Frk Tengroth möter Birgitmania i Göteborg

Om man bläddrar igenom boken Göteborgs alla biografer - en resa i 100 år av Göran Bjelkendal (2009), vilket man naturligtvis gör eftersom Tengroth, Birgit återfinns i registerdelen, hittar man en udda uppgift: Birgit besökte Göteborg den 5 mars 1934 i samband med att biografen Cosmorama visar Atlantäventyret.

Att besöka städer i provinsen var naturligtvis inget konstigt för en firad stjärna den tiden, men enligt Bjelkendal orsakade de "flera hundra entusiaster" som mötte vid tåget när hon anlände till Göteborgs Centralstation "det största publikupplopp som staden skådat". Inte illa alls.

Och på denna på nätet upphittade bild ser vi hur mottagandet gestaltade sig när den unga filmstjärnan steg ner på perrongen den där tidiga marsdagen.

Besöker man dessutom Kungliga Bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB) kan man dessutom ta del av rörliga bilder i SF:s veckojournal från den 26 mars av samma scen. Hur tåget anländer och hur Birgit omsluts av en entusiastisk beundrarskara. Stor trängsel men Birgit ser överraskat lycklig ut. Och alla bär hatt, prydliga gångkläder och överrock alternativt kappa med pälsbrämad krage. Ingen vanlig nutida göteborgsmobb där inte.

Bjelkendal skriver: "Hon räddas undan i en bil." Och i scenen efter perrongscenen ser vi i filmklippet hur hon från, kanske, hotellfönstret vinkar till folket på trottoaren nedanför. Det står Savoy över porten mittemot. Hon ser lite förlägen ut, pratar med någon i rummet och klamrar sig vid blomsterbuketten. Hon är ännu inte fyllda 19 år men folket därnere anar att hon gjort en praktroll som 'Tusse Telmi', den till glad skeppsgosse förklädda operettstjärnan/fripassageraren på M/S Kungsholm.

Ja, herrn! Nej, herrn!

Får man lov att utbrista: Äntligen!

Eftersom Birgits främsta sånginsats aldrig bevarats till eftervärlden på grammofonskiva ges här ett tillfälle att njuta av delar ur duetten mellan Valdemar Dalquist och vår alldeles egen förtjusande fröken Tengroth. I ett klipp från långfilmen Atlantäventyret (1934) ett utdrag från sången Yes sir - No sir!, musik: Jules Sylvain, text: Åke Söderblom. För den otålige är det bara att spola fram till 5 minuter och 19 minuter in på filmen! Men var inte för okoncentrerad: vid 6:28 är det redan slut.

Det hela är en del av en extended nyhetsbulletin från 1949 i filmformat, producerat av Terrafilm ägd av Lorens Marmstedt som också en gång regisserade och producerade Atlantäventyret - lite produktplacering 15 år i efterhand kan man säga. Resten är filmer just landet runt, av journalfilmskaraktär, i avsikt av informera och roa publiken om vad som händer och sker, såväl stort som smått, i det som emellanåt kallas vårt avlånga land.

För den tålmodige väntar också belöningen i form av snabba repliker från kåsören Cello kring årets kjollängder, förevigade längs förmodligen Strandvägens trottoarer följt av en filmjournal från Malmö strumpfabrik med alla dess naturliga och konstgjorda kvinnoben. Sedan följer säsongens hattmode och sist, men absolut inte minst, den verkliga belöningen: en nattklubbsdoftande sång med den nyligen bortgångna Gaby Stenberg, ensam i skuggorna bakom nerfällda persienner, med sitt piano och sin beslöjade röst. Tidlöst, och rätt underbart. Se det rakt igenom.

Julpyssel, julpuzzle

Hur roar man de yngsta cineasterna? Jo, man kan ge dem en sax, kanske också lite papperslim och ett ark styvt papper. Och framför allt ger man dem sitt ex av S.F.-nyheter, julen 1933, samma publikation som avhandlades - lite omständligt, erkännes - i det förra inlägget. Med detta gjort kanske den vuxne kan få en stunds lugn och ro mitt i all julhetsen.

När de pyssliga klippt ut bitarna och fogat dem rätt så kan alla se en skön skådespelserskas ansikte. Identifikationen är inget problem, för hon är "en av våra mest kända och populäraste skådespelerskor".

Ledtråd nummer 2: Hon kommer för övrigt i en film, vars titel går att sammanställa av följande femton bokstäver: 'ÄTTREVYNEAATLNT'.

När gåtan är klar lägger man en lapp med den skönas namn och den rätta filmtiteln i ett kuvert med påskriften S. F:s barnsöndagar och lämnar in detsamma i kassan vid nästa matinébesök. OBS! På en S.F.-teater! Senast den 7 januari 1934. Tre lyckliga vinnare belönas med i tur och ordning: 5 kronor, 3 kr och 2.

Glöm ej utsätta edert namn och adress.

Atlantäventyret - no, sir!

Den glade cineasten kanske kikade lite extra på filmaffischen som prydde förra inlägget, och fastnade förmodligen rätt omgående vid kvinnan i röd klänning längst fram med nästan faraonskt egyptiska drag. Även Edvin Adolphson hade uppenbarligen fastnat där. Så styrman han är och kanske borde vara uppe på bryggan istället.

Sommartider kräver sommarnöje, och det är i detta sammanhang Manstad skrider in i fartygssalongen. Jag kan inte låta bli att visa den rödklädda en face, en porträttstudie från filmarbetet, samtidens förmodligen stiligaste skådespelerska: Margit Manstad. Som kunde bära upp farliga roller så att alla skrupler omgående hivas ut över ångfartyget Kungsholms reling! Ladies and gentlemen: Rita Grey, kvinna med tunga kriminella böjelser. Nu handlar det om list och rackarspel, det vi alla längtar efter. Nog är det tur att lille Tusse Telmi, operettstjärna i Tengroths gestalt genomskådar det hela!

Atlantäventyret - yes, sir!

Ett ord, en nick, en kyss, en vänlig blick, ett leende,
när man är kär - ja, det är det som lär oss vårt beteende.
Ty jämt och ömt vi alla har oss drömt en vän att hålla av
och tvenne i förening, det är livets mening, och vart hjärtas krav!

Även Du har nog en kärlek att förklara... Oh, yes sir!
Tror Du att hon lika ömt skall den besvara... Oh, no sir!

Jag har drömt och jag har längtat,
jag glömt sorger och besvär,
jag har hoppats, trott och trängtat,
som man gör när man är kär...

Är du säker på att hon ej håller av dej... Oh, yes sir!
Låg det inget i de blickar, som hon gav dej... Oh, no sir!

Men kärleksglöden tänts i lågor,
hjärtats alla tysta frågor
vaknar och ger dej
tro på din tur ändå!

Ty i livet kärleken är största gåvan... Oh, yes sir!
Och den skänker oss en salighet från ovan -
ja, om hon vill ha mej kär!

Se där - texten till Yes, sir - no, sir! Lyrik med lite patina, kanske. Skriven av gamle bekantingen Åke Söderblom 1933 till musik av Jules Sylvain. Och som vi vet sedan tidigare framförd av Birgit och Valdemar Dalquist under bararbete i filmen Atlantäventyret. Tyvärr verkar det som att sången aldrig spelats in på skiva - trots att den levereras helt övertygande och med fart och fläkt av artisterna! Filmen producerades under 1933 och skulle bekräfta bilden av Tengroth som stigande stjärna. Minst sagt. Får man väl säga.

Men nu är det tidigt 1934.

I mellanrummet mellan inspelning och premiär har den unga skådespelerskan stuckit iväg till fjärran metropoler: London (debut) och Paris (återbesök). Hon har ju jobbat mycket under året, och har förmodligen en del pengar i handväskan. När flygplanet dunsar ner på Bromma flygfält och ledigheten så att säga är över står Svensk Filmindustris reporter beredd att fånga in unga fröken Tengroth redan när hon stiger ur flygmaskinen. Den hastiga intervjun presenteras sedan i det välmatade filmprogram som finns tillgängligt när filmen sedan får sin premiär i början av februari.

Röd om kinderna, hon har ju ännu resan i kroppen, redovisar unga fröken sina upplevelser: varuhusen och de nya modeintrycken, engelsmännen är stiligare än fransmännen minsann och det nya i hattväg är att hatten skall skjutas upp i pannan, inte dölja ena ögat som Birgit trodde när hon for iväg. "Precis som vi hade 1929." Men uj vad fula mannekänger man har i London! Och dansbarnet Birgit har också noterat att på dansgolvet är tangon favoriten.

Men allt är inte bara nöje, även om hon betonar att arbetet är det stora nöjet. Hon har sett film och sprungit på teatern: "En filmstjärna måste alltid utvecklas, lära, lära och lära för att kunna ge något nytt, utveckla sin typ, jag antar Ni förstår vad jag menar. Men just det att se så mycket nytt, studera på främmande ort, det är vila för mig!"

Birgit besöker Uppsala - än en gång

Vi har tidigare noterat att Tengroth i december 1941 besökte Uppsala, som celebritet vid Uppsala Studenters Filmstudios femårsjubileum. I boken Uppsalas biografer av Anders Leistedt (Sthig Jonassons förlag, 1997) bekräftas besöket. Liksom att regissören Hyltén-Cavallius och skådespelerskan Gudrun Brost var på plats.

Detta var dock inte Birgits första besök i staden. Redan i samband med filmen Atlantäventyret hade hon visats upp. Året var 1934, dagens datum 21 januari och den unga skådespelerskan kom tuffande med tåget från Stockholm, möttes på centralstationen av SFs Uppsalaföreståndare Karl Hennig som därefter eskorterade fröken Tengroth med bil upp till biografen Skandia på Trädgårdsgatan 6. Fullsatt förståss, och festligt värre även om det inte var premiärkväll. Säkert en upplevelse för såväl lilla Birgit som för publiken.

[Bilden: Birgit, vintern 1934, alltså vid tiden för Uppsalabesöket. Hämtad från omslaget till veckotidningen Idun, nr 7, 1934 med bildtexten: Birgit Tengroth, "Atlantäventyrets" hjätinna, knäppt i vintervädret. Foto: Norberg, hovfoto.]

Kollegor på vift: Margit Manstad

I början av sin filmkarriär, då allting svepte igång under 1930-talets första hälft, spelade Birgit in tre filmer med den dåtida stjärnan Margit Manstad som motspelerska, vi har tidigare i denna labyrint stött på henne i Atlantäventyret (1934), dessförinnan möttes de båda damerna i Pojkarna på Storholmen (1932) och Vad veta väl männen (1933).

Det borde varit en intensiv tid, trots detta lämnar dessa möten nästan inga spår i Manstads självbiografi Och vinden viskade så förtroligt (Läsförlaget, 1987) - en för övrigt rätt märklig bok, rapsodisk textmässigt (ungefär som detta projekt), nästan i telegramform, stort och smått huller om buller men med ett överdåd av fotografier.

Denna Manstad var en synnerligen stilig aktris, om man uttrycker sig försiktigt; med en strålglans av klassisk (ur-)kvinnlighet som än i denna dag skiner ut från varje fotografi och filmscen. Svenska konstnärer (1943) påpekar också att hon är "högst parant" på scenen och mest till sin fördel i eleganta, frivola roller, där hennes förtrollande humör, smak och behag kommer till sin rätt. Hennes genombrott på kontinenten (läs Tyska riket) kom genom den Ufa-producerade Parisiskor (1928) i regi av Gustaf Molander. Bengt Forslund njuter i boken Molander, Molander, Molander (Carlssons, 2003) av anblicken: "Margit Manstad excellerar i allt tänkbart från sidenunderkläder till fantasifulla teaterkreationer" och Leif Furhammar klassar henne i sin Filmen i Sverige (Wiken, 1991) som 1920-talets "syndigaste skönhet och framgångsrikaste femme fatale."

"Ja, vad allt fick man inte vara med om", som Manstad skriver med anledning av intrigen i Atlantäventyret.

Och det var kanske så det var, en närvaro, en kittling, en längtan i nuet, i iris - eftersom hennes namn numer verkar helt ha glidit in i skuggan. Se denna notis mest som en anledning att få lägga ut några bilder, varianter av begreppet skönhet.

Under andra halvan av 1940-talet lämnade Manstad scenens värld för gott och gjorde det som alla vettiga människor borde göra: packade sina väskor och bosatte sig nere på Rivieran.

[Foton, tre varianter av en Margit: överst från Oscarsteaterns uppsättning av en pjäs kallad Pricken 1939, i mitten tittar vår huckleförsedda hjältinna beundrande på den mer erfarna Margit i Pojkarna på Storholmen och sedan som tjusig chansonette i La beau trompette ur revyn Flaggan i topp på Södra Teatern 1941. För, berättar den samtida vittnesbörden: sjunga kunde hon minsann också!]

Birgit testar gränserna!

Jag har tidigare tagit upp filmen Atlantäventyret från mitten av 1930-talet, en av Tengroths tidiga huvudroller och noterat en lite förvånande homoerotisk vinkling i en för övrigt rätt banal historia. Per Olov Qvist tar upp samma sak i sin bok Folkhemmets bilder: modernisering, motstånd och mentalitet i den svenska 30-talsfilmen (Arkiv förlag, 1995) som ett exempel på den sociala och kulturella brytningstid som författaren menar att detta decennium innebar. I en absolut modern miljö, en atlantångare inredd i senaste eleganta funkisstil, klär den unga damen ut sig till skeppspojke och eggar den till synes maskulint virile styrmannen till den erotiska gräns att något måste bara hända för att bryta en händelseutveckling som är på väg att leda rakt in i, om inte fördärvet, så det pinsamma.

Även andra Tengrothfilmer tas upp som illustrationer av tidens anda där man pressar gränserna för tidigare (borgerliga) konventioner: Gläd dig i din ungdom (1939) med sängscener där visserligen nattsärkarna var på, men som ända var så avancerade att censurens saxar klippte friskt för att hålla det hela hjälpligt inom anständighetens ramar - så långt det nu gick. I de båda Edvin Adolphson-regisserade Vad veta väl männen (1933) och Flickornas Alfred (1935) samt Gustaf Molanders Familjens hemlighet (1936) behandlas delvis frågan om utomäktenskapliga barn, medan Molanders Ungkarlspappan (1935) tar upp barnlöshet och adoption för att säkerställa släktens och egendomens fortbestånd. Kanske inte himlastormande frågeställningar nu nästan åttio år senare men uppenbarligen något som gav höjda ögonbryn på den tiden.

Detta senare är som synes enbart läsfrukter, det finns säkerligen anledning att återkomma när jag fått tillfälle att själv se filmerna. Hallå SVT!

Qvist är filmskribent och har förutom denna genomgång av den svenska filmen på trettiotalet och den spegel av samtiden den kan sägas vara även skrivit en guide över svensk och finsk film för det amerikanska förlaget Greenwood Press, varit utgivare av tidskriften Filmhäftet, gett ut ett relativt nyutkommet skådespelarlexikon Svenska skådespelare i film och TV 1897-2000, band 1 och 2 (Svenska filminstitutet, 2002) "cirka 1600 sidor med en vikt på 5,2 kilo" och skriver för närvarande i Uppsala Nya Tidning.

Atlantäventyret (1933)

SVT visade rätt nyligen en av Tengroths tidiga filmer: Atlantäventyret, produktion och regi av Lorens Marmstedt i samarbete med Edvin Adolphson. Handlingen utspelar sig under en kryssning mellan Göteborg och New York med Svenska Amerikalinjens paradskepp Kungsholm och tittaren får uppleva miljöer alltifrån maskinrummet upp till kaptenshytten och förstaklassbaren. Tengroth spelar ung dam utklädd till pojke, och ser inte en dag äldre ut än femton. Manuset är lite tjofaderittan hejsan svejsan med en tunn diamantjakt, flåsigt överspel i de flesta biroller och Tengroth brer på med en stockholmsaccent som vore hon lillasyster till Åke Söderblom som, faktiskt, också skrivit texten till Jules Sylvains filmmelodi "Yes, sir - no, sir" som på uppsluppet manér framförs i duett av en yster Birgit och Valdemar Dalquist. Inte alls dåligt med shakerkoreografi och allt.

Sången ska dock inte sammanblandas med Zarah Leanders tyska örhänge från det bistra sena trettiotalet "Yes Sir" av Ralf Benatzky och som så lysande framförs av vår tids Leander: Nina Hagen på två mästerliga album: "Return of the mother" (2000) och "Irgendwo auf der Welt (2006). Men nu är vi långt från Birgit.

Från början fripassagerare men senare utsedd till uppassare till förste styrman gestaltad av Adolphson själv, blir hon ohjäpligt förälskad i honom när hon tilldelas några stränga örfilar (!). Styrman anar ingenting, är allmänt bossig men blir med tiden märkligt dragen till den unge pojken och först när han efter ett avslutande handgemäng kvicknar till på golvet och finner Tengroth över sig med uppsliten kavaj och blus ser han sammanhangen (tydligt) och kärleken kan spira mer straight och okomplicerat.

En roll som Adolphson inom kort skulle göra till sin, även utanför ateljéerna.

Tengroths spel är kanske något yvigt, men bär för det mesta i alla fall med 30-talsglasögon på. Adolphson är rak i ryggen och filmens onda femme fatale i Margit Manstads gestalt sveper omkring antingen i aftonklänning eller pälsbrämad ozelotkappa. Och är kanske den kvinna som styrman trodde sig vilja ha - tills den där unge grabben klev in över tröskeln...

[Foto: förförisk ut i fingerspetsarna: Margit Manstad, ur Filmjournalen 2/1937.]