Birgit och helgonet

I några udda strilar av samtidens nyhetsflöde rapporteras det om att Sverige i helgen som är kommer att få sitt andra helgon, förra och första gången var det Birgitta Birgersdotter som 1391 upphöjdes till den heliga Birgitta. Och om nu allt går enligt plan och påven Franciscus gör vad han föresatt sig så kommer Elisabeth Hesselblad förklaras vara ett sant helgon.

Hesselblad levde mellan 1870 och 1957, hon växte upp i Dalarna men på grund av familjens usla ekonomi utvandrade hon i ungdomen till USA och kom där i kontakt med katolicismen, konverterade och från 1902 och framåt fanns hon stationerad i Rom och verksam inom birgittinordens verksamhet.

Och det är i den verkligheten som vårt eget katolik släntrar in på scenen. I boken Njut av livet, Madame! från 1956 finns ett reportage som har sin utgångspunkt i Hesselblad.

Birgit är i Rom, hon längtar hem. Men hon kan inte fara hem, hon känner också att hon tröttar ut sina vänner på plats. Hon vill höra en svensk röst och ringer upp Birgittinerklostret vid Piazza Farnese. Det är Hesselblad själv som svarar, bjuder in Tengroth till huset Casa di Sancta Brigida men sjukanmäler sig själv och hänvisar till en moder Riccarda.

Tengroth går dit. Och här övergår berättelsen till ett kan man säga typiskt Tengroth-reportage. Hon dröjer på vägen och beskriver vad hon ser i gränderna och på torgen, målar upp en bild, eller en snabbskiss, av ett 1950-talets Italien runtom henne: människorna, miljön, solskuggorna. Hon kommer fram, visas runt i lokalerna, hon betraktar och hon betraktas. Hennes egen dragning till det katolska ger henne en hemkänsla, en trygghet från sitt eget ibland lite våpiga jag. Det är färger runtomkring henne: "och jag känner, på något sätt, att jag äntligen hittat hem."

Fan tro't. Berättelsen kan fortsätta.

Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament

Jag bläddrar lite villrådigt fram och tillbaka genom boken Sven Stolpe av Svante Nordin med den rätt underbara undertiteln Blåsten av ett temperament (Atlantis, 2014) efter att ha konstaterat att i personregistret Tegnér följs av Terboven. 

 

 

 

I Tengroths historia spelar författaren, kulturjournalisten och provokatören Stolpe en roll, inte helt försumbar, genom att han i sin recension av hennes debutbok använde en så grov vokabulär att boken genast blev en försäljningssuccé och hon själv fick läggas in på vilohem. Men i Nordins text syns inte ett spår av händelsen. Och så var det förmodligen: en daglig sågning i en daglig tidning utan vidare efterspel, nästa morgon en ny bok att anmäla och hjulen rullar vidare. Liksom den tågvagn som Stolpe råkade passera på resa mot Göteborg där han kunde notera att de flesta passagerarna hade hennes Törst som reselektyr. I alla fall går skrönan så.

 

Men Nordins bok innehåller, förutom en hel del dråpliga historier, utslungade stolpeska invektiv och långa redogörelser kring författargärningen, en del annat: vi får en översikt över Stolpes år på Aftonbladet - där recensionen publicerades - från 1945 fram tills dess att tidningen såldes till LO ett och ett halvt decennium senare. Personer från Tengroths värld skymtar också under berättelsens gång: Kjell Strömberg, Gösta Gustaf-Janson, Stig Ahlgren och naturligtvis Hasse Ekman som i flera av sina filmmanus samarbetade med Stolpe.

 

Sven och Birgit fick med tiden också två stora gemensamma intressen: fransk litteratur och katolicismen. Han introducerade och anmälde många av tidens franska författare, några som senare också dök upp i Tengroths författarporträtt. 1947 konverterade han till katolicismen, Birgit tog steget ut i början av 1950-talet.

 

Och här mötas också de tu. 1955 redigerade Stolpe en volym med texter kring katolicismen skriva av skilda personer under titeln Varför jag blev katolik (Wahlström & Widstrand, 1955). Nordin nämner det inte men den titeln var direkt plockad från en artikel som Birgit publicerat i Året Runt och hon nämns också hyfsat fylligt och med ett erkännande i Stolpes förord. Tengroths text skulle straxt efter också ingå i boken Njut av livet, Madame! 

 

 

Omläsning 8: Njut av livet, Madame!

- Jag ägnar mig inte mer åt film och teater. Jag skriver lite.

Ett replikskifte på Östermalms pastorsexpedition, noterat av Tengroth i sin åttonde bok som släpptes 1956. Man kan väl se ordet lite som lite av ett understatement, det här var en period då den hyfsat nyblivna, och ännu sökande författararinnan var högproduktiv.

Boken Njut av livet, Madame! [Wahlström & Widstrand, 1956] är, liksom flera av hennes tidigare titlar egentligen en klippbok, komponerad av artiklar hon redan publicerat i veckopressen, Vecko-Journalen och Året runt. Dessvärre kläddes den i något som måste vara tidens kanske gräsligaste omslag, om det handlar enbart om dålig smak eller ett slarvigt hastverk vill jag låta vara osagt. Ingen "konstnär" är angiven. Tur för den. Men bortsett från det, så inleds boken med en längre och förmodligen nyskriven titelnovell, ett reportage får man väl kalla det från den lilla restaurang som Birgit frekventerade under en längre Parisvistelse, här kallad Félix Bar, nere på rue Nicholas. Det är en novell om ensamheten, den inre såväl som den yttre, och den rör sig egentligen bara mellan de två hållpunkterna: bistrons olika levnadsöden och Tengroths eget hotellrum mer eller mindre tvärs över gatan. Här är nätterna extra svarta och ogenomträngliga, en återfunnen Jesus böjer sig ner över kvinnan på golvet och pillar eftertänksamt i såren, här pratar människorna inte med varandra utan för sig själva, bakom den [någorlunda] korrekta hållningen hukar hos alla enbart nödtorftigt dränkt förtvivlan. Och efter varje avslutad kväll återstår enbart väntan på ytterligare en morgon som bara leder till en ny stum kväll.

Boken är indelad i sektioner, efter den inledande novellen följer två partier från Paris och Rom, befolkade med kulturellt högvilt som Tengroth sökt upp och intervjuat. Det är tidens stora i den kontinentala parnassen, men inte skyggar Birgit inför sådana! Hon vet minsann hur man hanterar dem och stiger självklart över trösklarna in i texterna med rak rygg och reportagen blir lika mycket skärvor av hennes eget självporträtt som en gestaltning av de främmandes våningar och de beläten som rör sig därinne. Många av de storas namn har väl i ärlighetens namn nog fallit ur det allmänna medvetandet sedan dess, i alla fall här uppe i norr, men hennes porträtt av den unga Sagan, ung och bortskämd och fortfarande aktuell, måste vara på pricken.

Samlingen avslutas med den texten Varför jag blev katolik [ursprungligen från Året runt] där hon ger sig kast med att försöka beskriva sin, vad det verkar just genomgångna konvertering. Frågorna är brinnande aktuella för henne och hon vet att det inte går att beskriva en rörelse i vatten eller temperaturskiftningen i en svag luftrörelse, istället bygger hon upp det hela kring vardagliga, halvt obemärkta ögonblick som steg för steg leder henne tillbaka till den tro som en gång var så självklar, men som under resans gång fått åtskilliga törnar. För här hymlar hon inte, om hon någonsin gjort det, hon håller fast läsarens blick, utan åthävor, nästan lite självklart och nonchalant, medan hon fimpar cigarretten under vänster skosula.

Hursomhelst så visade hon här en naturlighet och chosefrihet som till och med fick hennes gamle vedersakare Sven Stolpe, som ett halv decennium tidigare rasat över hennes infama snuskigheter, att lyfta hatten och buga. Han snodde dessutom hela novelltiteln rakt av till en samlingsvolym med texter han ungefär samtidigt satte ihop kring temat katolska trosupplevelser, i gränslandet mellan det illegala och det tillåtna. Plötsligt stod de båda på samma sida vägen.

Varför jag blev katolik - boken

Getingåret 1955 surrade åter en av dåtidens ettrigaste steklar: skriftställaren Sven Stolpe - även om han just vid det här tillfället kanske inte vässat gadden helt fullt. Detta år redigerade han nämligen och gav ut boken Varför jag blev katolik: en samling inlägg (Wahlström & Widstrand, 1955) med en rad texter där olika personer försökte förklara varför de konverterat till den romersk-katolska trosuppfattningen. Stolpe var ju själv en sökare och i denna utgåva hade han samlat ihop en hop likasinnade, många ohjälpligt bortglömda men tydligen i dåtidens kyrkliga sammanhang aktiva debattörer, andra har väl överlevt i vår tid, i alla fall som namn: akademiledamoten Gunnel Vallqvist, regissören Olof Molander, nobelpristagaren Francois Mauriac. Och Stolpe själv förståss, liksom en liten underlig notering av skådisen Gunnar Björnstrand samt ett längre inlägg av densammes hustru, även hon konvertit: Lillie Björnstrand. Frågan är hur läsbara de är. Vid en förströdd genombläddring är det att svårt att hitta någon rubrik som känns särskilt lockande.

Stolpe hade ju några år tidigare gått hårt åt Birgit Tengroth genom sin recension av debutboken Törst, vi har tidigare berört följderna av detta: hur det samtida Stockholm - nåja, i alla fall enligt författarinnans minnesbild - häcklade Tengroth och anonyma röster viskade de mest förskräckliga saker så att hon tvingades lägga in sig på klinik. Sedan dess hade de stött på varandra in real life och Stolpe hade visat sig vara ett mönster av gentilitet: artig, konversabel och vänlig. Han hade även recenserat andra Tengrothalster med betydligt färre invektiv.

I bokens inledning sträcker han ut en försonande hand. Här skriver han mångordigt och gillande om en artikel av Tengroth som tidigare publicerats i Året Runt och som nu också fick ge boken själva dess titel. Genom att publicera sin text i en "folklig" tidning som också "har en väldig spridning" hade Birgit riktat uppmärksamheten mot den fåtaliga skara katolska svenskar som vid denna tid levde undanskymt i ett ännu solitt prostantistiskt Sverige. Hon hade fört gruppens talan med brett anslag och formulerat tankar som kunde leda en människa in i den katolska fållan, allt med Stolpes gillande. Han ser också en rörelse i dåtidens trosliv, bort från det trist traditionella och etablerade till just "de andra", katolikerna. Naturligtvis påverkade det att Sverige så sent som några år tidigare, 1952, lagstiftat om religionsfrihet i landet men det fanns också ett mer svärmiskt blickande efter katolska ceremonier, svängande rökelsekar, en lite ängsligt drömmande position bland intellektuella. Stolpe fnyser lätt åt hur grunda sådana böjelser kan visa sig vara. Men det fanns i det dåtida samhället en debatt - delvis inspirerad av Ingemar Hedenius - som mer seriöst inriktade sig på tron vs förnuftet där katolicismen i många stycken tycktes dra det längsta strået. Det iskalla kalla kriget vid denna tidpunkt med sin neddragna järnridå påverkade säkert, sägs det, också att åtskilliga i det katolska såg ett skydd mot det kommunistiska hotet. Dessa frågor tas också upp i en artikel av Sten Hidal i den katolska tidskriften Signum, nr. 6, 2005 där bokens 50-årsjubileum uppmärksammas.

Det Stolpe huvudsakligen gillar i Tengroths text är den sakliga, lågmälda beskrivningen av hennes upplevelse, utan teatraliska gester och högljudda åtbörder, hur hon nästan nära nog glider in i övertygelse allt eftersom.

Han citerar henne: "Jag har knäböjt för första gången i mitt liv. Katedralen låg i mörker. I ett sidoskepp flämtade en låga för Our Lady. Jag låg på knä och såg på Maria som hade neonljusglorian på trekvart som hade hon tagit en dry Martini för nmycket. Jag kände ingenting."

Han säger sig också rekommendera läsning av Tengroths text i sin helhet även om hon alltså inte inbjudits till volymen. Processen hade, vad jag förstått, skjutit fart i samband med hennes ganska skyddslösa vistelse i Washington, D.C. Även om hon alltid påstått sig vara troende. När steget sedan var taget fullt ut beskrev hon alltså det hela i sin artikel som nämndes ovan. Den kom senare att ingå i volymen Njut av livet, Madame. Den boken förelåg tydligen ännu inte i tryck när Stolpe skrev sin introduktion, han benämner den nämligen Flicka på glid, som är rubriken på Tengroths reportage om Francoise Sagan som skulle komma att ingå i samlingen. Eller var det passning till sköra Birgit?

Skulle någon vara nyfiken på att blicka in denna gränsöverskidande tankevärld kan man tydligen finna spår av den i Vilgot Sjömans debutroman Lektorn (1948) och det var ju samme författare som 1952 skymtade Birgit i åhörarskaran vid litteraturpristagaren Mauriacs föreläsning vid S:t Paulsgatan på Södermalm.

Birgit Tengroth, i förtroende, året runt

1998 kom Gullan Skölds avhandling vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) vid Stockholms universitet: Från moder till samhällsvarelse där hon undersöker kvinnobildens förändring under fem decennier i veckotidningen Året Runt.

Efter lite irrande uppe på institutionen i Garnisonen, Karlavägen 104, och med god hjälp av den lokala bibliotekarien fick jag tag på ett ex.

Sköld väljer ut fem enskilda år, ett per decennium, och plöjer igenom alla nummer. Under de två första åren, 1955 och 1968, är Birgit Tengroth aktiv som krönikör och kåsör och hennes insatser kommenteras naturligtvis. 1955 kom tidningen ut i nära 500.000 exemplar, så man måste säja att Birgit här nådde en förbluffande stor läsekrets. Detta resulterar dock inte i något mjäkeri från författarens sida, Sköld påpekar Tengroths intellektuella vinkel och språkligt krävande journalistik som "ofta förmår gripa tag i sin läsare, prestera det oväntade". Som exempel tas en text om ett besök hos Birgittasystrarna i Rom, Klostret är ingen utväg.

"Bön är grovgöra. Bön är att skura Guds trappor. Bön är att putsa silver och stöpa ljus. Bön är att skala bort egoismen från sina motiv. Bön är att lappa och laga sin jordiska ömklighet."

Och apropå katolska möten: det var även i Året Runt som den kända texten Varför jag blev katolik ursprungligen publicerades.

"Birgit Tengroth var en skribent som använde en högst personlig ton i sina kåserier och reportage. Hon kunde vara både bitsk och elak, såväl mot enskilda som mot institutioner. Hennes alster präglades alltid av en avslöjande självinsikt och en ironisk distans, parad med ett stråk av värme och medömkan med de sämst ställda i samhället."

I en tid där kvinnorollen fortfarande var den gamla traditionella, den underdåniga, gisslar Tengroth manssamhället på ett sätt som sticker ut. Genom sina texter sprider hon bland stugor och gårdar på den svenska landsbygden aningen om den nya tid som komma skall. Hon var, skriver Gullan Sköld, "den bildade, den intellektuellt känslomässigt engagerade kvinnan" som fungerade som en slags motbild till det som i övrigt var den rådande normen.

Birgit skriver: "Vårt sekel som började med rösträttskvinnornas uppmarsch på barrikaderna har nått fram till detta: världens vackraste djur. Rösträtt blev brösträtt - mannen till behag."

Efter att ha gått igenom 55 års utgivning ställer Sköld den mappen åt sidan och flyttar sig fram till 1968. Ett år som (kanske) förpliktar. Tydligen hade Birgit under mellantiden periodvis inte skrivit i tidningen men nu var hon tillbaka! Enligt Sköld med "vanligtvis för tiden radikala och överraskande åsikter" och ämnet är ofta den fria, jämlika och självständiga kvinnan.

Men samtidigt vakar hon över skillnaden mellan man och kvinna där båda könen bör leva upp till sina värden, sköta sina åligganden. Inte likt de "fega karlar" Tengroth mött i sitt liv som flytt allt ansvar. Och på andra sidan gränsen: "Hur många högt begåvade kvinnor har jag inte sett göra sig till våp när de inregistrerar en karl i sin närhet!"

Birgit, alltid på tvärs och i trots mot tiden.

Sköld har även i andra böcker fortsatt att studera veckopressen med kvinnoperspektiv, om hjärtespalter från 1940-talet och framåt i "Ett rum för råd och tröst" samt om de två kvinnliga reportrarna Marianne Höök och Thea Oljelund i boken "Med känsla för klass".

Människor som minns 8: Vilgot Sjöman

1952 besöker det franske författaren Francois Mauriac Stockholm för att mottaga Nobelpriset i litteratur. I samband med detta anordnas en träff med katolska trosfränder i van der Nootska palatset på S:t Paulsgatan på Söder. Dit beger sig en 28-årig Vilgot Sjöman, vid den tiden författare och grubblare, senare uppmärksammad filmregissör. Sjöman hade stött på Mauriacs författarskap genom en artikel av Sven Stolpe där denne behandlat någon variant av kris i skärningspunkten katolisk tro/sexualångest i Mauriacs liv, Sjöman sugs in av Stolpes formuleringar: här möts tre män med neuroser, förskräckelser kallar Sjöman det, på området.

Nu är tillfälle att konfrontera Mauriac med denna tidiga upplevelse i sitt liv. I sin bok "Mitt personregister, urval 97" (Natur och Kultur, 1997), beskriver Sjöman händelsen. Han förbereder frågor, får hjälp med översättningen till franska, repeterar i förväg och får en behaglig rytm i uppläsningen. Han är nöjd med sig själv. Sjöman reser sig upp och börjar: åh, skam! - när han nu står där i församlingen inser han mitt i anförandet att han klampat för långt med för närgångna frågor, han tystnar, får tunghäfta. Blicken flackar över de tigande åskådarna:

"Och där sitter Birgit Tengroth...vad gör hon i publiken? Henne är jag ju van att se på bioduken, hon fyllde hela min barndom med käcka knyckar på nacken, tänk när hon kom ridande i "Ungkarlspappan"...och nu skriver hon "Törst" och andra romaner. Jovisst! Hon är katolik hon också."

Leopolds antikvariat

På Leopolds antikvariat, Sturegatan 44 köpte jag bladet härintill: Tengroths autograf för 80 spänn. Namnteckningen är skriven på en sida från en anteckningsbok och någon (klåpare) har även klistrat på ett foto från en veckotidning, delvis över själva skriften! Bilden är tidig, förmodligen från trettiotalets början.

Sturegatan, ett stråk i det Östermalm som var Tengroths värld. Uppvuxen i närheten av Hedvig Eleonora kyrka bebodde hon stadsdelen under perioder av sitt liv: Sickan Carlsson, som var årsbarn, skolkamrat och grannflicka, anger i sin minnesbok "Sickan: minnen berättade för Anna Nyman" (Bonniers, 1977) Majorsgatan som Tengroths barndomsadress; senare i livet fanns hon på Styrmansgatan och Floragatan. I Bergmans "Törst" stöter Tengroths rollfigur Viola samman med sin gamla balettkamrat Valborg (Mimi Nelson) på Brahegatan, straxt ovanför Östermalmsgatan. På Linnégatan 79 ligger Marie Bebådelsekyrkan vars katolska församling hon tillhörde.

Den avslutande adressen blev också straxt intill, på andra sidan Djurgårdsbron. Galärvarvskyrkogården.