Berättarkväll: Birgit Tengroth

Igår kväll, den 25 september, arrangerades något som åtminstone undertecknad inte tidigare upplevt under sina aktiva Tengroth-år: ett offentligt möte med Birgit som tema och centralfigur.

Det var Stiftelsen Filmstadens Kultur som i en serie berättarkvällar med anledning av årets hundraårsfirande av de välkända filmprofilerna av årgång 1915 kommit fram till den avslutande kvällen: Birgit Tengroth. Som ett tecken i tiden kan nämnas att bara ett fåtal tappra hade hittat ut till Råsundas Portvaktsstuga, trots lönedag och allt - men som vänner hintade: de flesta satt nog någon annanstans och peppade inför kvällens match mellan Zlatan och Malmö FF. Fan tro't, även om Birgit själv var idrottsentusiast.

Nå, arrangemanget var intimt välordnat med bildspel, utdrag ur filmer och kortare högläsning av utvalda texter inklusive bokrekommendationer. Kryddat med en otvungen entusiasm över kvällens huvudperson. Som inte bara var Birgit utan även den inbjudna kulturjournalisten Ulrika Milles - vars fina Tengrothartikel från i somras favoritrepriseras här - som berättade om Birgit och hennes värld. Med tonvikt på författargärningen och hur den under åren trängts bort, förtalats och slutligen glömts bort.

Det som är Milles bidrag till bilden av Tengroth är att hon så att säga läser henne ur ett kvinnligt perspektiv. Som dotter, egensinnig ung dam, "hysteriskt fruntimmer", icke-moder, yrkeskvinna. Redan när jag läste hennes Birgitartikel trillade polletten ner och jag förstod att det var så hon skulle skildras och hennes föredragning igår följde samma linje. En vinkling som på något sätt känns betydligt mer sann och gör mycket av Tengroths historia begripligare. Kanske såg, eller förstod, inte Tengroth det själv i alla stunder (bångstyrig som hon var) men när krutröken lagt sig och scenrummet åter blivit synligt så går det att skönja sammanhangen.

Den manliga blicken från då har förmodligen sedan länge kidnappat personen Birgit och, efter det att groggbordet rullats fram, låst in författaren Tengroth i sitt eget dunkla cigarröksdoftande herrum. Då kan Milles vinkling vara ett samtida sätt fösa undan gardinen, öppna upp fönstret på glänt och åter höra få larmet från gatan nedanför.

Att Milles seglat upp som Tengrothentusiast beror på att hon sedan en tid arbetar med en biografi över Stig Ahlgren, det har nämnts tidigare. Under arbetet med den har Birgit krävt alltmer utrymme och blivit så att säga nyckeln till att förstå delar av Ahlgrens person. Hur de samarbetade, samspelade, tog och gav av varandra, formade och knådade ihop en bild (och en verklighet) av ett par på tvärs och på kant med sig själva och med resten, beroende av varandra i en alltmer sluttande bana.

Nu sägs boken komma ut under hösten 2016 och kommer naturligtvis bli ett värdefullt tillskott till kunskapen om Tengroth, förhoppningsvis speciellt om de senare decennierna då hon inte längre stod framför veckopressens fotoblixtar.

[Missade förresten att betala inträdet, sorry arrangören, ber att få återkomma i ärendet.]

Omläsning 12: Jag trodde du var död!

Mitt liv tror jag ingen behöver avundas. Misslyckande på misslyckande på misslyckande. Det enda jag inte misslyckats med är att hålla mitt jag friskt och intakt och oåtkomligt för angrepp.

1975 släpptes den bok som skulle visa sig bli Tengroths sista. Om det var tänkt så är skrivet i stjärnorna, men hon hade helt visst sina föraningar. Även om hon i texten beskriver ytterligare ett parallellt projekt, kapitel två av den föregående minnesboken - en litterär plan som resolut redan hade stoppats av hennes livskamrat.

Istället fick det bli något som mest liknar en tidens rapportbok, eller ett subjektivt reportage från hennes långa tid på sjukhus, behandlingar och sjukdomshistoria. Uppbrutet, omstuvat, obundet av tid. En målning av ord där läsaren ibland har svårt att orientera sig, veta var man exakt befinner sig: sjuksalarna ser ju likadana ut oberoende av institution eller decennium, tisslet och tasslet från personalen likaså. Ansvariga läkare talar hela tiden med någon annan, om någon. Trampet av steg ute i korridorerna fortsätter som vanligt förbi, bort mot ett annat avlägset rum.

Men inne i ett av de där rummen ligger den före detta aktrisen och betraktar allt som sker, registrerar hur medpatienterna bakom den avskiljande skärmen låter, vad personalen säger vid direkt samtal och när de utgår från att ingen hör. Hon noterar läkarnas kroppspråk och vad de inte anser sig behöva säga. Hon tycker sig emellanåt ha järnkoll. Och med varje blinkning och andetag stiger bitterheten över hur hon behandlats och hon noterar fortsatt alla misstag, nonchalans och tillkortakommanden.

Här sitter vi på en besöksstol vid sjuksängens huvudända, ofta intill redaktör Stig Ahlgren, den märkligt uthållige och trogne, och ser hur den tidens Läkarmatrikel dyker upp i synfältet när ronden sveper in: läkarna, i sina slängigt (o-)knäppta rockar och med väl knuten slips därunder, tituleras med titel och efternamn, sjuksystrarna med förnamn och idioterna under dem med antingen "han" eller (oftast) "hon" om det inte är värre tillmälen än så. Utanför, på andra sidan salsfönstret mot parken, skiner vårsolen över livet och drömmarna från igår. Innanför bubblar misantropin och agget, här häckar elever och nattvak som inget begriper, systrar som sällan räcker till, läkare som mest hela tiden svävar mot vinden på stelt utsträckta vingar högt ovanför slagfältet.

Tengroths syn på svensk sjukvård skymtade redan i den föregående Jag vill ha tillbaka mitt liv
där hennes far läggs in på Serafimerlasarettet i Stockholm för - enligt dottern - en bagatell men dör utan att ens ha lämnat salen p.g.a. den rikskände överläkarens nonchalans och 100%-iga lojalitet med sina ämbetsbröder. Sedan kom hennes egen sjukdom med all den erfarenhet den förde med sig, och i boken serveras vi nu, när dramats slutakt kan påbörjas, palettens hela dunkla färgskala. Varvat med korta, ljusa stänk då enskilda människor träder fram, med rakt bondförnuft. De som sätter sig på sängkanten och säger precis som det är. Lägger omedvetet hand i hand som i samförstånd.

I de nutida översikter av Tengroths författarskap som jag noterat (två, 2): Hans-Erik Ströanders i tidskriften Ikoner samt Tomas Lidbeck i De bortglömda författarnas bibliotek ogillas boken. Lidbeck avfärdar den lite svepande som kverulantisk och ostrukturerad medan Ströander vänder sig mer grundat bekymrat mot den alltför privata tonen i texten. Det sistnämnda är väl i viss mån sant men samtidigt är boken en rapsodiskt sammansatt överblick över svensk sjukvård med dess hierarkiska uppbyggnad och läkarnas vid denna tid ännu oemotsagda position.

Texten är naturligtvis Tengroths egen version av verkligheten, men hon menar sig vara utsatt för ett övergrepp som på ett avgörande sätt påverkade hennes liv - läs värdighet - i en snabbt nedåtgående spiral. Ett övergrepp som förmodligen var medicinskt motiverat fullt ut men som samtidigt var att trampa en modernt vaken, självständigt integritetsberoende kvinna som hade förmågan att se förbi samtidens normer och påbjudna bugningar, på den allra ömmaste tån. Hon hade inga problem med att naken vaska av sig i salens gemensamma handfat men hon krävde att överläkaren skulle stanna upp, se henne i ögonen och diskutera människa mot människa diagnos och vad man hade att göra. Istället stack de kniven i köttet men bemödade sig inte att försöka förstå vilken ande som ryckte i de avskurna nervtrådarna.

Kanske lite förvånansvärt, kan man tycka, alla måste ju efter decennier i offentligheten vetat vem hon var. För Stockholm var ju inte stort. Men förmodligen svävade planeterna parallellt redan då. Så gardinerna dras för, till slut, persiennen släpps ner. Återstår så vinden som drar ljudlöst genom höstlöven ute i sjukhusparken medan hon därinnanför lägger sina sista slantar på en sängplats på det privata Sofiahemmet. Numera litar hon inte på någon. Inte ens på Sofiahemmet.

Omläsning 11: Jag vill ha tillbaka mitt liv

Dags att återvända till själva startpunkten, den läsupplevelse som gjorde att Birgit Tengroth för mig klev ut ur de svartvita filmrullarna, de TV-upplysta vardagsrummen och tog plats här, mitt i samtiden: vid krogbordet här intill, på övergångsstället utanför där hon just kommer gående i motsatt riktning. Jag har visserligen läst om den här boken ett antal gånger - men jag tror fortfarande inte att jag förmår sammanfatta en text som den här: Jag vill ha tillbaka mitt liv [Bonniers, 1972]. Med den lilla undertiteln Minnen.

Det är en arg bok, vresig och uppkäftig, trotsig och klacksparkande. Samtidigt stundtals väldigt vacker där minnesbilderna ur ett liv seglar förbi under en klarblå sky. Hon petar på dem med mjuka fingertoppar, sorterar om dem så att de ligger i en annan ordning, prövar hur det låter. Det är också en bok om kärleken, om kraften som kan riva sönder en människa, få fönster att öppnas så att myllret därnere på gatan plötsligt blir alldeles tydligt tydbart och klart.

Låt vara att det är en minnesbok, en form av memoar med nedslag ur livets alla skiften: från de första vaga minnesbilderna i köket på Majorsgatan fram tills hon stiger ombord på SAS-planet i USA för omedelbar hemresa riktning Radiumhemmet. Men framför allt är det en berättelse om förhållandet med Jens Otto Krag, det andra äktenskapet, hur det inte blev, och en envägskommunikation om varför det blev som det blev.

Redan på bröllopsmiddagen börjar hon se på det hela utifrån. Den yrkesarbetande, intellektuellt intresserade och hittills hängivet diskuterande kvinnan ser sig plötsligt reducerad till en form av kuttersmycke i en krets av danska grabbar/gubbar där hon förväntas klä sig snyggt (till minsta möjliga kostnad), föra sig och vara allmänt till lags. Samtidigt bultar passionen blodröd i henne: Krags maskulina uppenbarelse, kroppens rörelse och köttets behov och känslan av att vara i ett sammanhang hon aldrig tidigare upplevt gör att hon viftar undan de allt oftare kommande orosaningarna och tar hans arm och promenerar vidare mot nästa gatukorsning.

Det är ett hårt liv. Hon antyder blånader och svullnader sedan hon uppfostrats, som Krag kallar det. Hon konstrar och kantrar, säger emot, tiger och rasar inombords. Hon nämner au passant att hon säkert inte var den lättaste att leva med. Det är en klarsynt och samtidigt ohämmad partinslaga, men så spetsigt formulerad och ordbesatt att man kryper upp till henne i soffhörnan och stannar kvar så länge hon vill.

Männen passerar revy, älskare, alkisar, skådisar och Stig Ahlgren. Pellejönsar och Gunnar Myrdal. Redan i det allra tidigaste 1950-talet noterar hon diskrepansen mellan de politiska anspråken och det personliga tilltalet. Hon iakttar en manlig värld som domderar och står på, men hon står hela tiden med armbågslucka ifrån närmaste babblande karl. Vänder sig istället till de män som hjälpt henne, stannat i steget och satt sig ner för att lyssna. Några väninnor glider förbi. Föräldrarna, särskilt pappan, gestaltas i snabba och varma pastellfärger, visserligen frånvarande under yviga gester, men samtidigt lite taffligt omhändertagande.

Plötsligt, efter en förflugen bisats, rasar hon mot överläkaren på Serafimerlasarettet som hon påstår har avlivat hennes far och en dussin andra patienter på grund av att kollegor inom samma skrå har en faiblesse att hålla varandra bakom ryggen. Hon går på så att man tycker sig samtidigt höra förtalsstämningarna rassla ner i ytterdörrens brevlåda. Den hon inte tål får det inte lätt: från en tigande ungflicka har hon vandrat hela vägen till en vuxen kvinna som ofta hamnar på fel plats men har en obruten kraft att tala, tjafsa, sig ut och vidare mot nästa station.

Men så sitter hon sedan där på stugtrappan och ser en blomma slå ut. Ett minne glider sakta förbi som hon fångar i sin öppna hand. Hon har ett språk som blöder, liksom hennes kropp. Hon vårdar varje ord, smeker varje skiftning i gestaltning och tonfall. Det är fasansfullt vackert, det är fullständigt ärligt och det är slutligen upp till läsaren själv att ta till sig det hon skriver. Själv sitter hon tyst en stund och låter det sista bladet falla ner, det är fritt fall nu, det är helt och fullt fru Tengroth.

Mitt i livet: Svenskt Litteraturlexikon (1964)

I början av 1960-talet sammanställde Gleerups bokförlag i Lund ett uppslagsverk över den svenska litteraturen, författare, böcker, terminologi i den samtida litteraturvetenskapen och kritiken: Svenskt Litteraturlexikon (1964).

Antalet biografiska artiklar sägs vara cirka 1300, anmärkningsvärt många enligt redaktionens eget tyckande. och kanske är det därför också Birgit får trängas med alla andra författare inför det stora gruppfotografiet: stora som små, honor som hanar, levande som avdöda. På en tredjedels spalt (sid. 525) får vi oss till hands en flyhänt beskrivning av hennes författarskap. So far:

Tengroth, Eva Birgitta (BIRGIT), f. 1915, skådespelerska, författarinna. Hemlösa, av livet misshandlade kvinnor står i centrum för hennes noveller och romaner. Törst 1948 väckte uppmärksamhet genom erotisk öppenhet och bekännarlust. Nattportier 1949 och Kalla läppar 1953 är mer av konventionell erotisk förströelselitteratur. Julibarn och Jungfruburen, självbiografiska romaner 1950-51, är mognare; de sätter konsten - teater och film - i centrum för huvudpersonens värld och ger så en bakgrund till hennes vilsenhet i andra sammanhang. Kåserierna i Än lever häxan 1952 är ofta kvicka och kloka. Livs levande (samma år) och Njut av livet, Madame! 1956 innehåller väsentligen intervjuer med skådespelare och författare. Särskilt den sistnämnda, där miljön är fransk och där en bekännelse till katolicismen ingår, röjer en medryckande, intelligent och osentimental förmåga att sätta sig in i skilda artistiska temperament. 1957 kom Den stora glädjen.

Hon är med. Resan går vidare, hon har fortfarande det bästa framför sig.

Synd [1948] - en bonus

Trots det mångordiga förra inlägget kring filmen Synd går det inte inte att hålla tillbaka denna bild, även om den är tagen med en simpel telefonkamera från en datorskärm. Mest för att den på något sätt ofrivilligt illustrerar den Tengroth som frigjorde sig under 1940-talets sista år; den sinnesstämning som är dessa sidors grundtema.

Här sitter hon i svindlaren och älskaren Freds hotellsäng, med lystet levande, ja rentav hungriga ögon, spetsat med ett snett leende medan hennes filmrolls make redan ligger lik hemma på gården Viken 12 ute på det fjärran Vikbolandet och riktigt njuter av att formulera sitt eget misslyckande, sin nesa, den tuva som stjälpte stort lass. Se vidare textremsan.

Vägskälet låg där, och hon fann en sällsam och oväntad njutning av att välja "fel" väg. Synd var på inget sätt en stor film, den är dessutom relativt anonym i Birgits produktion, men den kom att oplanerat illustrera en alltmer obändig personlighet, på väg mot trotset inför det mesta hon såg runt omkring sig. Liksom hon lät röd glöd färgsätta det sätt som hon formulerade replikerna.

Omläsning 9: Den stora glädjen

1957 släppte Tengroth sin nionde bok på knappt ett decennium: Den stora glädjen, liksom hennes tidigare böcker utgiven på Wahlström & Widstrands förlag. Det var en utgivning i ett nästan rasande tempo även om vissa utgåvor var sammanställningar av tidigare publicerat material i pressen. Men, nevertheless, hon skrev oavbrutet, hela tiden. Först en lång filmepok där filmpremiärerna snubblade på varandra, sedan detta - ska vi uttrycka det med ett manligt genusperspektiv - hysteriska skrivande!

Den stora glädjen är en roman om kvinnan Bunny, egentligen döpt till Ruth Ingrid, på samma sätt som skådespelerskan Birgit var döpt till Eva Birgitta, som går in i äktenskap med ingenjören Jan som när den första forcerade förälskelsen lagt sig visar sig ha en fullständig arsenal av mindre attraktiva karaktärsdrag, det ena efter det andra. Hon noterar dem från sidan två:

för Bunny är en vaken och vass kvinna, som sätter det hon ser med snabba skott. Rapp i tanken, med en osviklig förmåga att fånga språkets mest exakta formuleringar rusar hon in på äktenskapets planhalva. Iakttagelserna och kvickheterna jagar varandra som ouppforstade terriers på en krocketplan, samtidigt är hon ångestladdad, varje kall blick, varje sval motreplik, varje motgång får henne att falla in i äktenskapsrollens inrutade ångest: hon vill ju bara vara en kvinna i tiden! Kunna vara till lags. Men, bakom tårarna, ser hon, iakttar, noterar - allt, mellan gråtattackerna.

Och det hon ser är den gamla manligheten, dess brister, dess falskhet, dess hopplöshet. Men ändå kan hon inte låta bli att kasta sig över honom när kroppen ropar, och det gör den oavbrutet: då ger hon sig hän, detta som är titelns stora glädje. För det här är en bok delvis om ren sexuell drift och strävan, en roman om stundens njutning, om det som skjuter upp och får oss att glömma allt. Glömma oss själva. Få vara enbart här och nu. Åtminstone för en minut.

En lycka som är en grimas mot dygnets alla övriga timmar, för det här är en roman om Den Stora Ensamheten. Bunny är totalt ensam, missförstådd, hon når ingen, hon kan bara tala med sig själv, hon famlar tomt i luften efter kontakt med den minsta rörelse som talar hennes eget språk: ingenstans, utom just när han vältrar sig över henne.

Samtidigt är hon den starkare, den som dansar äver Atlantångarens däck när karlakarlen ligger och spyr nere i hytten. Kvinnan med sikten utstakad, även om tjockan tidvis ligger tät. Höj rösten, babbla oavbrutet: och du är på väg!

Detta är kanske Birgit Tengroths höjdpunkt som skönlitterär författare. Hennes språk flödar fritt, det håvar in livet. Det är klokt, väsentligt, nyfiket, det är rent av vackert. En lössläppt fors.

De som läste denna roman den tiden såg den säkert som en roman, vi som levt vidare och fått tillfälle att långt senare få läsa hennes minnesbok vet att denna berättelse handlar om tiden med Jens Otto Krag som Jan, Birgit som Bunny och där borta som en saknad, och sviken dröm: Stig Ahlgren kallad Herbert. Detta var förmodligen hennes hittills största konstnärliga stund - innan hon lät den rena sanningen flöda fritt, om än med ett ännu mer underbart språk.

Det stora glädjen? På bokhandelns pockethylla nära dig? Glöm det.

Den fina omslagsbilden är skapad av Ulla Sandin, som senare skulle illustrera några tidiga utgåvor av Astrid Lindgren.

"Överraskningarnas kvinna"

Under rubriken "Birgit Tengroth - en överraskningarnas kvinna" publicerar tidskriften Folket i bild i nr 36, 1957 ett porträtt av Tengroth som författarinna. Den som håller i pennan heter Nils Beyer, filmkritiker, född i Stockholm 1903 och med flera böcker kring film och teater, några filmmanus och t. o. m. en liten filmroll med sig i bagaget. Men här fungerar han som litteraturkritiker, eller rent av kvinnokritiker, kanske.

Han ger inte mycket för hennes filmande. Hon var väl duglig i sig själv men 1930-talets Filmsverige var minsann inte mycket att yvas över, och hon lyckades aldrig, eller tilläts, riktigt stiga ut ur de fack eller de typer hon sattes att göra. Nej, menar Beyer, det var nog som författarinna hon hade något att ge! Som filmkännare kan han inte heller annat än dras till Tengroths Jungfruburen, med sin skildring av filmens miljöer och karaktärer, "en bitter och frän och mördande kvick bok":

Man kan se för sig hela situationen. Där hade man släppt in i Filmstaden den lilla söta Birgit Tengroth, som säkerligen neg vackert och väluppfostrat för ställets härskarinna, Karin Swanström, en gång i världen den svenska buskteaterns och nu den svenska filmens grand old lady. Föga anade hon och hennes man, den allsmäktige Stellan Claesson, vem de hade släppt in genom de strängt bevakade järngrindarna. Det var en livsfarligt intelligent och klarsynt flicka.

Det som hänför Beyer är inte böckerna i sin helhet, han anser att de sällan är riktigt fullbordade, snarast rapsodiska, utan hennes kompromisslösa ärlighet: "är hon det elaka nidportättets mästarinna, så skonar hon sannerligen inte heller sig själv". Han kan inte riktigt fatta att det är samma kvinna som spelat alla dessa rundkindade flickor på film som nu gestaltar brutala kvinnoporträtt utifrån "sitt eget disharmoniska och olyckliga liv."

Han avfärdar galant alla spekulationer om att före detta maken Stig Ahlgren insprirerat eller rent av skrivit hennes texter:

För den som kan avlyssna ett personligt tonfall, är det uppenbart att Birgit Tengroth har sin egen stil, sin egen skönhet och sin egen sanning. Kärlekshatet mellan man och kvinna, ångesten inför livet, smärtan att vara född till könsvarelse - allt detta har hon blottat i sitt författarskap med en lidelse, som ger ingen nåd och ingen nåd begär.

Och varför denna styrka i hennes författarskap? Kanske bar hon på en konstnärlig ådra som aldrig fick sitt utlopp i skådespeleriet utan istället "magasinerades" i hennes trasiga själ tills dess att skrivandet släppte allting fritt? Kanske hade hon kommit för tidigt in i skådespeleriet, funderar Beyer, varit för ung och aldrig fått avsluta sin egen barndom? Istället betraktar hon nu världen, dess människor och pantomimer med barnets "obarmhärtiga blick" och med "en känsla av äckel inför 'de vuxnas' kärleksliv"?

Allt har en orsak, sitt sammanhang, sitt syfte: att tidningen publicerade denna artikel just då berodde på att Birgits Jungfruburen var höstsäsongens första titel i FIB:s folkbokserie.

[På bilden syns Beyer som ung spoling längst till vänster från ett möte med Svenska Filmsamfundets arbetsutkott 1933. Jag har snattat den från Filminstitutet, www.sfi.se. Intressant nog finns kring bordet flera herrar med Birgitkoppling: vid kortsidan sitter kritikern Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist], till höger om honom från oss sett, Gustaf Molander, regissören, och intill honom i dramatisk pose Per-Axel Branner, som just vid denna tid givit Birgit sin första roll. Fotograf: okänd.]

Det litterära mottagandet: Bonniers litterära magasin (BLM)

Att kalla tidskriften BLM den tidens kulturella pansarkryssare är kanske att ta i en smula, men nog var den en fullriggad fregatt som med hyfsat rak kurs och med Bonnierfamiljens pengar som barlast stävade över den till synes oändliga oceanen. I denna tidskrift, som startats 1934 av Albert Bonniers förlag, trängdes skönlitterärt material med allehanda översikter och recensioner av de sköna konsterna. Låt oss se hur den nyblivna författarinnan behandlades av tidskriften.

Magasinet ger spaltutrymme åt den nymornade författarinnan redan i och med Törst. Under rubriken Nya novellister föses hon i årgång 17, n:r 8, oktober 1948 samman med norrlänningen Birger Vikström, förmodligen mer av den gemensamma litterära formen än andra mer subtila gemenskaper. Recensenten, författaren, kritikern och översättaren Per Erik Wahlund, filosoferar inledningsvis kring skådespelares inneboende behov av att i skrift uttrycka skillnaden mellan äkthet och förljugenhet i mänskliga relationer, det de jobbar med på scen dagligdags. Tengroth ser han som en i ledet, utan egentligen något nytt att komma med, som andra samtida beskriver hon en brutal, humorfri, neurotisk och "en aning perverterad" värld. I Tengroths värld är det dock det manliga och kvinnligas oförmåga att finna en gemensam våglängd som är temat, och nog faller skulden mestadels på mannen även om novellen Resa med Arethusa på inget sätt skonar den kvinnliga huvudpersonen. Gemensamt hatar och förnedrar sig de två personerna sig fram till en sexualakt, bekriven "med en utförlighet som redan verkat befruktande på upplagesiffrorna."

Wahlund finner dock att även om Tengroths språk och bildsatta berättelser inte håller fullt ut, och även till viss del slår tillbaka på Tengroth som person, så har boken ett "temperament", oroligt, sårbart, och bakom den "överhettade similiprosan och hårdkokta dialogen" en närhet i skildringen som både är "äkta, erfaret och uthärdat". Föser läsaren det spektakulära åt sidan och upplever detta är det gott nog, avrundar Wahlund.

Redan innan nästa bok kommit ut var det dags för Birgit att figurera i spalterna igen. I årgång 18, 1949 anmäler nämligen BLM:s redaktör Georg Svensson själv den nysläppta Bergmanfilmen Törst. Här får han tillfälle att något mildra Wahlunds omdöme, han kallar Tengroth debutbok "späd" och och författad

"med påtaglig begåvning för skrivandets svåra konst. Hon har både öga, tunga och intensitet. Och hon är djupt engagerad, det är det viktigaste. De som läste den boken för att leta efter pikanterier borde skämts när de fann ett blödande hjärta, om de nu vet hur ett sådant ser ut. Det finns åtskilligt med slagg i boken, men det bevisar bara att här har det brunnit."

Svensson finner nu filmen bitvis gripande men även lite märkligt otillfredsställande med åtskilliga tekniska tillkortakommanden som stör upplevelsen. Men berättelsen är fortfarande tydligt Tengrothsk med Bergman som mellanhand och när det kommer till Birgits skådespelarinsats sparar inte Svensson sig:

"Det är också en skoningslös akt prestation som inte kan undgå att gripa starkt. Det gråtstela ansiktet, förrädiskt orörligt som en dockas, med de ångestfulla ögonen som skrämt tittar ut ur sina hål, den kurande gestalten och det förtvivlade skrattet, allt samlar sig till en ganska oförglömlig upplevelse, naknare än det mesta man sett på film."

Senare samma åt rycker BLM ut på nytt och anmäler uppföljaren Nattportier. Åke Janzon skriver i årgång 18, 1949 att boken i stycken är som en lättare tidskriftsnovell men i andra berättelser rycker hon upp sig och både Olle Hedberg och Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen används som referenser. I sina bästa stunder företräder Tengroth en cyniskt grundad "oren" estetik där det skitiga, illaluktande och falska är livets egentliga skönhet och livsluft. Här landar hon (kanske) i sig själv, resonerar Janzon, även om bokens komposition knappast håller, att en lätt vulgär effektlystnad skymmer sikten men att Tengroth motiv och tema ändå är "värnandet av en personlig integritet".

Även Birgits tredje bok, Julibarn, behandlas i årgång 20, n:r 3, mars 1951. Denna gång är den ännu i modern tid aktive och vördade anmälaren Bengt Holmqvist som slår klorna i boken. Han finner berättelserna, från en barndom i ett svunnet 1910- och 20-tals Stockholm, rätt ordinära, enahanda, stundtals rent av ytliga med stråk av "surrogatpsykologi" även om upplevelserna genomgående bär drag av kultur, charm och det självupplevdas närhet. Som roman: nej - men som spegling av en tid och en plats: där fungerar den bäst.

BLM hoppar därefter över uppföljaren Jungruburen och plockar åter in Tengroth i sina spalter med den senare textsamlingen Njut av livet, Madame! Under rubriken Porträtt och självporträtt anmäler Sven Lindner boken i årgång 25, n:r 8, oktober 1956. Boken är uppdelad i tre partier varav det första och tredje i olika variationer är porträtt av författarinnan själv och på något sätt kompletterar varann. I det inledande stycket, som Lindner finner rätt svagt, är huvudpersonen - uppenbarligen Birgit själv - stamgäst på en liten pariserbar och där berättelsen består av livet i och kring serveringslokalen. Det tredje stycket beskriver författarinnans prövande steg in i det katolska, psykologiskt övertygande och med en sympatiskt blygsam ton även om Tengroths halvkåserande och lite slängiga stil bryter mot ämnesvalet.

Mittpartiet däremot sopm består av en svit författarintervjuer är Tengroth som bäst! "Med blyg och oskuldsfull min smyger hon sig på sina intervjuoffer, låter dem slappna av i avslöjande poser och kopplar så på den lilla psykologiska Geigermätare som hon gömt i handväskan som som ofelbart avslöjar närvaron av hemlighållna egenheter hos offren." Och även om fru Tengroth ibland kan låta sig ryckas med i sin entusiasm över de intervjuade så skapas här en rad mästerliga små porträtt!

Med detta försvinner, vad det verkar, författarinnan Tengroth från BLM:s horisont, vad jag kan förstå - och om man får lita på Svenskt författarlexikon: biobibliografisk handbok till Sveriges moderna litteratur som gavs ut i sju delar av Rabén & Sjögrens förlag från 1942 och som täckte perioden 1900-1975.

Med eller utan Birgit kryssade BLM vidare seklet ut, under en rad namnkunniga redaktörer och med ett genomgående välskrivet material. Under 2000-2001 låg den nere, bara för att under perioden 2002-2004 under Kristoffer Leandoers ledning återuppstå i en nästan exploderande, överdådig och vackrare skepnad än någonsin tillförne! Men, "Pang!" - så blev det tyst igen.

Hennes liv - en roman!

Den kanske mest omfattande genomgången av Tengroths konstnärsskap som jag hittills ramlat över är - surprise surprise - en lång artikel i veckotidningen Allers, nr 16, 22 april 1973, skriven av en för mig okänd reporter: Arne Horn. Lite oväntat, minst sagt.

Det hela är föranlett av publiceringen av minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv året innan, och herr Horn breder ut sig över åtta (8) sidor med sin redogörelse. Tydligen tycks boken ha emotsetts av samtidens snaskiga publik som här antogs få ta del av den dåtida danske kändisen, statsministern och ex-maken Krags mest intima hemligheter. Men Birgit kom - naturligtvis - dessa förväntningar på skam, av snasket och det upphaussade "avslöjandet" blev ett stort antiklimax. Alla som läst boken vet ju också att den är förvisso intim, men på det värdigt ömsinta, nyktra och klarsynta sättet.

Herr Horn går dock raskt vidare och målar med breda penseldrag Tengroths karriär, såväl inom filmen som skrivandet. Dock vet han inte riktigt på vilket ben han ska stå: ömsom hyllar han hennes ärlighet, friskhet och kompromisslöshet, ömsom sågar han hennes, som han anser, halvfärdiga prestationer. Han jämför Tengroth med författare som Colette och Agnes von Krusenstjerna (de hade alla män intill sig som inspirerade dem till att börja skriva) medan han finner hennes sexuella skildringar i debutboken Törst torftiga, tidsbundna och lätt kvalmiga till skillnad mot samtidens (1973) frejdigt lustfyllda sexualskildringar! Frågan är väl, med lite distans, om inte Tengroths sensuella och ömsinta ordbehandling bättre stått tiden emot än sjuttiotalets hejhoppisänghalmen-mentalitet.

Även om Tengroth brister i substans finner dock herr Horn hennes ärlighet och självklarhet imponerande, inte för en sekund kan man tvivla på att Tengroth skrev för att hon måste. Intressant är att han ser hennes författarskap - hon hade vid denna tidpunkt publicerat sin näst sista bok - som fortfarande på väg. Vad som hittills givits ut var ännu transportsträckan för vad som komma skulle, det ruvade en oförlöst potential i allt som Tengroth tog sig an.

Holm skissar bilden av den svenska filmens 1930-tal som upptäckte Tengroth men som slösade bort henne på schablonartade historier och enplaniga karaktärer, skrivna av "beskänkta filmsnickare" som "snodde uppslag" från "mediokra lustspelsförfattare". Han fäktar yvigt vidare: "Den svenska filmens beslutsfattare och kreatörer har av någon underlig anledning alltid rekryterats från grupper, där halvbildning och penningbegär varit utmärkande drag". Tänk om Tengroth vuxit upp i Frankrike, resonerar Horn, där hon själsligen och mentalt hörde hemma: då hade hon kunnat utvecklas och kanske rent av vuxit till värlsnamn!

Så vad är då Tengroth? En annorlunda, envis individualist i en tid när kvinnor såväl som män yrkes- och åsiktsmässigt tydde sig intill varandra i grå, ängsliga flockar. En modig, självförbrännande och envis kvinna vars drivkraft är att formulera det ständigt skavande yttre tryck som är livets allmänna djävlighet. Hon är en ovanligt sensibel konstnär med "ständiga utfall mot de klumpiga, dumma, fantasilösa, självupptagna, egenrättfärdiga männen". All heder åt en sådan författarinna, summerar Holm.

I stort är artikeln ett hopkok av tidigare artiklar och intervjuer från det tidiga 1950-talet och framåt, inga nya bilder, inga nya vittnesmål. Och naturligtvis ingen medverkan från Birgit själv. Men, trots allt, en text som vibrerar och ömmar för ett, om än ofullständigt, men nödvändigt konstnärsskap!

Birgit missar nyORDningen

Birgit Tengroth är litteratur, kanske kan det tyckas lite svettigt att behöva gala om det än en gång. Tyvärr också i dagsläget litteratur - då. Litteratur - nu - kunde denna kväll avnjutas på Kvarngatan 10 på Södermalm i Stockholm. I förlaget Modernistas lokaler hölls en litterär afton med åtta stycken debutanter som läste egna verk, alltihop sammanhållet av den alltid lika eminenta, och denna kväll lite charmigt förvirrade, kritikern och samtidsbevakaren Annina Rabe. Många var kallade, färre dök upp, men med hjälp av Rabe, nerförslutet, vindunkarna, bokbordet och till viss del författarna var stämningen ändå mycket god.

Ska någon nämnas före andra så faller nog ljuset på Sara Mannheimer som publicerat sin Reglerna på Tengroths gamla förlag Wahlström & Widstrand och som här dessutom läste föredömligt. En snygg ljudkuliss till minglet skulle kunna ha varit musikern Saralundens kompositioner, men hon satt själv, tyst tyvärr, bland publiken.

Frågan är om kvällar som dessa är moderna företeelser, nog skulle en debutant 1948, dessutom med gedigen och mångårig skådespelarerfarenhet kunnat trollbinda en publik med högläsning ur en stark debutbok. Eller kanske skulle, med tanke på det geografiska läget, tomma pilsnerflaskor flugit mot scenen? Men ingenstans har det andats om sådana arrangemang. Och skulle det funnits har det förmodligen varit någon annanstans: katten vet om stadsdelen Södermalm över huvud taget nämns i Tengroths texter. Jo, det var här någonstans i myllret Sickan Carlsson bodde innan familjen flyttade till Cardellgatan.

[Bilden: Tengroth softar i soffan inför framträdandet på denna imaginära debutantafton.]

Självporträtt 1952

Vid mitten av 1940-talet började tidskriften Obs! ges ut i Stockholm, två nummer i månaden, och ledande namn i redaktionen var Arvid Fredborg och Gunnar Unger. Tidningen rörde sig, i alla fall enligt Svensk uppslagsbok (1952), inom ämnena "politik, kultur och förströelse" och ansågs vara ett organ för yngre konservativa akademiker med en skarpt polemisk och satirisk ton gentemot den socialdemokratiska maktapparaten i såväl ekonomiska som försvars- och utrikesärenden.

I detta sammanhang, omgiven av högerpolitik och försvarsiver, publicerar Tengroth i nr. 12/13, den 18/6 1952 en text, Jag ville jag vore..., som väl får klassas som ett försök till självporträtt som längre fram i livet skulle drivas upp till näst intill fulländning i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Här behandlar hon sina intryck, och uttryck, i sviterna efter publiceringen av Törst. En betraktelse av hur blåögd naivitet stångas mot hedervärd konventionell moral, där hennes "såriga och söndriga liv" används av smaskande rödbrusiga män som halvpornografisk litteratur med bokomslaget bortvikt. Men också om behovet att formulera sitt liv, sin syn, sitt varande. Att vårda och att hela, att tänka ett och handla därefter. På några korta sidor skissar hon upp bilden av sig själv som drömmerskan, den okuvliga, tvärsgående och besvikna, den stundtals bittra Birgit som aldrig når ut, som alltid är något annat, och om inget annat stadgar så i alla fall hela tiden fylld av självkritik.

Och som hon skriver! Man kippar efter andan, närvaron är så tätt intill att det är som hon pressade läsarens ansikte mot det grova tyget i sin vinterkappa. Det doftar textil, man känner den fuktiga värmen, förnimmer kroppens rörelser därbakom. Hennes fingrar mot bakhuvudet. Man försöker andas men greppet håller en fast, man rycker och sliter för att få en minsta gnutta luft.

Texten går även att finna, kanske något lättillgängligare, i boken Livs levande som en avslutande självbetraktelse efter en rad välskrivna porträtt av andra samtida. Sök upp den. Läs.

[Det delikata omslaget tecknades av Erik Hermansson.]

Post scriptum: Måndagen den 5 maj 2008 publiceras i Dagens Nyheter en essä av Ola Larsmo om den redaktionella kretsen på tidskriften OBS!, alltså de ovan nämnda Fredborg och Unger. Riktiga högerspöken som sedan 1930-talet och Bollhusmötet i Uppsala ingått i dunkla sammanhang med nationalism, tyskvänlighet och antisemitism på agendan.

Och i dessa illustra kretsar publicerar sig Tengroth 1952! Tidskriften OBS! historia kan knappast varit obekant för en vaken och debattlysten kvinna som Tengroth som dessutom i sin minnesbok bitvis gör ett nummer av sin avsky för det tyska och det nazistiska arvet. Men en nybliven författare måste väl ta alla chanser till publicering, och honorar är ju alltid välkommet...någon måste ju betala hummern från Östermalmshallen.

Med mörknande melodi

Under rubriken "Omläst" upplåter tidningen Arbetet i Malmö söndagen den 27 februari 1994 en hel kultursida åt Birgit och hennes författarskap: Med mörknande melodi: skådespelerskan som blev diktare. Det hela har sin början i att kritikern och journalisten Carl-Eric Nordberg får syn på boken Törsts gula omslag i en skräpcontainer! Han fiskar snabbt upp den, går hem och läser boken.

Efter en något skral inledning blir Nordberg mer och mer fascinerad, de två avslutande novellerna 'Rapsodi under en handduk' och 'Resa till Arethusa', den första med "lejonklo", den senare ett "konstnärligt kraftprov". Det är huvudsakligen debutboken som redovisas men även den återstående författargärningen nämns, om än rapsodiskt. Han citerar med gillande Thorsten Jonssons positiva recension: "riktigt på samma sätt som här har fränhetens frasfria visa aldrig sjungits av en svensk författarinna."

Det märks att Nordberg haft roligt under läsningen och att han blivit positivt överraskad, han finner en familjeflicka som med livets gång alltmer revolterar mot konventionerna och i mitten av 1990-talet finner han henne vara värd en renässans, om inte annat som språkrör för kvinnans position i samhälle och tid. Nyktert betraktar hon vad hon ser och finner orden. Med anledning av Första Moseboks berättelse av Syndafallet konstaterar Tengroth:

"Det hade fallit mig ur minnet att det var på kvinnans initiativ som förståndet höll sitt intåg i världshistorien".

Tomas Lidbeck

Lidbecks helfärska bok De bortglömda författarnas bibliotek (BTJ Förlag, 2007) är i (min) hamn! Den består av ett antal - 21 - presentationer av svenskspråkiga författare som enligt författaren får allt svårare av synas i dagens litterära trängsel. Om man raskt bläddrar fram till Tengroth får man en åttasidig presentation av författarskapet. Böckerna presenteras och diskuteras i viss mån liksom porträtten av makarna, framför allt beskrivningen av Krag i olika versioner. Journalistiken nämns men knappt mer.
Han ställer också, hedervärt, frågan varför Tengroth glömts bort av den samtida kvinnorörelsen.

I mycket liknar genomgången Ströanders, som också redovisas i den två punkter korta litteraturlistan, även om jag nog tycker Ströander hade mer must och geist i sin redogörelse. Men, det får inte glömmas, den här bokens tema innefattar även tjugo andra nödlidande, så ingen onödigt lång skugga skall falla över Lidbeck. Jag skall snart kasta mig in i andra namn som lockar: Stina Aronson, Folke Dahlberg, Walter Ljungquist (då och då manusskrivare till Hasse Ekman!), Eva Neander, Mirjam Tuominen: en eloge till Lidbeck!

En eloge går dock knappast till förlaget BTJ! I samma leverans som Lidbeck kom även - länge efterlängtad, lika länge eftersökt! - Olle Thörnvalls essäbok På och utanför kartan (ellerströms, 2006) som även den tar upp så kallade bortglömda författare (populärt just nu: skrev inte Enander om delvis samma sak? Men Thörnvall var först).

Nåväl, båda böckerna är lika i utförandet, sidantal, storlek, inbindning. BTJ har i och för sig fyra glansiga blad i mitten med svartvita, rätt ordinära, foton på författarna. Ändå kostar BTJ-boken en och halv gånger så mycket! Nästan 300 spänn för en sketen häftad bok i pocketformat och då är BTJ ändå en (relativt) stabil och trygg organisation! Till skillnad, antar jag, mot vad jag uppfattar som en mindre farkost på ett stormande hav: ellerströms. Dessutom är Thörnvalls bok en härlig, lockande trycksak, något man bara genom att titta och känna på, böja lite på, vet att den blir en läsupplevelse! Till och med källförteckningen är som poesi. Boken tar upp, vad jag förstår, Kerstin Tibell, Bertil Gedda, K. Sivert Lindberg, Irmelin Fritzell och Solveig Johs - samtliga ännu helt oskrivna blad för mig. Men eftersom inte fru Tengroth skymtar någonstans försvinner nog, tyvärr, i och med detta Thörnvall ur denna historia... Tills vidare i alla fall.

Hans-Erik Ströander

Den mest aktuella översikten av Birgit Tengroths författarskap är skriven av Malmöbibliotekarien Hans-Erik Ströander och publicerades i tidskriften Ikoner, nr. 6/2005.

Hela numret finns här: http://www.btj.se/ikoner/arkiv/2005/pdf/05_6.pdf!

Artikeln: Tengroth, Birgit, författare börjar på sidan 46 och är mycket läsvärt! Ja, det enda som när detta skrivs finns att tillgå! I litteraturhandböcker av senare datum syns ingen Tengroth. Även i ett verk som Kvinnornas litteraturhistoria (Stockholm, 1981-83) nämns hon inte med ett ord.

Identifierade tidskriftsartiklar

Här följer en förteckning av artiklar och skönlitterära texter skrivna av Tengroth och publicerade i tidskrifter och veckopress. Listan är naturligtvis på inget sätt komplett och byggs på efterhand.

1940

Allers 64(1940):49, s. 18
Allers film- och teaterskola: lektion 6. Birgit Tengroth: Tala inte naturligt!

1947

All världens Berättare 3(1947):9, s. 716-720
Törst [novell, under pseudonymen Eva Lavell] - Illustrationer av Nils Möller.

1948

Husmodern 32(1948):39, s. 18, 38-39
Helbrägdagöraren [novell ur Törst]

1950

Året Runt (1950):50, s. 62, 82
Liten psaltare

1951

Damernas värld (1951):12, s. 19, 5
Det goda fängelset

1952

Vecko-Journalen (1952):5, s.26-27
Alla kan lära sig sjunga [Madame Adelaida Andrejewa von Skilondz, sångpedagog]

Vecko-Journalen (1952):8, s. 34-25
Gäst hos monsieur Gerhard [Karl Gerhard. Det första i en serie vänporträtt]

Vecko-Journalen (1952):9, s. 16-17
Då kom Gösta [Gösta Ekman]

Obs! (1952):12/13, s. 9-14
Jag ville jag vore: Birgit Tengroth om sig själv [Ett OBS!-porträtt]

Vecko-Journalen (1952):11, s. 20-21
Ingrid den Granna [Ingrid Bergman]

Vecko-Journalen (1952):13, s. 22-23
Thalias page: Birgit Tengroth om sin sin scenkamrat Signe Hasso

Vecko-Journalen (1952):14, s. 28-29
Annalisa Elaksson [Annalisa Ericson]

Vecko-Journalen (1952):17, s. 34-35
På middag hos Marika [Marika Stiernstedt]

Vecko-Journalen (1952):20, s. 18-20
Min vän konsthandlaren [Karl Henrik Martin]

Vecko-Journalen (1952):25, s. 17-19
Den riktiga Karin [Karin Kavli]

Vecko-Journalen (1952):26, s. 22-23
Inga Tidblad

Vecko-Journalen (1952):27, s. 20-21

Hans Ekman

Vecko-Journalen (1952)

[Colette]

Vecko-Journalen (1952):31, s. 28-30
Lilla Ellen på Stora Operan [Ellen Rasch]

Vecko-Journalen (1952):33, s. 28-20
Greta Ekman

Vecko-Journalen (1952):39, s.16-17, 39
Natt i Rom [resebrev]

Vecko-Journalen (1952):43, s.28-29, 37
En klunk Oporto [rapport från Portugal]

1953

Vecko-Journalen (1953):1, s. 14-15
Försvar för avunden [ur en serie om de sju dödssynderna]

Vecko-Journalen (1953):2, s. 22-23, 29
Gästspel hos Brita Hertzberg

Vecko-Journalen 44(1953):7, s. 26-28
Birgit Tengroth hos Danièle Delorme

Vecko-Journalen (1953):9, s. 18-19, 32
Marcel Aymé till påseende

Vecko-Journalen 44(1953):22, s.30-31
Fransysk visit hos kvick engelska [Nancy Mitford]

Vecko-Journalen (1953):48, s. 24-25, 40
Drottning Gåspenna [Louise de Vilmorin]

Vecko-Journalen (1953):49, s. 30-31, 35
Dansens Maupassant [Roland Petit]

1954

Vecko-Journalen 45(1954:32, s. 19-21, 10

Kvinnan bakom Mendès-France [Lily Mendès-France]

Vecko-Journalen 45(1954):34, s. 28-29, 12
Bagatell om Fernandel

Vecko-Journalen 45(1954)44, s. 33-35, 48
På visit hos André Maurois

Vecko-Journalen 45(1954):47, s. 22-23, 11
Flicka på glid [Francoise Sagan]

1955

Vecko-Journalen (1955):11, s. 34-35, 54
En våreld av förförelse [Danielle Darrieux]

Vecko-Journalen (1955):23, s. 28-29, 37
Birgit Tengroth i Italien I: Den blonda ambassadören

Vecko-Journalen (1955):24, s. 31-33, 43
Med Birgit Tengroth i Rom II: Har den äran, Carl Milles!

Vi 42(1955):47, s. 7-8
Rösten från Paris [Victor Vinde]

Bildjournalen (1955):46. s. 14-15, 28, 30
En dag med Marie-Antoinette [Michèle Morgan, skådespelerska]

1956

Vi 43(1956):2, s. 11-12
Blod i bäckhornet eller blod i ådrorna? [Jean Cocteau]

Vi 43(1956):10, s. 10-11
Öppna ögon, öppet hjärta [Pierre Gascar]

Vi 43(1956):42, s. 13-14
Julien Greens porträtt

1957

Vi 44(1957):1, s. 12-13
Han håller dialog med stjärnorna [Francois Mauriac]

Vi 44(1957):7, s. 11-12
Flickan från Budapest [Christine Arnothy]

Vi 44(1957):13, s. 7, 20
Sången i tunneln [André Maulraux]

Vi 44(1957):25, s. 4-5
Den fallande ängeln [Colette Duval]

Vi 44(1957):33, s. 5-6
Den första kyssen [Claire France]

Vi 44(1957):49, s. 10-11
Rädd för Moravia

Året runt (1957):50, s. 62, 86
Liten psaltare

1958

Vi 45(1958):3, s. 11, 27-28
Löjtnant i Algeriet [Jean-Jacques Servan-Schreiber]

Vi 45(1958):16, s. 18-19
Väl mött, broder sol! [Jean-Pierre Aumont]

Vi 45(1958):19, s. 18, 32
Ett viktigt meddelande [Manès Sperber]

Dagens Nyheter: 5 oktober 1958
Juligrav [dikt]

1959

Året runt (1959):41, s.41, 74-76
Varför jag älskar Anna Karenina ["I brännpunkten"]

1960

Röster i radio 27(1960):2, s. 12-13, 39
Flickan kan tänka! [innehåller utdrag ur prosastycken]

1963

Ord och bild 72(1963), s. 406
Poliklinik [dikt]

1967

Dagens Nyheter: 19 februari 1967, söndagsbilagan, s. 6: Två dikter.

Dagens Nyheter: 18 juni 1967, söndagsbilagan, s. 6: Juni 1967: dikt.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: 22 juni 1967, s. 13: Aforismer

Svenska Dagbladet: 20 augusti 1967, s. 17: Aforismer

Vi (1967):36, s. 32-33: Ulcus ventriculi [novell]

1972

Året runt (1972):36, s. 11, 58
Mitt livs miss - äktenskapet med Jens Otto Krag! Birgit Tengroth intervjuas av Birgit Tengroth

Veckojournalen (1972):34, s. 10-13, 33
"Det slog gnistor mellan Jens Otto och mig" [utdrag ur den kommande Jag vill ha tillbaka mitt liv: Birgit Tengroths memoarer]

Veckojournalen (1972):35, s. 24-27
Ska jag dansa efter Jens pipa? [utdrag ur Jag vill ha tillbaka mitt liv]

1975

Veckojournalen (1975):11, s. 23, 45
Sålunda talade Karl-Erik Welin

Kontinuerligt skrev Birgit Tengroth även krönikor i Året Runt, inledningsvis under rubriken I förtroende. Här följer en uppräkning av de jag hittat:

Året runt

1951:12, Drömgumman [Tengroths inledande 'kåseri' i Året Runt (med Vecko-Nytt)]
1951:13, Vem är du egentligen?
1951:15, Hellre en violbukett!
1951:17, Hysteriska fruntimmer
1951:18, Feta, kvinnor mest
1951:22, I begynnelsen var Eva
1951:23, Vem älskade mest?
1951:23, Champagne och harem
1951:27, Titt på Tyskland
1951:28, Wien
1951:29, Jag älskar dig
1951:30, Heja! Heja!
1951:34, Binnikemasken
1951:35, Barn och pengar
1951:36, Kravalldags ["Söderkravallerna"]
1951:37, Än lever häxan
1951:38, Charm och jargong
1951:39, Nattsystrar [Tallulah Bankhead & Gerda Höjer]
1951:42, Licentiaten och lyckan
1951:43, En svensk tiger
1951:44, Rektorn och amorbågen
1951:45, Spegel, spegel [Agnes von Krusenstjerna]
1951:47: Frågan är inte fri
1951:50/51, Vördnad för livet
1952:2, Leendet
1952:3, En dam försvinner [Eva Neander]
1952:4, Till en förtvivlad
1952:5, Likhetstävlan
1952:9, Fru Sommar
1952:10, Sol i säck
1952:11, Oavgjort
1952:12, Nordens japaner
1952:13, Tålamod
1952:16, På Promenade des Anglais [Nice]
1952:17, Rädd för att flyga
1952:18, Paris
1952:20, På Operan med Fatima
1952:21, Sanningen att säga...
1952:22, Livets debutanter
1952:23, A.B. Mor & Barn
1952:24, Lukt och doft
1952:25, Dockan av i dag
1952:26, Sommarnöjet
1952:27, Tala ur skägget!
1952:29, Hos Georgel [frisersalong i Paris]
1952:30, Där skon klämmer
1952:31, Tiga och svälja
1952:32, Operans bakficka
1952:33, Sjuk med fantasi
1952:34, Stjärnkult
1952:35, En exotisk fjäril
1952:41, Kring Piazza Colonna
1952:42, Äventyr på havet
1952:43, Massor med fornminnen
1952:44, Blygheten [Harriet Andersson m.fl.]
1952:45, Violinsolot
1952:46, Blommorna sover
1952:48, Lortgrisen
1952:49, Crime passionel
1952:51, Stumma tjänare
1953:1, Moralisk åkarbrasa
1953:2, Pelle och Pupilla
1953:4, Glad i själen [Vincent van Gogh]
1953:6, Sådan är han
1953:10, Tätatät med tät tant
1953:13, Chefer är vi allihopa
1953:14, Kvinna i telefon
1953:15, Mod, föräldrar! [inkl. Erik Blombergs dikt De sovande barnen]
1953:16: Poliklinik
1953:18, Galamatiné [Dansfrämjandet]
1953:19, Sortirepliken
1953:23, Vår i Menton
1953:24, Fransyskan
1953:25, PM för semestern
1953:28, Den enkla döden
1953:30, Människan och hunden
1953:31, Koloss på grisfötter
1953:33, Margaret Rose
1953:37, Första höstboken [Nikolaj Leskov: 'En döende ätt']
1953:38, Livet efter detta
1953:39: Skrämt barn
1954:1-2, Olyckssnobbar
1954:26, Den stackars hemmakvinnan
1954:27, Konsten att leka
1954:28, Lovsång till ungdomen
1954:29, Nej, så intressant!
1954:31, Förtroende
1954:32, Det kom ett brev
1954:33, Eftertankens kranka blekhet
1954:34, Den nya linjen
1954:35, En svenska far till Paris

1954:36, Låt Lasse leva
1954:42, Lilla tionde
1954:43, Lätt på foten
1954:48, Land du välsignade
1954:49, Adjö, Paulette! [Paulette Weber]
1954:50, Varför jag blev katolik
1954:51, På middag hos Marika [Stiernstedt]
1954:52, Fram för månggifte!
1954:52½, Olyckssnobbar
1955:31, Nejsägaren
1955:32, Den 13 juli 1955 [kring avrättningen av Ruth Ellis i Storbritannien]
1955:33, Rosenkavaljeren
1955:34, Eget bo
1955:35, Barn, du välsignade
1955:36, Vanligt folkvett
1955:38, Varfär läser jag?
1955:39, Här ligger paradiset

1955:40, Varning för rådjur
1955:42, Att leva i tusen år
1955:43, Tonårsspleen
1955:44, Skjut inte på läkaren!
1955:46, Att se i mörker
1955:47, Bara en mor
1955:48, Roms storheter
1955:49, Klostret är ingen sista utväg
1956:3, Underbarnet Minou Drouet
1956:4, Skall en man vara hövlig?
1956:5, Vad det är härligt att vara 40 år!
1956:6, Kalla det inte ensamhet [kring hushållsarbetande kvinnor]
1956:7, Kvinnor och ensamhet
1956:12: Mozart - det goda geniet
1956:13, Tragedin att vara underbarn [Minou Drouet]
1956:15, Ledsna bubblor [Dior och årets mode]
1956:16, Pigga åldringar
1956:18, Världens vackraste ögon
1956:19, Det skrämda barnet
1956:21, Det äldsta av yrken
1956:24, Något av ett leende [Francoise Sagan]
1956:26, Mina chaufförer
1956:30, Den tjänande systern
1956:31, Lediga Ludde
1956:33, Det rödrutiga vansinnet
1956:34, Alkoholistens hustru
1956:35, Människan först!
1956:36, Mannens farliga ålder
1956:37, Dagbok om en åsna
1956:39, Du skall inte jazza
1956:40, En sommar med karl
1956:43, Brev från Blåköping [Menton/Nice-Matin]
1956:44, Den första kärleken
1956:46, Mozart i luften
1956:48, Gifta sig med en neger
1956:49, Att resa hem
1956:51, Sol i mörker
1957:6, Lilla helgonet
1957:7, Smak SKA man diskutera
1957:11, Skyll på föräldrarna
1957:12, Kuttrasju
1957:13, Att misslyckas i skolan
1957:14, Pojken som ingen vill ha
1957:16, En lyckad konfirmation...
1957:28, Sommar-Paris 1957
1957:31, Liza i köket
1957:37, Vallflickan som blev Lady [Berthe Grimault]
1958:6, Fallet Eva Bartok
1958:7, En liten vrå bland bergen [resebrev från Asolo]
1958:8, Livet är inte bara strunt
1958:12, Vårtecken i Paris
1958:25, Barn på sjukhus
1958:32, En vanlig kvinna
1958:33, Gäster och värdfolk
1958:34, Glad att svara svensk
1958:35, Den förlorade fadern
1958:36, Skrämselleken
1958:40, Mina drömmars stad [Paris]
1958:43, Qvinna med Q
1958:44, Ålderdomens dilemma
1958:45, Konsten att älska
1958:46, Om jag hade fem öre...
1958:48, Fara till månen
1958:49, Clownen som slutade skratta [Spike Milligan]
1958:50, Konsten att skvallra
1958:52, Besök hos drömschejker
1959:3, Den farliga leken
1959:5, Låt oss vara nervösa
1959:20, Att göra succé
1959:21, Fanfar för Händel
1959:22, Har du sett min lilla katt?
1959:23, Tulla, fem år
1959:24, Vilket djur vill ni vara?
1959:26, Tacksamhetens gåva
1959:28, Framtidens patient
1959:29, Dessert på söndagen [Brigitte Federspiel]
1959:31, Var man lycklig som barn?
1959:33, Sommarlätt i radio
1959:34, Jag virkar en grytlapp
1959:36, Mitt liv på en bricka
1959:41, Varför jag älskar Anna Karenina
1959:43, Tänk på grannarna!
1959:44, Att säga patienten sanningen
1959:45, Ät flott och bli slank!
1959:48, Shoppingklåda
1959:50, Barnens högtid
1960:39, En handikappad pojke [Erling Johansen, dansk pojke]
1960:42, Han var alltid glad! [Carl Larsson]
1960:43, Svampen på vampen [Brigitte Bardot]
1960:48, Varför?
1960:49, Å, en sån mamma
1960:50, Manna för mamma
1960:51, Fruktkakeväder
1960:52, Det bortslarvade livet ["Herdepipan", novellsamling av Tjechov]

1967:28, Såsom i en spegel
1968:22, Monica, 21
1968:23, Då är det roligt att leva
1968:28, En riktig man
1968:24, Kalla mig vid namn
1968:25, Hjälpare i nöden
1968:26, Livets gräsänklingar
1968:27, En dag i juni
1968:28, Det var en riktig man
1968:29, Oss klärvoajanta emellan
1968:30, Kärleken är alltid modern
1968:31, Att läsa andras dagböcker
1968:32, Mat och medicin
1968:33, Det var den dan
1968:35, Den första skoldagen
1968:35, Det kunde varit jag
1968:36, Att vara fånge
1968:37, Krister Wickmans mamma
1968:38, Damlunch utan hatt
1968:39, Luft, luft...
1968:40, Böckernas bok
1968:41, Frimodighet
1968:42, Onda och goda
1968:43, En hand
1968:44, Byt miljö
1968:45, Lyxtröskeln.
1968:46, Ett sjujädrans fruntimmer [s/s Norrtelje]
1968:47, Hemmafilosofi
1968:48, Lyx och armod
1968:49, En polka med Gösta Ekman den äldre
1968:50, Konsten att älska
1968:51, Julklappen
1969:1, På skridskobanan
1969:4, Den milda [Fjodor Dostojevskij]
1969:5, Törst 20 år efteråt
1969:6, Vänlighetens betydelse
1969:7, Promenadseger
1969:8, Otroligt men sant
1969:9, Självkritikens förbannelse
1969:10, Hav och båtar
1969:11, Tre systrar
1969:12, Vad är ålder?
1969:13, Se, filmstjärnan!
1969:14, Påskägget
1969:15, Skyddsänglar - finns dom?
1969:16, Trädet utanför fönstret
1969:17, Stillhet
1969:18, Du ska inte dräpa
1969:19, Habegäret [Sickan Carlsson]
1969:20, Ilska
1969:21, På turné
1969:22, Människan Karl Gerhard
1969:23, Hon var min klasskamrat
1969:24, Se hur naturen gör!
1969:25, På fest
1969:26, Då brast grepen
1969:27, Min lilla Frida
1969:28, Såsom i en spegel [Isadora Duncan]
1969:29, En misslyckad semester
1969:30, Garderobssång
1969:31, Bäckentid
1969:32, Mamma läser läxor
1969:33, Hej, Orvar
1969:34, Hem till bullermattan
1969:35, Den som har öron, han höre
1969:36, Guldsot
1969:37, När räkningen ska betalas
1969:38, Flykt från verkligheten
1969:39, Det kom ett brev
1969:40, Tack för brevet, Selma!
1969:41, Ensam
1969:42, Smycket
1969:43, Kungen [Gustav VI Adolf]
1969:45, Lektion i kärlek
1969:46, Allt händer på helger
1969:47, Jäktad
1969:48, Ja till nuet
1969:49: Advent
1969:50: Lägga näsan i blöt
1969:51, Hjälp oss, Maigret
1969:52, Generalens dotter [Elsa Brändström]














1970:1, Sibiriens ängel
1970:2, Jag slutar röka
1970:3, Hur kunna förlåta?
1970:5, Döden är en faslig björn
1970:6, Livet utan bröd
1970:7, Försök att misslyckas
1970:8, Hatten av
1970:9, Blunda och tänk på ett tal
1970:10, Mimosan går i blom
1970:11, Gråt, min älskade!
1970:12, Gå på sock
1970:13, I blindo
1970:14, En vinterdröm
1970:15, Som det står i Predikaren
1970:16, Tsaritsans sista påskägg
1970:17, Där klingar lärkosång
1970:31, Ensam är stark
1970:32, Åh, en sån dag!
1970:33, I största allmänhet
1970:34, Stenar åt brödlösa
1970:35, Jag hade inte tid
1970:36, Det låter grymt
1970:37, Det är höst nu
1970:38, Levande ljus
1970:39, Ur ren hälsosynpunkt
1970:40, Konsten att förvånas
1970:41, Till låns
1970:42, Födelseskriket
1970:43, Presenter
1970:44, Åka ambulans
1970:45, Sugen på gullvivor
1970:46, Duerian duera
1970:47, Klagovisa
1970:48, Nu blommar boken
1970:49, Men störst av allt är kärleken
1970:50, Gudarnas älsklingar
1970:51, Ett Gunillaljus
1970:52, Nervositet
1971:1,, En liten siesta
1971:2, Ett nytt år
1971:3, En besvärlig människa [om Charles de Gaulle]
1971:4, Söndagsväder
1971:5, Att få vara med
1971:6, Var är gondolen förtöjd?
1971:7, Om jag vore tjuge
1971:8, Blommor i februari
1971:9, Så varför inte tvärtom
1971:10, Sällskapsdamen
1971:11, Hurra för putande magar
1971:12, Livets mening
1971:13, Påsk i fjällen
1971:14, En spelmans Spanienfärd [om Laurie Lees bok 'Jag gick mig ut i Världen en Sommarmorgon']
1971:15, 'Jag känner mig söt'
1971:16, Hos Onassis
1971:17, I epokens våld
1971:18, Du som försvann

1971:19, Brustna illusioner
1971:20, I gungan
1971:21, En dröm om våren
1971:22, En lycklig dag
1971:23, O, härliga utbrott!
1971:24, Ett löfte om lycka
1971:25, Hånflabbet
1971:27, På Pelles begäran
1971:28, En unik dag
1971:29, Klang i hornet
1971:30, Timglaset
1971:31, "Konstiganopel"
1971:32, Ren förtvivlan
1971:33, Svensken och sommaren
1971:34, Hos tandläkaren
1971:35, Vad är en kyss?
1971:36, Ekorrdags
1971:37, En galen grytlapp
1971:38, Tala till mig!




1971:39
1971:40, Håll dammet borta
1971:41, Sonja [om rosor]
1971:42, Ensamsörjande
1971:43, Förlorad ungdom
1971:44, Opp Amaryllis
1971:45, Vi på sal [om att ligga på sjukhus, del 1]
1971:46, Drömma sig till ömhet [om att ligga på sjukhus, del 2]
1971:47, Flickan och gallan
1971:48, Anhörig berättar [om akutsjukvård]
1971:49, Oföretagsamhet
1971:50, Filtstövlarna [om Lilian Hellman]
1971:51, När båset står tomt
1971:52, Biljetten

1972:1, Tunnelbanelösning
1972:2, Tomtar på loftet
1972:3, Till aldrig skådade länder
1972:4, Skakat ur manschetten
1972:5, Fatta mod, käre läsare!
1972:6, Apelsinen
1972:7, När katten är borta
1972:8, Rävungen
1972:9, En gnista tokenskap
1972:10
1972:11, Sniffa thinner
1972:12, Barn och sex
1972:14, Hjärtlöshetens samhälle
1972:15, Missbruka inte Rom [om italiensk narkotikalagstiftning!]
1972:16, Drömarbete pågår
1972:17, Aprilljuset
1972:18, Läpparnas tid
1972:19, Sörj inte
1972:20, Läs annonser!
1972:21, Less på stress
1972:22, Livets panelhöns
1972:24, En väninna är lojal
1972:25, Min smala lycka
1972:26, En gul fjäril
1972:27, Fejat och fint
1972:29, Håll andan
1972:29, Bonden och vädret
1972:30, Det som inte kom med
1972:31, Ingen fattig flicka
1972:32, Milda makter
1972:33, Jag och ogräsen
1972:34, Gammal på prov
1972:36
1972:37, Som hund och katt
1972:38, Kringsnack om boken
1972:39, När vår stund kommer [om Eugenia Wasilewska]
1972:40, Goda grannar
1972:41, Feta friska kvinnor
1972:42, Låt bli att vara ledsen
1972:43, Hit med en turistminister!
1972:44, Det tomma ansiktet
1972:45, Sår mot sår
1972:46, Varför vi betalar skatt
1972:47, Vakna på galen sida
1972:48, Att sälja luft
1972:49
1972:53, Varför är vi så rädda?
1973:2, Apelsin som väckarklocka
1973:9, Ovän med sitt ansikte
1973:11, De gamlas upprättelse
1973:12, Röka eller icke röka
1973:13, Professor vid korvståndet
1973:14, Det stora bullret
1973:16, Dam rätt igenom [om Aino Kuusinen]
1973:21: Inget är mig kärare [om Karl Gerhard]
1973:22: O, att!...O, att!...O, att!...
1973:25, Kom nu gör vi sällskap [om Henry de Montherlant]
1973:32, Femton år
1973:38, TV:n och jag
1973:40, Vänner
1973:47, Geniet har inget kön [om Golda Meir och Colette]
1973:51, Ett kvinnligt smycke
1974:51, Samtal med flicka från år 2000
1974:52, Krig i presentförpackning
1975:1, En mästare! [om Hasse Tellemar]
1975:2, Naturlig avgång
1975:3, Bli problembarn!
1975:5, I söndagsskola
1975:7, Ur barnens liv
1975:9, Klafs, klafs...
1975:10, Vem vill bli omvänd...
1975:11, En hemsamarit
1975:12, En dolk i hjärtat
1975:13, Kom med längtan...
1975:14, Trasiga änglar
1975:15, En glad givare
1975:17, Den femte årstiden
1979:19, Det tysta skriket efter en åhörare

[senast reviderad: 26 oktober 2025]