tisdag 11 maj 2010

Tengroth på tiljan 13: Jean

Det finns vissa brytpunkter i Tengroths liv som på olika sätt kan - i detta vårt mikrokosmos - betraktas som klassiker. Avgörande ögonblick som återkommer i texter och minnesbilder: mötet med Krag i Oslo hör definitivt hit, kanske även Ahlgrens kliv ut ur garderoben på Styrmansgatan. Oftast möten med män, hon var ju hungrig, beroende och trotsigt självständig om vartannat. Dessutom reaktionerna på debutboken som ledde henne in på hospitalet men i övrigt mer sällan situationer ur karriären. Men mötet med en kvinna på scen 1937 får nog räknas dit: uppsättningen på Oscars av det ungerska skådespelet Jean, skrivet av Ladislaus Bus-Fekete och i regi av Gustaf Molander.

Uppsättningen innehöll idel ädel adel ur dåtidens filmklubb: älskaren Adolphson, Bullen Berglund, Håkan Westergren, Karin Swanström, Anders Henrikson, Georg Rydeberg...men det var bara en som riktigt räknades av Birgit, motspelerskan Ingrid Bergman.

Adolphson berättar i sina memoarer lite hastigt om evenemanget: vinterlediga skådisar ur Svensk Filmindustris stall hyrde den lediga Oscarsteatern för att själva sätta upp en pjäs och få agera på scen: även Molander räknades till skaran. Tillsammans bildade de bolaget F.S. AB, vilket skulle utläsas Filmens Scen. Alla inblandade kunde kallas direktörer, påpekar Edvin, det fanns bara en anställd, nämligen Bergman. Den näpna dam Adolphson några år tidigare lotsat runt i Gamla Stan.

Om Tengroth nu var direktör kan man undra varför Bergman tilldelades den kvinnliga huvudrollen, relativ nykomling som hon var, dessutom var de lika gamla och såg likadana ut enligt samtiden. Kanske männen gjorde sitt val, kanske Birgit kalkylerade fel: ett misstag blev det i alla fall - för henne. Det stod klart redan på premiären den 2 mars 1937. Bergman svepte in på scen iklädd kreationer från Lejamagasinet medan Birgit agerade husan Klari ikädd "miniatyrförkläde och visitkortsbricka" som hon själv beskriver det i sitt publicerade porträtt av Ingrid Bergman: Ingrid den granna. Avundsjukans stolta evangelium.

Hon spelade en ung flicka av god familj som blir kär i sin betjänt men har karaktär att avstå från sin kärlek. Rollen satt som gjuten för henne. Ingrid var ett barn av den trygga världen. Hon gjorde inga dumheter med betjänter. Och nerver hade hon som ledningstråd från Kungliga Telegrafstyrelsen

minns Tengroth 15 år senare. Adolphson, som spelade betjänten Jean, minns även han: "där fanns roller för samtliga styrelsemedlemmar, som passade var och en". Tack, Edvin, viskar Birgit och niger djupt i mörkret sedan alla ljusen släckts.

Pressen såg samma sak: "Kvällen var emellertid framför allt Ingrid Bergmans", skrev Gustaf Collijn i tidskriften Teatern och öste beröm över den unga stjärnan: "Svensk scenkonst är i starkt behov av unga krafter med offervilja och verklig kärlek till sitt kall. Ingrid Bergman hör till de utvalda, som man har rätt att vänta mycket av." I Svenska Dagbladet noterade signaturen E.W.O. Bergmans sceniska "triumf" medan "Birgit Tengroth skymtade i en liten roll".

Applåderna dundrade under pjäsen, mellan akterna och efter att ridån fallit, succé och säkerligen klirr i kassan för alla inblandade: stycket kunde spelas långt in på våren då filmsäsongen startade på nytt.

Inga kommentarer: