fredag 8 oktober 2010

Birgit ligger på Korset

Man skulle kunna skriva "apropå ingenting", men egentligen är det nog apropå att redaktionen känner för att i höstrusket publicera en "tjusig, nytagen" idolbild på filmaktrisen fröken Tengroth. Det blir en helsida för hon har ju just skördat framgång med sin rolltolkning av huvudrollen i filmen Sonja och Filmjournalen nr 48, 1943 summerar:

vilken blivit hennes största framgång som mogen, varmt och innerligt kännande artist.

Men samtidigt kan tidningen inte undanhålla läsekretsen att skådespelerskan den senaste tiden varit lite opasslig och tillbringat en del av hösten på Röda Korsets sjukhus i Stockholm. Men Birgit själv påpekar i den korta bildtexten att hon minsann trivts underbart där med alla de trevliga systrarna. Nu återstår en kort tids vila i hemmet innan arbetet återupptas i december.

I sin minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv berättar hon långt senare att det rörde sig om hjärnhinneinflammation och sviterna efter den. Under konvalescensen finns gott om tid för läsning: där ligger hon alltså på sjukhussalen, eller om nu den unga stjärnan tilldelats eget rum, och blir alltmer nyfiken på den där ettrige och välformulerade skribenten i Afton-Tidningen, Stig Ahlgren. Och hon fantiserar vidare om att det nog är dags för en bjudning därhemma när hon väl blivit återställd, en liten fest "efter min modell", d. v. s. en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta. Hon knåpar ihop gästlistan och som vi vet sedan tidigare faller det på väninnan Bruncronas lott att lura med sig den där vasse skribenten.

Och så gick det som det gick: hon föll pladask in i ett plötsligt äktenskap, bråkade och gormade, rev och slet, tills skilsmässan blev oundviklig. Varpå hon grät sig igenom ensamheten inom och utom nästa äktenskap för att slutligen komma hem igen till en livslång vänskap med sin förste man. Men så kunde nog Ahlgren också se henne, trots allt, uppfatta hennes verkliga väsen. Som han formulerat det flera år före de träffades i en recension av filmen Gubben kommer:

att hon i sin äpplefriska skönhet påminde om vitgyllen som har ett så genomskinligt kött att man anar kärnhuset som en mörk skugga genom skalet.

Studioporträttet var taget av Studio E:son och kan nog sägas, trots sin softa ton, förmedla essensen av båda citaten ovan.

3 kommentarer:

Fredrik sa...

Oj, det var vackert det som Ahlgren skrev. Jag är så frestad att ropa ut dem bägge, Ahlgren och Tengroth, till svenska språkets och metaforernas mästare. När jag läste litteraturvetenskap hade jag en tanke att skriva c-uppsats om Tengroths metaforer. Sen blev det något av en chock att leta i referenslitteraturen och tro att ingen människa intresserade sig för henne. Så jag tordes inte. För femton år sedan. Just därför var det en glädje att upptäcka denna blogg.

Pär Pärsson sa...

Tack för kommentaren, Fredrik. Stor skada att den uppsatsen aldrig blev av - den hade varit intressant att få flagga med i de här sammanhangen! Allt akademiskt jag hittat hittills kom från Finland...

Fredrik sa...

Just det där som du har på webbplatsen, om människan som äter köttet på sin egen arm. Just så grymma, konkreta och träffande är Tengroths metaforer. Man borde göra en lista, åtminstone, om inte en uppsats. För mig blev det inte mer än B-kurs i littvet i alla fall. Men någon har skrivit om Tengroth i Finland?