Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 3b

Under några vintermånader 1946 stod Tengroth på Malmö Intima teaters scen i rollen som den vackra godsägarfrun Natalia i Ivan Turgenjevs En månad på landet. Vi har tidigare stött på samtida hyllningar både här och där. Dryga två veckor efter premiären publicerar den från Stockholm nerreste teaterkritikern Herbert Grevenius sin recension i Stockholms-Tidningen. En text som alltså senare kom att ingå i hans volym Dagen efter (Fritzes, 1951), sprängfylld med kunnig och spirituell teaterkritik från åren 1944-1950.

Grevenius har hört lovorden nerifrån Skåne, han har sett Birgit spela teater tidigare - någon gång på ont som i Claudia, men i de flesta fall med ett fullt godkänt resultat:

"Man ha tilltalats av det rappa, friska och osentimentala, den lilla hurtiga knycken i slutet av replikerna. [Mans kvinna] visade också att det fanns fonder av innerlighet och en glimmande sensuell glans."

Alltså blir han nyfiken - ska hon, filmflickan, mäkta med en sådan, i hans tycke, nyanserad kvinnoroll? Det har talats om att landet har fått en ny komedienne - men här värjer sig Grevenius allt en smula - en "komedienne" kräver framför allt mycket erfarenhet från scenen, hävdar han, replikväxlingen ska vara som "ett spegelgalleri med sekundsnabba blänk i ett kurragömma av reflexer".

Men vad Birgit presterar är minsann gott nog, hon spelar med "fin och nykter intelligens", med "kvickhet och ett behag". Ska man anmärka finns kanske en "brist på avslipning i rörelse och replik", hon kan tyckas spela för "nyktert, för genomlyst", "undertonerna är för så", "för utåtvänt" i kontrast mot sceneriernas och regins diskreta och dämpade ton.

Allt som allt får föreställningen tummen upp, det är charmfullt, träffsäkert, genomgående bra spelat - och det går för fulla hus kväll efter kväll och skåpar till och med ut - årets fiasko! utropar Grevenius i en bisats - operetten Serenad som parallellt går på Malmös Stora Scen.

Tengroth på tiljan 13: Jean

Det finns vissa brytpunkter i Tengroths liv som på olika sätt kan - i detta vårt mikrokosmos - betraktas som klassiker. Avgörande ögonblick som återkommer i texter och minnesbilder: mötet med Krag i Oslo hör definitivt hit, kanske även Ahlgrens kliv ut ur garderoben på Styrmansgatan. Oftast möten med män, hon var ju hungrig, beroende och trotsigt självständig om vartannat. Dessutom reaktionerna på debutboken som ledde henne in på hospitalet men i övrigt mer sällan situationer ur karriären. Men mötet med en kvinna på scen 1937 får nog räknas dit: uppsättningen på Oscars av det ungerska skådespelet Jean, skrivet av Ladislaus Bus-Fekete och i regi av Gustaf Molander.

Uppsättningen innehöll idel ädel adel ur dåtidens filmklubb: älskaren Adolphson, Bullen Berglund, Håkan Westergren, Karin Swanström, Anders Henrikson, Georg Rydeberg...men det var bara en som riktigt räknades av Birgit, motspelerskan Ingrid Bergman.

Adolphson berättar i sina memoarer lite hastigt om evenemanget: vinterlediga skådisar ur Svensk Filmindustris stall hyrde den lediga Oscarsteatern för att själva sätta upp en pjäs och få agera på scen: även Molander räknades till skaran. Tillsammans bildade de bolaget F.S. AB, vilket skulle utläsas Filmens Scen. Alla inblandade kunde kallas direktörer, påpekar Edvin, det fanns bara en anställd, nämligen Bergman. Den näpna dam Adolphson några år tidigare lotsat runt i Gamla Stan.

Om Tengroth nu var direktör kan man undra varför Bergman tilldelades den kvinnliga huvudrollen, relativ nykomling som hon var, dessutom var de lika gamla och såg likadana ut enligt samtiden. Kanske männen gjorde sitt val, kanske Birgit kalkylerade fel: ett misstag blev det i alla fall - för henne. Det stod klart redan på premiären den 2 mars 1937. Bergman svepte in på scen iklädd kreationer från Lejamagasinet medan Birgit agerade husan Klari ikädd "miniatyrförkläde och visitkortsbricka" som hon själv beskriver det i sitt publicerade porträtt av Ingrid Bergman: Ingrid den granna. Avundsjukans stolta evangelium.

Hon spelade en ung flicka av god familj som blir kär i sin betjänt men har karaktär att avstå från sin kärlek. Rollen satt som gjuten för henne. Ingrid var ett barn av den trygga världen. Hon gjorde inga dumheter med betjänter. Och nerver hade hon som ledningstråd från Kungliga Telegrafstyrelsen

minns Tengroth 15 år senare. Adolphson, som spelade betjänten Jean, minns även han: "där fanns roller för samtliga styrelsemedlemmar, som passade var och en". Tack, Edvin, viskar Birgit och niger djupt i mörkret sedan alla ljusen släckts.

Pressen såg samma sak: "Kvällen var emellertid framför allt Ingrid Bergmans", skrev Gustaf Collijn i tidskriften Teatern och öste beröm över den unga stjärnan: "Svensk scenkonst är i starkt behov av unga krafter med offervilja och verklig kärlek till sitt kall. Ingrid Bergman hör till de utvalda, som man har rätt att vänta mycket av." I Svenska Dagbladet noterade signaturen E.W.O. Bergmans sceniska "triumf" medan "Birgit Tengroth skymtade i en liten roll".

Applåderna dundrade under pjäsen, mellan akterna och efter att ridån fallit, succé och säkerligen klirr i kassan för alla inblandade: stycket kunde spelas långt in på våren då filmsäsongen startade på nytt.

Tengroth på tiljan 3b: En månad på landet

Vi har tidigare uppmärksammmat Birgits framgång på den skånska teaterscenen genom hennes roll som Natalia Petrovna i Turgenevs En månad på landet på Malmö stadsteaters Intima scen. I veckotidningen Se, Nr. 4, 24-30 jan, 1946 uppmärksammas föreställningen genom ett tvåsidigt bildreportage där man förutom en rad pigga fotografier från scenen citerar teaterkritikern professor Ragnar Josephsons omdöme om uppsättningen:

"Den stora segern hemförde Birgit Tengroth i Natalias roll, en förtjusande scenfigur...men framför allt ett spel som måste kallas lysande. Detta är nog den mest virtuosa prestationen som hittills förekommit på Intiman. Kvinnlighetens hela vapenarsenal står den unga skådespelerskan till buds på det mest naturliga sätt och kritikern kan inte annat än lägga ned sina vapen...Ja, det hela tillsammans är en scenisk tilldragelse som man ej kommer att förgäta så snart."

Det manliga hjärtat klappar högt och jublande nere i bänkraderna. Josephson var en på sin tid känd konsthistoriker som publicerade artiklar i stort och smått på ett synnerligen omfattande sätt. Att han dessutom var en man som borde ha haft gott omdöme visar några av hans publicerade titlar: "Den svenska smaken", "Världens bästa dramer i urval" och "Levande konst genom tiderna". Karriären kröntes också med inträde i Svenska akademien. Dock bar inte lovorden speciellt länge, fyra år efter dessa rader skrevs hade Tengroth lämnat såväl teater- som filmscenen. Kvar fanns därefter bara de skrivna orden, ord som skulle finnas kvar, och drabba, gripa och plåga långt efter det att ridån hade fallit.

Tengroth på tiljan 3

En nyhet för undertecknad när jag beträdde denna kompasslösa färd var Tengroths framgångar inom teatern. Filmandet kände jag givetvis till, om än vagt och utan direkta minnen. Böckerna nådde jag sent i livet och det var de som drabbade mig! Men går man till läggen, som Myrdal i alla fall alltid förr sa, så finner man även teateruppsättningarna, naturligtvis knappt förnimbara skimmer i vår tid men recensionerna går att plocka fram. Nu är det 1946 och T. spelar huvudrollen i Turgenevs En månad på landet och det handlar om en uppsättning på Malmö Intima Teater i regi av Sam Besekow, vem det nu var.

I tidningen Vi, Nr. 5, lördagen den 1 februari 1946, recenserar Sven Barthel uppsättningen:

Men han [d.v.s. Besekow] får dela äran med Birgit Tengroth i huvudrollen. Hon har fått en uppgift som ger henne stora möjligheter och hon genomför den på ett sätt som ger full anledning att tala om hennes genombrott som comedienne. Denna Natalia med sitt aprilaktigt skiftande lynne, sund och stark som en bondflicka och nervös som ett fullblod, barnsligt spontan i sin glädje, kattaktigt djävlig i sin ilska, driven till hysteri av sin flegmatiska omgivning och sin outlevda åtrå, är i varje ögonblick, i varje gest och uttryck intensivt övertygande och glittrande av liv. Och med alla sina kapriser oemotståndligt sympatisk. Det är styvt som prestation och det är framför allt levande och personligt.

Ja, men var det verkligen skådespeleri? Buster von Platen kunde inte bättre, utifrån sitt perspektiv, beskrivit privatpersonen Birgit. Kanske var, är, allt ett spel? En pantomim som driver mellan roll och verklighet och kladdar, smetar över allt?