O, en så'n natt [1937]

Studio S Entertainment har sedan flera år gjort en alltjämt pågående och banbrytande insats för att återuppväcka möjligheten att se gammal god svensk film, klassiker efter klassiker väcks ur sin törnrosasömn och strålar på nytt i en tid, en tidsanda, lika angelägna som de en gång var.

Ett av den senaste tidens släpp har varit samlingsvolymen Den Stora Pilsnerboxen som innehåller sex filmer vars gemensamma nämnare är främst Thor Modéen och delvis Åke Söderblom samt det faktum att de en gång - av vissa av samtiden utvalda - sågs som representanter för ett av svensk films lågvattenmärken. I alla fall till vissa delar. Här finns filmen Kyss Henne! från 1940 som minsann är en riktigt upplyftande historia. Som annat kattguld finner man också O, en så'n natt!, i regi av Anders Henrikson och med Birgit i en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu är det visserligen bara dessa båda filmer som avslutas med utropstecken, övrigt innehåll får innehavaren att vrida och vända på boxen om undra om det handlar om en samlingsvolym av svensk lyteskomik.

Som sig bör går vi direkt till Tengrothfilmen. Med denna den femte av Tengroths alla filmer som kommer ut i DVD-format är alla sanna Birgitfans naturligtvis förväntansfulla. Dessvärre havererar filmen redan efter en minut eller två. De inledande scenerna visar en rätt pigg, alert och repliksnabb Edit Zelin (Tengroth), och att en kvinna som hon skulle kunna bli så dånande kär i en sådan töntig, uppblåst och världsfrämmande gestalt som Åke Söderbloms Efraim är i alla fall för en samtida betraktare fullständigt, fullständigt obegripligt.

Efter det vandrar vi målmedvetet vidare längs samma dike. Söderblom spelar över genom i stort hela filmen, släpper inte ifrån sig ett enda trovärdigt tonfall, Modéen domderar på sitt allra värsta vis, plutar med Leif G.W. Persson-munnen och är så allmänt barnsligt tramsig att man inte för en sekund betvivlar att hans familj i övrigt består av just tre fullständigt hysteriska fruntimmer. Birgit springer omkring hulkande, gråtande och täcker ansiktet med sin näsduk mer än halva filmens längd, hennes syster Sickan Carlsson har en något mer tacksam roll med ett fåtal regelrätta dialoger men ser mest ut som en arbetarklassig prinsessan Victoria á la sent 1930-tal. Julia Cæsar som Modéens hustru och de båda flickornas mamma kan i vissa ögonblick behärska sig, stanna upp och flunka på ytan som den livboj hela familjen Berggren kan hänga sig fast i.

Detta är avsett att vara en komedi, man springer också på bästa Falkenbergsmanér - eller Fredriksdalsteatern om ni föredrar det - ut och in i dörrar och ropar ut replikerna mer mot publiken än mot medspelarna, men inget, så gott som ingenting, är roligt.

De enda som genomför sin insats med värdighet är Bullen Berglund, här en 55-årig ungkarl och enklare godsägare på tillfälligt besök i storstaden och som efterhand blir alltmer svärmande för den lätt vampiga skådespelerskan Katie Rolfsen. Där finns ett samspel och replikväxling som faktiskt känns verkligt och som, för ett ögonblick eller två, berör. Ännu bättre är den norska skådisen Kirsten Heiberg, som här gör en av sina tre svenska filmroller innan hon reste vidare söderut mot det Tredje Rikets filmstudios. Här uppenbarar sig en begåvning som med ett snett leende och all sin tids diskreta flärd går hela vägen från filmstudion över biosalongen in till betraktarens hjärta. Inte en replik hamnar fel i hennes sällskap!

Summa summarum: knappast en av Tengroths stora stunder, snarast tvärtom. Men så var hon ju aldrig en komedienne av den mer flabbiga sorten. Hon bar något annat med sig, insvept i svartare kläde, som skulle gestalta sig bättre under det decennium som närmade sig med stora kliv.

Tack ändå, Studio S, för att ni orkar hålla på! Ville bara säga det avslutningsvis.