Vi får minsann gå husesyn i våningen. Först kommer naturligtvis hallen, sedan stiger man i ett mindre rum som fungerar som skrivrum eller "bibliotek" - citationstecknen är Birgits egna. Reportern dröjer sig nyfiket kvar vid bokhyllorna: här finns bl.a. Knut Hamsums Samlade Verker, Sigrid Undset, Vilhelm Moberg och Gösta Gustaf-Janson. Två av dem har hon fått filmatisera, utbrister hon förtjust. Och Gustaf-Janson var ju dessutom granne i huset så de böckerna hade säkert inte behövt resa långt. Konst och konsthistorien - fröken Tengroths stora intresse! - representeras av biografier över Gaugain, van Gogh, Lautrec och de franska impressionisterna.
Därefter följer det större rummet, varmt och hemtrevligt, noteras det, med levande ljus i fönstret. Utanför faller snön och Riddarholmsfjärden breder ut sig där bortanför med Västerbrons relativt nybyggda båge i högerkanten. Rummet pryds av en grön matta och röda sammetsgardiner, möblemanget är lättflyttat modernt och placerat i ena hörnet med läslampa och kompletterande radioapparat.
Även här inne skiner konstintresset igenom, fler böcker förståss, ett minipiano med noter som hon säger sig klinka på, på väggen ett porträtt av värdinnan själv, målat av väninnan Mary Sundström, Franks syster. Det porträttet tillsammans med pianot, vill jag minnas, fick senare flytta med till Styrmansgatan.
Hur tillbringar då fröken Tengroth nätterna? Jo, i en näpen solalkov inredd i gustaviansk stil: säng och toalettbord, med franska kopparstick och crèmefärgade gardiner. Men, avrundar reportern de Bergerac, medan han i smyg betraktar värdinnan, vad är ändå allra trevligast i den här lilla våningen? Jo, naturligtvis Birgit själv, utropar han tyst med hjälp av pennan! Men där slutar reportaget, i solalkoven, en trappa upp, på Norr Mälarstrand, i södra Kungsholmens allra mest moderna kvarter.
Med på resan dit var även en representant för studion Gullers foto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar