MåndagsSpill

En alldeles vanlig glåmig och stillastående måndagmorgon vid köksbordet med rumsvarm yoghurt och prassel från morgontidningen, straxt innan huset börjar röra sig på allvar. I detta nu stiger Birgit Tengroth oväntat över tröskeln in från hallen, går bortvänd längs bänkskivan och drar med fingertoppen ett streck i fettet på spishällen. Så är hon borta, knappt en förnimmelse finns kvar och Ulrika Knutson fortsätter - som om inget hade hänt - att från radion i Kulturnytts morgonsändning recensera Sigrid Combüchens nya roman Spill - en damroman (Norstedts, 2010) som just kommit ut.

Romanen som verkar vara mycket komplex och synnerligen innehållsrik, handlar bland annat om kvinnan Hedda, som i under 1930-talet, bland mycket annat, gör några inhopp som filmaktris "i skuggan av Ingrid Bergman och Birgit Tengroth", som Knutson säger. Och under berättelsens gång målar uppenbarligen Combüchen en mycket trovärdig, medryckande, för att inte säga gedigen bild av tiden med dess färger och klanger, värderingar, normer och trots. Kanske har Filmstaden här fått sin berättelse, kanske har Birgit fått en biroll som romanfigur. Spanar man sedan runt bland de där prassliga tidningarna så står det snart klart att boken hyllas överallt, även av excentriker som Martina Lowden och Mats Gellerfelt. Unisont klingar hyllningskören så nog verkar Combüchen ha fått till en riktig fullträff!

Parisoperan, ett (kärt) återbesök

Det har just gått upp en film på biorepertoaren, i alla fall i Stockholm, som i dokumentär fullmatad form visar livets olika sidor vid Operabaletten i Paris: La Danse av veteranen och filmaren Frederic Wiseman.

För den som till äventyrs redan hunnit se filmen och vill veta mer, eller för den som är nyfiken inför kvällens föreställning, eller om man rentav vill slippa gå ut men ändå få snusa in atmosfären bakom institutionens lyckta dörrar kan jag rekommendera Tengroths skrivna porträtt av sin gamla klasskamrat Ellen Rasch, som gjorde karriär i Paris. Skrivet i och för sig för ett drygt halvsekel sedan, men konsten är ju evig.

Som tidigare sagts: ursprungligen ett reportage i Vecko-Journalen 1952 plockades texten senare med i samlingsvolymen Livs levande. Mycket läsvärd. Naturligtvis.

Atlantäventyret - no, sir!

Den glade cineasten kanske kikade lite extra på filmaffischen som prydde förra inlägget, och fastnade förmodligen rätt omgående vid kvinnan i röd klänning längst fram med nästan faraonskt egyptiska drag. Även Edvin Adolphson hade uppenbarligen fastnat där. Så styrman han är och kanske borde vara uppe på bryggan istället.

Sommartider kräver sommarnöje, och det är i detta sammanhang Manstad skrider in i fartygssalongen. Jag kan inte låta bli att visa den rödklädda en face, en porträttstudie från filmarbetet, samtidens förmodligen stiligaste skådespelerska: Margit Manstad. Som kunde bära upp farliga roller så att alla skrupler omgående hivas ut över ångfartyget Kungsholms reling! Ladies and gentlemen: Rita Grey, kvinna med tunga kriminella böjelser. Nu handlar det om list och rackarspel, det vi alla längtar efter. Nog är det tur att lille Tusse Telmi, operettstjärna i Tengroths gestalt genomskådar det hela!