Rapport från Paris, augusti 1954: hemma-hos hos Madame Mendès-France

Efter att, eventuellt, ha legat undangömt i ett mörklagt förrådsutrymme eller nedpackat i ett vindsmagasin har den plötsligt åtr sett dagens ljus: Vecko-Journalen, nr 32, 1954 med sitt för undertecknad hittills okända hemma-hos-reportage från den nytillträdde franske premiärministerns hem på Rue du Conseiller Collignon i de parisiska Passykvarteren. Tidningens egen Paris-reporter, fru Tengroth, är på nytt uppdrag i det 16:e arrondissementet.

Ja, premiärministern själv, Pierre Mendès-France, är inte hemma. Det behövs knappast heller: han beskrivs med snabba penseldrag som rättfärdigheten själv, en ny typ av politiker, sanningssägande, vältalig med låg stämma, enkel som lever kvar i sin femrummare, lite av en f.d. krigshjälte som nu ordnar fred i de indokinesiska besittningarna. Och inte har han en älskarinna heller. Han är, kort sagt, skriver Birgit, en man att lita på.

Reportaget är lite upplagt som det tidigare hemma hos Colette. Själva tag-sig-ditandet spelar roll, gendermerna vid porten nere på gatan, portvakterskan i sin loge som viftar Birgit vidare, husan som leder henne in i mottagningsrummet. Vaserna, växterna, möblerna, reporter Tengroth noterar vad hon ser medan hon väntar på Madame.

Som plötsligt uppenbarar sig, "i grå slät promenadkjol och ljusgrå cardigan med lätt uppkavlade ärmar." Vi får veta, antydningsvis, att Madame, née Cicurel, har en egyptisk bakgrund: de kastanjebruna ögonen "levande och lysande som stjärnljus när det brytes i fuktig atmosfär, de talande ögonen hos en haremskvinna som skyndar förbi med ansiktet betäckt." Hennes röst är "mild, mörk och mystiskt som en österländsk natt", men i övrigt mer en västerländsk intellektuell i vardagsnära outfit och dito bekymmer.

Man går husesyn, det är lite "trångt" i den spartanska våningen, "man stöter emot med armbågarna". Man talar semesterplaner, barnbekymmer och det äktenskapliga livet efter 21 år tillsammans. Det är kanske inget äventyr direkt, däruppe i våningen, men fru Mandès-France piggnar till och livas upp när hon får tala om sin man, han som mest är på jobbet, och när han väl är hemma gör han tre saker samtidigt. De kommer ut i köket, där det tydligen är en faslig röra, frun i huset baktalar husan (på engelska för att hon inte ska förstå) och avslöjar att ikväll byts hon ut - husan, alltså. Men kylskåpet - "isskåpet" - inventeras, där står mjölkflaskor i rader, ytterligare ett tecken på den nye, moderne politikern: det går inte "längre för den franska strutsen att sticka huvudet i apéritifglaset", konstaterar Tengroth.

Innan Birgit får gå hem talas det lite om litteraturen, Gide nämns (liksom maken en l'homme de choc) och Madame poserar vid sitt målarstaffli - hon fuskar lite vid sidan av - men först efter att ha bytt om till en "brungrå arbetsklänning."

Som tack för besväret överlämnar Birgit en fotobok av K. W. Gullers och man avrundar med några erkännsamma fraser om landet däruppe i norr. På väg nerför trapporna summerar vår favoritreporter besöket: "att kanske inte Madame Mendès-France är en stor artist men hon är en underbar kvinna som målat en mycket vacker tavla av en fransk politikers familjeliv. Framtiden får utvisa om den kommer att hänga på de refuserades salong."

Ett halvår senare tvingas premiärministern avgå. Efter åtta månader på posten.

Fotografier från reportaget. Fotografen heter Eddy van der Veen, en holländare som året innan flyttat till Paris. Tidskriftsnumrets omslagsbild (av Gunnar Bergbom) ovan är taget i Sandhamn där årets augustiregatta just gått av stapeln.