tisdag 3 februari 2015

Nyttigt att bli berömd som ung? [1935]

Någon gång under 1935 ställer den gamle skådespelaren Olof Winnerstrand upp på en i övrigt oidentifierad "jubileumsintervju" (han fyllde 60 det året) där han inte kan låta bli att kommentera det unga gardet som sprider sig över scener och filmdukar. "Tonåringar, som gör lycka i filmen, överhopas med offentligt beröm. Kan det verkligen vara nyttigt för deras utveckling och framtida karriär att bli ett slags berömdheter vid så tidiga år?" Undrar den Gamle - som debuterade redan 1901 vid 26 års ålder. Och på Husmoderns redaktion ser man ett tillfälle att föra den erfarne mannens undran till dem som just startat sin resa.

Så i nr 38, 1935 ringer man runt under rubriken Är det nyttigt för Er bli berömd så ung? En indiskret fråga till några av filmens unga. De unga är tre jäntor som Stockholms filmvärld: Sickan Carlsson, Birgit Rosengren och allas vår Birgit Tengroth, som tidigare samma år i Ungkarlspappan spelat mot just Winnerstrand i regi av Gustaf Molander.

Den första jäntan trallar på riktigt: Sickan Carlsson har just haft framgång på Vasan och svarar i telefonen med ett skratt: "Jag är så glad idag, så jag tror inte det är sant. Det är bra roligt att leva, ibland".

Återförd till ämnet för dagen blir hon lite allvarligare: "Jaa, inte tror jag det är bra, inte". Men hon måste påpeka att svenska ungdomar inom teater och film kan ta det hela rätt bra. Inte skulle någon falla in i lättja och bli en diva som tror sig regera världen - "det skulle ju aldrig gå" - och inom den svenska filmen flockas minsann bara svenska flickor, inte "all världens unga sköna kvinnor" så det finns plats för alla, var och en på sitt håll. "Inte vet jag" avrundar Sickan, "om missundsamheten är större inom teater och film än på andra områden; jag för min del är överlycklig om någon av mina kamrater får glänsande kritik och det går bra för dem."

Sedan ringer telefonen hos fröken Rosengren som inledningsvis värjer sig eftersom hon inte anser sig vara så ung (hon är 23 år) och dessutom inte ryktbar på det sätt som åsyftas i Winnerstrands retoriska fråga. Med detta sagt är hon beredd att tala för teaterungdomen: "[då] måste jag säga, att jag tycker det är skönt, att det i alla fall finns något yrke, där ungdomen kan göra sig gällande i någon högre grad, där man inte behöver vänta ett halvt liv på att få göra någon större insats."

Och så länge man minns att ungdomen är lärandets tid samt respekterar det kunnande som livserfarenhet för med sig så anser hon "inte ens en tidigt vunnen ryktbarhet kan vara skadlig."

Sedan blir Tengroths tur. Hon verkar lite skärrad inför frågan, vill gärna formulera sig genomtänkt och tillräckligt klokt. Nästan som att hon överlämnat ett papper med ett nerskrivet svar:

Att skaffa sig en position är kanske inte så svårt - men att behålla den eller svinga sig upp till en ännu bättre - däri ligger knuten. Och om ungdomen kommer fram och får ett namn vid 20-årsåldern så tror jag det sporrar dem ännu mer än ev. motgångar. Man får bara ligga i och arbeta och söka förkovra sig. Naturligtvis är det förfärligt nervöst att tänka sig att man kanske fått beröm för en sak och sedan inte uppfyller de förväntningar som ställts på efter den första.

Nästan som att hon ofrivilligt råkat formulerat sina återstående fjorton år inom skådespeleriet, gnetandet från roll till roll, kuskandet från scen till scen. Och kanske inte fullt ut uppfyllt alla förväntningar.

[Foton: överst: Birgit med Winnerstrand ur Ungkarlspappan. Det nedre: ateljéfoto från filmkarriärens inledande fas.]

Inga kommentarer: