onsdag 16 maj 2012

Mans kvinna [1945]

Sommaren 1944 var krigets men också kärlekens tid. Den som stundtals smärtsamt ställer till oro, rör vid gardinerna, rycker i skärpet, binder upp banden. Det var tid att dra till ett fiktivt bondesmåland för att filmatisera Vilhelms Mobergs uppmärksammade roman Mans kvinna som kommit några år tidigare.

Mörkret faller i salongen. Över tittaren sköljer musiken av Hugo Alfvén, uppmärksammad redan av samtiden, dess våg är så kraftig att man knappt noterade regissörens namn. Men han hette Gunnar Skoglund.

 Holger Löwenadler spelar rollen som Birgits make, han gör rollen hundraprocentigt ren men vi vet redan från den allra första scenen: det här är inte den typ av man som tillfredsställer sin kvinna. Han är snäll, förstående, månar om andra, vill hjälpa, arbetar hårt, uppoffrande - men det är ju inte en sådan som hon längtar efter. Istället dyker grannen upp från en närbelägen gård, ensamstående, lite manligt famlande. Men driftigt går han först i vargdrevet och sätter så spjutet i den nätfångna ulven. Så står han där, med sitt "varggrin" som Birgit sammanfattade honom i sin memoar, mannen som går in i ett rum och man vet det långt innan han ens syns. Han lyfter blicken från det spetsade djuret och möter hennes. Hon är fast. Hans namn var Edvin Adolphson.


I manlighetens andra ände raglar vår gamle bekant Bullen Berglund fram till byns brunn, ber om lite vatten då han är väldigt torr i halsen. Gumman han ber skäller: "Den svider nog efter allt brännvin du tvingar igenom den." Han: "Mig behöver ingen tvinga när det gäller brännvin och kvinnfolk. Det vet du väl, Karna?" Hon: "Jo, jag vet nog att du söp dig från går'n och ställde dina pigor med barn." Han: "Ja, jag har aldrig fått lära mig skillnaden mellan pigor och andra kvinnor, inte hittar man nån skillnad i sängen inte." Gumman går hastigt därifrån: "Skäms! Gamla bock!"

Nu vet vi, det är en lantlig liten by, men människorna lever och de trängtar. Nu sätter dramat fart, denna berättelse om lusten som får gamla bekanta att plötsligt se varandra på ett nytt sätt. För här handlar det om ren sexuell attraktion. När Edvin råkar lätt röra vid henne är det plötsligt uppenbart för henne vad hon saknar och vad hon vill ha. Här, nu, fort! Hon kämpar visserligen emot, krånglar, föser honom ifrån sig men eftersom hettan också kommer från andra hållet blir det svårhanterligt.

Hon: "Vad har du gjort med mig?" Han: "Inget illa, väl? Du behöver inte ängslas." Hon: "Jo, jag är rädd, rädd för att bli en dålig kvinna.Vi får inte träffas ensamma mer, det leder oss i fördärvet!" Han: "Jag vill i fördärvet med dig." Hon. "Vad har du för en eld som bränner mig så? Nä, låt mig vara om du vill mig väl." Han: "Ja, jag ska låta dig vara, jag vill bara ha vad du ger mig av fri vilja."

Hon upprepar: "Vad har du gjort med mig? Han: "Och du med mig?" Hon: "Kroppen lyder mig inte mer." Han (förhoppningsfullt): "Du vill bli min kvinna?" Hon (förskräckt): "Nä! Nej, Håkan, jag vill inte! Förskona mig!" Han: "Jag gör vad du begär, men vad är du rädd för? Hon: "Förtappelsen! Domen." Han svarar henne: "Jag var klen i katekesen, men jag minns ett språk till: var och en som ser på en kvinna med begär har redan gjort hor med henne i sitt hjärta." Hon: "Ja, det är sant, när jag tänker efter så är det redan försent. För mig." Han stryker över: "Nej, det språket gäller mig, det var ju jag som kom till dig."

Ja, det handlar om människor som vill varandra väl, men kroppen vill sitt, längtan kastar sitt lasso efter dem. Det är kärlek, det är kättja, allt går ihop. Tengroths spel vibrerar, hon är modern, totalt närvarande, jag vill kalla det excellent. Hon gestaltar förlöselsen i kärlek och kött så att man nästan rodnar lätt. Hon ropar högt i sängen efter att det hela slutligen skett och fullbordats: "Nu är jag mans kvinna!" Han: "Och du ångrar dig inte?" Hon svarar i ren lycka och övertygelse: "Aldrig ska jag ångra mig! Fast jag har brutit mot Guds bud och är nersjunken i fördärvet."

Så drar hon djupt efter andan: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad?"

Hur var det nu Buster von Platen formulerade det i en privat minnesbild av henne från just den tiden? "En primadonna assoluta, en erotisk supernova och en sensitiva amorosa".

Men här i bädden som ännu ångar av övningarna pratar hon liksom sönder de där spröda morgontimmarna. Om Gud och straff. "Håkan, ska jag brinna i helvetet för det här, så har jag ändå varit i lycksaligheten."

 

Plötsligt kommer hon att tänka på sin bortreste man: "Jag delar dig inte med honom, kom ihåg det: jag delar dig inte! Jag är bara din kvinna! Bara en mans kvinna!"
Men med gryningen kommer mannen tillbaka, och hon blir två mäns kvinna. Till Edvins stora förtvivlan har hon svårt att välja, hon är ju en bofast, ingen skogskarl som Adolphson som springer iväg med bössan så snart bekymren hopar sig. Men en sådan eld som rasar går naturligtvis inte att gömma, snart går skvallret genom byn, det tisslas och förfasas, svartsjuka förblindar omdömet (här bör Gunnel Brost få en eloge för sitt spel av en annan olycklig kvinna) och snart blir det hela uppenbart även för Holger. Den siste i byn som får veta. Självklart blir han förkrossad och beter sig lite - ska vi kalla det possessivt mot henne: "Du är min hustru, min egendom. Du ska piskas som ett kreatur!" - och vevar med armarna mot Edvin, sin gamle dryckesbror, kompis och kumpan. I ren och skär förtvivlan. Och inte minst skam.

Men sådan skit tänker inte Birgit ta, plötsligt inser hon att hon måste lämna allt hon har, tar Edvin i hand och vandrar mellan hövolmarna bort till närmaste skogsbryn.

Så summerar hon det hela: "Den som är fattig och fri, han är egentligen rikast här på jorden – tro mig."

***

Birgit gjorde en sådan bra och kanske självklar insats i det hela att hon snart därefter också fick gestalta Märta i scenversionen av pjäsen baserad på samma roman. Och turnerade land och rike runt. Nu spelade hon mot den sprödare George Fant, förmodligen strået vackrare men kanske inte med samma ursinniga robusta utstrålning.

2 kommentarer:

Fredrik F. sa...

Det här var filmen som Birgit satte högst, en av de få hon särskilt nämnde i självbiografin, eller hur? Mobergs upptäckt: kvinnan lika förblindad av kättjan som mannen. Och med samma rätt till den. Och väl ett kvinnoporträtt Birgit kände lika starkt för som Liv Ullmann kände för Kristina, för att hon var "en kvinna som kunde älska". Moberg var väl inte nöjd med någon filmatisering av hans böcker före Utvandrarna. Sade han efteråt. Men Mans kvinna verkar verkligen vara en film värd att se. Hur får man tag på den?

Pär Pärsson sa...

Kungliga bibliotekets Audiovisuella avdelning har den. Men då måste man vara på plats, vad jag förstår: 010-709 30 20
010-709 30 21. www.kb.se