Omläsning 10: Snedresa

Så har vi kommit fram till den här skivans titelspår: snedresan. Den rörelse på tvärs mot resten som på något sätt kan sägas karaktärisera Tengroths gärning, liksom hennes attityd så som den i alla fall skymtar genom det töcken som trots allt ligger mellan då och nu.

Jag trivs bäst
med utlänningar
då blir jag missförstådd
på ett främmande språk
och vi blir vänner
för livet

Det hade gått osedvanlig lång tid sedan hennes förra bok, året var 1964 när diktsamlingen Snedresa gavs ut på Rabén & Sjögrens förlag. Sju långa år hade gått, en allt mer glesnande närvaro i veckopressen antyder att något kommit emellan, spekulationer om varför får vänta. I mellantiden hade hon publicerat reportage i Kooperativa förbundets tidskrift Vi, nu befann hon sig också på förbundets förlag. Sedan sist hade chefen Carl Björkman på Wahlström & Widstrand gått bort och hela den skutan knutits allt närmare Bonniers.

Så kom i alla fall en tunn liten bok, 45 sidor tjock med många blanka blad. Under åren har jag suttit och bläddrat mig igenom det glesa buskaget med en känsla av att detta är nog hennes svagaste länk, ett mellanspel, en utfyllnad för att bottna i en lång period av tystnad. Det mest suggestiva tycktes omslaget av Curt Norberg vara, med den snea texten och den suggestiva linjen rakt upp, vidare, ut utanför. En grafisk Birgit.

Men ju mer man läser desto mer lyfter den upp till ytan, till synes spröd men ändå tydligt närvarande med återhållna andetag. Här skymtar saknaden efter en familj, barn såväl som föräldrar, här anas guden och hans manége: naturen som ligger utanför fönstret, tyst, vid och välkomnande, där

vi vandrar
mot natten
dimrock fodrad med snö
månen sväller
som en suparlever

här luktar rummen sjuksal, och mitt på golvet den ständiga medsystern ensamheten - trots att de andra, de därborta visst tjattrar på som tidigare. De hörs i tomrummen mellan raderna. Och straxt intill hukar den som kallas Döden. Och krafsar henne i ansiktet.

Det är varsamt skrivet, rent av försiktigt. En ännu ung människa som vet att det är dags att börja summera resan, den sneda och vingliga. Hon håller liksom handflatan en bit ifrån, men värmen tränger fram och frosten viker undan.

Jag tycker inte om mig själv
jag tycker mer om andra
det är ännu värre
än att hata sig själv
det ger inget
eko.