Omläsning 9: Den stora glädjen

1957 släppte Tengroth sin nionde bok på knappt ett decennium: Den stora glädjen, liksom hennes tidigare böcker utgiven på Wahlström & Widstrands förlag. Det var en utgivning i ett nästan rasande tempo även om vissa utgåvor var sammanställningar av tidigare publicerat material i pressen. Men, nevertheless, hon skrev oavbrutet, hela tiden. Först en lång filmepok där filmpremiärerna snubblade på varandra, sedan detta - ska vi uttrycka det med ett manligt genusperspektiv - hysteriska skrivande!

Den stora glädjen är en roman om kvinnan Bunny, egentligen döpt till Ruth Ingrid, på samma sätt som skådespelerskan Birgit var döpt till Eva Birgitta, som går in i äktenskap med ingenjören Jan som när den första forcerade förälskelsen lagt sig visar sig ha en fullständig arsenal av mindre attraktiva karaktärsdrag, det ena efter det andra. Hon noterar dem från sidan två:

för Bunny är en vaken och vass kvinna, som sätter det hon ser med snabba skott. Rapp i tanken, med en osviklig förmåga att fånga språkets mest exakta formuleringar rusar hon in på äktenskapets planhalva. Iakttagelserna och kvickheterna jagar varandra som ouppforstade terriers på en krocketplan, samtidigt är hon ångestladdad, varje kall blick, varje sval motreplik, varje motgång får henne att falla in i äktenskapsrollens inrutade ångest: hon vill ju bara vara en kvinna i tiden! Kunna vara till lags. Men, bakom tårarna, ser hon, iakttar, noterar - allt, mellan gråtattackerna.

Och det hon ser är den gamla manligheten, dess brister, dess falskhet, dess hopplöshet. Men ändå kan hon inte låta bli att kasta sig över honom när kroppen ropar, och det gör den oavbrutet: då ger hon sig hän, detta som är titelns stora glädje. För det här är en bok delvis om ren sexuell drift och strävan, en roman om stundens njutning, om det som skjuter upp och får oss att glömma allt. Glömma oss själva. Få vara enbart här och nu. Åtminstone för en minut.

En lycka som är en grimas mot dygnets alla övriga timmar, för det här är en roman om Den Stora Ensamheten. Bunny är totalt ensam, missförstådd, hon når ingen, hon kan bara tala med sig själv, hon famlar tomt i luften efter kontakt med den minsta rörelse som talar hennes eget språk: ingenstans, utom just när han vältrar sig över henne.

Samtidigt är hon den starkare, den som dansar äver Atlantångarens däck när karlakarlen ligger och spyr nere i hytten. Kvinnan med sikten utstakad, även om tjockan tidvis ligger tät. Höj rösten, babbla oavbrutet: och du är på väg!

Detta är kanske Birgit Tengroths höjdpunkt som skönlitterär författare. Hennes språk flödar fritt, det håvar in livet. Det är klokt, väsentligt, nyfiket, det är rent av vackert. En lössläppt fors.

De som läste denna roman den tiden såg den säkert som en roman, vi som levt vidare och fått tillfälle att långt senare få läsa hennes minnesbok vet att denna berättelse handlar om tiden med Jens Otto Krag som Jan, Birgit som Bunny och där borta som en saknad, och sviken dröm: Stig Ahlgren kallad Herbert. Detta var förmodligen hennes hittills största konstnärliga stund - innan hon lät den rena sanningen flöda fritt, om än med ett ännu mer underbart språk.

Det stora glädjen? På bokhandelns pockethylla nära dig? Glöm det.

Den fina omslagsbilden är skapad av Ulla Sandin, som senare skulle illustrera några tidiga utgåvor av Astrid Lindgren.