Adolphson junior

En sommarreflexion au passant - i aftonsvalkan mellan middagens retsina och den påföljande afton-Bolgarellon: långt ut i fjärran grönska har jag burit med mig semesterns enda lyssningskonfekt, Olle Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt..., Kjell Andersson och Jan Bruérs fullständigt mästerliga sammanställning av trubaduren Adolphsons produktion. Här trängs känt och okänt, udda såväl som apart i det öppna husets tambur på väg in mot festen i salongen därinne. Här passerar så gott som alla uttolkare, drinkare och poeter som åtminstone vi som var med minns från förra seklets sista fyra decennier, i en enda lång vindoftande rad.

Vad har då detta med Tengroth att göra? Jo, med tanke på att Olles far Edvin mellan alla engagemang lika ofta som han satt hemma och jollrade med lille Olle sprang uppför trapporna på Norr Mälarstrand - i full position, så att säga. För att otåligt banka på unga Birgits dörr. Säkerligen var det inte en hemlighet i tiden, så öppen Birgit långt senare skulle vara i sina egna skrifter och även Edvin berör ju saken i sina minnen. Säkert nådde vetskapen även inom familjens väggar, lika säkert som Adolphson senior nog barskt kunde sätta gränser och markera att detta är mitt, och bara mitt!

Lyssnar man igenom boxens alla hundratals inspelningar och visor känns det lite konstigt att man ändå hamnar i en av de mest kända och spridda, visan Trubbel. Säg, skulle inte dessa rader lika väl kunna beskriva ett övergivet och vilset litet barns upplevelse av ett undanglidande och ljusskyggt varande hemmavid:

Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten,
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän.
Tills du bekände att han givit dig på båten,
då blev det dödstyst här i trädgården igen.

Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad,
han hade lekt med dig, med oss ett litet slag.
Och jag, jag kände det som även jag var ratad,
jag ville slåss och gick mot mitt livs nederlag.

Det må vara med det hur som helst, men Olle var sex år när Birgit dumpade farsgubben och måste nog noterat den oro som finns i ett hushåll när ingen vet när och hur han kommer hem nästa gång. Och sedan gick vidare. Och hur tänkte Birgit ner hon kom tillbaka i det sena 1950-talet från kontinentens Paris, riveria och Rom och allt oftare hörde unge Olle på radion och från stans alla krogscener?

Utöver detta är Olle Adolphson så klart alldeles lysande på egen hand.