Swing it, Birgit! Kai Gullmar leder oss till Tengroths höjd över havet

Böckers personregister är som en orienterares karta: på sin jakt efter kontrollpunkter kan man finna oväntade platser och gläntor som öppnar sig i en oöverskådlig och tätvuxen snårskog. Tack till förlaget Romanus & Selling som lägger ned tid och möda på detta.

En sådan punkt finner vi i en relativt nyutkommen bok av frilansjournalisten Ingela Hofsten: Swing it, Kai! - en biografi över "en av sin tids största schlagermakare", Kai Gullmar. Oväntat, för hittills har vi inte stött på några riktiga möten mellan Birgit och Gullmar. Schlager-Kai har som mest skymtat i skuggorna utanför själva scenen, även om hon naturligtvis hade sin egen scen och sin egen stora betydelse i tiden.

Nå, Birgit nämns alltså, på sid. 229, men i ett väldigt löst, för att inte säga inklistrat sammanhang.  Men anledning av ett möte mellan dansaren och skådespelaren Ingrid Björk (Stjernholm) och Gullmar 1946 får författaren Björk att minnas den tidens mansgriseri (om uttrycket fortfarande används) inom branschen: tafs, övergrepp och mer därtill - då som nu. Inte att betvivla. Som Ström säger: "historier som kunde varit med i metoo".

Som illustration till detta citerar Hofsten några utdrag från boken På tu man hand med filmidoler av pseudonymen Crick Holm från 1947, en lättsam samling skrivna porträtt av några av den tidens populäraste namn inom filmen. Förutom några pikanta klappa-på-huvudet-kommentarer om Sickan Carlsson så nämns även att Crick Holm i sin beskrivning av Tengroth skriver ut hennes vikt (inte fullt 60 kilo) och längd (169 cm). Jag gissar att han inte lämnade liknande uppgifter i samband med Edvin Adolphson, Alf Kjellin och George Fant, men är det ett smått nedvärderande översitteri? Själva texten om Birgit betonar hennes karaktär, yrkesgrace och levnadsstil i en smått beundrande ton. Även Sickan beskrivs, förutom den ibland lite slängiga tonen, som en fullt seriös och professionell aktris. Birgit är dessutom brunögd och har cendréfärgat hår, är impulsiv och "kvick i repliken" och är i sitt eget härad i alla diskussioner, röker lika mycket som hon dricker kaffe - för att ge ytterligare några karaktärsdrag.

Jag vet inte, men för mig kan sådan information vara infogad för att illustrera den utstrålning hon hade och som, i alla fall i den mer mognare kvinnans tid, kunde överrumpla de som mötte henne. Vi har tidigare stött på sådana samtida uttryck hos Buster von Platen och journalisten Sven Forssell. Liksom den numera bortgångne fotografen Lennart Nilsson som på en gångstig uppe vid Karolinska Institutet så sent som 2008 vid frågan om han mindes Birgit stannade upp i steget och utropade: "Birgit Tengroth? En fantastisk kvinna!"

[Omslagsbilden till Hofstens bok är plockad från förlagets hemsida.]

Den stökiga kärleken

Det är i och för sig lite post festum nu eftersom det gått några veckor sedan Elizabeth Taylor tackade för sig. Men när man satte sig och läste runorna efter henne om de stormiga åren och den uppochnervända tillvaron med Richard Burton var det lätt att göra jämförelsen: har inte också vi haft ett liknande fenomen här i landet?

Först måste vi sansa oss och lägga ribban där den bör ligga: Taylor var nog ett fenomen inom skådespeleriet som vår Tengroth knappast ens skulle drömma om. Och busen Burton besatt en kraft och maskulin utstålning som stackars Stig Ahlgren förmodligen låg i mörkret och fantiserade kring. Men Birgit och Stig bråkade och blamerade sig, skällde och försonades om och om igen, de var liksom utkastet till det drama Liz och Richard skulle spela upp några år efter vår, låt oss kalla det: mer folkhemsgrå, sparsamma version.

Allt detta är ju bekant: Birgit antyder det i sina böcker, hennes elakhet mot Ahlgren är omvittnad av bådas goda vän Gustaf von Platen. Det var ingen hemlighet för samtiden. Bergman dramatiserade det hela på film, så gement offentligt att man fortfarande drar efter andan när scenerna rullar på.

Men de hittade ändå varandra, behövde varann, den ene kompletterade den andra. Den tunnhårige litteratören bredvid den färgstarka stjärnan, den trygge arm i arm med den otrygga: vänskapen och tillgivenheten berikade dem båda, genom honom fick hon tillträde till de breda diskussioner Råsunda filmstad så uppenbart saknade, genom henne fick han stjärnglans, livsglädje och guldkonfetti i håret. Samt stoltheten en fri kvinna kan ge en fri man. De höjde varandra över vardagen, utan att behöva rodna. För att straxt därpå åter snubbla omkull.

Men trots alla vurpor, trots de tillfälliga avstånden utvecklades samvaron till att bli livslång, utan Birgit ingen Stig. Utan Ahlgren ingen Tengroth. Hon dog och han försakade. Rätt vackert när kontrasterna så klänger sig om varandra. Detta kan naturligtvis tyckas vara spekulationer från en halvlärd betraktare men mer rena fakta kring detta får vi säkerligen när journalisten Ulrika Milles släpper sin kommande biografi över Ahlgren. Förutom von Platens spridda notiser, blir detta det första porträttet i helfigur vad jag kan påminna mig. Den boken blir minsann något att vänta in!

[Bilden: ur ett hemmahos-reportage från parets boende på Djurgården 1946 praktiserar här en förtjust Birgit en något lättsammare variant av sin mobbning av Stig. En snöboll i pannan har väl ingen dött av? Enligt den ursprungliga bildtexten retirerar Ahlgren straxt in i sin skrivarvrå, medan Birgit tar hand om den unge journalisten.]

Kollegor på vift: Marianne Höök

En kvinnlig journalist från Tengroths tid som förmodligen inom kort kommer att få viss förnyad uppmärksamhet är Marianne Höök med anledning av att en biografi ges ut under hösten, skriven av den ökända Annette Kullenberg. Vilket i sin tur föranlett ett reportage i tv-programmet Babel. Så här gäller det att förekomma!

Höök var på sin tid en lika stilig som välrenommérad skribent med skarpslipad och kompromisslös penna. Hon var under 1950- och 60-talen knuten till såväl dagspress som veckotidningen Vecko-Journalen där hon så att säga hamnade i samma födgeri som Birgit tidvis uppehöll sig i.

I början av 1960-talet gav Höök ut en av de första sammanställningarna av Ingmar Bergmans konstnärliga gärning, boken Ingmar Bergman (Wahlström & Widstrand, 1962) med den ambitiösa målsättningen att "ge ett sammanfattande perspektiv och en kritisk värdering av de bärande linjerna i Ingmar Bermans konstnärliga utveckling".

Bläddrar man i boken är det svårt att släppa den, förutom Hööks säkra stil är det också rätt befriande att läsa om Bergman före han nått den ikonstatus som senare blivit så besvärande för att inte säga dumdryg. Hööks kvinnoögon nagelfar mannen bakom manus, teateruppsättningar och filmer och sticker inte under stol med brister, oförmåga och besvärligheter. Samtidigt som det så klart handlar om ett sällsynt unikt konstnärskap.

Nå, hur uppfattas då de två punkter där linjerna Bergman och Tengroth möter varandra - filmen Törst och Smultronstället i det höökska sökarljuset?

Marianne Höök ser Törst som det första steget till en mognare Bergman. Förutom att det var den första film där Bergman skildrade vuxna människor var perspektivet här det kvinnliga, berättelsen sågs med kvinnliga ögon.

Här "sysslar Bergman för första gången inte med tonåringar utan med nevrotiska nutidsmänniskor, äldre och bättre samhälleligt etablerade än hans eget figurgalleri. Det var en människosort han inte kände till och han rådde inte helt med dem. Deras handlande blir yttre effekter, reaktioner som inte motiveras tillräckligt bakåt-inåt och som får sin valör endast om man är i besittning av facit, nämligen novellsamlingen".

Vad som är Tengroth och vad som är Bergman i slutresultatet låter Höök vara osagt, en ungefärlig procentsats blir inget annat än gissningar, hävdar hon, men att Bergman sporrades av samarbetet med en kvinnlig författare är tydligt och manuset "öppnade en dörr till en värld där han kände sig egendomligt hemmastadd." Här tar han kvinnornas parti och han skildrar dem på allvar. Filmen fick regissören att förstå att "det finns en kvinnlig form av ensamhet med egna tonlägen, ett kvinnligt helvete" och stod sedan fadder till kvinnoskildringarna i hans senare filmer.

Karikatyren av Tengroth och Stig Ahlgren i den senare filmen Smultronstället (1957) förklaras av Höök att Bergman tidigt kommit att beundra Ahlgren som skribent, han hade kommit i kontakt med honom under arbetet med Törst, men när Ahlgren längre fram totalt skrev ner filmen Sommarnattens leende (1955) fanns ingen väg tillbaka. Bergman var djupt sårad, erfor den konstnärliga hjälplösheten gentemot tyckarna/kritikerna och vevade vilt tillbaka med båda armarna. Höök tycker att scenen är rätt påklistrad för att inte säga opassande, med de övertydliga personreferenserna som Gunnar Sjöbergs porträttlika mask liksom kvinnans bluddriga katolicism, sjukdomar och besvikna skådespelardrömmar.

Detta om Bergman. Kanske blir det anledning att återkomma till Höök när Kullenbergs bok finns tillgänglig, vem vet om dyker Birgit upp på någon tidningsredaktion? Höök och Tengroth lydde ju båda under Buster von Platen som i sin memoar, del II, porträtterar de båda damerna sida vid sida. Till skillnad från Birgit (och Bang, Barbro Alving) saknade Höök "vanlig moral, hon hade en annan moral, sin egen. Och den följde hon, även om buden i hennes kodex var dunkla för omvärlden." Ett yttrande som höjer förväntningarna på Kullenbergs kommande bok, vare sig det nu blir stark journalistik eller rent av slask, eller både och. Hööks livs blev ju ingen lyckosaga direkt. Mer om detta senare, nu stannar vi bara vid porträttet ovan. Det räcker bra så.

Birgit minns: Ingrid Bergman

eller 'Ingrid den granna' som hon lite syrligt rubricerar en artikel som finns att läsa i boken Livs levande. Ursprungligen som en del av en serie om dödssynderna i Vecko-Journalen: Tengroth valde att porträttera avundsjukan.

Förr eller senare måste vi komma fram till Tengroths förhållande till skådespelerskan Ingrid Bergman, ett litet riskabelt eller rentav tveksamt steg eftersom det oundvikligen ställer Tengroth i en något ofördelaktig dager. Den internationella stjärnan mot den förbisprungna bygdegårdstalangen; den kontinentala skönheten mot den litet rundnätta landsflickan. Självsäkerheten mot ångest med andnöd. Att Birgit hyste agg till sin kollega och konkurrent är allmänt bekant och inget hon själv hymlade med, hon har satt det på pränt flera gånger. Och, faktiskt, hennes uppriktighet mixad med den sedvanliga självdistansen gör hennes redogörelser både bitska och roande. Hon skonar ingen, "allra minst sig själv. Hon visste hur man kan darra av självförtroende" som Katarina Wikars säger i sitt radioprogram.

Det började inget bra. Den snart tjugoåriga Stjärnan från Filmstaden får au passant höra att en ny flicka är på väg in på Dramaten och att denna nya är så slående lik Birgit att man skulle kunna ta fel, "ryggen blev rak som en eldgaffel...jag var ett djur som vädrade fara", berättar hon. Inom kort är fröken Bergman tätt inpå: Tengroth stormar in på kontoret för att få ett kontrakt omskrivet (för Ungkarlspappan, 1935) och gaget höjt. Ånej, blir svaret, nu finns det en ny förmåga tillhands som är så lik Tengroth att det är bara att byta: filminspelningen stoppas också och Bergman får provfilma. Birgit faller tillföga och får tillbaka rollen, "men det låg i luften att något inträffat. En ny stjärna hade fötts." Och inom kort är vi där: Bergman drar in på Filmstaden och plockar roller. Formellt är de två kollegor men Tengroth sitter med fallande självföretroende inne i sin loge och hör genom väggen Bergman skratta och diktera därute i korridoren.

Se bilden här: de spelar komedi mot varandra på Oscars [Jean, 1936]: Bergman i den kvinnliga huvudrollen, Tengroth som husan iklädd näpet förkläde och söt liten hätta. Säg, vem vet sin karriär är på uppåtgång, vem ligger efter redan vid andra kurvan?

Många, många år senare, 1954, drar Hollywoodstjärnan Ingrid Bergman in på Stockholmsoperan med en turnérande uppsättning om Jeanne d'Arc. Stig Ahlgren går dit och publicerar sedan en imfam krönika i Vecko-Journalen där han skriver heder och ära av Bergman: hon är ingen skådespelerska, hon reser runt och visas upp för pengar, en affärskvinna som iskallt spekulerar sig till vinsterna. "Hon är kall som en räknemaskin" som Tengroth skrev i ett annat sammanhang. Ahlgrens krönika vållade en folkstorm utan like och han fick likblek erkänna för sig själv att han gått för långt: prenumerationer sades upp, han mordhotades och fick skithuspapper i posten. Signaturen "Bildad Vecko-Journalen-läsare" sammanfattade:

Flintskalle! Far åt helvete ditt jävla as, skithög, fanskap, jävla lumphög, sathelvete!

Och att det var Tengroth som låg bakom anses numer självklart. Ahlgrens operabesök föregicks av en supé i sällskap med Annalisa Ericson och när det var dags att bryta upp väste Birgit (som stannade hemma): "Ahlgren, du skulle bara våga skriva ett enda vänligt ord om Ingrid!". Resultatet, krönikan, finns att läsa i Gustaf von Platens Min vän Stig Ahlgren (1997): Att visa sig för pengar. von Platen är för övrigt i sin efterföljande kommentar beredd att ge Ahlgren rätt, Bergman var, vid denna tid i alla fall, en rätt tunn och halvkass skådespelerska.

Vi låter naturligtvis Birgit få sista ordet:

Här säger sig läsaren: Tengroth var avundsjuk. Ja, det var jag. Med det var inte ett utslag av simpel jalousie de métier. Jag var avundsjuk på hennes svalka och friskhet, avundsjuk på att hon var så klok och riktig, på hennes härliga förmåga att möta och avfärda motgångar med ett klingande skratt.

Människor som minns 6: Gustaf von Platen (II)

"Jag har sällan träffat någon med samma starka utstrålning som Birgit och jag förstår mycket väl att Stig blev uppslukad av henne."

von Platen har ju på flera ställen skissat på porträtt av Birgit Tengroth, bl.a. i sin memoarserie "Resa till det förflutna". Det har redan nämnts att i förordet till boken "Min vän Stig Ahlgren: kvickhetens konung" (1997) porträtterar han Ahlgren mer utförligt och i anslutning till detta tränger sig naturligtvis Birgit in i rummet.

Han ger ett rätt varsamt och förstående porträtt med alla gråskalorna i behåll:

"Birgit var en diva, en primadonna assoluta, en erotisk supernova och en sensitiva amorosa - alla teaterjargongens klichéer kunde appliceras på henne, men genom att hon levde upp till alla dessa banaliteter upphävde de i viss mån varandra och blev delar av en kalejdoskopiskt skiftande personlighet."

Hennes ibland infama elakhet mot Ahlgren var pinsam för vännerna, förödande för maken men von Platen ser ingen "ondska" - bara en kvinna jagad av egna neuroser och lynnesskiftningar, en med åren ökande besvikelse över förhoppningar och drömmar som aldrig infriats, såväl konstnärligt som privat: havererade kärlekshistorier och katastrofala äktenskap, en skådespelarkarriär som med tiden planade ut, ett författarskap som, efter den inledande uppmärksamheten allt mer förpassades till veckopressens marginaler.

Hemsamariten Evy Alderstrand intervjuas och hjälper honom att få ihop bilden av de sista årens liv ute i Ösmo med accelererande sjukdom och fysiskt elände och en alltmer inrutad och isolerad tillvaro, kryddad av brevskrivning och (katolsk) gudstro.

Ja, det har varit mycket von Platen hittills, tillsammans kanske lite kaka på kaka, men han är ett unikt och välformulerat ögonvittne. Han får - naturligtvis! - sista ordet idag:

"Emotionellt var hon som en felkopplad seismograf; hon registrerade inte eruptioner, tvärtom utlöste varje registrering av den ringaste mikrodissonans ett vulkanutbrott."

Äkta makar 1

Hög tid att åter tala om kärleken! Den oresonliga, bökiga, smärtsamma kärleken! Birgit Tengroth var gift två gånger, och den förste maken blev på ett sätt även den sista - egentligen ett förhållande som varade i fyrtio år med ett kort avbrott för erotiska eskapader.

Stig Ahlgren (född Blommert, 1910-1996) var en av sin tids främste skriftställare, journalist och kritiker; fruktad och hänsynslös. Med en marxistisk grundsyn var han verksam inom den socialdemokratiska pressen fram till 1946 då han av Bonniers köptes över till tidskriften Vecko-Journalen.

På senare tid har Gustaf von Platen, tidigare nämnd, presenterat Ahlgrens journalistik i boken "Min vän Stig Ahlgren: kvickhetens konung" (1997) med ett urval texter och ett innehållsrikt och medkännande förord. Kritikern Crister Enander (aktuell i dagarna med essäsamlingen "Ett skott i natten" som tydligen även tar upp Ahlgren!) har även påmint vår samtid om Ahlgrens betydelse, bl. a. i sin anmälan av von Platens bok liksom i nedslag i bloggvärlden.

Nå, i den tengrothska litteraturen är mötet mellan Ahlgren och den uppburna skådespelerskan en klassiker: redaktör Ahlgren var inbjuden som medföljande till Kid Severin vid en hummersupé hemma hos Birgit. Detta var 1941 och platsen förmodligen Styrmansgatan. Under kvällen gör han inte mycket väsen av sig och när uppbrottet närmar sig är han helt försvunnen, sällskapet antar att han i förtid lämnat festen - utan avsked! När alla gått kliver han dock fram ur sitt gömställe, en garderob och överraskar värdinnan, bedyrar sin kärlek och inom några dagar är de förlovade, en månad senare gifta.

Man kan gissa att bilden ovan är tagen i denna fas, Birgit softar med Stig i biblioteket, med cigarrett och drink i hand medan pengarna rullar in från filmkarriären. Räkna de lyckliga stunderna blott.

Äktenskapet präglades dock av en sällsam mix av kärlek, beroende och svavelosande bråk, toppat av filmdivans omvittnade elakhet och högt ställda krav på stil och komfort. Efter några år kraschade det också, ingen blev förvånad och Tengroth försvann neråt Köpenhamn och Paris. Men snart smög sig ledan in och längtan efter Stig. En bit in på femtiotalet är de åter ett par, även om de aldrig gifte om sig, och Ahlgren vårdade henne troget genom hennes sjukdom ända till slutet: dagarna efter begravningen gick han in i mörker och blindhet.

von Platen skriver: "Ytligt sett var deras relation perfekt, hon sökte trygghet och intellektuell stimulans, han erotisk gemenskap. Men snart hade deras kärlek förvandlats till en folie à deux - de kunde inte leva utan varandra, men inte heller med varandra." Ahlgren figurerar naturligtvis i hennes böcker, främst kanske i novellen "Resan med Arethusa" i Törst, men även senare i Den stora glädjen och mer ömsint i de två avslutande minnesböckerna. När Birgit ville skriva en uppföljare till Jag vill ha tillbaka mitt liv uttalade han dock sitt veto, medveten om att Birgits rättframhet inte skulle skona honom bättre än skildringen av Krag i den första boken.

von Platen, liksom även Ströander, leker med tanken att det var Ahlgren som stod bakom Tengroths författarskap även om de lite motvilligt skjuter tanken ifrån sig. Men vilken onödig diskussion, varför skulle det vara så? För att hon är kvinna? Enander, fordom så rapp, arg och alert, målar även han in sig i ett hörn med att antyda att Birgits ekonomiska krav drev Ahlgren mot att mer och mer se om sin ekonomi - på litteraturens bekostnad. Gäsp, förlåt, mitt herrskap: men snark.

Människor som minns 4: Gustaf von Platen (I)

Den som på senare tid tecknat det intensivaste och varmaste porträttet av Birgit Tengroth är förmodligen Gustaf von Platen, tidvis hennes arbetsgivare som chefredaktör på Vecko-Journalen. De båda möttes genom Stig Ahlgren och den firade filmstjärnan gjorde ett stort intryck på den några år yngre von Platen, men han fann snart något annat under ytan. I den andra delen av sin memoarsvit "Resa till det förflutna II: Prövningar i framgångstid" (1994) beskriver han Tengroth:

"Men privat var hon annorlunda, sensualiteten skrimrade som en aura kring pannan, en utstrålning eller en doft, hon var sensibel, ömtålig, en sensitiva amorosa. Hon gav ett intryck av passion, av het och hudlös kärlek. De mörka ögonen av aldrig stilla, ansiktsuttrycket skiftade oavbrutet, hennes känslighet var otrolig, hon registrerade skiftningar i det psykologiska atmosfärstrycket som ingen kunde ana..."

Efter hennes skilsmässa från Ahlgren fortsätter bekantskapen med möten både utomlands och på hemmaredaktionen, efter katastrofen med Krag börjar hon skriva journalistiskt med i huvudsak skådespelar- och författarporträtt i veckopressen. Att hantera den "besvärliga" och "neurotiska" Tengroth blir en delikat uppgift för chefredaktören men hon var:

"samtidigt underbar som skribent och människa; une femme fatale som var fatal mest för sig själv, som sökte lycka och fann olycka och livet igenom blev ett kärlekens både helgon och martyr."

von Platen återkommer till T. dels i Wikars radiodokumentär där han i en intervju berättar om den Tengrothska mobbningen av maken Stig ("hon kallade honom aldrig för Stig utan för Ahlgren eller Ahlquist eller Ahlberg eller Ahlbom"), dels mer utförligt i boken "Min vän Stig Ahlgren: kvickhetens konung" (1997), mer om den senare.

Men trots allt kiv, bråk och skrik genom åren lindrar tid och mörker och Birgits blick når von Platen genom natten:

"Hennes känslighet och hennes utstrålning och blandningen av sensualism och intellektualism gjorde henne intressant och man blev glad av hennes skratt, som var pärlande friskt, liksom hennes röst var ständigt optimistisk - till och med under de sista åren, då hon kämpade mot cancern, var stämman livsbejakande munter..."