"Hur kommer det sig att kärleksscenerna i svensk film verka så föga trovärdiga?"

Under denna något otympliga rubrik fortsätter vi vår bevakning av Birgits skidmode under säsongerna 1940 och 1941!

Under sidorubriken Enquette ställer sig nämligen kulturredaktionen i Allers, nr 22, 1940 rubrikens fråga och hör sig för bland ett dussin inblandade. Det hela illustreras med bifogad bild från vår nuvarande favoritfilm Karl för sin hatt! Nota bene: filmen har ännu inte haft premiär så vår hjältinna som här ses ligga utslagen på en brits i en fjärran timmerkoja vid skogs ände är inget mindre än en riktig liten teaser. Man ser ju lång väg vad den reslige Adolf Jahr har i tankarna! Sagt och gjort: vi som sett filmen vet att han i nästa sekvens kommer att dra av Birgit hennes (stickade) strumpor och långsamt - i närbild! - massera hennes bara fötter. Här har publiken kanske en mer trovärdig kärleksscen att se fram emot?

Därefter plockar Jahr fram sin gitarr och sjunger lite Dan Andersson medan Birgit klipper med ögonlocken.

Men om vi släpper fötterna och gitarren för ett ögonblick: notera skiddräkten som Birgit bär - visst är det densamma som på bilderna i förra inlägget!

Bland de med filmanknytning som tillfrågades om kärlekens trovärdighet är ju som sig bör fröken Tengroth själv. Till skillnad från flera andra meverkande som minsann lite allvarsamt ser ett problem snitsar Birgit istället till det lite kaxigt, med blicken fästad rakt mot intervjuaren:

De kärleksscener jag varit med om hör nog till de mest trövärdiga i svensk film - resultatet har hittills blivit inte mindre än fem barn! Så på min kärlek kan väl inte publiken klaga. Annars måste jag väl säga att kärleksscenernas äkthet kan vara beroende av mot vem man spelar.

En av dessa hennes motspelare, George Fant, uttalar sig också:

Det är ingen idé att försöka göra verkligt realistiska kärleksscener. Jag vet det av egen erfarenhet genom några scener med Birgit Tengroth i "Gubben kommer". På vissa håll förekom det att hela biopubliken gapskrattade åt dessa kärleksscener. De var nämligen så pass verklighetstrogna att publiken kände igen sig alltför mycket: "Så gör jag ju själv, så säger jag själv..." Då blev man generad, och för att dölja det skrattade man. Nej, publiken är inte mogen för sådant - på svenska.

Enkäten ifråga sammanställdes för övrigt av paret "Marco & Streamline", om någon skulle undra.

Hennes liv - en roman!

Den kanske mest omfattande genomgången av Tengroths konstnärsskap som jag hittills ramlat över är - surprise surprise - en lång artikel i veckotidningen Allers, nr 16, 22 april 1973, skriven av en för mig okänd reporter: Arne Horn. Lite oväntat, minst sagt.

Det hela är föranlett av publiceringen av minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv året innan, och herr Horn breder ut sig över åtta (8) sidor med sin redogörelse. Tydligen tycks boken ha emotsetts av samtidens snaskiga publik som här antogs få ta del av den dåtida danske kändisen, statsministern och ex-maken Krags mest intima hemligheter. Men Birgit kom - naturligtvis - dessa förväntningar på skam, av snasket och det upphaussade "avslöjandet" blev ett stort antiklimax. Alla som läst boken vet ju också att den är förvisso intim, men på det värdigt ömsinta, nyktra och klarsynta sättet.

Herr Horn går dock raskt vidare och målar med breda penseldrag Tengroths karriär, såväl inom filmen som skrivandet. Dock vet han inte riktigt på vilket ben han ska stå: ömsom hyllar han hennes ärlighet, friskhet och kompromisslöshet, ömsom sågar han hennes, som han anser, halvfärdiga prestationer. Han jämför Tengroth med författare som Colette och Agnes von Krusenstjerna (de hade alla män intill sig som inspirerade dem till att börja skriva) medan han finner hennes sexuella skildringar i debutboken Törst torftiga, tidsbundna och lätt kvalmiga till skillnad mot samtidens (1973) frejdigt lustfyllda sexualskildringar! Frågan är väl, med lite distans, om inte Tengroths sensuella och ömsinta ordbehandling bättre stått tiden emot än sjuttiotalets hejhoppisänghalmen-mentalitet.

Även om Tengroth brister i substans finner dock herr Horn hennes ärlighet och självklarhet imponerande, inte för en sekund kan man tvivla på att Tengroth skrev för att hon måste. Intressant är att han ser hennes författarskap - hon hade vid denna tidpunkt publicerat sin näst sista bok - som fortfarande på väg. Vad som hittills givits ut var ännu transportsträckan för vad som komma skulle, det ruvade en oförlöst potential i allt som Tengroth tog sig an.

Holm skissar bilden av den svenska filmens 1930-tal som upptäckte Tengroth men som slösade bort henne på schablonartade historier och enplaniga karaktärer, skrivna av "beskänkta filmsnickare" som "snodde uppslag" från "mediokra lustspelsförfattare". Han fäktar yvigt vidare: "Den svenska filmens beslutsfattare och kreatörer har av någon underlig anledning alltid rekryterats från grupper, där halvbildning och penningbegär varit utmärkande drag". Tänk om Tengroth vuxit upp i Frankrike, resonerar Horn, där hon själsligen och mentalt hörde hemma: då hade hon kunnat utvecklas och kanske rent av vuxit till värlsnamn!

Så vad är då Tengroth? En annorlunda, envis individualist i en tid när kvinnor såväl som män yrkes- och åsiktsmässigt tydde sig intill varandra i grå, ängsliga flockar. En modig, självförbrännande och envis kvinna vars drivkraft är att formulera det ständigt skavande yttre tryck som är livets allmänna djävlighet. Hon är en ovanligt sensibel konstnär med "ständiga utfall mot de klumpiga, dumma, fantasilösa, självupptagna, egenrättfärdiga männen". All heder åt en sådan författarinna, summerar Holm.

I stort är artikeln ett hopkok av tidigare artiklar och intervjuer från det tidiga 1950-talet och framåt, inga nya bilder, inga nya vittnesmål. Och naturligtvis ingen medverkan från Birgit själv. Men, trots allt, en text som vibrerar och ömmar för ett, om än ofullständigt, men nödvändigt konstnärsskap!