Nu handlar det om Ivar Johanssons film Oss baroner emellan som just släppts på dvd! Efter de inledande textskyltarna får man ge sig till tåls under några långa minutrar: sedan introduceras Birgit Tengroths rollfigur sittande på parkbänk ute på Djurgården, i chic dräkt, liten hatt på bakhuvudet och med en tjock roman uppslagen i knät. Hey, det var alltså så hon såg ut den tiden: den unga skådespelerskan som under filmarbetet, enligt eget och andras vittnesmål, drog sig undan inspelningspausernas skvaller och kaffeslask för att istället ägna sig åt böcker och läsning! Men lugnet är bara tillfälligt: naturligtvis uppmärksammas en raring som hon av en snuskhummer som slår sig ner sig bredvid och som, dessbättre, inom någon minut har förpassats ut ur bild av filmens huvudperson: den tvättäkta baronen Lejoncloo, här getaltad av den i sin tur rätt opålitligt leende Adolf Jahr. Han blir (naturligtvis) omedelbart förtjust i den stiliga kvinna som han just räddat, bara för att omedelbart börja antasta henne själv - i form av raka inviter och aktiv stalking. Den unga bokläserskan fintar dock bort honom men naturligtvis kommer de unga tu att mötas igen längre in i filmens handling. Han besatt, hon retsamt sval.
Manuset är baserat på en engelsk roman från 1920-talet: Following Ann, som på svenska fick heta För en flickas skull. Åtminstone i filmversionen är det ett förväxlingsdrama i herrgårdsmiljö, Tengroth är guvernant på gården, Jahr uppträder - falskeligen - som sekreterare till godsägaren för att kunna snärja guvernanten, en sjavig skumraskfigur spelar Jahrs baron och allt blir lite huller om buller. Birgit klarar sin något tunna gestalt utan problem, hon är lite sipp i mitten av dramat men kompenserar det med att då och då flasha upp ett alldeles bedårande leende. Hon är också uppriggad i rätt ärtiga kreationer.
Men filmens höjdpunkt är nog ändå samspelet i ett fåtal scener mellan Tollie Zellman som nyrik godsägarinna med vurm för det adliga och hennes betjänt i form av Hilding Gavle. Stundtals helt obetalbart! Och båda skulle ju senare, var och en för sig, göra strålande insatser under Hasse Ekmans regi: hon i Medan porten är stängd, han i Flickan från tredje raden.
Att filmen nu getts ut på nytt får väl tillskivas Thor Modéens insats, eller minnet av honom. Antagligen har han fortfarande en eventuellt entusiastisk fanclub som köper vad de kommer åt. Hans spel i det här sammanhanget är typiskt Modéensk, dock lite återhållet och han frustar inte på med öppna spjäll utan sköter sig rätt bra. Vilket skådespelarna överlag får sägas göra. Detta gäller även regiarbetet: veteranen Johansson och Tengroth hade tidigare samarbetat 1933 i Bomans pojke och skulle ytterligare en gång gå in i samma studio: då handlade det om Skogen är vår arvedel och året hade hunnit bli 1944.
Trots alla intrigens trassligheter och missförstånd reder det hela till slut upp sig. Förståss. Baronen Lejoncloo får sin väna guvernant, de kopplas till och med ihop i slutscenen med hjälp av landsfiskalens handklovar och nog glimtar det till i den tengrothska blicken inför de möjligheter detta svala järnlås kring handleden kan föra med sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar