [Se vidare filmen Sophie Scholl som kom häromåret.]

Och, så: vem borde få Nobels litteraturpris: jo, fransmannen Georges Bernanos - olycklitvis avliden - borde i alla fall ha fått det. I ett par till svenska översatta romaner har han "behandlat de avgörande livsproblemen i religionens belysning med långt större gestaltskapande kraft än någon annan samtida författare". Och om han nu kan tyckas okänd för vår, din och min, tid är väl den svenske författaren Peder Sjögren som hon hyllar här på hemmaplan nog lika bortglömd. Eller?

Sällan har en så originell psykolog och fin stilist blivit läst av så få, trots att den svenska publiken är ovanligt lyhörd och påpasslig

summerar Birgit, och det berömmet tackar vi väl alla för. Lästips som nämns vad gäller Sjögren: Svarta palmkronor och Mannen som försökte smita. Finns säkert i något avsides biblioteksmagasin.

Den uppmärksamme undrar kanske varför Cornelis Vreeswijk, stundtals kallad Den Store, illustrerar detta inlägg? Jo, det visar sig nämligen att Sjögrens roman som rekommenderas ovan, Svarta palmkronor, filmades 1968 i regi av Lars-Magnus Lindgren! Och med holländaren i en av de bärande rollerna, tillsammans med bland andra Max von Sydow (som skymtar), Thommy Berggren och Bibi Andersson. Om filmen håller är obekant men alla tillfällen att föra in Cornelis i diskussionen är välkomna! Det var ju också under den filminspelningen, delvis förlagd till Rio, som kulturarbetaren Vreeswijk lärde sig uppskatta den sydamerikanska musiken och förde in, bland mycket annat, Deidres Samba i det svenska kulturarvet. Under pauser i filmandet skrev han också Bibbis visa, så ljuvt tolkad av Lundell i ett annat sammanhang. Förmodligen är Vreeswijks album 10 vackra visor och Personliga Person, som samma år skulle sammanfatta Rio-resan, klart överlägsen filmen. Kan man nog tro.

Birgit minns: Georg Rydeberg - "Gudarnas älskling"

Vi har tidigare på dessa sidor mött skådespelaren Georg Rydeberg, inte bara gudarnas utan allas älskling. Dels genom några praktroller i Hasse Ekmans produktion, men framför allt när han i sina memoarer strukit Birgit medhårs och hyllat hennes, ja, ska vi säga: kvinnlighet.

Rydeberg och Tengroth möttes i flera filmsammanhang och dessutom på scenen när de tillsammans hyrde in sig genom Per-Axel Branner på Nya teatern och satte upp en sommarpjäs i egen regi. Långt senare låg Rydeberg bortglömt lik i sin egen lägenhet, i alla fall om man får tro ryktesspridningen - och de löpsedlar undertecknad ännu minns - innan någon saknade honom. Vilket i sin tur berodde på ett i den innersta kretsen ökänt periodsupande som gjorde att ingen förvånades över en flera veckor lång frånvaro från de sociala mötespunkterna.

I en krönika i Året Runt, nr 50, 1970, Gudarnas älsklingar har Tengroth läst hans memoarbok Ridån går alltid ner och minns honom:

"hör hans röst, nasal, mörk, nervös. Hur han hackar på orden. Vad väl jag känner den rösten, fast vi inte setts på den dag jag minns."

Men personligheten Rydeberg var naturligtvis inte okomplicerad:

"Georg är alltid Georg. Det har varit hans lycka och hans olycka. Han skulle ha blivit en sjöman med en flicka i varje hamn. Men malarian släckte hans karriär till sjöss. Han blev skådespelare med en flicka i varje film och kärleken en värre malaria än malarian. Nej, Georg har aldrig gjort det lätt för sig, vare sig på scenen eller i privatlivet."

Hon antyder så mycket mellan raderna, vår Birgit, solidarisk som så ofta. Jag tror det var TV-mannen Lasse Holmqvist som skrev i en bok att när han bjudit in Rydeberg som gäst i det avsnitt av programserien Här är ditt liv som handlade om Viveca Lindfors så trodde den sönderfallande Rydeberg, även mitt i direktsändning, att programmet egentligen handlade om honom.

Han kysste säkert Birgit överrumplande hastigt, där uppe på Styrmansgatan. Och hon lät det dröja för han var ju rätt snygg och het, men sedan knuffade hon nog ut honom, redan halvdrucken, ut i den mörka trappuppgången. Ungefär så.

[Foto: Älsklingen Rydeberg med Hasse-stjärnan Karin Ekelund. På affischen för det gemensamma Rydeberg/Tengrothska dramat syns Birgit som ett litet våp längst ner till höger, bortkickad av Ingrid Bergman, längst upp, närmast Georg.]

Omläsning 6: Än lever häxan

"Det är nu en gång så: antingen har man något i huvudet eller också något på det. Själv använder jag aldrig hatt."

I början av 1951 började Tengroth skriva krönikor i veckotidningen Året runt, kontakten hade förmedlats av Albert "Abbe" Bonnier himself som uppmanat henne att skriva ett kåseri på försök. Denna försökstext presenterades sedan anonymt för chefredaktören Sven Broman som genast nappade:

Uppdraget gällde att skriva för kvinnor om kvinnor under rubriken 'I förtroende'. Det lät både närgånget och pretentiöst. Jag slog ifrån mig med båda händerna. Att så där varje vecka lägga sitt sprittande hjärta på tidningsdisken! Men redaktörer är som bekant listiga djur. Jag skulle få skriva vad jag ville. Vad jag ville året runt. Det kan man kalla carte blanche,

beskriver Birgit själv det hela i förordet till den volym, kallad Än lever häxan, som kom 1952 och som innehöll ett urval av hennes texter från det första året.

Och minsann skrev hon också precis vad hon ville, och hon är alldeles förtjusande. Det är rent och skärt lustskrivande. Motiven och inspirationen hämtas ur hennes eget liv, vad hon läser, ser och hör, bekantas funderingar och later. Hon är raljant och häcklar osentimentalt den rena dumheten, den enfaldiga aningslösheten, vare sig den nu uppenbarar sig i manlig eller kvinnlig skepnad. Det säger sig självt att texter av den här karaktären i många fall till sitt innehåll åldras snabbt och så är det väl i flera fall också här, men det goda humöret och formuleringsivern - som stundtals gör att hon nästan snubblar över orden - gör att man har svårt att sluta läsa. Man och kvinna lever sina liv, i parallella spår, och bådas värde skall vårdas och aktas, det är Tengroths absoluta övertygelse. Ojande och klagande medsystrar har ingenting här att hämta. En kvinna som tröstäter sig ful och tjock är inte ett dugg bättre än en man som skåpsuper, den misshandlande mannen är förresten även han misshandlad. Men den karl som fegt smiter ur ett förhållande för att slippa bråk och uppträde gör inte heller rätt för sig: "som att smita från en restaurangnota och kalla köksmästaren hysterisk, när han vill ha betalt". Den socialt inkompetente man som drar sig undan middagen för att lyssna på radio (detta är 1950-tal) kunde lika gärna stå bakom gardinen och fumla med morfinsprutan. Den före detta teaterkvinnan har nog sett ett och annat. Och glöm inte: kvinnor är intoleranta och självgoda! Birgit fäktar vilt och man kan nästan se henne sitta vid skrivmaskinen med ett skevt leende. Blicken fästad på papperet i valsen, högerhandens fingrar knattrar fram nästa salva medan vänsterhanden gräver i det halvtomma cigarrettpaketet efter nästa cigg.

Här väver hon in trådar från sitt liv inom filmen, inte alltid så skimrande. Hon skissar sin barndom, det samtida Paris, sjukdomen. Hon hyllar de annorlunda, det udda, själva rörelsen:

"Kvinnor är bestämt mera än männen födda resenärer. Vi är vana att underkasta oss, att finna oss tillrätta. Vi har inget tyngande bagage av vanor med oss genom livet; bråkiga och pratsamma som vi är kunde man tro att vi första gången sett dagens ljus på en larmande perrong med virriga avskedscener och skrikande bärare ... Vittringen av äventyret färgar [kvinnornas] kinder röda och tänder en rovdjursglimt i deras blick."

Sedan vänder hon sig mot mannen intill och trycker tummen rakt in i hans öga: "Mannen tillhör sniglarnas släkte, som bär eller skulle vilja bära sitt hus på ryggen."

Och slutligen: vem är då häxan? Tengroth själv? En kvinna blir olycklig när hon tvingas rätta sig efter mannens kynne, summerar hon, hon förlorar kontakten med det kvinnliga väsendets dolda djup. Spak, tråkig och förtvivlad, så vill mannen ha henne! Skriver Birgit. Men den kvinna som blir medveten om sina resurser blir av bara farten en källa till oro för sin omgivning, hon vill styra och ställa, skapa om männens värld. En sådan kvinna blir lycklig.

"Då blir hon häxa".

Lars Forssell introducerar

När poeten och allkonstverket Lars Forssell dog i somras blev man åter påmind om den mannens snille och frimodighet! SVT sände två dokumentärer som var sällsynt charmerande, en stor upplevelse.

Fortsätter man att bläddra i Sven Bromans minnesbok hittar man Forssell på många ställen. Uppenbarligen var tidningen Året Runt, och det måste jag erkänna var en nyhet för mig, en tidning med viss kulturell tyngd. Många är storheterna som skrivit i spalterna och just Forssell skrev under 1950-talet filmrecensioner och från 1957 anlitades han dessutom som lyrikredaktör, för dikt publicerades minsann i varje nummer. Forssell plockade fram egna favoriter, men också de så kallade Klarapoeterna stampade i farstun med bidrag och inte minst kom dikter och texter från läsekretsen som budades över till Forssells våning på Östermalm för gallring och översyn.

En av de författare som lockades till poesiförsök av Forssell var vår Birgit Tengroth som här i Året Runt fick chansen att debutera som lyriker! Sin vana trogen skrev Forssell en introduktion av författaren och enligt Broman löd den som följer:

"Detta är Birgit Tengroths diktdebut. Tidigare har hon - förutom som skådespelerska - gjort sig känd som en känslig och insiktsfull kulturjournalist och som författarinna till en serie halvt självbiografiska romaner, varav flera - kanske särskilt 'Junibarn' och 'Jungfrubur' - har en intensitet och känsloskärpa långt över det vanliga."

Rätt så, Lars! Om det faktum att båda de nämnda böckerna har getts felaktiga titlar har sitt ursprung i Forssells grogg eller Bromans småslarv vill jag låta vara osagt, men den dikt som följde var skriven i "Menton april 1958". Texten dök senare upp på nytt i diktvolymen Snedresa, 1964 - men då med titeln Om:

Impromptu

Om jag hade en flicka
på en sex sju år
skulle jag fläta rosetter
i hennes hår.
I går guld siden
blankt som aprilsolen
en försenad vår.
I dag gröna
sträva bomullsband
Jag flätar med mina fingrar
in i min flickas
och mitt eget hår
våra hjärtan som än inte känt
att livet räknas
i deras slag.
Jag flätar gula band
av drömmarnas trasor
in i min flickas förlorade vår,
tills natten dräper solen.

Människor som minns 11: Sven Broman

Det ena ger förståss det andra, ögnar man igenom litteraturförteckningen i Gullan Skölds avhandling så finner man Sven Bromans memoarer Det handlar om kärlek...minnen från ett liv i tidningsvärlden (Wahlström & Widstrand, 1993). Broman ägnade detta sitt liv åt fack- och veckotidningar från hedenhös och framåt, 1950 började han att basa på Året Runt.

Författaren har uppmärksammats även för sina mellanhavaden med Greta Garbo, han har skrivit en del om henne och dessutom, om jag minns rätt, på något sätt hävdat sig vara hennes förtrogne. Broman avled 1998.

Gitter man bara bläddra förbi bokens gräsliga omslag i lägsta åttiotalsestetik möts man av en rätt charmerande genomgång av decenniernas flykt. Broman väjer inte för det ekivoka, han dras till havererade människoöden och gottar sig åt det som inte alltid tål dagens ljus, men människorna framträder istället rätt levande och närvarande. Boken är dessutom rikligt, och härligt, illustrerad med foton av memoralia och personer av alla de slag. Och dessutom, en mycket viktig detalj, med ett fylligt personregister!

Nå, det var som chef för Året Runt han fick nys om Tengroths skriverier. Abbe Bonnier kom in med en text och bad om ett omdöme och hon fick omedelbart anställning som krönikör och kåsör. Detta var i februari 1951 och i stort sätt var hon knuten till tidningen livet ut.

Broman porträtterar Birgit - under rubriken Nu hettar det till i Året Runt! - som en rätt kaxig, avig, trotsig dam men samtidigt öppen, varm och kanske framför allt ärlig. Hon beskrivs som en "blodfull kvinna. Hon hade en utstrålning som ibland var erotisk och där hon tycktes testa den man som satt framför henne". Efter återkomsten från Krag deltar hon på en redaktionsfest uppe på Strands takterass och efter många danser försvinner hon med en ung "bildskön" redaktör som dyker åter upp på redaktionen först efter ett par dagar. Djupt rodnande fick han sedan i dagarna sju mottaga paket med en ny slips, en var dag, och alla från Birgit.

Hennes roll på tidningen var, som tidigare nämnts, att komma med det oväntade, vara kontrapunkten. Hennes skriverier möttes också av reaktioner, bl. a. när hon trädde fram som katolik, men hon verkar ha varit mycket uppskattad både på tidningen och framför allt bland läsekretsen. Sju år yngre än Birgit verkar Broman också ha fungerat som vän genom åren, de repliker han lägger i Tengroths mun utmärks alla av närhet utan garde...



...och efter hennes accelerande sjukdom, isolering och ensamhet infann han sig också till begravningen i katolska kyrkan på Linnégatan 1983:

"I den vänstra delen av kyrkan satt några av hennes gamla kolleger: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Mimi Pollak...I den högra delen där de anhöriga brukar sitta fanns bara en person - Stig Ahlgren, blek och försjunken."

[Bilderna till detta avsnitt är hämtade ur boken, fotograf okänd.]

Birgit Tengroth, i förtroende, året runt

1998 kom Gullan Skölds avhandling vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) vid Stockholms universitet: Från moder till samhällsvarelse där hon undersöker kvinnobildens förändring under fem decennier i veckotidningen Året Runt.

Efter lite irrande uppe på institutionen i Garnisonen, Karlavägen 104, och med god hjälp av den lokala bibliotekarien fick jag tag på ett ex.

Sköld väljer ut fem enskilda år, ett per decennium, och plöjer igenom alla nummer. Under de två första åren, 1955 och 1968, är Birgit Tengroth aktiv som krönikör och kåsör och hennes insatser kommenteras naturligtvis. 1955 kom tidningen ut i nära 500.000 exemplar, så man måste säja att Birgit här nådde en förbluffande stor läsekrets. Detta resulterar dock inte i något mjäkeri från författarens sida, Sköld påpekar Tengroths intellektuella vinkel och språkligt krävande journalistik som "ofta förmår gripa tag i sin läsare, prestera det oväntade". Som exempel tas en text om ett besök hos Birgittasystrarna i Rom, Klostret är ingen utväg.

"Bön är grovgöra. Bön är att skura Guds trappor. Bön är att putsa silver och stöpa ljus. Bön är att skala bort egoismen från sina motiv. Bön är att lappa och laga sin jordiska ömklighet."

Och apropå katolska möten: det var även i Året Runt som den kända texten Varför jag blev katolik ursprungligen publicerades.

"Birgit Tengroth var en skribent som använde en högst personlig ton i sina kåserier och reportage. Hon kunde vara både bitsk och elak, såväl mot enskilda som mot institutioner. Hennes alster präglades alltid av en avslöjande självinsikt och en ironisk distans, parad med ett stråk av värme och medömkan med de sämst ställda i samhället."

I en tid där kvinnorollen fortfarande var den gamla traditionella, den underdåniga, gisslar Tengroth manssamhället på ett sätt som sticker ut. Genom sina texter sprider hon bland stugor och gårdar på den svenska landsbygden aningen om den nya tid som komma skall. Hon var, skriver Gullan Sköld, "den bildade, den intellektuellt känslomässigt engagerade kvinnan" som fungerade som en slags motbild till det som i övrigt var den rådande normen.

Birgit skriver: "Vårt sekel som började med rösträttskvinnornas uppmarsch på barrikaderna har nått fram till detta: världens vackraste djur. Rösträtt blev brösträtt - mannen till behag."

Efter att ha gått igenom 55 års utgivning ställer Sköld den mappen åt sidan och flyttar sig fram till 1968. Ett år som (kanske) förpliktar. Tydligen hade Birgit under mellantiden periodvis inte skrivit i tidningen men nu var hon tillbaka! Enligt Sköld med "vanligtvis för tiden radikala och överraskande åsikter" och ämnet är ofta den fria, jämlika och självständiga kvinnan.

Men samtidigt vakar hon över skillnaden mellan man och kvinna där båda könen bör leva upp till sina värden, sköta sina åligganden. Inte likt de "fega karlar" Tengroth mött i sitt liv som flytt allt ansvar. Och på andra sidan gränsen: "Hur många högt begåvade kvinnor har jag inte sett göra sig till våp när de inregistrerar en karl i sin närhet!"

Birgit, alltid på tvärs och i trots mot tiden.

Sköld har även i andra böcker fortsatt att studera veckopressen med kvinnoperspektiv, om hjärtespalter från 1940-talet och framåt i "Ett rum för råd och tröst" samt om de två kvinnliga reportrarna Marianne Höök och Thea Oljelund i boken "Med känsla för klass".