Filmen ...som en tjuv om natten i regi av Ragnar Arvedson och Börje Larsson börjar på andra sidan jorden med en scen från San Fransisco - inte vid havet utan en trappa ner på "en sjätte klassens krog" som Sture Lagerwall summerar situationen. Där sitter han, småbuset Nils Ekberg, och hänger vid hamnbaren, så faraway from home, på flykt undan rättvisan och Långholmen men längtar hem. Åk hem, säger kompisen intill, även ett svenskt fängelse är bättre än att sitta här och ängslas. Och en bit bort spelar den kvinnliga barpianisten sin melodi på samma sätt som Dagmar Brink skulle spela på Hotel Adlon tio år senare.
Genom en ödets nyck på det svenska konsulatet får Sture möjligheten att fara hem till Stockholm, det är lite oklart hur länge han varit på drift men han hinner knappt sätta sin fot i hemstaden förrän han råkar på kompisen Thor Modéen, professionell klockkleptoman. Två minuter senare dyker Gösta Cederlund upp som poliskommissarie som minsann minns den kriminelle Sture och när Modéen och Sture sitter och groggar på närmaste krog råkar en gammal tjyvkompis från Jönköping sitta i båset intill. Han ser mest ut som Stieg Trenters kompis KW Gullers tvillingbrorsa och lockar raskt in Sture på nästa bedrägerirunda: som den förlorade sonen hos kassaskåpsfabrikanten Berglund.
När Sture samma kväll stiger in hos sin nya familj möts han på nytt av pianoklink. Men nu är det Birgit som spelar i salongen medan änkan Berglund med sina två husors hjälp tar emot tjuven, d.v.s. den återvändande Sture, och inkvarterar honom i familjen med öppen famn och rena lakan i sängen. Här ska han bida sin tid för att komma åt kassaskåpsfabrikantens alla kunders dublettnycklar.
Härifrån utvecklar sig handlingen till ett drama med tydligt uttalad moralisk värdegrund. Förbluffad över den vänlighet och förtroende som möter honom i familjen vacklar Stures kriminella själ. Han får allt större ansvar över firman, han avslöjar en fifflare bland personalen och ryar om moral men i övrigt verkar kontorslivet till största delen bestå av att gå runt i rummen med händerna i byxfickorna.
Tengroth som spelar hans kusin in spe - de har båda Hilda Borgströms fru Bergsten som farmor - bor i huset, är en ensamstående yrkeskvinna som arbetar pedagogiskt med barn som på något sätt verkar ha problem.
Vad är det för sätt!, utbrister farmor när Birgit sträcker fram handen för att hälsa sin föregivna kusin välkommen hem, Du ska väl ge honom en kram och inte stå där som en annan träbit? Så hon omfamnar honom lätt och kysser honom på kinden: det från början oplanerade dramat kan börja.
Det här var fjärde gången hon fick spela mot Lagerwall och som det skulle visa sig under 1940-talets gång kan man redan här fråga sig om han inte var hennes idealiske motspelare. Deras scener tillsammans utgörs huvudsakligen av inspirerade och flyhänt spelade dialoger, båda är kaxiga och snabba i repliken, flirtiga i blicken och spelar spelet fullt ut. Det är här Tengroth visar sina starka sidor i skådespeleriet: replikföringens tennismatch och när kärleken allt eftersom sjuder upp inom henne, den med små nyanser gestaltade passionen.
Det hela slutar naturligtvis i dur efter en del kringelikrokar. Sture får sin Birgit, Ann-Marie sin Nils.
Men på vägen dit skymtar allehanda filmkändisar i gediget besatta småroller: Stig Järrel som kontorschefen Bengtsson, Carin Swensson som husan Alfhild och Nils Poppe (!) i en väldigt löst ihopknuten men friskt dråplig scen som en dyngrak direktör som kommer hem utan nyckel. Thor Modéen kajkar mellan tröttsam och imponerande: han lyser i gruppscenerna där han är en av flera, men är nästa stund minst sagt tjatig i sina monologer och solosketcher.
Men människorna i sammanhanget förlåter, stöttar och tröstar. Till och med polismyndigheten ser mellan fingrarna och klappar den som ändrar sig på axeln: Samhället vill inte ha hämnd utan önskar god fortsättning till den som ångrar sig, som Gösta Cederlunds poliskommissarie sammanfattar upplösningen.
Filmen har visats några gånger på TV och finns därigenom tillgänglig på Kungl. bibliotekets audiovisuella avdelning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar