"Filmstjärnor bekänna"

[Fru Birgit Tengroth har varit på drift dryga månaden. Kanske har hon irrat bort sig, kanske legat på klinik, eventuellt varit på turné. Då och då har hon skymtat i ett gathörn i nya kvarter. Men stövaren, eller kanske snarare den lille ettrige foxterriern, har åter fått vittring och rusar nu åstad med svansstumpen i vädret och nosen i rännstenen!]

Under 1936 publicerade tidskriften Filmjournalen under rubriken Våra filmstjärnor bekänna för HEMAN en serie enkätsvar, eller enquêter som det stavades den tiden, där svenska skådespelare fick svara på ett antal frågor, vars svar naturligtvis skulle ge en bild av den som fyllt i frågeformuläret. Svaren publicerades två och två, så att en viss kontrastverkan kunde ge relief åt personligheterna.

Två typer av svar kan urskiljas, dels den lite hurtfriskt klämkäcka där personen mer - vad det verkar - spontant slänger ur sig svar för att sprida gemyt och fnitter. Dels den mer genomtänkta, där lite (fin)kulturell namedropping (aktuellt minsann än i våra dagar) ger sken av att personen i fråga inte är alltför grund och inte heller vem som helst.

I Filmjournalen nummer 20, 1936 får Tengroth äran att bidra med några tankar. Och hon placerar sig väl lite mitt emellan ståndpunkterna ovan, med ett litet prövande leende i mungipan söker hon ögonkontakt med läsaren. Den viktigaste egenskapen för en filmaktör sägs vara förmågan att kunna skriva. Kontrakt, hennes största förtjänst som människan är förmågan att tiga, som aktör att tala. Hon läser mest modern skönlitteratur och på frågan vad hon har att anmärka mot sitt eget utseende, blir svaret: Jag vill inte såra mina föräldrar. Flink i käften som alltid!

Fyra filmfavoriter sägs vara Harry Baur, Paula Wessely, Leslie Howard och Elisabeth Bergner. Förutom Howard då, någon? Drömrollen för henne själv anges vara Karin Månsdotter. Hade hon en miljon kronor skulle hon satsa på en seriös film med henne själv och Gösta Ekman, och hon hoppas att aldrig mer behöva få oäkta barn på film!

Motparten i detta nummer är kollegan Åke Söderblom vars svar vi lämnar därhän, mer påfrestande slapstick än minnesvärda tankar.

Birgits spalt illustreras med ett sällsynt förtjusande porträtt taget av en dåtidens främsta fotografer: Anna Riwkin, vars verksamhet jag hoppas kunna presentera inom kort.