Sonja (1943)

En av Birgits filmer har faktiskt visats flera gånger på SVT:s eftermiddagsmatinétid, nämligen Erik "Hampe" Faustmans Sonja från 1943 som gått hela två gånger bara de senaste åren om jag lyckats hålla räkningen.

Manuset baserades på en pjäs av Herbert Grevenius som tidigare gått på Dramaten (1929) och som är en äktenskapsskildring i arbetarmiljö. Åke Grönberg spelar maken som jobbar på verkstad, ung, rund och ambitiös, och som under filmens gång avancerar till förman och Birgit är hans maka, Sonja, som sköter hemmet, ekonomin och håller maken borta från sitt tidigare rumlande. Paret bor i lägenhet nedanför Mariahissen, några trappor upp i hörnhuset där Bastugatan möter Brännskyrkagatan. Och in i denna idyll kliver Mr. Kool Kat himself, "Nick", slemmigheten personifierad och lysande gestaltad genom hela filmen av Sture Lagerwall som så fort han visar sig i första filmrutan får hela bilden att spricka. Inte nog med det: han flyttar dessutom hem till det unga paret!

Den lyckliga och husliga Sonja har nämligen en hemlighet i bagaget, en mörk historia som ingen - utom Nick förståss - känner till. I sitt tidigare liv var hon hålldam och gatflicka i Göteborg med Nick som sammanboende hallick, eller sutenör, som Cornelis sa. Och som hon "delade vinsten med" som han så rättrådigt berättar. Och nu utnyttjar han denna historia för att pressa den allt mer förtvivlade Sonja på pengar och dessutom fritt boende. Tengroths rollfigur får efter Stures ankomst en alltmer frånvarande, beslöjad blick som än vänder sig djupt inåt eller långt bort i fjärran, hur trevligt än personerna runt omkring henne har. Hon står plötsligt utanför alla sammanhang: skräckslagen.

När Nick slutligen börjar snärja Grönbergs lillasyster för att få henne i sitt garn vaknar Sonja upp, ingriper och ställer allt tillrätta, till priset av sin egen framtid.

Maken, den nyblivne förmannen, får nämligen spelet när Lagerwall med resväskan packad och klar slutligen berättar Sonjas historia. Han faller rakt genom golvet, vräker ur sig allt en förnedrad man kan säga till en kvinna han inte har kontroll över, slänger ut henne och koncentrerar sig huvudsakligen på pilsnerdrickande. Och det är här filmen känns förvånansvärt modern, med ett snarare kvinnligt perspektiv där damerna står för sanningsägandet, bl. a. Gunn Wållgren (under denna period fru Faustman!) i en självlysande scen mot filmens slut, medan karlarna mer eller mindre tuffar på i sina ogenomtänkta, sjävupptagna banor.

Jag tycker nog att filmen fortfarande håller och känns oväntat fräsch med genomgående starkt skådespeleri, även i biroller med Bengt Ekeroth och Barbro Fleege - någon som hört talas om henne? Manuset är också välskrivet och framför allt nyanserat där ingen av personerna framstår som enbart svarta eller vita, t.o.m. Nick tillåts få förtvivlan i ögonen och kan darra på rösten. Slutet kan dock kännas något jolmigt, när den stolta och nyvaknade Sonja går tillbaka till (den i detta läge mycket eventuella) tomtebolyckan så fort maken annonserat i tidningen efter henne, hänger av sig trenchcoaten i tamburen och börjar städa upp i den vid det här laget lätt stökiga ungkarlskvarten. Men, men: lyckan har ju sitt pris och det kan vara rätt starkt att gå tillbaka, trots allt. Maken Kurt är hursomhelst en erfarenhet rikare, och ser ut att kunna förvalta den.

Erik Faustman var när filmen kom 24 år och detta var hans andra film. Han var vid denna tid något så ovanligt som en regissör med vänsterperspektiv. Fram tills femtiotalets slut skulle han stå bakom en rad uppmärksammade filmer och dyker också upp som skådespelare här och var. I Sonja gör han på knappa minuten rollen som verkstadschef med knivskarp replik, en av filmens höjdpunkter. Redan 1961 var dock sagan all då Faustman dog i förtid, tydligen efter en period av rejält supande, 42 år gammal.

Här syns Faustman till höger med Birgit till vänster på en bild från samma år, 1943, men tagen i samband med inspelningen av Natt i hamn, debutfilmen, även den feat. Birgit.

Slutligen: tillåt mig citera Åke Grönbergs slutreplik när han upptäckt att den försvunna hustrun/slampan har återvänt till boet: "Säg ingenting. Vi talar inte om det. Vi glömmer det bara!" Även en karl kan lära sig något, känns betryggande. Tack, Hampe.