Birgit och helgonet

I några udda strilar av samtidens nyhetsflöde rapporteras det om att Sverige i helgen som är kommer att få sitt andra helgon, förra och första gången var det Birgitta Birgersdotter som 1391 upphöjdes till den heliga Birgitta. Och om nu allt går enligt plan och påven Franciscus gör vad han föresatt sig så kommer Elisabeth Hesselblad förklaras vara ett sant helgon.

Hesselblad levde mellan 1870 och 1957, hon växte upp i Dalarna men på grund av familjens usla ekonomi utvandrade hon i ungdomen till USA och kom där i kontakt med katolicismen, konverterade och från 1902 och framåt fanns hon stationerad i Rom och verksam inom birgittinordens verksamhet.

Och det är i den verkligheten som vårt eget katolik släntrar in på scenen. I boken Njut av livet, Madame! från 1956 finns ett reportage som har sin utgångspunkt i Hesselblad.

Birgit är i Rom, hon längtar hem. Men hon kan inte fara hem, hon känner också att hon tröttar ut sina vänner på plats. Hon vill höra en svensk röst och ringer upp Birgittinerklostret vid Piazza Farnese. Det är Hesselblad själv som svarar, bjuder in Tengroth till huset Casa di Sancta Brigida men sjukanmäler sig själv och hänvisar till en moder Riccarda.

Tengroth går dit. Och här övergår berättelsen till ett kan man säga typiskt Tengroth-reportage. Hon dröjer på vägen och beskriver vad hon ser i gränderna och på torgen, målar upp en bild, eller en snabbskiss, av ett 1950-talets Italien runtom henne: människorna, miljön, solskuggorna. Hon kommer fram, visas runt i lokalerna, hon betraktar och hon betraktas. Hennes egen dragning till det katolska ger henne en hemkänsla, en trygghet från sitt eget ibland lite våpiga jag. Det är färger runtomkring henne: "och jag känner, på något sätt, att jag äntligen hittat hem."

Fan tro't. Berättelsen kan fortsätta.

Birgit träffar folk: Jean Cocteau

1955 är Birgit på plats i Paris, lagom till det lokala spektakel som det tydligen vid denna tid innebär att den Franska akademien utökas med ytterligare en medlem. Denna gången gäller det författaren med mera med mera, ja - han rörde sig inom nästan alla kulturella grenar som fanns, Jean Cocteau.

Cocteau var ju större än stor, och Tengroth skildrar i ett skrivet porträtt, publicerat i Vi 1956, nr 2 hur Paris mer eller mindre står på tårna när mannen ska in i Akademien. Symboler! Ränker! Snacket på stan! Alla är där! Men Birgit är ju inte den som är den: hon ringer upp och beställer tid för intervju. Två gånger får hon vända, då missförstånd skett och legendens talföra husa får avvärja det hela. Tredje gången får hon sätta sig ner med Författaren, men hon vinklar resultatet av sina ansträngningar på ett lite spännande sätt: för varje vända till bostaden krymper Cocteau något, våningen blir en allt mindre tvårummare. Tomrummet mellan det offentliga trummandet och mannens egen uppenbarelse allt större. Hon står i rummet och betraktar honom men ser tillslut bara det som den ena sekunden ter sig som ett litet barn för att i nästa gestalta sig likt "en torkad mumie".

Arsenalen av frågor i reporterblocket kokas inför hans fötter plötsligt ihop till en enda: Monsieur, är ni en lidande pajas eller en okänslig martyr? Men den frågan är i sammanhanget omöjlig att ställa och hon viker ihop papperet och gömmer det i kappfickan. Hon lyfter sakta blicken över hans axel och ser därbakom det enda i rummen som andas verklighet: husan Odettes toffelhasande reumatiska gång. Det som tycks vara här och nu.

Ett strongt reportage blev det, det som Tengroth satte ihop. Återfinns lättast i volymen Njut av livet, Madame! där det ingår. På bilden: vår Birgit med Legenden, tredje vändan, samt det lätt makabra fårhuvud som prydde sin plats på ett bord i våningen, ett slags nav kring vilket berättelsen rörde sig.

Omläsning 8: Njut av livet, Madame!

- Jag ägnar mig inte mer åt film och teater. Jag skriver lite.

Ett replikskifte på Östermalms pastorsexpedition, noterat av Tengroth i sin åttonde bok som släpptes 1956. Man kan väl se ordet lite som lite av ett understatement, det här var en period då den hyfsat nyblivna, och ännu sökande författararinnan var högproduktiv.

Boken Njut av livet, Madame! [Wahlström & Widstrand, 1956] är, liksom flera av hennes tidigare titlar egentligen en klippbok, komponerad av artiklar hon redan publicerat i veckopressen, Vecko-Journalen och Året runt. Dessvärre kläddes den i något som måste vara tidens kanske gräsligaste omslag, om det handlar enbart om dålig smak eller ett slarvigt hastverk vill jag låta vara osagt. Ingen "konstnär" är angiven. Tur för den. Men bortsett från det, så inleds boken med en längre och förmodligen nyskriven titelnovell, ett reportage får man väl kalla det från den lilla restaurang som Birgit frekventerade under en längre Parisvistelse, här kallad Félix Bar, nere på rue Nicholas. Det är en novell om ensamheten, den inre såväl som den yttre, och den rör sig egentligen bara mellan de två hållpunkterna: bistrons olika levnadsöden och Tengroths eget hotellrum mer eller mindre tvärs över gatan. Här är nätterna extra svarta och ogenomträngliga, en återfunnen Jesus böjer sig ner över kvinnan på golvet och pillar eftertänksamt i såren, här pratar människorna inte med varandra utan för sig själva, bakom den [någorlunda] korrekta hållningen hukar hos alla enbart nödtorftigt dränkt förtvivlan. Och efter varje avslutad kväll återstår enbart väntan på ytterligare en morgon som bara leder till en ny stum kväll.

Boken är indelad i sektioner, efter den inledande novellen följer två partier från Paris och Rom, befolkade med kulturellt högvilt som Tengroth sökt upp och intervjuat. Det är tidens stora i den kontinentala parnassen, men inte skyggar Birgit inför sådana! Hon vet minsann hur man hanterar dem och stiger självklart över trösklarna in i texterna med rak rygg och reportagen blir lika mycket skärvor av hennes eget självporträtt som en gestaltning av de främmandes våningar och de beläten som rör sig därinne. Många av de storas namn har väl i ärlighetens namn nog fallit ur det allmänna medvetandet sedan dess, i alla fall här uppe i norr, men hennes porträtt av den unga Sagan, ung och bortskämd och fortfarande aktuell, måste vara på pricken.

Samlingen avslutas med den texten Varför jag blev katolik [ursprungligen från Året runt] där hon ger sig kast med att försöka beskriva sin, vad det verkar just genomgångna konvertering. Frågorna är brinnande aktuella för henne och hon vet att det inte går att beskriva en rörelse i vatten eller temperaturskiftningen i en svag luftrörelse, istället bygger hon upp det hela kring vardagliga, halvt obemärkta ögonblick som steg för steg leder henne tillbaka till den tro som en gång var så självklar, men som under resans gång fått åtskilliga törnar. För här hymlar hon inte, om hon någonsin gjort det, hon håller fast läsarens blick, utan åthävor, nästan lite självklart och nonchalant, medan hon fimpar cigarretten under vänster skosula.

Hursomhelst så visade hon här en naturlighet och chosefrihet som till och med fick hennes gamle vedersakare Sven Stolpe, som ett halv decennium tidigare rasat över hennes infama snuskigheter, att lyfta hatten och buga. Han snodde dessutom hela novelltiteln rakt av till en samlingsvolym med texter han ungefär samtidigt satte ihop kring temat katolska trosupplevelser, i gränslandet mellan det illegala och det tillåtna. Plötsligt stod de båda på samma sida vägen.

KG, flygeln och Madame!

Genom vännen Fredrik, någonstans där ute, har BigganBlogg fått kunskap om ting som inte tidigare var kända. Stort tack. Fredrik, för dina kommentarer. Det känns lite ovant, det må man säga. Men låt oss nu smaka på godiset!

Karl Gerhard, den ömsint Store, den frejdige Galanten, gick den 11 december 1956 in i radiostudio i sällskap med pianisten Bo Ekemar och spelade tre sånger. Två hade musik av Kai Stighammar, Det är inte lätt att hänga med i svängen samt Jag har så många strängar på min lyra - båda uttalandena är ju så sanna! Sant är också att Stighammar var den pseudonym Gerhard använde när han då och då själv skrev musik, ensam eller i samarbete med andra. Den tredje sången hade skrivits av Mogens Nissen. Med Gerhards svenska text hette den Njut av livet, Madame. Känns det igen? Ni vet, Tengroths bok som kom samma år.

Ur etern hördes pianoklinket och Gerhards röst kör igång med första versen:

Jag med Birgit Tengroth är helt överens
att en kvinna bör sätta en gräns
för mäns egoism. Hennes bok av i år
har en damtitel som slår:
Njut av livet, Madame!
Vilken utmärkt program!
Som stafett ifrån kvinna till kvinna,
denna slogan går fram:
Njut av livet, Madame!
Ta en dram! Det är inte nån skam!
En lunch med er chaufför på tu man hand på Maritime
ni tar, på så sätt blir med honom ni intim.
Njut av livet, Madame!
Var ej för monogamm!
Sätt på linnet ett nytt monogram!

Elakt? Knappast, mest ett uppmuntrande tillrop syskonsjälar emellan och Birgit blev återigen produktplacerad, och försäljningen av boken kanske till och med fick lite fart. Hur som helst släpptes de tre inspelningarna på skiva - långt senare, 1980. Sveriges Radio gav i egen regi ut en dubbel-LP med allehanda kupletter: Karl Gerhard och en flygel, SRLP 1300/1301. För den som fortfarande är lite nyfiken kan man ladda ner det hela, eller var för sig, genom att klicka här!

Appendix:
Enligt sajten 78:or & Film var pseudonymen Kai Stighammar ett hopfog av kompositörnamnen Kai [Gullmar], Stig [Hansson, a. k. a. Jules Sylvain] samt [Wilhelm Sten]hammar. Så nu vet vi det!

Det litterära mottagandet: Bonniers litterära magasin (BLM)

Att kalla tidskriften BLM den tidens kulturella pansarkryssare är kanske att ta i en smula, men nog var den en fullriggad fregatt som med hyfsat rak kurs och med Bonnierfamiljens pengar som barlast stävade över den till synes oändliga oceanen. I denna tidskrift, som startats 1934 av Albert Bonniers förlag, trängdes skönlitterärt material med allehanda översikter och recensioner av de sköna konsterna. Låt oss se hur den nyblivna författarinnan behandlades av tidskriften.

Magasinet ger spaltutrymme åt den nymornade författarinnan redan i och med Törst. Under rubriken Nya novellister föses hon i årgång 17, n:r 8, oktober 1948 samman med norrlänningen Birger Vikström, förmodligen mer av den gemensamma litterära formen än andra mer subtila gemenskaper. Recensenten, författaren, kritikern och översättaren Per Erik Wahlund, filosoferar inledningsvis kring skådespelares inneboende behov av att i skrift uttrycka skillnaden mellan äkthet och förljugenhet i mänskliga relationer, det de jobbar med på scen dagligdags. Tengroth ser han som en i ledet, utan egentligen något nytt att komma med, som andra samtida beskriver hon en brutal, humorfri, neurotisk och "en aning perverterad" värld. I Tengroths värld är det dock det manliga och kvinnligas oförmåga att finna en gemensam våglängd som är temat, och nog faller skulden mestadels på mannen även om novellen Resa med Arethusa på inget sätt skonar den kvinnliga huvudpersonen. Gemensamt hatar och förnedrar sig de två personerna sig fram till en sexualakt, bekriven "med en utförlighet som redan verkat befruktande på upplagesiffrorna."

Wahlund finner dock att även om Tengroths språk och bildsatta berättelser inte håller fullt ut, och även till viss del slår tillbaka på Tengroth som person, så har boken ett "temperament", oroligt, sårbart, och bakom den "överhettade similiprosan och hårdkokta dialogen" en närhet i skildringen som både är "äkta, erfaret och uthärdat". Föser läsaren det spektakulära åt sidan och upplever detta är det gott nog, avrundar Wahlund.

Redan innan nästa bok kommit ut var det dags för Birgit att figurera i spalterna igen. I årgång 18, 1949 anmäler nämligen BLM:s redaktör Georg Svensson själv den nysläppta Bergmanfilmen Törst. Här får han tillfälle att något mildra Wahlunds omdöme, han kallar Tengroth debutbok "späd" och och författad

"med påtaglig begåvning för skrivandets svåra konst. Hon har både öga, tunga och intensitet. Och hon är djupt engagerad, det är det viktigaste. De som läste den boken för att leta efter pikanterier borde skämts när de fann ett blödande hjärta, om de nu vet hur ett sådant ser ut. Det finns åtskilligt med slagg i boken, men det bevisar bara att här har det brunnit."

Svensson finner nu filmen bitvis gripande men även lite märkligt otillfredsställande med åtskilliga tekniska tillkortakommanden som stör upplevelsen. Men berättelsen är fortfarande tydligt Tengrothsk med Bergman som mellanhand och när det kommer till Birgits skådespelarinsats sparar inte Svensson sig:

"Det är också en skoningslös akt prestation som inte kan undgå att gripa starkt. Det gråtstela ansiktet, förrädiskt orörligt som en dockas, med de ångestfulla ögonen som skrämt tittar ut ur sina hål, den kurande gestalten och det förtvivlade skrattet, allt samlar sig till en ganska oförglömlig upplevelse, naknare än det mesta man sett på film."

Senare samma åt rycker BLM ut på nytt och anmäler uppföljaren Nattportier. Åke Janzon skriver i årgång 18, 1949 att boken i stycken är som en lättare tidskriftsnovell men i andra berättelser rycker hon upp sig och både Olle Hedberg och Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen används som referenser. I sina bästa stunder företräder Tengroth en cyniskt grundad "oren" estetik där det skitiga, illaluktande och falska är livets egentliga skönhet och livsluft. Här landar hon (kanske) i sig själv, resonerar Janzon, även om bokens komposition knappast håller, att en lätt vulgär effektlystnad skymmer sikten men att Tengroth motiv och tema ändå är "värnandet av en personlig integritet".

Även Birgits tredje bok, Julibarn, behandlas i årgång 20, n:r 3, mars 1951. Denna gång är den ännu i modern tid aktive och vördade anmälaren Bengt Holmqvist som slår klorna i boken. Han finner berättelserna, från en barndom i ett svunnet 1910- och 20-tals Stockholm, rätt ordinära, enahanda, stundtals rent av ytliga med stråk av "surrogatpsykologi" även om upplevelserna genomgående bär drag av kultur, charm och det självupplevdas närhet. Som roman: nej - men som spegling av en tid och en plats: där fungerar den bäst.

BLM hoppar därefter över uppföljaren Jungruburen och plockar åter in Tengroth i sina spalter med den senare textsamlingen Njut av livet, Madame! Under rubriken Porträtt och självporträtt anmäler Sven Lindner boken i årgång 25, n:r 8, oktober 1956. Boken är uppdelad i tre partier varav det första och tredje i olika variationer är porträtt av författarinnan själv och på något sätt kompletterar varann. I det inledande stycket, som Lindner finner rätt svagt, är huvudpersonen - uppenbarligen Birgit själv - stamgäst på en liten pariserbar och där berättelsen består av livet i och kring serveringslokalen. Det tredje stycket beskriver författarinnans prövande steg in i det katolska, psykologiskt övertygande och med en sympatiskt blygsam ton även om Tengroths halvkåserande och lite slängiga stil bryter mot ämnesvalet.

Mittpartiet däremot sopm består av en svit författarintervjuer är Tengroth som bäst! "Med blyg och oskuldsfull min smyger hon sig på sina intervjuoffer, låter dem slappna av i avslöjande poser och kopplar så på den lilla psykologiska Geigermätare som hon gömt i handväskan som som ofelbart avslöjar närvaron av hemlighållna egenheter hos offren." Och även om fru Tengroth ibland kan låta sig ryckas med i sin entusiasm över de intervjuade så skapas här en rad mästerliga små porträtt!

Med detta försvinner, vad det verkar, författarinnan Tengroth från BLM:s horisont, vad jag kan förstå - och om man får lita på Svenskt författarlexikon: biobibliografisk handbok till Sveriges moderna litteratur som gavs ut i sju delar av Rabén & Sjögrens förlag från 1942 och som täckte perioden 1900-1975.

Med eller utan Birgit kryssade BLM vidare seklet ut, under en rad namnkunniga redaktörer och med ett genomgående välskrivet material. Under 2000-2001 låg den nere, bara för att under perioden 2002-2004 under Kristoffer Leandoers ledning återuppstå i en nästan exploderande, överdådig och vackrare skepnad än någonsin tillförne! Men, "Pang!" - så blev det tyst igen.