Kungen kommer [1936]

Vad passar bättre när man läser Carina Burmans Gösta Ekman-biografi än att beställa fram Ragnar Hyltén-Cavallius spelfilm Kungen kommer? Detta historiska kostymdrama där samtidens historier kring kung Karl XV gestaltas i en räcka rätt imponerande scener, och där den evige teaterkungen skrider in på scen och föser med en konungslig handrörelse den riktige kungen ner i orkesterdiket?

Detta var Birgits möte med sin världs verklige kung: Gösta Ekman himself. Hon var i början av en lång karriär, han i slutet av sin, men samtidigt var de båda lika unga, lika uppfyllda av tiden och möjligheterna, stående på samma lilla isflak på väg från någonstans till just ingenstans.

Filmen är ett förväxlingsdrama uppklätt i 1860-talets coiffeur. Här rider husarer i ståtliga och snoddbehängda uniformer, här skrider noblessens mamseller genom slottens salar, här står ekarna urgamla intill överklassens torrlagda jaktängar. Här skiner månen ner över det förmodligen fåfänga hoppet om den dröm.

Filmen är naturligtvis helt och hållet Gösta Ekmans. Han har två roller, dels som kungen själv, dels som en resande provinsskådespelare som engageras för att en kväll eller två spela kungen. Allt för att en avspisad husar ska kunna vinna tillbaka sin älskade.

Men Gösta är helt wunderschön, rakt igenom. Båda rollerna gestaltas suveränt, anslående och med bara små, små kroppsrörelser som bygger upp och varierar de två gestalterna på ett enastående sätt. I kungens fall dessutom roande porträttlikt. Detta var Ekmans nästnästnästsista långfilm och på något sätt kan man se den knyta ihop karriärens påse, dels den suveräne mogne skådespelaren, dels den unge entusiasten som trasslar sig igenom det rätt påvra landsortsturnerandet. Ekman stod ju vid denna tid liksom med ett ben i vardera tillvaron: dels en praktvåning på Artillerigatan, dels en osviklig entusiam för teaterns kraft och (för honom) livsnödvändighet.

Här får vi också flera exempel på livet som turnérande skådis i landsorten, livligt och övertygande dråpligt gestaltat i filmen och med Ekman som den som styr upp ett hotat och utlämnat teaterkompani och som vid en akut kris erbjuder sig att ta över rollen som kung Agamemnon i Offenbachs Sköna Helena samtidigt som han behåller sin egen.

Någon frågar: Kan du rollen?
Gösta: Det behöver jag inte! Jag hänför! Jag bländar!

Och med utropstecken bakom varje replik. Så var han tydligen, för långt senare i en slottsberså deklamerar han kärlekens lov, dricker för mycket ur flaskan, faller för djupt i kvinnans (Birgits) ögondjup.

Ett smakprov på Ekmans deklamation: Den största makten här i tillvaron, den makt som kommer rosorna att dofta ännu rödare därute i din trädgård, som kommer månstrålarna att glittra ännu mera strålande därute, som kommer ynglingens hjärta klappa ännu vildare, som kommer den unga flickan att rodna ännu rödare. Den makt, den gudomliga makt som änglarna kallar himmelen. Demonerna kallar den avgrunden, och människorna kallar den kärlek!

Och han får åskådaren att inte raljant himla med ögonen, man köper det fullt av!

Sådan var han, mannen som preparerade morfinsprutan inne i logen, högg den så rakt genom kostymbyxan, enligt Annalisa Ericson i Burmans bok.

Ja, vid sidan att detta skådespelets slagskepp hamnar såklart Birgit i periferin, hennes största uppgift är att se vän ut, dansa ut över balsalen, bära upp aftonklänningarnas kreationer. Vilket hon gör med den äran och gestaltar också filmens avslutande scener med flera repliker i rad på ett fullödigt sätt. Åke Ohberg som hennes fästman är både vansinnigt stilig - och galant som komiker. Tollie Zellman spelar sin praktroll: lätt överårig alkad skådespelerska med en aldrig sinande entusiasm över livets återstående möjligheter. Thor Modéen glömmer vi, han harvar bara vidare på, ja ni vet.

En sista reflektion: det är lätt komiskt att se den skånska slottsadeln gestaltas så imbecillt, världsfrånvänt och rent av efterblivet. Greveparets reaktioner på det resande teatersällskapets bragder motsvaras helt av unge Hasse Ekmans upplevelser när han en kort tid efter faderns död gifte in sig i precis denna perifera samhällsklass: samma frånvaro, samma intolerans, samma gradiosa dumhet.