Våren 1946 bor paret Tengroth-Ahlgren ute i Bergshyddan ett stenkast från anrika Djurgårdsbrunn. Där hyr de en våning i en äldre fastighet med anor från 1700-talet, rummen är möblerade med antika ting, möbler och prydnadsföremål. Väggarna klädda med bokhyllor. Vi har varit där tidigare, men en senvinterdag detta år beger sig även Filmjournalens reporter dit ut.Under rubriken Samtal om livet...och prat om annat med lycklig Birgit beskriver signaturen Tell tillvaron för den kända skådespelerskan, en bit bortom stadens upplysta stråk. Det hyfsat fylliga reportaget publicerades i Filmjournalen nr 15, 1946.
Birgit är vid denna tid engagerad på Vasan i uppsättningen av Morgondagens värld. Hon charmar den unge reportern utstyrd i frisyren från pjäsen och sitter sedan med honom natten igenom under flödande samtal, med "känguruskutt" mellan alla möjliga ämnen, höga som låga, med skarpa och tvära kast. Precis så som det beskrivits på annat håll, från denna tid: den mogna människans stund på jorden, hon som bottnar och tar för sig, och inte låter sig styras av något utanför henne själv. Under en kontinuerlig konsumtion av svart kaffe och cigaretter.
Hon pratar och skrattar och sprudlar och bubblar och kan bli förbannad också. Men är lycklig. Ty bakom sig har hon en rik fond av livsbejakande positiva idéer, och skäller hon på något är det för att hon själv har något bättre att komma med.
Det är ju efteråt svårt att veta hur typisk hon var för sin tid: men hon ter sig som en oväntat öppen och inbjudande person, om än farlig som andra vittnat om med sina raljanta och förrädiskt inbjudande kommentarer:
Hon är impulsiv, snabb i repliken, frän och kvick i diskussionen. ... Hon är förjust att dra ut folk på det hala, att få dem att falla pladask på sina egna ord. Det är inte elakhet eller snobberi, men hon älskar ordduellen, det är hennes sätt att pröva folk.Under en utomhusvisning av fastigheten visar hon Ahlgrens skrivarlya i en uthuslänga, eller "Ahlqvist" som hon kallar honom på det sätt som von Platen i ett annat sammanhang reagerade på. Redaktören vid sin skrivmaskin lockas ut för fotografering och får som tack en snöboll i nacken.
Och, tänker signaturen Tell, vad skulle denna pulserande kvinna vara om hon inte var skådespelerska? Lärarinna? Säkert populär bland de unga. Journalist? Hon skulle aldrig kunna hålla sig till ämnet for reportaget. Författarinna? Kanske, kanske, men bara kanske.
Med i sällskapet på detta Djurgårdenäventyr var även fotografen Kristoffersson, välkänd i detta sammanhang och "alla skådespelares fotografiska kelgris" som kånkar kamera och bränner blixtrar därute i Bergshyddan, och som bollplank i konversationen hade skådiskollegan Willy Peters hängt på. Nersjunken i en fåtölj blåser han rök mot taket och driver ut i monologer ända in i gryningstimmen.
Den unge reportern, eller "Lillgrabben" som Birgit benämner honom medan hon nyper honom i näsan - och man märker att han smått ryser av välbehag - är inte riktigt så anonym som man förledas tro. Den unge glopen förvandlas genom en basal söksträng till veteranen, ja kanske legenden Thorleif Hellbom, känd i alla fall för undertecknad från Dagens Nyheter. Han har i en egen blogg berättat om denna sin tidiga yrkessignatur, konstruerad på ett sätt som var vanligt den tiden. "Om man inte kunde hitta på nåt mer fantasifullt."
Fantasi hade nog i alla fall Tengroth så det räckte, och blev över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar