Rapport från Paris, augusti 1954: hemma-hos hos Madame Mendès-France

Efter att, eventuellt, ha legat undangömt i ett mörklagt förrådsutrymme eller nedpackat i ett vindsmagasin har den plötsligt åtr sett dagens ljus: Vecko-Journalen, nr 32, 1954 med sitt för undertecknad hittills okända hemma-hos-reportage från den nytillträdde franske premiärministerns hem på Rue du Conseiller Collignon i de parisiska Passykvarteren. Tidningens egen Paris-reporter, fru Tengroth, är på nytt uppdrag i det 16:e arrondissementet.

Ja, premiärministern själv, Pierre Mendès-France, är inte hemma. Det behövs knappast heller: han beskrivs med snabba penseldrag som rättfärdigheten själv, en ny typ av politiker, sanningssägande, vältalig med låg stämma, enkel som lever kvar i sin femrummare, lite av en f.d. krigshjälte som nu ordnar fred i de indokinesiska besittningarna. Och inte har han en älskarinna heller. Han är, kort sagt, skriver Birgit, en man att lita på.

Reportaget är lite upplagt som det tidigare hemma hos Colette. Själva tag-sig-ditandet spelar roll, gendermerna vid porten nere på gatan, portvakterskan i sin loge som viftar Birgit vidare, husan som leder henne in i mottagningsrummet. Vaserna, växterna, möblerna, reporter Tengroth noterar vad hon ser medan hon väntar på Madame.

Som plötsligt uppenbarar sig, "i grå slät promenadkjol och ljusgrå cardigan med lätt uppkavlade ärmar." Vi får veta, antydningsvis, att Madame, née Cicurel, har en egyptisk bakgrund: de kastanjebruna ögonen "levande och lysande som stjärnljus när det brytes i fuktig atmosfär, de talande ögonen hos en haremskvinna som skyndar förbi med ansiktet betäckt." Hennes röst är "mild, mörk och mystiskt som en österländsk natt", men i övrigt mer en västerländsk intellektuell i vardagsnära outfit och dito bekymmer.

Man går husesyn, det är lite "trångt" i den spartanska våningen, "man stöter emot med armbågarna". Man talar semesterplaner, barnbekymmer och det äktenskapliga livet efter 21 år tillsammans. Det är kanske inget äventyr direkt, däruppe i våningen, men fru Mandès-France piggnar till och livas upp när hon får tala om sin man, han som mest är på jobbet, och när han väl är hemma gör han tre saker samtidigt. De kommer ut i köket, där det tydligen är en faslig röra, frun i huset baktalar husan (på engelska för att hon inte ska förstå) och avslöjar att ikväll byts hon ut - husan, alltså. Men kylskåpet - "isskåpet" - inventeras, där står mjölkflaskor i rader, ytterligare ett tecken på den nye, moderne politikern: det går inte "längre för den franska strutsen att sticka huvudet i apéritifglaset", konstaterar Tengroth.

Innan Birgit får gå hem talas det lite om litteraturen, Gide nämns (liksom maken en l'homme de choc) och Madame poserar vid sitt målarstaffli - hon fuskar lite vid sidan av - men först efter att ha bytt om till en "brungrå arbetsklänning."

Som tack för besväret överlämnar Birgit en fotobok av K. W. Gullers och man avrundar med några erkännsamma fraser om landet däruppe i norr. På väg nerför trapporna summerar vår favoritreporter besöket: "att kanske inte Madame Mendès-France är en stor artist men hon är en underbar kvinna som målat en mycket vacker tavla av en fransk politikers familjeliv. Framtiden får utvisa om den kommer att hänga på de refuserades salong."

Ett halvår senare tvingas premiärministern avgå. Efter åtta månader på posten.

Fotografier från reportaget. Fotografen heter Eddy van der Veen, en holländare som året innan flyttat till Paris. Tidskriftsnumrets omslagsbild (av Gunnar Bergbom) ovan är taget i Sandhamn där årets augustiregatta just gått av stapeln. 

Birgit träffar folk: Jean Cocteau

1955 är Birgit på plats i Paris, lagom till det lokala spektakel som det tydligen vid denna tid innebär att den Franska akademien utökas med ytterligare en medlem. Denna gången gäller det författaren med mera med mera, ja - han rörde sig inom nästan alla kulturella grenar som fanns, Jean Cocteau.

Cocteau var ju större än stor, och Tengroth skildrar i ett skrivet porträtt, publicerat i Vi 1956, nr 2 hur Paris mer eller mindre står på tårna när mannen ska in i Akademien. Symboler! Ränker! Snacket på stan! Alla är där! Men Birgit är ju inte den som är den: hon ringer upp och beställer tid för intervju. Två gånger får hon vända, då missförstånd skett och legendens talföra husa får avvärja det hela. Tredje gången får hon sätta sig ner med Författaren, men hon vinklar resultatet av sina ansträngningar på ett lite spännande sätt: för varje vända till bostaden krymper Cocteau något, våningen blir en allt mindre tvårummare. Tomrummet mellan det offentliga trummandet och mannens egen uppenbarelse allt större. Hon står i rummet och betraktar honom men ser tillslut bara det som den ena sekunden ter sig som ett litet barn för att i nästa gestalta sig likt "en torkad mumie".

Arsenalen av frågor i reporterblocket kokas inför hans fötter plötsligt ihop till en enda: Monsieur, är ni en lidande pajas eller en okänslig martyr? Men den frågan är i sammanhanget omöjlig att ställa och hon viker ihop papperet och gömmer det i kappfickan. Hon lyfter sakta blicken över hans axel och ser därbakom det enda i rummen som andas verklighet: husan Odettes toffelhasande reumatiska gång. Det som tycks vara här och nu.

Ett strongt reportage blev det, det som Tengroth satte ihop. Återfinns lättast i volymen Njut av livet, Madame! där det ingår. På bilden: vår Birgit med Legenden, tredje vändan, samt det lätt makabra fårhuvud som prydde sin plats på ett bord i våningen, ett slags nav kring vilket berättelsen rörde sig.

Omläsning 8: Njut av livet, Madame!

- Jag ägnar mig inte mer åt film och teater. Jag skriver lite.

Ett replikskifte på Östermalms pastorsexpedition, noterat av Tengroth i sin åttonde bok som släpptes 1956. Man kan väl se ordet lite som lite av ett understatement, det här var en period då den hyfsat nyblivna, och ännu sökande författararinnan var högproduktiv.

Boken Njut av livet, Madame! [Wahlström & Widstrand, 1956] är, liksom flera av hennes tidigare titlar egentligen en klippbok, komponerad av artiklar hon redan publicerat i veckopressen, Vecko-Journalen och Året runt. Dessvärre kläddes den i något som måste vara tidens kanske gräsligaste omslag, om det handlar enbart om dålig smak eller ett slarvigt hastverk vill jag låta vara osagt. Ingen "konstnär" är angiven. Tur för den. Men bortsett från det, så inleds boken med en längre och förmodligen nyskriven titelnovell, ett reportage får man väl kalla det från den lilla restaurang som Birgit frekventerade under en längre Parisvistelse, här kallad Félix Bar, nere på rue Nicholas. Det är en novell om ensamheten, den inre såväl som den yttre, och den rör sig egentligen bara mellan de två hållpunkterna: bistrons olika levnadsöden och Tengroths eget hotellrum mer eller mindre tvärs över gatan. Här är nätterna extra svarta och ogenomträngliga, en återfunnen Jesus böjer sig ner över kvinnan på golvet och pillar eftertänksamt i såren, här pratar människorna inte med varandra utan för sig själva, bakom den [någorlunda] korrekta hållningen hukar hos alla enbart nödtorftigt dränkt förtvivlan. Och efter varje avslutad kväll återstår enbart väntan på ytterligare en morgon som bara leder till en ny stum kväll.

Boken är indelad i sektioner, efter den inledande novellen följer två partier från Paris och Rom, befolkade med kulturellt högvilt som Tengroth sökt upp och intervjuat. Det är tidens stora i den kontinentala parnassen, men inte skyggar Birgit inför sådana! Hon vet minsann hur man hanterar dem och stiger självklart över trösklarna in i texterna med rak rygg och reportagen blir lika mycket skärvor av hennes eget självporträtt som en gestaltning av de främmandes våningar och de beläten som rör sig därinne. Många av de storas namn har väl i ärlighetens namn nog fallit ur det allmänna medvetandet sedan dess, i alla fall här uppe i norr, men hennes porträtt av den unga Sagan, ung och bortskämd och fortfarande aktuell, måste vara på pricken.

Samlingen avslutas med den texten Varför jag blev katolik [ursprungligen från Året runt] där hon ger sig kast med att försöka beskriva sin, vad det verkar just genomgångna konvertering. Frågorna är brinnande aktuella för henne och hon vet att det inte går att beskriva en rörelse i vatten eller temperaturskiftningen i en svag luftrörelse, istället bygger hon upp det hela kring vardagliga, halvt obemärkta ögonblick som steg för steg leder henne tillbaka till den tro som en gång var så självklar, men som under resans gång fått åtskilliga törnar. För här hymlar hon inte, om hon någonsin gjort det, hon håller fast läsarens blick, utan åthävor, nästan lite självklart och nonchalant, medan hon fimpar cigarretten under vänster skosula.

Hursomhelst så visade hon här en naturlighet och chosefrihet som till och med fick hennes gamle vedersakare Sven Stolpe, som ett halv decennium tidigare rasat över hennes infama snuskigheter, att lyfta hatten och buga. Han snodde dessutom hela novelltiteln rakt av till en samlingsvolym med texter han ungefär samtidigt satte ihop kring temat katolska trosupplevelser, i gränslandet mellan det illegala och det tillåtna. Plötsligt stod de båda på samma sida vägen.

Omläsning 7: Kalla läppar

Det blev bara elände av alltihop, och elände av resan som skulle fört dem samman igen, elände av allt hon rörde vid.

1953 släppte Tengroth sin sjunde bok, vilket i medeltal ger mer än en bok om året sedan debuten 1948 och då hade hon också hunnit med skilsmässa, omgifte och boende i såväl Danmark som U.S.A. Bra jobbat, Birgit!

Kalla läppar är en roman, rakt upp och ner. Men med lätt identifierbara huvudpersoner. Huvudpersonen Ingrid Sten flyger ner till Paris för att där spendera några dagar med sin man, Birger, i ett försök att slå eld i deras alltmer slocknade äktenskap. Men redan första kvällen blir misslyckad, saboterad av deras häftiga humör och osäkerhet, och vad läsaren kan förstå blir det inte mycket bättre efter det. På ett sätt är boken en nyskrivning av novellen Resa med Arethusa från debuten Törst, här finner vi samma destruktiva krafter som släpps lösa när paret finns i närheten av varandra. Stundtals skulle den också rent av kunna vara förlagan till makarna Ahlman i Bergmans film Smultronstället, detta klassiska nidporträtt av paret Ahlgren/Tengroth. Maken Birger stiger också fram som en variant av Claes Feldman från Jungfruburen.

När Birger återvänder till Stockholm efter ett par dagar stannar Ingrid kvar - oklart varför. Inte mycket händer: hon bor kvar på hotellet, går till frissan, besöker ensam ett par restauranger. Men inom henne stiger depressionen och förvirringen. Så träffar hon en kväll en ung fransman i vars sällskap hon besöker kvarteren kring Place Pigalle och genom hans sårbarhet och tillgivenhet känner hon sig födas på nytt, hon har funnit en ny startpunkt och återvänder hastigt och lustigt hem till Stockholm. Ett Stockholm där Birger ruvar i ensamhet med nattliga syner i ett hus som nog påminner om Bergshyddan intill Djurgårdskanalen, också han har genom ruelse efter ett erotiskt snedsprång börjat förstå sitt beroende av Ingrid.

Tengroth målar i texten upp ett Paris i skymning och nattmörker. I rörelsen på gatorna, stimmet inne på krogarna och samtalen på noblare restauranger och i våningar rör sig berättelsens människor, alla lika ensamma, onåbara, avskärmade. De bankar på varandra när de tror att de behöver få kontakt, men de är alla lika slutna, lika avvisande, förutom när förtvivlan och sprit tillfälligt får positionerna av svaja. Och hon gestaltar samtidigt dessa människor innerligt, såväl männen som den kvinnliga huvudpersonen, och runtomkring allt detta: staden Paris.

Hakan vilade i vått, den vita blusen var våt - skrynklig av tårar och saliv. Hon satte sig upp. Hon var i Paris. Olyckan reste sig hotande och mörk som en vredgad gudabild, vars altare hon sölat, blev till en levande formlös kraft, som sopade bort henne i en orkan av svart gråt.

Kalla läppar? Ja, det är, enligt herr Birger Sten, ett tecken på att kvinnan blivit sexuellt tillfredsställd. "På den punkten kan hon aldrig lura en man, som känner tecknet."

Colette 1952

Handen på hjärtat: har Tengroth lämnat något efter sig som består, som utmanar, oroar? Hennes framträdande på teaterscenerna är kastat åt vinden, enbart berömmet i anmälningarna finns kvar. Ageradet på filmduken är väl, förutom vissa enstaka insatser, dugligt och stundtals lockande, ja, rent av sugande - men förmodligen inte mer än att andra kunde gjort det lika bra. Hennes böcker är undanställda trots att flera av dem bränner, hårt, på vissa ställen. Reportagen och tidningsskriverierna ligger i skuggan av andras och dessutom långt, långt tillbaka i tiden beskriver de oftast en värld som knappast finns längre.

Ändå är det i den sistnämnda genren hon fick ur sig en "klassiker".

Sommaren 1952 for hon ner till Paris för att skriva reportage åt Vecko-Journalen och den här gången reste hon i sällskap med väninnan och kollegan Mimi Pollak. Pollak berättar i sina memoarer "Teaterlek" (Askild & Kärnekull, 1977) att Tengroth egentligen skulle skriva om en dåtida känd fransk författare som visade sig vara väldigt svår att fånga in så efter en hel del väntan förslog Pollak att Birgit istället skulle söka upp författarinnan, tillika före detta varitéartisten (strippan) och skådespelerskan Colette, som vid den här tiden hunnit bli 79 år.

Tengroths tvekan slogs snabbt bort av Pollak som nyligen hade regisserat Colettepjäsen Chéri på Dramaten. Det hade dessutom blivit stor succé med 93 utsålda hus och resulterat i en check till Colette på 40.000 kronor - så nu var det dags för henne att betala igen!

Och Birgit hittade snart en ingång som ledde till kontakt och, se: hon bereddes tillträde! De båda väninnorna stegade iväg genom ett Paris där en ojämförlig hetta gjorde att luften stod fullständigt stilla, bort till Palais Royale där den gamla damen residerade. De, med vidhängande fotograf, släpptes in och fick tassa genom salonger för en femminuters audiens som i stort gick ut på att överlämna ett fång rosor, iakkta hur de klipptes och sattes i vas, knäppa ett par bilder och höra den halvliggande, orörliga kvinnan viska "Ah, les jolies roses...".

Av denna spik kokade Tengroth soppa på ett sådant sätt att hennes uppdragsgivare, chefredaktören Gustaf von Platen i sina minnen inte tvekar att utnämna reportaget till succé och som borde ha en självklar plats i Journalisthögskolans kurslitteratur i ämnet intervjuteknik. Det slogs upp stort i tidningen och Tengroth fick denna gång utökat spaltutrymme och själva texten finns lättast tillgänglig i boken Livs levande, (eventuellt) tillgänglig i ett biblioteksmagasin nära dig.

[Bilderna: överst Colette i sin krafts dagar. Sedan i sällskap med vår favoritreporter, och längst ner till höger Pollak och de berömda rosorna - nu utan omslagspapper! - några minuter senare. Fransyskan har här två år kvar att leva.]

Panik i Paris (Hjälp!)

Vi har tidigare besökt det anrika Café Voltaire i Paris. Det var ett av Birgit stamställen, en av hennes trygga punkter. Men just den här kvällen som vi nu talar om är inte som andra, hon är på plats med sin nye make, Jens Otto Krag, och hon känner en oro stiga inom sig: "jag noterar allt, jag känner allt, jag är utanför allt."

Tillsammans går de ut på torget, Place de l'Odéon. De går hand i hand, hon återvänder så sakteliga, känner den söta lukten av narkos, hon följer med, i hans steg, nattvind mot hennes hud.

Över det näst intill tomma torget hörs en röst: "Vad kostar smöret?" eller i sin franska, kragska, version: "Un peu de beurre, monsieur". De titttar sig omkring och lokaliserar yttrandet till den fashionabla och flashiga restaurangen la Méditerranée straxt intill. Där på trottoarserveringen sitter den danska skådespelerskan Bodil Kjer med vänner och frossar ostron med isande vitt vin.

Krag går fram till sällskapet som han känner till utseendet för att hälsa. Birgit lösgör sig och går tvärs åt andra hållet, med det enda målet att komma därifrån. Hon försvinner i den parisiska natten och när Krag märker detta är hon ohjälpligt försvunnen och han hittar henne senare på deras hotell.

Så långt är historien solklar, intressant nog har nog har båda skrivit om den i sina memoarer. Några minuters promenad, ett möte, en episod. Varför får en sådan trivialitet sådan uppmärksamhet i två innehållsrika, ska vi kalla det spännande, liv?

Birgit hävdar att hon lurats att gå ut i en enkel, ja, lantlig klänning. Lurad av världsstadsanonymiteten, av Krags påpekanden att hon borde klä sig enklare och inte svepa omkring i kreationer, lurad av kärleken. Nu mötte hon plötsligt denna danska kollega, i elegant svart och djupt urringad kvällsblåsa, med utstrålning av en Venus Triumphatrix [Tengroths term] och hon kände väl till Krags kvinnotycke, hans tidiga eskapader - nu måste hon bara dra. Hela vägen hem till hotellet längtar hon efter att höra hans steg komma skyndande, men icke. Nu väntar bara hotellbaren.

Krag poängterar mötets vardaglighet, han var handelsminister (därav repliken över torget), och han antyder - liksom Birgit - att han njöt över att vara igenkänd av det vackra folket, av ljuva kvinnor. Men så snart han upptäckt hustruns frånvaro irrar han runt i kvarteret för att finna henne tills han tar en taxi tillbaka till hotellet. "Och mycket riktigt, där satt hon och väntade".

Så långt kompletterar historierna varandra, för det obekanta ögat är vad som sker tydligt. Men härefter skiljer sig berättelserna åt, eller snarare, de skyggar båda inför någonting: Krag skriver att de korkade upp en vinare han köpt samma morgon och att Birgit fortsatte tjata om Kjers urringning. Men, avslutar han, "så småningom föll hennes oroliga hjärta till ro." Ett kort skiljetecken mellan vinpavan och hjärtats ro, men det finns något annat där, något som tog sin tid.

Birgit skriver, efter att hon förklarat sig, besvarat av hans fnysningar: "På rummet fattar Jens humör. Han kallar det att uppfostra mig."

Någonstans här kommer insikten att de två aldrig kommer att bli ett, att hon aldrig kommer att stanna hos en som inte förstår henne, en översittare, en man vars offentliga rum omöjliggjorde för honom att för hennes skull tulla på uppfostran, konventioner, manlighet och politisk fåfänga. En ny, permanent, panik sprider sig inom henne när hon halvt vaknar upp igen, var någonstans i sammanhanget finns hon själv, vem är hon och vad är hon? Nu? Efter detta?

"Att Jens låter styrkan tala när argument och tålamod tryter har försatt mig i en desto svårare situation som jag inte får något svar från mig själv. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte om jag har rätt. Jag kanske inte är värd bättre än att lära mig lydnad?"

Hon stannar kvar, ett tag till.

[Bilden: ofrivillig orsak till panikångest, Bodil Kjer]

Birgit minns: Kjell Strömberg

En kväll i det sena 1950-talets Paris sitter Birgit på ett av sina favorithak, Café Voltaire vid Place de l'Odéon i kvarteren närmast Luxembourgträdgården. Till det yttre är allt sig likt, utsikten från fönsterbordet en trappa upp: torget, Odéonteaterns pelarrad, fiskrestaurangen La Méditerrannée tvärs över gatan med sina korgar fyllda av ostron och sjöborrar vid entrén - ett ställe, säger Tengroth, där skaldjuren aldrig, till skillnad från gästerna, varit skämda. Inne på caféet är det trångt mellan borden där åldrande kypare far elegant med brickorna i perfekt balans. Här inne har hon ofta suttit och lyssnat på diskussioner och samtal, pladdrat själv stundtals men huvudsakligen tittat, väntat, skrivit.

Men denna dag är inte som andra, det är sista kvällen med gänget så att säga. Lokalen ska stängas för gott och gästerna föses ut efterhand. Mannen på andra sidan bordet denna sorgsna afton är svensken Kjell Strömberg som bett henne följa med för att tillsammans ta farväl av denna trygga plats. Han var "min bäste och finaste vän och kamrat under parisåren på femtitalet", skriver hon i minnesboken. "Han hade både en högklassigare utbildning och ett godare hjärta än han ville vidkännas själv, när han kamoflerad till man av värld finslipade sin salongskarriär och föreläste om golfspelets välsignelser."

Och nog hade han en annan bakgrund än en dunkel bakgata på Östermalm i Stockholm. Född godsägarson i det grönskande Södermanland hade han tidigt, under sina uppsalastudier, hamnat i litterära- och kritikerkretsar. Han blev senare även svåger till författaren Sigfrid Siwertz. 22 år gammal gav han ut sin första roman, samma år som Birgit föddes, och arbetade därefter på olika Stockholmstidningar och från det sena 1920-talet som korrespondent i Paris. En stad han i stort skulle bli trogen under decennier genom sitt jobb som pressattaché vid den svenska beskickningen och senare ambassadråd. Det var också i denna roll jag antar att han stötte på Birgit. Han hjälpte henne under hennes journalisttid att få företräde till bemärkta figurer, de mer bohemiska klarade hon av själv genom att över telefon på icke-perfekt franska lägga fram sitt ärende, men högdjuren skötte Strömberg, och straxt satt de där och "åt ur hennes hand" som hon uttrycker det.

Som expert på fransk kultur och "franskt lynne", som Svensk uppslagsbok formulerar det, skrev han översikter av den franska litteraturen som blev normativa under lång tid och nere i Frankrike föreläste han om den svenska och skapade intresse för vår bokutgivning. Tittar man igenom hans produktion finner man Svenskarna i Paris [1953] där han beskriver personer som av olika anledningar, under alla tider, hamnat nere i den franska metropolen: vare sig de är aristokrater, diplomater, affärsmän, äventyrare, poeter, bohemer, konstnärer eller bara skuggfigurer. I den sena Mänskligt högvilt i närbild [1973, Strömberg gick bort två år senare] kan man ta del av lärda essäer i ämnen som håller samman vår nordliga utpost med Frankrike: Hamlet (surprise), Voltaire, Saint-Simon, Axel von Fersen, Bernadotte förståss. Den nyfikne bör inte missa den mycket välskrivna självbiografin En gammal parisares minnen [1969] där murvellivets harvande samsas med diplomatins svala mingel intill tenniscourten.

Så sänkte sig mörkret över Place de l'Odéon, de trampar vidare över torgets kullerstenar och Birgit känner mannen som går intill henne:

Framför allt var Kjell en vän i nöden, då gled han ur världsmannarollen och ställde upp som människa, lika nära och varm som denna Pariskväll.

Birgit minns: Ellen Rasch

Nyligen uppehöll jag mig vid balettstjärnan Ellen Raschs memoarer och de glimtar av en ung Birgit som där skymtar. Slarvigt nog hade jag helt förträngt att även Tengroth har publicerat text om sin gamla skolkompis, i samlingsvolymen Livs levande [1952] finns ett reportage från Parisoperan: Lilla Ellen på Stora Operan. Lite osäker på vad en sådan rubrik kan dölja för undertext.

Rasch är i alla fall vid denna tid engagerad vid operan i Paris och Tengroth tar tillfället i akt och besöker henne inne i detta balettens tempel. Och nog ser man genom orden hur Birgits ögon glittrar därinne, här är hon på hemmaplan, strör dansens termer omkring sig och ser positioner i vart skrymsle i denna drömmarnas oändliga labyrint.

Även Rasch har kommit hem, tycker Birgit, då huset vimlar av vitryssar i förskingringen. Här har de samlats, alla de som kastats ut i en rotlös tillvaro tack vare revolution och inbördeskrigets nederlag . Pliktskyldigast skissar hon Raschs bakgrund men frågan är hur mycket hon egentligen känner lilla Ellen sedan tidigare, fem års ålderskillnad spelade nog sin roll. Hon nämner deras möte på stockholmsoperan:


Lilla Ellen skulle gå i operans balettskola. Det var ovanligt för en överklassflicka på den tiden, det var fattiga flickor som sökte sig dit i avsikt att börja en tidig kamp för brödbiten. Det var där jag - fem år äldre - såg Ellen Rasch första gången. Jag minns henne mycket tydligt. Det kom in i balettsalen en liten, liten flicka med stora ryska folkviseögon och långa välskötta lockar. Hon hade vit hätta och vit klänning med blå och röda broderier på bröstet. Hon gick inte, hon var så liten att det såg ut som om hon petade sig fram. Men om detta lilla väsen var en dröm, väcktes det till av tävlingslusten.



Å ena sidan finns det ofta ett svagt raljant skimmer över texter där Tengroth beskriver mer framgångsrika bekanta, kollegor eller kamrater. Det kan vara en språkstil hon har, en lite distanserad humor eftersom hon minsann inte heller sparar sig själv. Men hennes erkända avundsjuka letar sig in och strör salt mellan raderna hos läsaren. Å andra sidan knusslar hon inte med beröm när sådant är motiverat. Och i fallet Rasch finns inget tvivel, hennes ciceron på Parisoperan är otvivelaktigt en riktig stjärna. Som här kanske nått sitt mål, sin sol. Men som Birgit summerar:

Med den framåtandra, den konstnärsglöd Ellen Rasch besitter behöver hon inte frukta att råka ut för Ikaros' öde. En danseuse étoile kan aldrig komma för nära den sol som heter fullkomning.

[Den mindre bilden ovan: den Ellen Birgit mötte i Paris. Rörelsen precisionsinställs tillsammans med koreografen Serge Lifar.]