Ur egen fatabur 7: en julenquête

 I Svenska Dagbladets julbilaga den 22 december 1935 får 14 personligheter ur dåtidens offentlighet frågan: Vad betyda julen för er? Från Birgits eget närområde märks Vilhelm Moberg, Kotti Chave, Calle Barcklind och Max Hansen samt då den 20-åriga fröken Tengroth som det senaste halvåret skördat framgång både på film och på scen, hon hade flyttat hemifrån till Norr Mälarstrand:'

"Familjeliv, det är julen i ett nötskal". Julen, ja den betyder för mig först och främst vila och därmed också tillfälle att tänka på annat än vardagens id. Jag är ju inte äldre än att jag fortfarande har min ungdoms uppfattning kvar om julen och allt det glada och obeskrivliga som följer med den. Ett sammanhängande familjeliv, se där julen i ett nötskal Just för en så 'utåtvänd' som en filmskådespelerska blir den stilla, slutna helgen en hägring, fylld av under och lyckomöjligheter. Och när jag riktigt får vara för mig själv, tar jag till någon bok. I jul blir det bestämt Harry Martinssons sista... Jag hoppas verkligen att den ger den nödvändiga avspänningen efter julaftonens glada överraskningar.

Och så önskar jag till sist att alla människor verkligen ville önska varandra en god jul i dess rätta bemärkelse. Den önskningen får aldrig bli ett flyktigt och lätt utkastat uttryck för en konventionell plikt att man måste lyckönska varandra, nej den måste vara en innerligt förnummen önskan, som har sitt rotfäste i hjärtat!

Om det är Birgit själv som håller i pennan eller om någon redaktör transkriberat hennes muntliga, lite lillgamla, funderingar är oklart men visst andas orden en sorts tom ensamhet, isolering. Ett frivilligt, eller ofrivilligt, utanförskap. I tysta rum, utan människor.

Vilhelm Moberg däremot gruffar och bullrar i sitt svar: julen är alltför kommersiell, alltför stort buller i reklam- och affärssyfte, hela december skriks det så mycket om fridens högtid "att man till slut vill stoppa till öronen!" Och jultomtar trampar på gatorna långt i förväg! Och lutfisk redan vid Lucia! Nej, annat var det förr, när Ville var en liten kille.

Mans kvinna [1945] revisited

Som nämnts i föregående inlägg har Cinemateket i Stockholm under november kört en kortare Vilhelm Moberg-serie där Tengroth dyker upp två gånger. Först ut var Gläd dig i din ungdom, och dryga veckan senare visas Mans kvinna, i regi av Gunnar Skoglund. Med Edvin Adolphson som försteälskare, vid denna tid just avlagd av privatkvinnan Birgit Tengroth.

Låt oss bara ha en sak klar: gamla bondedramor i svartvitt är knappast en kassako på en blommande sommaräng denna gråmulna lördagseftermiddag i november 2019. Det är glest mellan besökarna men på duken myllrar det desto mer. Den småländska by där dramat utspelar sig är tätbefolkad och allehanda typer och personligheter passerar framför kameran och levererar Mobergs frejdiga manus.

Till skillnad från den föregående filmen har Birgit här en motspelare (ja, rentav två) som tränger sig på, ömsom ömsint, ömsom vanvettigt svartsjukt. Birgit, i flera scener rejält mejkad så bondfru hon är, slits mellan två män, mellan två varanden, två drömmar. En tidigare och längre (för att inte säga mångordig) redogörelse för filmen hittar ni här.

Nu är det ju inte alls samma rollfigur i de båda filmerna, men fem sex år har gått och Birgits ungflicka i den förra filmen har nu mognat till en vuxen kvinna som väljer själv i livet, tar sina egna beslut och följer sin egen kompass. Även när det innebär att gå från hus, make och hem och följa en odugling/drömmare, som inte kan hålla ordning på sin ekonomi, ut längs vägarna och in i skogen. Vi får hoppas att de hittar en stig som leder vidare förbi kättjans skogsgläntor till en långsiktigt bördigare mark. Sevärt är det hur som helst.

"Vi tre goda vänner delar lika" säger Edvin i sin replik på ett av fotografierna. Birgits Märit kan nog tänka sig det, för husfridens, lustens och framtidens skull. Men manliga egon sätter vid närmare eftertanke stopp för det. Och dramat kan rulla igång.

Liksom i det förra inlägget är fotografierna härintill från filminspelningen "lånade" från Svensk filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/.

Gläd dig i din ungdom [1939]

Inte nog med att fru Tengroth plötsligt figurerar i en nyutkommen bok och diskuteras i radioprogram: nu går hon på bio också, i fullt format. Det är Cinemateket Stockholm som kör en kortare Vilhelm Moberg-serie, med fem filmer baserade på hans böcker och i två av dem har Birgit den kvinnliga huvudrollen. Den första av dessa är alltså baserad på Mobergs roman från 1935 'Sänkt sedebetyg' som spänner över ett längre tidsplan är filmen.

Eftersom det närmast vore att beteckna som tjänstefel att inte sitta i salongen, sitter man där. Med lätt klappande hjärta när gardinen dras åt sidan och filmtexterna till 'Gläd dig i sin ungdom' börjar fladdra förbi på duken.

Birgit gör det bra, hennes roll är helt trovärdig och hon går ända in i salongen med sin omtalade charm och närvaro. Men hon har inte en helt lätt uppgift, hennes manlige motspelare Peter Höglund gestaltar sin figur Knut Toring på ett helt hopplöst sätt. Om det är skådespeleriet, eller om det beror på Per Lindbergs manus, Mobergs roman eller regissör Lindberg instruktion är något oklart, men Höglund domderar som den omogne tonåring han kanske är menad att föreställa, han deklamerar oavbrutet utan att lyssna på någon, han rasar mot allt runtomkring inklusive Gud Fader trots att han hela tiden låter som en frikyrkopastor i den yttersta dagens farstu. Och vad värre är: han tänker inte ett ögonblick på sin flamma, den ljuvliga (och ansvarstagande) Ebba Brun i Birgits gestalt. Han är självupptaget jobbig helt enkelt. Men kanske var man jobbig när kriget stod för dörren som Torings far påpekar för sin arbetsskygge son. Och om man ville något annat i livet än att sätta spaden i jorden och vända på torvan.

I övrigt är skådespeleriet klart godkänt, vi ser 'Bullen' Berglund ganska fjärran från den gemytligt borgerliga rondör som han annars är mest känd för och Gunnar Sjöberg som i mörk och rufsig kalufs fångar flickan till sist. Långt senare skulle han ju dyka upp i Bergmans Smultronstället som Stig Ahlgren himself med Birgit, eller är det Gunnel Broström, vid sin sida. Men det är helt annan historia.

Sedan blev det trassel med Moberg. Den svenska filmcensuren grep in och saxade bort en längre osedesam scen med Birgit och Höglund och Moberg rasade som bara Moberg kunde. Redan på ett tidigt stadium hade man lämnat in manuset för förhandsgranskning varefter åtminstone en scen ströks efter censorernas anmärkning. När filmen sedan var klar klipptes delar av ovan nämnda kärleksscen. Detta kunde Moberg inte förlika sig med, det var för djävligt helt enkelt. Därmed, eller av andra anledningar, spelades den tänkta uppföljaren till filmen aldrig in.

I bokverket Svensk filmografi (del 3, 1930-1939) sammanfattar Jan Olsson filmen: "Som helhet betraktad är filmen ett försök att utifrån ett fullvärdigt stoff höja sig över pekoralens lågvatten, men är snarare ett tecken på en övertygad ambition är ett fullvärdigt resultat."

Fotografierna från filminspelningen är utvalda och hämtade från Svensk filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/

Birgit på Filmhuset

Låt oss avsluta hundraårsåret 2015 med en liten skärva Tengroth i offentligheten. På Svenska Filminstitutets bibliotek i Stockholm har i alla fall tidigare funnits en monter en trappa upp med porträttfotografier av årgång 1915. Och bland de utvalda finns naturligtvis Birgit, representerad av ett svartvitt bild från en av hennes Mobergsdramor. I huckle, förkläde och en massa hö på marken.

Även om blicken låter antyda att hon känner till flera av höets användningsmöjligheter.

Nästa år kommer Birgit att fira sina 101 år. Förhoppningsvis kommer det att gå att gräva fram ytterligare tengrothiana under året, stort som smått, gestaltad konst och löst skvaller.

Väl mött. Ett gott nytt år till alla från BigganBlogg.

Moberg tittar på Birgit Tengroth

I den artikel ur Röster i Radio/TV 1967, nr 13, som nämndes i ett tidigare inlägg placeras författaren Vilhelm Moberg i en liten biograf på Sveriges Radio i Stockholm. Han är där för att i sällskap av filmreporter Torsten Jungstedt kommentera filmen Mans kvinna som inom kort skulle visas på TV. Moberg är skeptisk och klargör rakt av att den här filmen var han minsann inte speciellt förtjust i.

Men när Birgit i rollen som bondflickan Märit syns i bild blir han genast på bättre humör:

Birgit, hon är vacker i bild, eller hur? Vackert ansikte. Men hon var ännu vackrare i Gläd dig i din ungdom. Pelle hade underbart vackra bilder av henne från havreåkern i extasens ögonblick, som han skulle visa i hennes ögon. Men det var det som censuren klippte bort, det ansågs oanständigt på den tiden.

Efter första natten med Edvin Adophson förefaller Märit ("som nu äntligen fått lite jämförelsematerial på det erotiska området") mer belåten, och Moberg gläds med henne:

Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur? Men här skulle det vara mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning på hennes ögon. Gunnar Skoglund [regissören] var en rejäl karl och vi är vänner fortfarande, fast jag sa till honom vad jag tyckte om det här... Birgit har vackra tänder...

När Birgit säger en av sina repliker i filmen: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad" grymtar Moberg:

Det var en bra replik - jag tycker det glimtar till ibland med replikerna. Här kom en bra bild, glansen i ögonen. Men vad är det läpparna. Inte skall dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

När filmen så är slut sammanfattar Moberg den med att "den går an", även om tempot är för långsamt, dialogen brister och att vissa repliker inte är trovärdiga. Samt, som han förklarar i ett replikskifte med regissören i det påföljande numret av tidskriften: att romanens poesi i kärleken mellan Märit och [Adolphson], stämningen av jordisk lycka och lyrisk sensualism (detta är alltså Mobergs egna ord), inte kom fram. Men var det något som författaren fann fullt godkänt - förutom Tengroths utseende - så var det musiken av Hugo Alfvén:

Jag ville att det skulle vara sensuell musik och då engagerade man honom. På festen på Cecil efter premiären tackade jag honom. Det var förresten enda gången jag träffade honom, en pigg gammal gubbe.
- Det var bra musik, sa jag.
- Ja, ser, du, jag är den ende i Sverige som kan skriva musik med * (fult ord) i, sa han.

Moberg fortsätter: Alfvén hade rätt när han beskrev sin musik, den hade saker i sej, och han var den ende då som kunde göra den, Han hade varit en stor älskare på sin tid., Han satt en natt och berättade om alla sina högättade kvinnor som han hade träffat ute på turné med OD...

Slutligen, förutom att Moberg synes ha träffat kompositören vid åtminstone två tillfällen, så verkar det ha funnit en tredje snuskgubbe i gänget, teatermannen och regissören Per Lindberg som alltså gjort en tidigare filmatisering av en Mobergroman, den tidigare nämnda Gläd dig i din ungdom (1939), även den med Tengroth i huvudollen:

Pelle Lindberg var djärv och älskade kärleksscener, han njöt av att sammanföra ungt folk för att leka samlag.

Birgit och Vilhelm Moberg

Står man tillfälligtvis förankrad i Tengroths egen tid som är svårt att komma förbi ett författarskap som Vilhelm Mobergs. Han står där vid tröskeln, liksom utplacerad som dörrvakt. Okammad, bredbent och axelbred. De direkta mötespunkterna mellan den sällsamt populäre författaren och den fruktade dunderguden och vår egen stjärna består av Birgits medverkan i två filmer baserade på Mobergs böcker: Gläd dig i din ungdom och Mans kvinna.

 

I den lilla boken Vilhelm Moberg, filmen och televisionen (Carlssons, 1998) av Bengt Forslund behandlas Mobergs förhållande till den rörliga bilden, huvudsakligen biograffilmerna med Troells Utvandrarfilmer som höjdpunkt. Men även diverse senare TV-dramatiseringar av hans verk. Moberg skrev för övrigt också själv dramatiseringarna av flera av romanerna. Som författaren noterar i inledningsvis: "Det var inte Moberg som behövde filmen, det var filmen som behövde Moberg".

Författaren Forslund har vi stött på tidigare i spalterna: genom två böcker om ett par av landets större teaterklaner: Ekmans och Molanders. Vilhelm Moberg hade tydligen ett eget förhållandet till ämnet film, villigt och ibland mot uppseendeväckande (förhållandevis) blygsam betalning skrev han manus och brottades vidare med texterna samtidigt som han kunde vara starkt kritisk till den färdiga resultatet. Så också vad gäller de båda Tengrothfilmerna. Vilket kunde bli lite komplicerat eftersom författaren hade något som liknade vänskapsförhållande till regissörerna - Per Lindberg respektive Gunnar Skoglund.

Den tidigare filmen fick ett hyfsat gott mottagande av publiken. Forslund antar att detta var en frukt av Mobergs stigande stjärna, Lindbergs populära comeback som filmregissör (efter många år vid teatern efter tidigare mästerverk) och filmens ambitionsnivå som kontrasterade rejält mot 1930-talets vid tiden omdiskuterade "pilsnerfilm". En diskussion där just Moberg hade dundrat som värst.

Censuren var dock framme vid flera tillfällen, redan innan filmen var helt klar, och saxade bort scener med tvetydiga och rentav "snuskiga" insinuationer. Moberg mullrade obekymrat vidare, såväl verbalt som skriftligen i brev, debattartiklar och inlägg, mot att dessa beskrivningar av kärleken i dess olika former försvann och gjorde filmen vrång, kantig och hård.

Värre skulle dock bli i Mans kvinna. En ironi, tycker Forslund, eftersom där ingrep Biografbyrån (d.v.s. censuren) inte alls. Hoppsan. Här blev det liksom bara dålig kritik. Dessutom arbetade här Moberg aktivt med synopsis och manus. Den först tilltänkte regissören Alf Sjöberg hade ersatts med en av filmens främste tillskyndare Gunnar Skoglund - "med entusiasm kan man komma långt, med talang kommer man längre", som Forslund krasst summerar slutresultatet. Inte mycket fungerade tydligen trots att Moberg cyklat till inspelningsplatsen utanför Sigtuna och kamperat med filmgänget under ett par dagar. Kritiken från prressen blev bitvis hård och sarkastisk. Den här gången var Moberg lojal och tystare vad gäller den offentliga debatten.

Men 22 år senare (1967) satte TV-redaktören Torsten Jungstedt Moberg i en fåtölj och tillsammans såg de om filmen inför en stundande TV-premiär. Diskussionen i samband med visningen blev i sin tur en artikel i tidskriften Röster i Radio. Moberg är här öppet kritisk både mot den ena och det andra, mot sig själv och (i synnerhet) mot regissören - som till skillnad från Lindberg inte vågade, enligt Moberg, visa "samlag". I samband med den första, censurerade, filmen nämns "Birgit Tengroths friskt sinnliga närvaro i kärleksscenerna". Och i och med detta får han tillfälle att lägga ögonen på Birgits uppenbarelse:

Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur?Men här skulle det vara mycket mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning av hennes ögon...Här kom en bra bild, glansen i ögona: Men vad är det med läpparna? Inte ska dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

Stackars Skoglund ansåg sig tvingad att replikera redan i tidningens kommande nummer och så var ett smärre gräl mellan de båda upphovsmännen igång, den ene besviken, den andre djupt sårad. Vi andra kan rycka på axlarna och ta del av, och glädjas, åt enskilda scener och rollprestationer i de båda Mobergfilmerna. Liksom Birgit, som reste sig upp, borstade halmstråna från kjollinningen och gick in i andra, minst lika mörka dramer.

Mans kvinna [1945]

Sommaren 1944 var krigets men också kärlekens tid. Den som stundtals smärtsamt ställer till oro, rör vid gardinerna, rycker i skärpet, binder upp banden. Det var tid att dra till ett fiktivt bondesmåland för att filmatisera Vilhelms Mobergs uppmärksammade roman Mans kvinna som kommit några år tidigare.

Mörkret faller i salongen. Över tittaren sköljer musiken av Hugo Alfvén, uppmärksammad redan av samtiden, dess våg är så kraftig att man knappt noterade regissörens namn. Men han hette Gunnar Skoglund.

 Holger Löwenadler spelar rollen som Birgits make, han gör rollen hundraprocentigt ren men vi vet redan från den allra första scenen: det här är inte den typ av man som tillfredsställer sin kvinna. Han är snäll, förstående, månar om andra, vill hjälpa, arbetar hårt, uppoffrande - men det är ju inte en sådan som hon längtar efter. Istället dyker grannen upp från en närbelägen gård, ensamstående, lite manligt famlande. Men driftigt går han först i vargdrevet och sätter så spjutet i den nätfångna ulven. Så står han där, med sitt "varggrin" som Birgit sammanfattade honom i sin memoar, mannen som går in i ett rum och man vet det långt innan han ens syns. Han lyfter blicken från det spetsade djuret och möter hennes. Hon är fast. Hans namn var Edvin Adolphson.

I manlighetens andra ände raglar vår gamle bekant Bullen Berglund fram till byns brunn, ber om lite vatten då han är väldigt torr i halsen. Gumman han ber skäller: "Den svider nog efter allt brännvin du tvingar igenom den." Han: "Mig behöver ingen tvinga när det gäller brännvin och kvinnfolk. Det vet du väl, Karna?" Hon: "Jo, jag vet nog att du söp dig från går'n och ställde dina pigor med barn." Han: "Ja, jag har aldrig fått lära mig skillnaden mellan pigor och andra kvinnor, inte hittar man nån skillnad i sängen inte." Gumman går hastigt därifrån: "Skäms! Gamla bock!"

Nu vet vi, det är en lantlig liten by, men människorna lever och de trängtar. Nu sätter dramat fart, denna berättelse om lusten som får gamla bekanta att plötsligt se varandra på ett nytt sätt. För här handlar det om ren sexuell attraktion. När Edvin råkar lätt röra vid henne är det plötsligt uppenbart för henne vad hon saknar och vad hon vill ha. Här, nu, fort! Hon kämpar visserligen emot, krånglar, föser honom ifrån sig men eftersom hettan också kommer från andra hållet blir det svårhanterligt.

Hon: "Vad har du gjort med mig?" Han: "Inget illa, väl? Du behöver inte ängslas." Hon: "Jo, jag är rädd, rädd för att bli en dålig kvinna.Vi får inte träffas ensamma mer, det leder oss i fördärvet!" Han: "Jag vill i fördärvet med dig." Hon: "Vad har du för en eld som bränner mig så? Nä, låt mig vara om du vill mig väl." Han: "Ja, jag ska låta dig vara, jag vill bara ha vad du ger mig av fri vilja."

Hon upprepar: "Vad har du gjort med mig? Han: "Och du med mig?" Hon: "Kroppen lyder mig inte mer." Han (förhoppningsfullt): "Du vill bli min kvinna?" Hon (förskräckt): "Nä! Nej, Håkan, jag vill inte! Förskona mig!" Han: "Jag gör vad du begär, men vad är du rädd för? Hon: "Förtappelsen! Domen." Han svarar henne: "Jag var klen i katekesen, men jag minns ett språk till: var och en som ser på en kvinna med begär har redan gjort hor med henne i sitt hjärta." Hon: "Ja, det är sant, när jag tänker efter så är det redan försent. För mig." Han stryker över: "Nej, det språket gäller mig, det var ju jag som kom till dig."

Ja, det handlar om människor som vill varandra väl, men kroppen vill sitt, längtan kastar sitt lasso efter dem. Det är kärlek, det är kättja, allt går ihop. Tengroths spel vibrerar, hon är modern, totalt närvarande, jag vill kalla det excellent. Hon gestaltar förlöselsen i kärlek och kött så att man nästan rodnar lätt. Hon ropar högt i sängen efter att det hela slutligen skett och fullbordats: "Nu är jag mans kvinna!" Han: "Och du ångrar dig inte?" Hon svarar i ren lycka och övertygelse: "Aldrig ska jag ångra mig! Fast jag har brutit mot Guds bud och är nersjunken i fördärvet."

Så drar hon djupt efter andan: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad?"

Hur var det nu Buster von Platen formulerade det i en privat minnesbild av henne från just den tiden? "En primadonna assoluta, en erotisk supernova och en sensitiva amorosa".

Men här i bädden som ännu ångar av övningarna pratar hon liksom sönder de där spröda morgontimmarna. Om Gud och straff. "Håkan, ska jag brinna i helvetet för det här, så har jag ändå varit i lycksaligheten."

 

Plötsligt kommer hon att tänka på sin bortreste man: "Jag delar dig inte med honom, kom ihåg det: jag delar dig inte! Jag är bara din kvinna! Bara en mans kvinna!"

Men med gryningen kommer mannen tillbaka, och hon blir två mäns kvinna. Till Edvins stora förtvivlan har hon svårt att välja, hon är ju en bofast, ingen skogskarl som Adolphson som springer iväg med bössan så snart bekymren hopar sig. Men en sådan eld som rasar går naturligtvis inte att gömma, snart går skvallret genom byn, det tisslas och förfasas, svartsjuka förblindar omdömet (här bör Gunnel Brost få en eloge för sitt spel av en annan olycklig kvinna) och snart blir det hela uppenbart även för Holger. Den siste i byn som får veta. Självklart blir han förkrossad och beter sig lite - ska vi kalla det possessivt mot henne: "Du är min hustru, min egendom. Du ska piskas som ett kreatur!" - och vevar med armarna mot Edvin, sin gamle dryckesbror, kompis och kumpan. I ren och skär förtvivlan. Och inte minst skam.

Men sådan skit tänker inte Birgit ta, plötsligt inser hon att hon måste lämna allt hon har, tar Edvin i hand och vandrar mellan hövolmarna bort till närmaste skogsbryn.

Så summerar hon det hela: "Den som är fattig och fri, han är egentligen rikast här på jorden – tro mig."

***

Birgit gjorde en sådan bra och kanske självklar insats i det hela att hon snart därefter också fick gestalta Märta i scenversionen av pjäsen baserad på samma roman. Och turnerade land och rike runt. Nu spelade hon mot den sprödare George Fant, förmodligen strået vackrare men kanske inte med samma ursinniga robusta utstrålning.