Våren 1936 var det åter dags för Birgit att stiga ut på Vasans scengolv. Teatern hade haft en rätt svajig period i mellanperioden mellan Ekmans direktörsskap som konkade våren '35 och den långa epok som snart skulle börja under Martha Lundholms ledning ett år senare. Regissören Per Lindberg fanns kvar i huset, nu satte han upp en ny dansk pjäs: Melodien som kom bort eller Komedien om Larsson, skriven av Kjeld Abell.Stycket ifråga hade redan gjort succé i grannländerna: såväl i Oslo som på den lille Riddersalen i Köpenhamn där det (alldeles nyss) sett världens ljus. Och nu tar Vasan upp det, och en framgång är nog vad den teatern behöver spekulerar pressen. Och nog kan det gå bra, pjäsen "är själv släkt med den vaknande, uppfriskande, ostyriga våren" konstaterade Göteborgs-Posten som var på besök. Sköna Maj månad ska nog inte hindra folk från att komma till salongen, konstaterar tidningen.
I pjäsens centrum står det unga paret Larsson, han bestaltad av Åke Ohberg, hon av Birgit. De gifter sig men någonstans finns något som gnager: herr Larsson har nämligen tidigare, när han ännu var ogift och längtade efter sin fästmö och det kommande äktenskapet, hört från gatan en melodi som var så kvillrande grann att självaste solen dansade efter den! Men chefen ryade och tonerna försvann, och allt gick sin gilla gång och fröken blev fru och allting lite tristare och gråare efter hand och Larsson sökte alltmer efter den där försvunna melodien - både här och där! Tänka sig.
Denna till synes lätta komedi bar även ett mörkare stråk, den var även en satir över den borgerliga livsstilen, dess krav och anspråk, den personliga frigörelsen och, slutligen, kärlekens triumf. I form av den återfunna melodien, den som tidigare kommit bort.
Premiären gick den 15 maj och reaktionerna var positiva, om man får tro klippen från den tiden: Lindbergs scenerier fick beröm, alla infall gjorde timmarna på teatern till en upplevelse, vilket också får skådespelarna att prestera med beröm godkänt. Också huvudrollerna bär fint. Branschtidningen Scenen skriver "för att karaktärisera ett stycke vardag finns näppeligen [inte] maken i landet" än just maken Ohberg och Birgit är minsann en tillgång också på scenen. Även om Edvard Alkman i G-P tycker lite synd om "söta frun", alltså Tengroth, som hade lite svårt med sången.
Pjäsen - som ju kanske titeln antyder - rymde nämligen en hel del musik. Visor och instrumentalmusik framfördes genomgående och kapellmästare på Vasan under säsongen var ingen mindre än den store Hilding Rosenberg!
Inte bara de mer kända namnen lovordades, även en nykomling uppmärksammades: Greta Ericson i rollen som ung kontorsflicka på herr Larssons arbetsplats. Det ena gav sedan det andra och redan under sommaren '36 gör hon sin filmdebut i Familjens hemlighet, featuring Birgit Tengroth.
Uppsättningen hade alltså alla förutsättningar att bli en långkörare, och verkar ha blivit en publikframgång, men redan på förhösten är den borta och ett nytt stycke, "Skola skolan", går upp. Inget vidare, konstaterar Vecko-Journalen och Melodien repriseras igen i februari 1937. Men då hade Birgit hastat vidare, för att ersättas av en Birgit, Birgit Rosengren.
Att pjäsen blev framgångsrik kan anas av att Bonniers även gav ut manuset som bok 1936, illustrerad med fotografier från föreställningen - intressant nog varvades bilder mellan den tidigare versionen med paret Tengroth/Ohberg och den senare med Rosengren och Nils Ohlin som hennes make.
Som kuriosa kan också berättas att några år senare, 1940, satte ett ungt regissörsämne, Ingmar Bergman upp pjäsen under ett par höstdagar på Mäster Olofs-gården i Gamla Stan, Stockholm. Vilka i övrigt som var med och gjorde vad är i skrivande stund okänt.
[Bilden: författaren Kjeld Abell.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar