"Charlie"

Åtminstone under åren från 1942 och framåt fanns det ett filmpris i Sverige som gick under namnet Charlie. Det delades ut årligen av Afton-Tidningen och uppges ha bestått av en Chaplinfigur skapad av konstnären Bror Hjorth, som en sorts lokal motsvarighet till det kanske mer heta Hollywoods Oscarstatyett.

Sammanlagt ska det ha funnit tio priskategorier:

1) Bästa manliga prestation i huvudroll.
2) Bästa kvinnliga prestation i huvudroll.
3) Bästa manliga prestation i biroll.
4) Bästa kvinnliga prestation i biroll.
5) Bästa samlade produktion.
6) Bästa film.
7) Bästa regiarbete.
8) Bästa originalmanuskript.
9) Bästa foto.
10) Bästa kortfilm.

Känns inte så där jätteannorlunda mot vår samtids prisgalor, eller hur?

Just 1943 skulle galan firas för andra året och den skulle ske den 21 maj i samband med Biografägareförbundets kongressmiddag på Grand Hotel. Och det är inför det kalaset som Filmjournalens redaktion genom Gunnar Tannefors penna, i nr 19, 1943 ger sig i kast med att nominera sina favoriter inom de olika kategorierna. Inte för att man vill påverka juryn, utan för att man vill säga sitt!

Och eftersom dessa sidor har sitt eget tema så rör vi oss snabbt mot i kategori två. Vilka kvinnliga huvudrollsprestationer sticker ut under det gångna filmåret? Inledningsvis betonar man att det är svårare att utse kvinnlig huvudroll än manlig, då det finns ett större antal duktiga skådespelerskor än skådespelare. Men det finns tre insatser "som avtecknar sig med särskild skärpa": Irma Christenson som den olyckliga prästhustrun i "Doktor Glas", Marianne Aminoff i sin roll som den tappra och kloka beredskapshustrun i "Ta hand om Ulla" och så - glädjande nog - Birgit Tengroth i "Kan doktorn komma?"

Filmjournalen lutar nog åt att Tengroth är den som toppar, hon har nämligen i sin rolltolkning visat sig kunna:

suveränare än någon annan svensk skådespelerska behärska något av det svåraste som finns, nämligen att spela en enkel och okomplicerad gestalt.

Hennes roll sägs också vara den vanskligaste. Det vill mycket kultur till för att återge det "naiva" och "folkliga" så genuint och äkta.

Nå, hur juryn slutligen valde den 21 maj kan jag inte meddela i skrivande stund. Men vad gäller kategori 6, Bästa film, så verkar valet ha blivit - i alla fall om man får tro Studio S, denna vår ledande samtida svenska filmutgivare - Hasse Ekmans "Ombyte av tåg". Se omslaget på den kommande DVD-utgåvan! Köp den förresten, för filmen är fortfarande - efter alla dessa år - årets bästa svenska film.

Om vi håller kvinnofrågan vid liv: vilka biroller fann då Filmjournalen mest anmärkningsvärda? Jo, Marianne Löfgren som alkoholiserad kammarrättsrådinna i "Man glömmer ingenting" samt Hilda Borgström gamla, glada kleptoman i "Kvinnor i fångenskap". Ingen kan i alla fall påstå att dåtidens Filmjournalen hade en hurtigt lättviktig filmsmak!

Jacobs stege [1942]

Nyligen nämndes Gustaf Molander-filmen Jacobs stege som en beröringspunkt mellan Birgit och den nyligen avlidna kollegan Gaby Stenberg. Den är dessutom rena vändkorset då en hel drös med kända namn från Tengroths övriga filmografi passerar kameran från alla håll och kanter: Sture Lagerwall, Bullen Berglund, Carl Björk, Marianne Löfgren, Sven Eric Gamble - de är alla där, vi har sett dem förut. Och vi kommer att se dem snart igen.

Dramat i sig är pekpinnebok över karriärismens raka väg mot himmelriket. No matter the cost. Skit samma vem som offras på vägen. Det finns bara en väg och den går uppför stegen. Det kan låta enkelt och måhända tunt men det skildras åtminstone bitvis med den lödighet och känsla som var Molanders signum. Jacob är i det här fallet Jakob från Första mosebok, han som i en syn såg den stege som förenade jorden med Gud. Den stegen anar också den bohusländske fiskarpojken Sture Lagerwall som sliter mot sjöarna, tomma nät, fattigdom och elände. Samt dessutom grosshandlare Möller som tar familjens hem för obetalda skulder.

Filmen är så gott som helt och håller Lagerwalls, historien bärs på Stures axlar, han är här åter den charmerande cyniker, bufflige förförare, orädde gåpåare som är hans paradroll. Och han gör det med den äran, faktum är att det enda tillfälle då han verkar lite obekvämt teatralisk är i de inledande scenerna från fiskartillvaron: en strävsam arbetare utanför salongerna eller i deras närområde verkar Sture inte riktigt veta hur han ska gestalta. Nå, han mobiliserar alla resurser han har: påhittigheten, snacket och alla flickor inom synhåll - alltså de han har nytta av - och inom en dryg timme har han klättrat upp till det översta skiktet i den lilla stad där han först prövade lyckan sedan föräldrahemmet gått förlorat. Solvent medlem i Köpmannaföreningen, ledamot i bankstyrelen sitter han så i flott våning med nyanlagd mustasch och lyssnar tyst då han nått den översta stegpinnen: när grosshandlarens vackra och minst sagt chica dotter - Gaby Stenberg - tar förnedringen i vacker hand och erbjuder sig själv i utbyte mot att fadern slipper göra konkurs. Sture förmåga känner vi till.

Vad gör då Birgit? Tengroths namn är måhända skrivet i versaler på affischerna som kvinnlig huvudroll i denna männens småstadsvärld, men i själva filmen syns hon inte mycket. I stort sett bara i tre scener, men å andra sidan är de alla centrala för vännen (ja, de är ungdomsvänner från fiskehålan) Stures utveckling i det här dramat. Den första är dessutom bedårande vacker: Sture har fått anställning i samma affär som Birgit och redan första natten smiter han in på hennes rum (en trappa upp från butikslokalen) och de talar om framtiden och hans drömmar, läs: hämnd. De sitter båda i profil, ner till skuldrorna, tungt skuggsatta samtalar de lågt med varandra, låter orden dras ut ur tystnaden mellan stavelserna, ansiktena vibrerar av längtan och liksom förundran. Det är riktigt stort skådespeleri med utsökt känsla för bild och komposition, ljus och mörker som lyfter fram människorna och de hjärtan som så vilset klappar på olika sätt, att betraktaren känner hur luften liksom tvekar mellan varje andetag.

Så plötsligt kysser han henne, länge och nästan ömt. Hon svarar, låter det ske, betraktar honom på nytt, de dröjande rörelserna när de åter får ögonkontakt och samtalet fortsätter. Det är tyst, det är enastående gestaltat av alla inblandade, såväl framför som bakom kameran.

Många svek senare sitter Birgit som hushållerska vid Stures middagsbord. Ett kort ögonblick trodde vi nog alla att när han kom hem till våningen och ropade "Eva" att han hade gift sig med henne, trots allt. Men nej, hon var bara anställd. Nu ombeds hon sitta ner medan han äter för han behöver pröva sin planer på någon, men hon förklarar klart och tydligt och vältaligt om vad andra människor - de utanför hans egen krets - egentligen tycker om honom. Hon är inte imponerad av vad han blivit, tvärtom. Ingen håller honom för stor. Han tiger, men orden tar. Sista scenen: Sture försöker ställa det mesta tillrätta, återförena lycka med kärlek, han förbluffar och vill vara dramats goda centralgestalt. Det kommer kanske lite plötsligt, att Birgit kunde tala för sin sak har vi förstått - men till den milda grad? Men å andra sidan är resans mål nått, överskottet behövs inte längre och efter lite inledande gnabb sitter ring på finger och ridån kan gå.

Detta bitvis rätt brutalt ärliga drama med gedigna prestationer över lag - Holger Löwenadler lyser, Hjördis Pettersson övertygar - finns tillgängligt för alla och envar på Kungliga bibliotekets Audiovisuella avdelning. En promenad eller ett X2000 bort.

Sammanfattningen, från nånstans vid resans början:
Birgit: ”Lura? Man ska aldrig luta nån, det har man ingen glädje av i längden.”
Sture: ”Läs Bibeln då, läs om Jakob. Han var listig han. Han lurade och bedrog men Gud tyckte om honom i alla fall. Det är konsten: att vara knepig och lurig och ändå bli omtyckt. Då blir man rik också.”
Birgit: "Läs Bibeln lite bättre du. Jakob blev straffad, han brottades med Gud och fick ett slag på höften och blev märkt för livet.”
Sture: "Jag tänker inte låta någon märka mig. Så dum är jag inte. Nej. Jag ska gå stegen upp, pinne för pinne. Om jag måste brottas med någon på vägen, den blir det synd om.”
Birgit: "Jakob klättrade aldrig på någon stege, förresten. Han såg änglar gå på den.”
Sture: ”Jag går själv, jag. För säkerhets skull. Så når jag himmelriket fortare. Det himmelrike där Möller och sådana gör sig rika. När jag kommer dit, då ska de få konkurrens."

Dynamit [1947]

Under sommaren 1946 spelade Åke Ohberg, skådis och regissör om vartannat, in sin film Dynamit baserad på en trettiotalsroman av Harald Beijer. Knappt hade man avslutat klippningen förrän verkligheten hann ikapp filmen eftersom det plötsligt började sprängas lördagkvällar mitt i centrala Stockholm. Detta fortsatte ända fram tills nyårsafton då den s. k. sabbatssabotören - som visade sig vara tre unga herrar - kunde gripas och sättas inom lås och bom.

För det är det som händer i filmen, att ung man med trasslig bakgrund och arma hemförhållanden stjäl dynamitgubbar vid byggen och sedan kastar dem runt om i staden, mest för att skrämmas men även till en del för att hämnas sina egna usla villkor. Detta ledde till några speciella censuringrepp inför premiären i februari 1947, nämligen scener där ynglingen rent tekniskt hanterar dynamiten med stubin, tändstickor och liknande.

Nu är detta inte egentligen ett thrillerdrama i första hand utan mer ett rop på moral, förnuft och lyhördhet i den samhälleliga processen. Det hela utspelar sig i en mindre stad (som exteriört påminner väldigt mycket om ett för nutida ögon idylliskt Strängnäs) där högborgerlig stramhet, militär sturskhet lever parallellt med elände och armod för de mindre lyckligt lottade. Här bland de lägre skikten frodas begreppet ungdom på glid, utan vare sig möjligheter eller framtidstro ligger det nära till hands att leva ut, störa, sno och försöka sabba om inte annat för sig själv.

Man kan inte sätta sig upp mot överheten, det vore detsamma som att sätta sig upp emot Gud. Överheten straffar, men överheten förlåter också. Förklarar prostinnan.

Långt från att vara en appell för skötsamhet vädjar filmen om medkänsla och flexibilitet i domen av den enskilde, varför stjälpa när man kan hjälpa? Ingen är hemsk nog för att inte ges en chans. Filmens manlige huvudperson, läraren Sixten, vet att han själv skulle ha drabbats av olycka i sin barndom efter det att hans far förskingrat - om inte familjen och klassens nätverk hade hållit honom om ryggen. Det kan knappast sonen till en försupen skomakare räkna med sedan fyrkantig rättskänsla, pengahunger och paragrafrytteri väl satt igång det legala maskineriet. Den unge läraren kämpar sympatiskt för att rädda den forne dynamitarden men har så gott som alla instanser mot sig, mangrant vänder man ryggen till, polisen slår när de kommer åt. Till och med hans fästmö försöker få honom att släppa taget och låta allt bli frid och fröjd igen. Några personer, bl. a. stadsfiskalen själv, kan känna en aning av samvetsnöd, men lagen måste ha sin gång och ingen kan särbehandlas - i alla fall inte så att man får rätt till vad andra kan få.

Denna förbannade likgiltighet! Denna förbannade tanklöshet! Rasar läraren Sixten Krogh.

Nu slutar det hela efter en rad förskräckligheter hyfsat lyckligt då den charmige läraren, spelad av Ohberg själv, i sista stund får tag på skomakarsonen när han precis ska till att förstöra det helt för sig själv och övertalar honom att rädda sig och med ett handlån från Sixten resa till ett okänt Stockholm där ingen dömer honom för det som varit.

Storstilat får läraren också tillbaka sin fästmö, Birgit, som under en baluns tydligt upplevt och förfärats av inskränktheten hos de kretsar hon vanligtvis umgåtts med. Nere vid småbåtshamnen försonas de alla och Allan, den unge - lysande gestaltad av Bengt Ekerot - borstar dammet av kavajen och vandrar österut mot sitt nya liv.

Den tydliga pamflett för det goda verkar ha fått bra kritik av samtiden. Så här efteråt kan tyckas att själva filmen och fotot är lite ospännande, stela scenerier, stillastående kamera, helbilder så gott som genomgående men i spelet finns inget att anmärka: allt framförs med brinnande intensitet och närvaro, skådespelare som Carl Ström, Nisse Hallberg och Bullen Berglund lyser. Sif Ruud glimrar till som girig poliskonstapelhustru, den vanligtvis så självlysande Marianne Löfgren har här klätt ner sig långt in i det brungråa och ersatt sitt nervöst kvillrande skratt med en gestaltning av den kuvade sorgen alltmedan örfilarna och skällsorden smäller från den råhyvlade äkta maken:

Det begriper du inte, kärring!

Det måste också sägas att här dukas fram pangroller åt två till åren komna skådespelerskor: Hilda Borgström och Gull Natorp som båda förvaltar dessa gåvor alldeles strålande, skådespeleri på topp. Birgit gör var hon ska, visuellt är hon tydligt modell-1946, hennes roll är mest ett bollplank åt Ohbergs formuleringar om rättvisa och anständighet, först som motpart, sedan som stöd. Tack och lov.

För övrigt finns denna högst anständiga berättelse om svensk ungdomskriminalitet för sextio år sedan tillgänglig i Kungliga bibliotekets Audiovisiella samlingar.

[Fotot ovan visar Bengt Ekerot i tidstypisk pose, snarlik figuren Allan i Dynamit.]

Biobesök 2: Medan porten var stängd [1946]

Hög tid att besöka biografen Sture i Stockholm igen: även denna gång i Cinematekets regi. Och nu är det Hasse Ekmans stockholmsskildring Medan porten var stängd som gäller, en film som har en alldeles speciell relation till dessa sidor:

ty hade jag aldrig sett just den här filmen på TV en gång i tiden, och genom dess scener häpnat över människo- och tidsskildringen, skådespelarnas insatser och manusets bärkraft hade jag kanske fortfarande hankat mig fram mellan tarkovskijflum, sjuttiotalets midsommarblomster och eastwood-shootdowns. Här fanns plötsligt i svartvitt ett vibrerande möte mellan generationer och miljöer, allt som var här var då och tvärtom. Framfört med en arrogans korsat med beynnerlig ödmjukhet som gav kalla kårar - för en känslig liten själ.

Och hade jag aldrig stigit in i Ekmans värld hade jag aldrig funnit dörren till Tengrothskrubben, med vad som dolde sig därinne. Och allt hade varit så mycket tristare. Och enklare.

Nå, filmen visas nu som en avnämare av Stockholms stadsmuséums utställning om staden Stockholm i filmen och presenteraras kort, kunnigt och föredömligt av filmvetaren Mikaela Kindblom som också viftar med Hasses välskrivna självbiografi: en, som hon påpekar, mycket läsvärd bok vi redan tidigare stött på.

Sedan bjuds vi alla via storduk in i fastigheten på Kavallerigatan 7, alldeles i skuggan av Hedvig Eleonora kyrktorn. Därinne rör sig ett antal boende och de öden dessa upplever från det att porten låses av den konstrande portvakten i Douglas Håges gestalt klockan nio på kvällen, tills dess han låser upp den nästa morgon då den nya dagen börjat morna sig. De gestalter som rör sig i trapporna och genom husets dörrar under dessa mörka timmar är en trasig skara med svikna drömmar, sköra masker och slitna fraser. De försöker alla på olika sätt hålla ryggen rak, men oron får dem att flacka med blicken och trampa snett, gång på gång.

Den enda av dem som egentligen funnit sig tillrätta och ser mot framtiden med tillförsikt är den som befinner sig längst ner (fast högst upp om man räknar antalet trappor): en prostituerad kvinna, suveränt - som vanligt - gestaltad av Marianne Löfgren, vars frimodiga repliker tvingade fram flera klipp av censuren. Men hon är bara en av många, i alla skrymslen hittar vi dessa fina skådespelare som befolkar filmen, på alla våningar, i alla rum, in i minsta detalj.

Tack, herr Ekman, för att du blommade ut så fint. Tack, Mikaela, för att du gav den här filmen chansen att visas igen - dessutom på riktigt!

Birgit går på sporten!

Några sommardagar 1933 var det stort pådrag på Stockholms Stadion! Idrottsklubben Hellas fyllde 25 år och i samarbete med Stockholms-Tidningen arrangerade man något som kallades Elitspelen. Dåtidens stora friidrottsmän, bl. a. några olympiska mästare, hedrade Stockholms med sin närvaro och det kutades, hoppades och kastades efter bästa förmåga! En av de mest lyckosamma på löparbanorna var en färgad amerikan, den hurtiga speakern snubblar på namnet men kallar fortsättningsvis atleten dels Midnattsexpressen (sic!), dels det mer prosaiska negersprintern. Som sagt, året var 1933.

Svensk Filmindustri dokumenterade nogsamt arrangemanget i sin Veckorevy med ett elva minuter långt filmreportage som jag antar fungerade som någon sorts förfilm på biograferna i tidens stil. Naturligtvis utnyttjade man minutrarna också för lite egen produktplacering: i ett hörn av en av läktarna sitter nämligen fyra populära filmskådespelare och betraktar prestationerna på plan: Edvin Adolphson som nervöst puffar på sin cigarrett och lite spattigt kikar in i kameran, förmodligen nervös för att hans fru ska upptäcka vem han är där med. Håkan Westergren som sitter lite nonchalant avspänt och ser mest ut att längta till Operabaren, den underbara Marianne Löfgren - som några kilo senare skulle göra en sådan praktroll i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter! - röker elegant enligt konstens alla regler, där har vi en dam som kan föra sig! Samt, närmast kameran, den 18-åriga Birgit. Sportfreak eller inte: faktiskt verkar hon vara den enda i skaran som är intresserad, trots stumfilmen ser man att hon kommenterar något som sker därute. Kanske en snygg sprinter just passerar.

Och helt omöjligt är det inte: slår man upp boken Kända stockholmare, utgiven 1936, finner man att hon i sin korta biografi angivet sitt specialintresse: sport!

Alla idrottsintresserade kan fortfarande beskåda detta spektakel hos Statens ljud- och bildarkiv på Karlavägen i Stockholm under rubriken Så såg vi Sverige då!