Kunglig bal ute på Råsunda / tidsdokument 1935

Mitt i skumraskets oktober 1935 lyser Svensk Damtidnings nya nummer (nr 41/1935) upp alla landets försäljningsställen av dags- och veckopress: Birgit Tengroth är en gång omslagsflicka! Inget arrangerat studioporträtt denna gång utan en bild från Vasa-teatern där pjäsen 'Sådana tider' just haft premiär med Birgit och Arnold Sjöstrand i ett par av rollerna. 

I övrigt innehåller tidningen inte ett ord om föreställningen, men vi har tidigare inhämtat omdömen från andra, samtida, håll.

Däremot är det dubbelt-Birgit-upp i nummer 41! En bit in i bladet finns ett reportage som beskriver en inspelningsdag ur den kommande filmen ¨Kungen kommer'. Det är en balscen från Ulriksdals slott 1865 som här utspelar sig i ateljén på Råsunda filmstad 70 år efteråt: orkestern, huvudpersonerna, statisterna och de bakom kameran - alla på plats!

Fin de siècle. I polkatakt lever Carl XV:s glada dagar - och nätter - åter upp. Likt fjärilar sväva damer i krinolin genom rummet. Blixtrande ögon, svanvita skuldror, leende munnar, kvinnohjärtan klappa ömt mot krigarnas dolmaner och revärer.

Signaturen Aleppo målar med hela ordpaletten:

Men kung Carl är oemotståndlig. Huru ståtlig är han ej i sitt husarregementes vackra dolma med päls på ryggen. De briljanterade ordnarna blixtra på bröstet - ljusblått vattrat serafimerband, röd Carl XIII:s orden. I varje tum en monark - men kanske dessutom en droppe oljehandlare från Marseilles. Dansen går. Klockan är långt över midnatt.

Uppenbarligen bär Gösta Ekman [d.ä.] upp sin roll som kung Karl. Även om kommentaren om oljehandlaren kan tyckas lite förminskande. Detta anspelar på delar av det Bernadottska familjearvet eftersom kung Karls farmorsfar varit handelsman i just Marseille. Men plötsligt bryts förtrollningen i ateljén då regissör Ragnar Hyltén-Cavallius ("i violett slipover, modell 20:e seklet") bryter dansens virvlar och önskar ett annat rörelseschema från majestätet.

Detta avbrott ger "Aleppo" tillfälle att betrakta vad han har framför sig - och genast blir tonen lite mer raljant. Han ser fina skådespelare och duktiga proffs men också resten av balsällskapet:

Det är gräsligt vad herrar officerare äro omilitäriska! Skall detta vara Carl XV:s muntra krigare?Skärpen hänga lågt ner på låren, kartuscherna sitta bakfram, om de ej äro glömda, somliga ha klacksporrar, andra inte. Nej, så såg inte Carl XV:s officerare ut. Det var ett ytterst putsat och prydligt släkte i vida zouavebyxor efter franskt mod och med markerade getingmidjor. Mars ville då behaga Venus. Dessa kavallerister förefalla icke bott avsuttna utan även nedsuttna. Så föreställer man sig sista uppbådet i Addis Abeba men inte 1860-talets hästgardister och skånska husarer.

"Aleppo" har uppenbarligen ägnat mycken tid på Armémuseum. För ytterligare betona det "nedsuttna" är reportaget kompletterat med tre helfigursporträtt av kung Karls "riktiga" kavaljerer från tiden: så ska karlar se ut! Anspelningen till Addis Abeba syftar på det fascistiska Italiens erövringskrig mot Abessinien/Etiopien som hade inletts några veckor tidigare. Även i övrigt verkar reportern ha haft lite europeiska hangups - i stil med tidens jargong - när han i samma anda kallar den "energiske" produktionsledaren Lorens Marmstedt (en gammal bekant i dessa spalter) "svensk-afrikan" (modern italienska född i Tunisien) och ger kommentaren "aktuell rasblandning".

Nå, låt oss lämna dessa sidokommentarer som inte riktigt klarat tidens tand. Musikdirektören knackar åter med taktpinnen, polskan ljuder på nytt. Och den unga fröken Marie-Louise Löwencreutz i Birgits gestalt svävar åter ut på dansgolvet med sina bärnstensskimrande ögon riktade upp mot den alltid lika ståtlige kungen/Gösta Ekman.

[Fotografier från reportaget: Birgit och Gösta på dansgolvet (ovan), samt "tre gracer - inte panelhöns - i krinolin och solfjäder, vänta på ... 'Aufforderung zum Tanz'".]

Den slutliga filmen fick sin premiär en bit in på 1936. Den är fortfarande tillgänglig som en del av DVD-boxen "Den store Gösta Ekman", utgiven av Studio S Entertainment 2017. Och där kan man själv betygsätta kavaljerernas stil och fason. Toppat med lite bländande spel från den gamle kung Gösta.

[Omslagsfotot på det aktuella numret av Svensk Damtidning har tagits av firma Almberg & Preinitz.]

Gösta Ekman tänker fröken Tengroth

Om den store Gösta Ekman har författarinnan Birgit Tengroth skrivit många gånger, och det hon skrev det skrev hon varsamt vackert, lyfte pennan mellan varje ord. De stökade i ateljéerna, han stormade in i logerna, hon betraktade gesterna och sög in sig yrket, tog till sig förhållningssättet: raketresan ut i den okända svarta. Hon slöts in i hans famn medan kameran gick.

En gång satt hon i framsätet på Ekman juniors äggula bil någonstans på Östermalm och hörde kamraten Hans - "Hasse" var bara officiellt, vännerna sa alltid Hans - bekänna att hans far tyckte så bra om Birgit att han kände sig tvingad att fria. Vilket, till hans stora lättnad, avslogs omedelbart.

Men hemma på byrån hade hon Gösta Ekmans idolporträtt från rollen som Danilo från Glada Änkan på hedersplats. I Fickjournalen nr 28, 1950 berättar hon - hon har nu lämnat skådespeleriet mer eller mindre officiellt, men kallar Ekman d.ä. fortfarande som en "skådespelarkamrat" - att Gösta naturligtvis var den hon beundrade allra mest. Utan diskussion. Första gången hon gick på teater fick hon för övrigt se Ekman spela titelrollen i Lycko-Pers resa.

Och tvärs över det fotografiet har, enligt henne, Gösta skrivit med egen hand:

Birgit! Var alltid som Du nu är - och Du blir allt det jag i dag fått se och länge anat. Du kunde bli en verklig artist. Tack för härnäst. Din tillgivne Gösta Ekman.

Allting gick såklart vidare, scenen förändrades, ridån gick ner - en annan drogs upp. Han var länge sen död och begraven. Men dessa kvarlämnade ord vårdade hon ömt och varsamt, sin mentors kram och riktingsord medan han pekade ut mot den nersläckta scenen. Hur nu än livet var och hur det verkade bli och så slutligen blev. Medan hon med sänkta ögonlock seglade över dansgolvet i hans trygga utmanande famn i Kungen kommer.

Birgits lekstuga

Det var säkert inte lätt att försörja sig som skådespelare, inte ens under den svenska filmens glansdagar. En antydan till det finner vi i det lilla häftet 40 roliga kvällar: bildrevy i salongsmagi, utgiven på Åhlén & Åkerlunds förlag 1940. I stilen en sådan publikation som man kunde prångla ut tillsammans med specialutgivna jultidningar. För de mörka vinterkvällarna var ju många och lite hemtrevlighet kunde vara av nöden och till det fick man nu hjälp av "20 svenska filmfavoriter och andra kända personer [som] lära eder trollkonster" som omslaget förkunnar.

Ett sådant djupsinnigt verk knåpade man förståss inte ihop i en hast. I förordet berättas det till och med att huvudförfattaren Einar Werner - mannen som införde korsordet till Sverige! - hunnit avlida under arbetets gång. Men inga begravningsminer här inte - här poserar diverse stjärnor och numer tackochlov bortglömda kretiochpleti från tidens nöjesestrader och försöker på bästa sätt utföra och lära ut små hemtrevliga hokus-pokus-trick: Lasse Dahlquist, Putte Kock, Birgit och Margit Rosengren, Annalisa Ericson (i käck hatt och sober skinnboa). Men det är minsann inte bara taskspelare som träder fram: redan på omslaget hittar vi Lennart Bernadotte och inne i boken skymtar Isaac Grünewald, Hasse Ekman med sin hustru ur den skånska godsadeln och själve pappa Gösta Ekman slår monokelförsedd knut på en silkesnäsduk. Det var inte bara författaren som stupat under resans gång. Kanske det hela trots allt inte bara var ett pinsamt brödjobb, kanske var man helt enkelt van att spexa och skoja med varandra, hänvisade som man var till sina medmänniskor för en stunds lek och nöje?

Men nog om det. Redan på första sidan dyker hon nämligen upp, vår egen stjärna, fröken Tengroth som här utför ett tändstickstrick. På ett verkligt mystiskt sätt får hon en sticka att vända sig i asken bara genom att skaka den lite lätt. Märkligt, eller hur? Den som vill försöka göra om det men misslyckas kan bläddra fram till bokens slut där alla tricken avslöjas. Men så lätt ska inte den nyfikne får det serverat här och nu.

En bit in i boken möter vi Birgit igen. Nu trixar hon med enkronor: "Jag vet inte om mitt ekonomiska sinne är särdeles utpräglat", förkunnar den unga skådespelskan i den tillhörande texten, "men jag kan hålla på slantarna, när det behövs." Nåja, att hon med tiden fick en dragning åt lite kostsamma vanor har vi ju behandlat tidigare, i alla fall från den tiden då hon hade blivit gift och stadgat sig.Skribenten låtsas vara mäkta imponerad över trollkonsten men tjuvkikar vi så visar det sig att fröken Tengroth helt enkelt smusslat över en tändsticka från den tidigare i boken nämnda tändsticksasken.

Mot slutet blir det ett tredje framträdande, nu i Bullen Berglunds sällskap. De två får tillgång till en hel boksida för att lite kärvänligt reta varandra med svårlösta och ordvitsande gåtor under rubriken Duell på "intelligens"-frågor, av typen vet du varför Adam bet i äpplet som Eva gav honom? Jo, för han hade ju ingen kniv. Det hela avslutas dock med en knepig Birgitgåta då hon säger:

Nu går jag och sätter mig någonstans, där du aldrig kan sätta dig!

Varpå den förbryllade och förbluffade Bullen får hela flickan i knät!

Alltid Ekmans!

Birgit hade nöjet att spela mot den äldre och ta regi av den yngre. Plus allt däremellan. Nu kan även du få ana hur det var, i alla fall om du har nära till Solna Filmstad. Lita på att Ekmansällskapet gör det bästa av det!

Fullständigt program hos ekmansallskapet respektive filmstadenskultur. Men, skynda, skynda, snart är det över!

Tengroth på tiljan 11b: Sådana tider

Förra inläggets spelfilm Kungen kommer spelades in under hösten 1935, samtidigt har filmens nittonåriga kvinnliga huvudrollsinnehavare teaterpremiär på Vasan. Birgit Tengroth beskriver dryga 15 år senare det hela i sitt journalistiska porträtt av Gösta Ekman. Hon är hypernervös, näst intill lamslagen sedan någon högt och tydligt betvivlat hennes förmåga att gestalta den filmroll hon tilldelats.

In sveper Gösta Ekman i studion, med den storslagna gest som var hans väsen: Vad ni är förtjusande! Har ni sett allesammans vad hon är förtjusande!

Och hon intygar att hans ord var förlösande och kanske räddade henne på premiären kvällen efter. Spår av detta ser vi branschtidningen Teatern, nr 11, 1935 som recenserar föreställningen. Gustaf Collijn är på plats, ser ett drama om penningbegärets utstuderade rovriddare och deras offer, berömmer visst, kristiserar annat. Men så ser han den unga Tengroth:

Birgit Tengroth avvärjde emellertid att dessa scener kunnat komma att verka ännu mera motbjudande. Hon var över huvud hela kvällen i högsta grad till sin fördel. Man behöver inte vara pappa för att uppskatta den präktiga flicktyp, hon gjorde, men eftersom hon just gentemot fadern visade sig från sina bästa sidor kan man kanske särskilt i den egenskapen vittna om hur rättfram, enkel och äkta alltigenom hon verkade.

Collijn kan här tyckas lite onödigt omständlig men utstrålningen från scenen, och hur den damp ner i bänkraderna, går knappast att ta miste på.

Detta såg också den gamle Ekman när han halvnio nästa morgon greppade Råsundastudions morgontidningar, läste recensionerna, vände sig mot Birgit, slog ut med händerna och sa:

"Birgit, du är född!"

Kungen kommer [1936]

Vad passar bättre när man läser Carina Burmans Gösta Ekman-biografi än att beställa fram Ragnar Hyltén-Cavallius spelfilm Kungen kommer? Detta historiska kostymdrama där samtidens historier kring kung Karl XV gestaltas i en räcka rätt imponerande scener, och där den evige teaterkungen skrider in på scen och föser med en konungslig handrörelse den riktige kungen ner i orkesterdiket?

Detta var Birgits möte med sin världs verklige kung: Gösta Ekman himself. Hon var i början av en lång karriär, han i slutet av sin, men samtidigt var de båda lika unga, lika uppfyllda av tiden och möjligheterna, stående på samma lilla isflak på väg från någonstans till just ingenstans.

Filmen är ett förväxlingsdrama uppklätt i 1860-talets coiffeur. Här rider husarer i ståtliga och snoddbehängda uniformer, här skrider noblessens mamseller genom slottens salar, här står ekarna urgamla intill överklassens torrlagda jaktängar. Här skiner månen ner över det förmodligen fåfänga hoppet om den dröm.

Filmen är naturligtvis helt och hållet Gösta Ekmans. Han har två roller, dels som kungen själv, dels som en resande provinsskådespelare som engageras för att en kväll eller två spela kungen. Allt för att en avspisad husar ska kunna vinna tillbaka sin älskade.

Men Gösta är helt wunderschön, rakt igenom. Båda rollerna gestaltas suveränt, anslående och med bara små, små kroppsrörelser som bygger upp och varierar de två gestalterna på ett enastående sätt. I kungens fall dessutom roande porträttlikt. Detta var Ekmans nästnästnästsista långfilm och på något sätt kan man se den knyta ihop karriärens påse, dels den suveräne mogne skådespelaren, dels den unge entusiasten som trasslar sig igenom det rätt påvra landsortsturnerandet. Ekman stod ju vid denna tid liksom med ett ben i vardera tillvaron: dels en praktvåning på Artillerigatan, dels en osviklig entusiam för teaterns kraft och (för honom) livsnödvändighet.

Här får vi också flera exempel på livet som turnérande skådis i landsorten, livligt och övertygande dråpligt gestaltat i filmen och med Ekman som den som styr upp ett hotat och utlämnat teaterkompani och som vid en akut kris erbjuder sig att ta över rollen som kung Agamemnon i Offenbachs Sköna Helena samtidigt som han behåller sin egen.

Någon frågar: Kan du rollen?
Gösta: Det behöver jag inte! Jag hänför! Jag bländar!

Och med utropstecken bakom varje replik. Så var han tydligen, för långt senare i en slottsberså deklamerar han kärlekens lov, dricker för mycket ur flaskan, faller för djupt i kvinnans (Birgits) ögondjup.

Ett smakprov på Ekmans deklamation: Den största makten här i tillvaron, den makt som kommer rosorna att dofta ännu rödare därute i din trädgård, som kommer månstrålarna att glittra ännu mera strålande därute, som kommer ynglingens hjärta klappa ännu vildare, som kommer den unga flickan att rodna ännu rödare. Den makt, den gudomliga makt som änglarna kallar himmelen. Demonerna kallar den avgrunden, och människorna kallar den kärlek!

Och han får åskådaren att inte raljant himla med ögonen, man köper det fullt av!

Sådan var han, mannen som preparerade morfinsprutan inne i logen, högg den så rakt genom kostymbyxan, enligt Annalisa Ericson i Burmans bok.

Ja, vid sidan att detta skådespelets slagskepp hamnar såklart Birgit i periferin, hennes största uppgift är att se vän ut, dansa ut över balsalen, bära upp aftonklänningarnas kreationer. Vilket hon gör med den äran och gestaltar också filmens avslutande scener med flera repliker i rad på ett fullödigt sätt. Åke Ohberg som hennes fästman är både vansinnigt stilig - och galant som komiker. Tollie Zellman spelar sin praktroll: lätt överårig alkad skådespelerska med en aldrig sinande entusiasm över livets återstående möjligheter. Thor Modéen glömmer vi, han harvar bara vidare på, ja ni vet.

En sista reflektion: det är lätt komiskt att se den skånska slottsadeln gestaltas så imbecillt, världsfrånvänt och rent av efterblivet. Greveparets reaktioner på det resande teatersällskapets bragder motsvaras helt av unge Hasse Ekmans upplevelser när han en kort tid efter faderns död gifte in sig i precis denna perifera samhällsklass: samma frånvaro, samma intolerans, samma gradiosa dumhet.

Djävulspakten

Om man tittar mot den akademiska stjärnhimlen över Uppsala stad är det kanske inte alltid Polstjärnan, Arcturus eller något annan himlakropp som tycks glimra klarast, det skulle lika gärna kunna vara den flitiga författaren och litteraturvetaren Carina Burman som lyser ända upp mot Vintergatan.

Nu senast, i höstas, släppte hon en biografi över Gösta Ekman, den äldre, även kallad den store: Djävulspakten (Bonniers, 2011). Den är brett upplagd från födelsenoteringen i Klara församlings dopbok de sista dagarna 1890 fram till det till synes oändliga begravningståget som sakta drog genom samma stads norra delar dryga 47 år senare.

Som Burman själv påpekar har det inte skrivits mycket tidigare om denne mytomspunne gestalt, tre böcker kom ur hans egen krets: den bitvis fantasifulla självbiografin Den tänkande August 1928, sonen Hasses minnesbok över sin nyss avlidne far 1938 och regissören och vännen Per Lindbergs biografi från 1942. Efter det Bengt Forslunds studie över tre generationer Ekman 1982, men där får den äldre samsas om utrymmet med den yngre och däremellan mellanpojken.

Så detta blir vår tids referensverk över denne Gösta Ekman, mannen som vad jag förstått fortfarande kan skänka en ivrig och lite hetsig rodnad över vetgiriga och romantiska ungdomskinder.

Om man däremot lite rastlöst försöker bläddra fram Tengroths närvaro i den värld dessa sidor försöker skildra blir man, om inte snopen så helt klart sugen på mer. De spelade ihop i två filmer, hon måste funnits i huset som Hasses jämnåriga väninna, ja, hon satt t. o. m. i framsätet på juniors bil och avfärdade ett plötsligt impulsartat frieriförsök. Nu citeras hon, vilket inte är fy skam, hennes bitvis strålande texter om dels Gösta, dels fru Bergman används i berättelsen och filmerna nämns vid namn. Mer blev det inte, men många flickor och pojkar passerade ju hushållet på Artillerigatan under åren, så vad får man begära.

Allt som allt, ett imponerande och noggrannt arbete, en skildrad dröm ur verkligheten även om fan själv fick sitt byte till slut inne i de halvskumma stjärnlogerna bakom scen på huvudstadens olika teaterhus. För även om fasaden fick sprickor mot slutet, så rämnade den aldrig och när han spände ögonen i publiken var det mesta förlåtet.

Kollegor på vift: Gustaf Molander

Synd (1928), Ungkarlspappan (1935), Familjens hemlighet (1936), Dollar (1938) samt Jacobs stege (1942) var fem filmer med Birgit i rollistan som hade en gemensam nämnare: regi, Gustaf Molander.

Molander började som skådespelare, och gick på Dramatens elevskola medan Oskar II fortfarande var kung; han stod faktiskt på scen vid teaterns stora premiärföreställning! Dramat hade han med sig hemifrån, född och uppvuxen i de svenskfinska bygderna hade han sett sin far regissera på Svenska teatern i Helsingfors - där sonen Gustaf också gjorde sin scendebut. Karriären fortsatte med fast engagemang i Stockholm, på Dramaten, först som skådespelare, sedan som chef för elevskolan. Lillebrorsan Olof hörde också dit men ägnade sig huvudsakligen åt teaterregi och blev med åren ett ansett namn inom facket, speciellt vad gäller Strindberguppsättningar. Ja, hela Huset verkar ha tillhört klanen Molander: Gustafs son Jan var skådespelare där, liksom Molanders första hustru Karin!

Rätt snart skippade dock Gustaf alltmer skådespeleriet och sögs in i filmvärlden genom manusförfattande åt tidens giganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Från den positionen rörde han sig från 1920 mot plasen intill kameran och blev med tiden kanske Sveriges "mest produktive och mångsidigaste filmregissör", för att citera Svenskt filmskådespelarlexikon, och hans insatser blev senare språngbrädor för såväl Ingrid som Ingmar Bergman. Och under denna hans produktiva gärning dök alltså Tengroth upp vid flera tillfällen som ovan nämnts, knappast förvånande.

Molander satte sig på ålderns höst och skrev sina memoarer, minnesboken Jag minns så gärna [Bonniers, 1970] som egentligen är en samling nedtecknade episoder från olika skeden av livet. Volymen är rätt tunn, bokstavligt, i alla fall med tanke på Molanders gärning och vad han måste ha upplevt. Här passerar i alla fall några utvalda karaktärer från filmens värld revy: regissören Stiller, medarbetaren Harry Malmstedt, skådespelarna Torsten Winge, Gösta Ekman och Inga Tidblad. Men i mångt och mycket är boken också en ömsint och varsam beskrivning av människor och platser som under åren kommit att korsa hans vägar, Molander verkar vara en sensibel man, en betraktare och diskret iakttagare. Det är varligt och fint skrivet och lyfter dået till nuet och placerar det i tidlöshet, men samtidigt också mycket långt borta. Det är sparsmakat, elegant och värdigt. Inte ett ont ord, som Lundell en gång skrev, och vi skulle mycket gärna ha fått tillfälle att läsa mer. Men Molander gick bort tre år efter boken kommit ut.

Tengroth nämns inte, men hon får minsann medverka på bild - på det pausfoto från Dollar-inspelningen som vi tidigare stött på, liksom på omslaget - minsann! En liten inklippt bild från Ungkarlspappan.

Post scriptum: den som söker fördjupning vad gäller den ovan nämnda Molanderfamiljen och kan stänga in sig med Bengt Forslunds bok Molander, Molander, Molander [Carlssons, 2003] som är en exposé med tonvikt på de två bröderna Olof och Gustaf. Ett försök att påminna eftervärlden, alltså oss, om ett stor- och svårslaget konstnärsskap.

I Gösta den äldres armar - icke

Denna eftermiddag måste jag ge eloge till SVT som nyss sänt som matiné filmen Kungen kommer från 1936. Och naturligtvis gick denna kulturgärning undertecknad helt förbi! Blev just uppmärksammad på detta av mer vakna representanter för Ekmansällskapet som minsann vårdar sitt uppdrag på bästa sätt.

Birgits vapendragare får i skam och vanära nöja sig med att hänvisa till tidigare inlägg om den store Gösta.

OK, vem hämtar tjäran? Fjädrar, någon?

Birgit minns: Gösta Ekman [den äldre]

"Han var eld och luft och hemlighetsfyllda kryddor. Man kan inte begära att en skepnad av eld och luft ska lägga sig för att sova ut."

Om man bläddrar i den tidens journaler och skrifter snubblar man hela tiden på den gamle Gösta Ekman, skådespelaren, regissören, entrepenören, teaterdirektören, domptören, fontänen, varelsen, you name it. Vem i dagens Stockholm har en motsvarande roll? Vänd ett blad i teaterhistorien från dåtiden och Ekman står där i ett till synes oändligt förvandlingsnummer mellan de mest skiftande roller.

1935/1936 föstes Birgit ihop med Den Store i samband med två filminspelningar: Kungen kommer och Johan Ulfstierna. Ett och ett halvt decennium senare publicerar hon några minnesblickar från mötet där hon skissar upp en bild av fenomenet Gösta Ekman (den ingår i boken Livs levande) och långt senare är hon där igen i form av en krönika i Året Runt nr 49, 1968: En polka med Gösta Ekman d ä.

Ekman var storslagen, varken mer eller mindre. Han var tröstaren, stöttaren. En i sin egen avgrund djupt förtvivlad människa som steg in i nuets rum och strödde godhetens och omtänksamhetens strössel omkring sig. Tengroth lägger ut en väv av ord som glimrar, skimrar av den mannens unika väsende, hon målar upp ett spel av skuggor och dagrar, av nätternas halvljus och gryningens första solstrimmor. Hon stapplar fram i textens futtiga antal sidor för att fånga in honom och lägger gentilt ut en hyllning som bara är så vacker i sin varsamma ömsinthet och som smeker fram Ekmans person: hon varken skuggar, skymmer eller mörkar något, hon bara tar två steg tillbaka och låter Mästaren framträda i dagens och - förvisso även - mörkrets fulla färgspel!

Det är under inspelningen av Kungen kommer: den nittonåriga, gravt osäkra skådespelerskan har just blivit ifrågasatt av regissören Ragnar Hyltén-Cavallius när den dymaniske Ekman stiger in i ateljén och redan på tröskeln deklarerar Tengroths självklara närvaro som skådespelerska. Han hade redan i steget sett, förstått och handlat. Och lyfte med detta hela inspelningen och de närvarandes prestationer. I alla möten lade han bildligt armen om henne och försvarade henne gentemot alla inom synhåll, inklusive Ingrid Bergman som han galant knäppte på näsan i Tengroths närvaro. I djupet av sitt hjärta viskar Birgit för sig själv det Ekman yttrat, nu är hon stärkt, sedd och obetvinglig. Och hon är honom evigt tacksam.

Hon sliter och han hjälper henne. Hon spelar teater på Vasan hela kvällarna, far direkt därifrån med taxi till Råsunda för filminspelning nätterna igenom och snubblar hem till Norr Mälarstrand långt in på dagen:

Solen var av rent guld, fjärden gnistrade, och jag gick in i en tobaksaffär och köpte en ask cigarretter. Då började jag röka. Jag visste efter fjorton nätters arbete att jag inte skulla kunna sova de fyra timmar jag hade kvar innan jag skulle ner på teatern. Vilket skratt jag fick mig när jag en tid efteråt fick höra: 'Det är så sorgligt med Birgit Tengroth. Hon kommer hemraglandes morgon efter morgon långt fram på förmiddan. Tänk att denna söta flicka kunnat förfalla så!'

Så summerar hon Gösta Ekman: Alla blev förälskade men inte i varann, kanske inte heller i honom, bara förälskade.

Post scriptum: Ekman ryckte tydligen inte bara upp sina medaktörer och övrigt filmfolk, han triggade även igång sig själv. Bengt Forslund förklarar i boken Från Gösta Ekman till Gösta Ekman [Askild & Kärnekull, 1982] att Kungen kommer nog är Ekmans främsta film, där hans stora register kommer till sin fulla rätt. Forslund hyllar dessutom den "lilla rundnätta" Tengroth och hennes insatser som Göstas motspelerska i de båda filmerna. För övrigt nämner han att även Ingrid Bergman var hänförd av Ekmans uppenbarelse liksom många andra kvinnor, då hans något androgyna och rent av asexuella utstrålning fick dem att tryggt kunna älska honom förbehållslöst.

Boenden 7: barn- och ungdomsåren

Efter att ha gått till stadens bibliotek och ur magasinen beställt fram en radda slitna och härjade årgångar av Stockholms adresskalender kan man följa familjen Tengroths spår under 1920- och 1930-talets Stockholm.

Vi har redan konstaterat Birgits första boende på Majorsgatan 9A. I hennes egna skildringar utmålas gatan som en trång och mörk utkantsgata mitt på Östermalm. Utan finess eller större status. Slår man i 1927 års kalender där fortfarande varje fastighets innevånare redovisas, kan man få en uppfattning vilket sorts folk som bodde och rörde sig i huset 1926:

9A: husägare L. Kihlstrand, snickarmästare K.A. Ahlzén, ombudsman F.V. Björklund, hofmästare E.C.V. Eggers, öfverinspektör K.G.V. Fihlmand, skulptör E.A. Hedland, musikdirektör K.A.I. Hägerstrand, fabrikör E. Johansson, 1:e tillsyningsman A.F. Lagerman, ingenjör B.O. Lindhe, skådespelare M.T. Lindvall, köpman M. Lundberg, fastighetsägare S.W. Lundin, lotsstyrman E.E. Norberg, fabrikör L.G.A. Persson, urmakare A.J. Tiberg, löjtnant A. Wahlgren samt förståss tullkontrollören Tengroth.

9B: direktör G. Sundberg som också verkar ha ägt fastigheten, typograf E.H.L. Nilsson, styckmästare E.J. Sjöström, vaktmästare V.A. Westholm samt handlaren V.A. Westman.

En till synes rejäl blandning av professioner i gränslandet mellan övre arbetarklass och lägre medelklass kryddat med några inslag av de konstnärliga yrkena, jag tror mig minnas att skådespelaren Lindvall ges ett hastigt porträtt i romanen Julibarn.

Nästa anhalt för det tengrothska följet blir, som tidigare nämnts, Slussplan 1-3 dit familjen flyttade, troligen under 1927, under det följande året fick man dessutom för första gången telefon, hemnumret blev 10247.

Efter några år var det dock dags att flytta vidare, 1933 finns familjen registrerad på Humlegårdsgatan 2. Tillbaka på Östermalm och bara runt hörnet från det gamla tillhållet på Majorsgatan! Och med nytt telefonnummer. Antalet apparater i Stockholm växer uppenbarligen för nu har man fått en sexsiffrig anknytning: 603078.

Hur länge bodde man hemma vid denna tid? Bodde man kvar vid 18 års ålder? Med viss tvekan får vi anse Humlegårdsgatan vara Birgits sista boende med familjen för när Carl Gustaf Tengroth flyttar nästa gång, 1935 bort till Vasastan, har den då 20-åriga skådespelerskan med största sannolikhet skaffat sig en egen lya. Även om katalogen inte ger någon klarhet, antagligen redovisas bara förstahandskontrakt. Samma år avancerar tullkontrollanten och benämns hädanefter övertullkontrollör och nåddes nu i det nya hemmet på Tulegatan 23 på Stockholm 302249.

Några år därefter, 1938, var föräldrarna tillbaka på Östermalm: Linnégatan 39B och skulle Birgit nu ringa hem till mamma var numret 628514.

Efter allt detta rabblande och nosande på det dåtida Stockholm kan man också genom katalogen konstatera att det nog var en annan värld - då. Med betydligt lägre trösklar. Om man vidgar nyfikenheten och söker adressen till kändisarnas kändis den tiden: skådespelaren Gösta Ekman 1927 finner man att han bodde på Hjorthagsvägen 9, nuvarande Erik Dahlbergsgatan intill Fältöversten, och hade telefon 78435. Dessutom, och kanske ännu bättre: på raden under hittar man statsminister Carl G. Ekman med bostad på Västmannagatan 17 och med hemtelefon 15941. För även om det troligen var husan som svarade vid påringning så fanns nog vare sig portkod eller biffiga säkerhetsvakter ute på gatan!

Bland sutenörer, parkfjollor och kandelaberbögar

À propos Katie Rolfsen som nämndes i förra inlägget så har hon ju tidigare figurerat på denna plats i samband med att hon ogenerat presenterade sig för Annalisa Ericsons nyblivne make i bara mässingen. Den minnesgode minns också att detta skedde samma kväll som en fest hölls ute på Bellmansro för att fira homosexualitetens avkriminalisering i Sverige. Året var 1944. Om detta berättar Annalisa i en av sina memoarböcker.

Festen bekräftas i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960 (Stockholmia förlag, 1999) där det också visar sig att det inte var en slump att samkvämet hölls just där - restaurangen ägdes vid denna tid av en Sten Hellberg, som tydligen var centralfigur i samtidens nöjesliv och dessutom öppet homosexuell. Hellsten drev för övrigt även matställena Bäckahästen, Brända Tomten och Herrgårn.

Boken är en brett upplagd exposé över bögvärldens öden och äventyr i kungliga huvudstaden, det är huvudsakligen herrarna det handlar om. Mycket kunskap finns här samlad med en omfattande notapparat, många bilder på mötesplatser som parkbuskage, offentliga toaletter o.s.v. kryddat med fotografier på olyckliga själar, nakna gossar, utpressare och udda existenser som med vilsen blick poserar framför kameraobjektivet. Tillsammans ger det stundtals ett rätt unket intryck av instängd bastuklubb men här och där slås en dörr upp och någon kastar konfetti in på scenen: Gösta Ekman d.ä. [bilden], Karl Gerhard, Gustav Wally, Göthe Ericsson har alla passerat genom Birgits värld och återfinns i bokens persongalleri. Och Zarah Leander glider förbi som vän till alla och envar. Till och med Balettskolan var tydligen i förra seklets början ett otuktens näste, i alla fall bland de manliga danseleverna.

Närmare än så kommer vi inte Tengroth i detta sammanhang, trots alla dokumenterade långbyxor. Men Stig Ahlgren citeras här och var, han slår vilt åt alla håll i sina spalter: mot småsinthet, inskränkthet och tvivelaktiga rättsprocesser.

Stjärnparaden!

Nya fynd har genom andras förtjänst kommit oss tillhanda!

1937 publicerade veckotidningen Allers Familj-Journal ett klipp-och-klistra-album kallat Stjärnparaden: Allers Filmalbum med undertiteln En hyllning i ord och bild åt den yngsta av de sköna konsterna. Albumet såldes för 55 öre och byggdes upp med hjälp av idolbilder från filmens värld som klipptes ut ur olika nummer av Allerstidningen och sedan klistrades in på avsedda rutor i häftet. En typ av samlaralbum som faktiskt fanns så sent som på 1960-talets mitt, det kan undertecknad intyga, men hur det gick senare vet jag inte för då vändes uppmärksamheten åt annat håll. I detta stjärnalbum bildade samlarbilderna illustra färgsidor med handkolorerade skådespelarporträtt som kompletterades av svartvita sidor där en rad aktörer presenterades i kortfattade biografier. Under rubriken Stjärnor som lyst och lysa varvas svenska namn med utländska, utöver detta presenteras ett urval regissörer liksom samtliga svenska ljudfilmsproduktioner fram t.o.m. tryckåret!

Nå, detta var tydligen ett gott år för vår hjältinna som här hedras med en färgbild, nummer 38, där hon äppelkindad och lite oskyldigt, kanske rent av skyggt, söker något bortanför betraktarens blick. Texten informerar:

"Birgit Tengroth har trots sin ungdom hunnit med en förvånansvärd rad filmroller. Hon debuterade år 1933 i 'Bomans pojke' och var då nätt och jämnt fyllda 18 år. Att räkna upp alla hennes roller låter sig knappast göra. Hon har gjort ett dussintal filmer, bland vilka de intressantaste äro: 'Vad veta väl männen?' - hennes enda verkligt allvarliga karaktärsroll - 'Sången om den eldröda blomman', 'Ungkarlspappan', 'Annonsera' och 'Johan Ulfstjerna'."

Tidningen har även lyckats att plocka ner den store Gösta Ekman från dennes molnvandring, här författar han minsann företalet. Inte ens i detta kanske något lättviktiga och ska vi säga folkliga sammanhang kan den grandiose aktören hålla inne med de storslagna gesterna:

Och förtvivlat kort är popularitetens timma - snabbt byter människorna sina idoler. Snabbt reser man altaren år nya avgudar.

Att bevara minnet av filmens alla kämpande konstnärer, att föra dem samman till en spegelbild - det synes mig vara syftet med denna vackra bok. Jag har skrivit dessa ord med glädje ... Må denna bok bli ett minnesalbum och en hyllning åt filmens folk.

Tack Christina Rickhammar för din vakenhet och generositet.

Omläsning 5: Livs levande

Efter fyra skönlitterära verk var det 1952 dags för Tengroth att pröva ett nytt grepp. Nåja, nytt och nytt. Den nya boken var en samling reportage hon tidigare publicerat i veckopress och tidskifter, huvudsakligen Vecko-Journalen. Texterna bestod av skrivna porträtt av utvalda personer, de flesta med svensk anknytning, inom kultursvängen och som Birgit i någon mån stött på under sitt yrkesverksamma liv.

Genom sitt upplägg blir ju boken en källa till stort nöje om man vill studera den tidens frontfigurer inom snille, kanske, stundtals, och smak - och vi har redan stött på den här, och här, och här, t. o. m. här. Och det är knappast fråga om idolporträtt, här granskas och ifrågasätts (i någon mån) de porträtterade, de är inte med för att de nödvändigtvis är bäst, utan för att de finns och representerar något utöver sig själva. Tillsammans bildar dessa dåtidens skönandar en pizzaslajs av tiden, det utsnitt Tengroth behärskade bäst.

Familjen Ekman avhandlas i tur och ordning: gubben Gösta, den Store, presenteras med ett känsligt och ömsint porträtt som inte väjer för det mörka och påfrestande, hustrun Greta som den som står utanför spotten och bringar reda i allt och sonen Hasse - eller Hans som hon föredrar att kalla honom - som den hårt arbetande drömmaren. Från teaterkretsarna möter vi också Karl Gerhard och sångpedagogen Andrejeva Skilondz. Kollegor som Ingrid Bergman, Signe Hasso, Karin Kavli, Inga Tidblad, Annalisa Ericson passerar förbi i en varierande skala av elakheter medan männen behandlas mer respektfullt, i deras sällskap verkar hon ha kunnat koppla av och vara sig själv. Konsthandlaren Karl Henrik Martin synar och granskar allt, inklusive författarinnan, den ryske musikern Issay Dobrowen sitter i Tengroths lya på Styrmansgatan och rattar in de allierades radioutsändningar. Här fikar Birgit, eller vad de nu gör, med en man som konverserat både Lenin och Maksim Gorkij! Ellen Rasch dansar förbi och författarinnan Marika Stiernstedt bjuder in till celeber middag. Och Colette tar emot i sitt instängda och orörliga majestät i Palais Royal - Tengroths klassiker!

Hasse Ekman vittnar visserligen om att Birgit bjöd på lunch och konversation inför sin artikel men i övrigt får man då och då känslan av att Tengroth inte sagt många ord med sina offer utan att hon breder ut sin bild av personerna, sin gobeläng, sitt öga. Och även om detta nu inte ger en fullständig bild så blir det i alla fall en glimt, en av förmodligen flera sanningar. Nog så underhållande.

Boken avslutas med några texter utanför de övriga: om en sjuksköterska på Karolinska sjukhusets Radiumhem som Tengroth stött på genom kräftan; en promenad i Rom mellan hotell och restaurang ger en konversation om erotik, man och kvinna, nord och syd som bildar ett porträtt av ett tillstånd. Så avrundas det hela med det handgripliga självporträtt som tidigare berörts ur tidskriften OBS!

Tiden må ha farit ovarsamt fram med dem som här skildras, med något undantag när är de medverkande nu knappast livs levande, men boken - och Tengroths anslag - lever sannerligen.

Boken var alltså ett urval av artiklar Tengroth hade publicerat, det var också hennes femte bok på lika många år. Hon hade under perioden brutit upp från sitt liv, lämnat landet, skrivit, därtill filmat och spelat teater, varit bosatt i USA och brutit upp igen, levt i lånade lägenheter och på sjukhus. Blivit europé. Man anar vilken energi som rusade genom kroppen dessa år och drev henne framåt, piskade henne, fick henne att än en gång resa sig upp, le och i de bästa av stunder: rent av njuta.

Ekmansällskapet visar upp sig!

Se detta som en affisch på stan:

Gösta Ekman 100 år på scen - Ekmansällskapet med gäster berättar.

Onsdag 28 maj klockan 19.00 anordnar Filmstaden Kultur och Ekmansällskapet en afton i Gösta Ekman d.ä och Hasse Ekmans anda, med anledning av att det är hundra år sedan Gösta Ekman senior scendebuterade.

En kväll med kåserier, musik, mingel och annat trevligt. Ekmansällskapet presenterar sig och sin verksamhet, du får höra mer om Gösta, och såklart även om Hasse Ekman. För underhållningen står sångerskan Clara Gustafsson. [se bilden]

Biljettpris; 100 kronor. (Filmstadens Vänner; 80 kronor)
Dryck och tilltugg ingår.
Anmäl Er senast onsdag 21 maj till ekmansallskapet@gmail.com eller till 08-27 00 10 eller info@filmstadenskultur.se.
Boka även in kvällarna 4 och 12 juni för ytterligare två filmiska scenkvällar!

Välkommen till Stiftelsen Filmstadens Kultur,
Greta Garbos väg 3, 169 40 Solna,
onsdagen den 28 maj kl 19.
Kom gärna i tidstypisk klädsel! (1920-50-tal)

Visst är det rätt fantastiskt. Och Tengrothkoppling finns förståss, eftersom hon spelade mot gubben Ekman, beundrade honom och författade ett suveränt och ömsint porträtt av honom. Och junior var hon kompis med, spelade mot och festade runt i hans sällskap!

Hon hade naturligtvis kommit ut till Filmstaden, där hade hon kännt sig hemtam och snabbt beställt in en drink. All heder till entusiasterna som ordnat detta! En gång i tidernas morgon duettade Hasse med skådisen Birgit Rosengren i en exklusiv inspelning, nu får ni (kanske) chansen att höra Kai Gullmars melodi igen!