Dandyn i drömfabriken: Hasse

Nu har Birgit på nytt dykt upp i en samtida konstnärsbiografi. Ett par år efter att ha givits stort utrymme i Ulrika Milles porträtt av Stig Ahlgren dyker hon nu upp i filmskribenten Mikaela Kindbloms nya bok om Hasse Ekman: Dandyn i drömfabriken (Modernista, 2021). Och hon gör entré med buller och bång, redan första kapitlets första stycke består av ett klipp ur hennes reportage om Hasse från Vecko-Journalen 1952. Ett rejält avstamp med en karatäristik från någon som väl kände filmarbetaren (med mera) och generationskamraten Ekman.

Kindbloms bok är ändå ingen riktig "biografi", hustrur, vänner, adresser, privatliv nämns bara i förbifarten - här ligger fokus på arbetet han utfört. Och gör det med den äran. Efter en kort inledning följer femton kronologiska kapitel, eller kortare essäer, som vart och ett tar avstamp från en speciell film i Ekmans produktion. Hon sätter in filmerna i dåtidens sammanhang, vad de säger idag, hur de är uppbyggda och hur de relaterar till Hasses övriga produktion och den tidens filmer. Hon vrider och vänder på dem, betraktar rollfigurerna och miljöerna - allt på ett mycket personligt sätt. Välskrivet och med öga för både det allvarliga och humorn som glimtar fram överallt hos både Ekman och Kindblom. Är man förtjust i svensk film och Hasse Ekman i synnerhet så sträckläser man mer eller mindre boken.

Förutom att hon är så förtjust i Ekman, eller snarare hans filmer och manuskript, rör sig Kindblom så självklart galant och bekvämt i denna värld. Tidigare har hon bl.a. publicerat Den svenska drömfabriken: historien om Filmstaden i Råsunda (Stockholmia förlag, 2015) och kan sedan tidigare miljöerna utan och innan. Och som hon mycket riktigt påpekar, efter att under flera decennier ha stått i halvskugga - om ens det - finns numera nästan samtliga Ekmanfilmer tillgängliga genom distributionsbolagets Studio S Entertainments seriösa och välkomna DVD-utgiving under de senaste åren. Det är bara att efter varje kapitel i boken sträcka ut armen mot filmhyllan för att kunna jämföra verken med Kindbloms kommentarer och historier. Ett sant och synnerligen njutbart nöje.

Och i denna ekmanska värld skymtar alltså Birgit på några ställen, huvudsakligen i samband med inspelningen av Flicka och hyacinter. Här får hon t.o.m. ett eget litet miniporträtt i kombination med Anne-Marie Brunius. Två kvinnor ur Hasses ungdomskretsar som försvann från filmvärlden i och med denna produktion. Från filmen visas också två fina fotoporträtt av Tengroth.

Hur mycket jag än gillar förlaget Modernista så måste jag ändå lyfta den numera allt vanligare frånvaron av ett personregister, som gör det svårt att återvända till enskildheter. Man har kostat på med två omfattande bildsektioner (tack!) med tjusigt glansigt tryck med fotografier från filmerna och studioarbetet - åtskilliga tagna av K. G. Kristoffersson - då kanske man kunde ha kostat på sig ett register som skulle lyfta denna underbara bok ytterligare.

Personregister: Tengroth, Birgit: 13, 165, 170, 182-183, 217, fotografi #46, #51

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Hoppas"

Birgit Tengroth hoppas få leva så länge jag lever. Bli hundra år och få resa jorden runt. Att alltid uppskatta allt till dess fulla värde och ändå kunna fortsätta att längta. Att en gång få en gård i Sörmland och en villa i Italien - och ligga i en backe och äta apelsiner i solen. Att kunna göra andra människor glada (detta är höjden av lycka). Att mitt liv och mitt arbete skall få utvecklas i rätt riktning. Att aldrig bli oförmögen att önska och hoppas. Att livet alltid skall ge mig lika mycket glädje som nu. Eller ännu mera. Att jag en gång finge leva på en öde ö som en ny Robinson Crusoe, eller som en ny Eva.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Ingen fortsättning följer.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Minns"

Birgit Tengroth minns att jag hade yllestrumpor på supén efter premiären på "Hans livs match", jag var sexton år. Samma kväll hade jag staterat på Operan, jag sprang därifrån till Strand, benen gick som trumpinnar. På Strand fick jag tulpaner av Bryde - och strumporna stack och skavde hela tiden. Så minns jag den första kyssen. Det var i skärgården. Jord och himlar ramlade ihop. Alla måste ju se på mig vad jag hade gjort. Det var sent på kvällen, och jag trodde läpparna lyste i mörkret. Ett mer närliggande minne: den jublande skakande känslan när jag hörde "Howantschina" med Dobrowen - universum darrade av musik.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Hoppas.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Erkänner"

Birgit Tengroth erkänner att jag är envis. Att jag tror blint på allt vad jag gör. Inte förrän efteråt erkänner jag, att det kanske var ett misstag. Att jag är tjatig ibland. Att jag trivs med mina många fel. Att jag har svårt att bestämma mig för vad jag skall anse för betydelselöst. Att jag talar om fem saker på en gång - och tänker på den sjätte. Att jag tror att jag har det bästa kvar av min filmbana. Att jag fortfarande springer hem till pappa och mamma en gång om dan: jag får ingen ro annars, dagen är inte fullständig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Minns.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker inte om"

Birgit Tengroth tycker inte om dåligt väder. Att ha ovänner. Småsinthet. Nagellack. Kyla. När folk säger att jag ska låta bli att röka. Att inte få göra som jag vill, vilket är: det bästa möjliga av allt. Att bli betraktad som filmskådespelerska. Ensidiga människor och förståndiga - när förståndigheten bottnar i oerfarenhet. Att ha korsett - enda fördelen med bondflickroller är att man slipper.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker om.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Älskar"

Långt senare framgick det att Birgits hemliga dröm var att få skriva. Läsandet, som hon älskade, var något hon kunde ta till sig mellan inspelningarna, repetitionerna, turnérandet, men ron att sätta sig ner och skriva var något som kunde blomma ut först i samband med en strejk på Filmstaden i slutet av 1940-talet, de texter som senare skulle bilda debutboken Törst. Det första livstecknet av denna nya tillvaro var en novell publicerad under pseudonymen Eva Lavell i tidskriften All Världens Berättare.

Men följer man samtidens filmjournalistik hittar man redan långt tidigare spår av denna, om inte hemliga så undanträngda, böjelse. I Filmjournalen nr 27, 1943 publiceras en helsida under rubriken Jag Birgit Tengroth. Visst kan man ha invändningar att detta är en skapelse av en journalist, Stig Almqvist, som snabbt och liksom under en lunchrast intervjuat den pladdriga skådisen och knackat ner de tankar och associationer som hon råkade rabbla ur sig medan en ny cigarett grävdes fram ur paketet. Men det håller inte. Den korthuggna prosan, de fria associationerna under kärva rubriker, med grafisk design som vore den nerskriven direkt på tidskriftssidan med skrivmaskinen en kulen skymning uppe på Styrmansgatan påminner alltför mycket om Birgits senare språk för att detta inte ska vara ett första tecken på hennes egen kommande prosa. Alltså kan detta vara den första vittringen av hennes egen penna, liksom en av hennes första trevande skisser av författandets följande självbetraktelser.

Låt mig citera det hela ordagrant från tidningen. Vi tar det bit för bit. Låter bilden av den 28-åriga Birgit, och hennes värld, växa fram rubrik för rubrik. Dagens tema är Jag Birgit Tengroth Älskar:

äkta kaffe på morgonen, att vattna blommor. Nästan allting, för jag har just fått mina mandlar borttagna. Riktiga karlar - och det är jag glad för. Stockholm om sommaren: en stads personlighet kommer bäst fram i rötmånaden. Att umgås med och diskutera med få och trevliga människor men gärna känna och träffa många. Mozart över allting annat. Jag älskar solsken, musik och vår. Fågelkvitter. att känna brännheta klippor under mina nakna fötter - eller också daggigt gräs och veta att det blir en varm dag. Snälla människor - de får ha nästan vilka fel som helst. Vackra kläder i rätt ögonblick - inte av fåfänga utan för att ögonblicket blir ännu tjusigare då. Soluppgångar - dem tycker jag är spännande. Mitt lilla hem som jag plockat ihop så småningom sak efter sak, ingenting passar ihop. Drottningholm, Gustav III - jag har alltid varit svag för den tiden - kvinnorna gjorde sig gällande, människorna började uppfatta naturen. Att gå ut och gå, att gå på Koncerthuset. Näst Mozart Beethoven och rysk musik. Strindberg, Hjalmar Söderberg, Fröding, Karin Boye. Fantasi - frihet - allt levande. Grönt - moget blommor. Hela tillvaron - när den är spännande.

Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker inte om.

Texten illustreras med foton av Kristoffersson (ur samma svit som bilden här ovan), samt Ateljé Uggla.

K. G. Kristoffersson

Ytterligare en av alla de som skulle ha kunnat berätta har gått in i den stora tystnaden, fotografen K. G. Kristoffersson - enligt Stockholmpressens runor hela 93 år gammal.

Kristoffersson fotograferade under 1940-talet Birgit vid flera tillfällen och han har behandlats tidigare i dessa spalter. Dottern Louise har t. o. m. hört av sig för något år sedan och försäkrat att pappan fortfarande var vid full vigör. Men ingenting varar ju för evigt.

Nu får andra berätta hans historia, någonstans finns säkert en massa negativ som aldrig kommer att bli sedda som positiv. Tystnaden drar för en kort minut mellan Operabarens sittmöbler, den församlade fotografkåren tar hatten av och Birgit niger halvt i skymundan vid kanten av granriset.

Kristoffersson, fotograf

Om man skulle fortsätta på de två senaste inläggens tema, och försöka knåda ihop dem, så skulle resultatet kunna bli som det här: ett fotografi av K. G. Kristoffersson i anknytning till filmen Sonja!

I Filmjournalen nr 6, 1944 startar en ny följetong: Sonja. Man har nämligen låtit en kvinna vid namn Sonja [sic!] Sjöstrand ställa samman en prosaberättelse baserad på filmmanuskripet som i sin tur baserats på Herbert Grevenius tidigare skådespel, och från och med detta nummer kommer berättelsen spridas ut i nummer efter nummer - allt till läsekretsens glädje. Man betonar också att Grevenius själv har granskat det hela, och därigonom godkänt resultatet.

Birgit Tengroth har enligt en samstämmig kritik gjort en av sin karriärs bästa prestationer som Sonja

konstaterar tidningen i sin presentation. Till detta lägger man alltså Kristofferssons porträtt som fint fångar vemodet, skörheten och eftertänksamheten hos Tengroth, liksom den Birgit som stundtals brinner innanför ansiktsdragen. Fotografens alster har ju tidigare visats upp i dessa spalter, och på hans fotokonst finns ingen anledning att klaga. Verkligen inte.

Däremot finns för tillfället inget att berätta om mannen, utredning pågår. Lite senare, i mitten av 1950-talet gav han ut fotoboken Hon, kameran och jag: hur man fotograferar flickor [Nordisk rotogravyr, 1955] - och det låter ju något det! Men tittar man på Kristofferssons bidrag till det i normala fall anständiga kändisplåtandet så anar man att det knappast finns något ohälsosamt att hämta i flickfotograferandet. Där känner man sig trygg. Kanske kan det bli ytterligare granskning av fotografens bidrag till världsarvet, så småningom.

Boenden 6c: Styrmansgatan 39

Filmjournalen kan man alltid lita på, i sökandet efter Tengroths lyor runt om i staden så läggs ytterligare en pusselbit till mönstret i nr 5, 1943 där man under rubriken Ung dam...går mot ny vår på nytt besöker våningen på Styrmansgatan. Vi har varit vid porten nr 39 flera gånger redan, men nu får vi också veta att fröken Tengroth håller hus två trappor upp och att hon förfogar över tre rum. Fint värre alltså, i anständiga kvarter.

En mängd bilder publiceras, tagna av fotografen C. G. Kristoffersson, där Birgit klätt sig i ny jacka och naturligtvis chica långbyxor. Något har hänt med den unga skådespelerskan, skriver reportern Arne F., det har kunnat märkas i hennes senaste filmer Kan doktorn komma? och I brist på bevis: hon har fått en ny nerv i sitt spel efter en period av slätare roller. Vilket hon också säger sig själv ha märkt av: hennes egen förklaring är att självkänslan har ökar, hon agerar ut, lever mer ohämmat framför kameran. Det har liksom lossnat för henne och hon längtar efter att samarbeta med duktiga personinstruktörer och nu närmast spolingen Hampe Faustman, vars manus till Natt i hamn hon ligger och poserar med i den blommiga soffan i lägenhetens lilla "manuskriptvrå". Den filmen blir snart hennes nästa huvudroll.

I övrigt utvecklar sig reportaget till en från denna epok bekant sammanfattning av de mest skilda intressen och en studie i okonstlad charm och tjuskraft: de bruna ögonen som håller fast den hon talar med, den infallsrika och snabbtänkta konversationen som hoppar nyckfullt och halsbrytande mellan alla möjliga ämnen, de försåtliga fällor som Tengroth lägger ut för att få den andre på fall. Och hon läser allt, nu Hesses Stäppvargen och Martin du Gards Släkten Thibault, hon sitter nätterna igenom och diskuterar med "iderika människor", röker, pimplar kaffe, bär hem blomster men skyggar för swing och hot jazzmusik. Om hon inte får dansa, vill säga.


Hon är på en gång ordentlig och bohemisk, impulsiv och medveten om sina motiv, en förbryllande blandning av pojkaktighet och kvinnlighet, full av infall och filosofisk, romantisk och vardagsförnuftig

sammanfattar reportern och känner sig nog en smula yr och vimmelkantig när han omsider går de två trapporna ner till gatan igen. Förmodligen också en smula uppspelt efter att ha fått sig en sådan hetsig omgång.