Om Birgit 1938 gått i industrins och framför allt Sockerbolagets ledband genom insatsen i filmen Sockerskrinet så var det inte första gången hon tassat i markerna utanför den konstnärliga och kulturella hägnaden: redan två år tidigare hade hon gjort en liknande uppvisning - inom partipolitiken! Som medverkande i Folkpartiets valfilm inför riksdagsvalet 1936.
På ett sätt kan man ju säga att hon var med och bröt ny mark: valfilmer hade först dykt upp inför valet 1928. Nu var det 1936 och det stundande riksdagsvalet var på modernt sätt person- och medieinriktat: i jämförelse med tidigare så ökade det politiska kampanjarbetet i omfattning, partierna producerade bland annat fler filmer och affischer, ett ökat antal kampanjarbetare mobiliserades och radion slog på trumman genom presentationer av alla deltagande partier. Valet kallades dessutom lite slagfärdigt "Per Albin-valet", på grund av den ovanligt personcentrerade kampanjen. Allas vår folkhemsfader Hansson kallas också "Per-Albin" i valfilmen och Birgit, i alla fall hennes rollfigur Inga, klappar i händerna och hoppar jämfota när hennes mamma förkunnar att nu får det vara slut med röstandet på socialdemokraterna!
Valfilmen är uppbyggd kring två olika sekvenser som följer i varandra, men levererar även var för sig det politiska budskapet. Birgit ingår bara i del två.
Del 1 inleds med bondeidyll, folk och kritter trampar runt i dynga och fridfull harmoni. Men under den stillsamma ytan lurar framtidens hot: förflackningen av en gammal tids värderingar och att ungdomen flyr landsbygden för storstädernas lockande möjligheter - arbete, måhända, men framför allt hotar faror och skörlevnad. Ung man sparkar igång sin motorcykel (med sidovagn) och lämnar gård, familj och hem för att söka jobb någon annanstans - han står nämligen inte i tur att ärva gården.
Knappt har motorknattret avklingat förrän de äldre männen samlas kring köksbordet för att begrunda samtiden. Flykten från landsbygden är naturligtvis åt helvete: "Ja, det är ljusblått här i landet. Sossarna pratar välfärdspolitik och skryter om vad de gjort för bönderna. Vad hjälper det?"
Nej, inte alls: ungdomen är "nippertippor" och "frökenfina" som bara vill "ränna på dansbanan var och varannan kväll". Tack och lov inte alla: gårdsdottern Karin kliver in i köket och käftar emot gubbarna: "Ni gamla är spökrädda, ni följer inte med tiden, ni är alldeles för konservativa". Det här var fortfarande en tid när liberalerna hade lika stort behov av att distanserna sig från högern som vänstern: "Skaffa mig bara en bra karl som det är nånting med, så..." stannar hon vid torvan.
Under tiden närmar sig den mc-burne mannen (Björn Berglund) Stockholm, stannar vid en bensinmack, frågar efter jobb men får veta att sossarna är på väg att införa bensinmonopol, d.v.s. här har vi ett hot mot framtida välstånd och ingen vågar anställa med den framtiden. Han gasar vidare.
Del 2: I Bergshamra. Sossefamilj med fackansluten far bygger eget hus. När släktingar hjälper till med bygget bråkar sossarna och kräver fackansluten arbetskraft. Det hela leder till en kraftfull och aktiv familjedebatt: fadern är fackföreningsman sedan gammalt, modern politiskt oengagerad (tills nu!), sonen (Olof Widgren) i tidens anda anfrätt av nazistiska böjelser, och den unga dottern Inga - Birgit - är övertygad liberal.
Det är i samband med familjediskussionen som Birgit får breda ut sig: hon håller ett mindre tal, riktat till föräldrarna, brodern och mc-killen (som är kusin). Hennes engagemang är påfallande och med en för Tengroth osedvanlig frenesi levererar hon repliker, argumenterar och knycker på nacken så att det är en fröjd att se. Och höra. Någon hade skrivit manus, och någon hade lyckats knåpa ihop ord som grundade i fröken Tengroth vid denna tid.
Hur lät då politiken i mitten av 1930-talet? Jag kan inte låta bli att vidarebefordra diskussionen:
Far: Men snälla Karin, vad är det?
Mor: Vad det är? Ser du inte det? Jag är arg förstår du! Arg så jag kan spricka!
Far: Men politik ska du inte blanda dig i.
Mor: Därför har jag heller aldrig lagt mig i det, utan låtit er andra
babbla på. Men nu är det slut förstår du!
Birgit (BT): Men vad är det? Har ni blivit osams?
Mor: Osams har vi varit i 28 år, men nu är vi sams för en gångs skull. Eller är vi inte det, Sandgren?
Far: Jo jo, visst! Men om vad?
Mor: Om vad? Jo, från och med idag får så inte sossarna nån röst ifrån den här familjen!
BT: Bravo! Men då ska väl mamma rösta själv också? Men med vem?
Mor: Det vet jag inte. Det kanske jag singlar slant om. Men inte blir det på Per-Albin.
BT: Ånä, här singlas inga slantar, rent spel ska det va. För eller emot.
Son: Det skulle varit i Tyskland det här. Då hade Hitler gjort rent hus med
sossarna på en halvtimme.
BT: Ja, på samma sätt som bolsjevikerna gjorde rent hus i Ryssland. Huggit nacken av oss allihop.
Son: Men det är väl skillnad i alla fall.
BT: Det säger du ja, och tiotusen högermän med dig.
Far: Säg Inga, vad är det för skillnad mellan ditt folkparti och högern?
BT: Den frågan får jag om och om igen, från både sossar och nassar. Men det ska jag tala om för dig: ni påstår att det är vi som fjäskar för högern, men istället är det så att det är högern som klamrar sig fast vid oss! Och det är varken till vänster eller höger utan i mitten tyngdpunkten ska ligga. Och där står vi!
Far: Hö hö!
BT: Och vi kräver respekt och rättvisa för varje människa, vare sig hon är vit eller röd. Men ni andra, ni har ingenting emot lite tvång och förtryck, bara ni slipper känna på det själva.
Son: Men nu har vi fått känna på det.
BT: Ja, nu har vi fått känna på socialdemokratins välsignelse. Nä, pappa lilla: det här är bara början. Här ska regleras: bensinmonopol! Kaffemonopol, apoteksmonopol, trafikmonopol! Och sen när det har blivit riktigt tillkrånglat och fastlåst och arbetslöst, ja då kan vi sitta där och trivas.
Mor: Ja, här står ni och gapar.
Nå hur gick det då? Trots Birgits passionerade inlägg ökade socialdemokraterna sitt väljarstöd och fick sammanlagt 46 procent. För högern blev valet ett bakslag och man tappade rätt stort till 18 procent. Bondeförbundet och Folkpartiet fick 14 respektive 13 procents väljarstöd. På vänsterflajen trängdes Kominternkommunisterna och det socialistiska partiet vid 3-4 procent av rösterna vardera. Det hela ledde i slutänden till att socialdemokraterna bildade en koalitionsregering tillsammans med Bondeförbundet.
Hur Birgit tog denna motgång är inte känt. För övrigt finns valfilmen till beskådan på Kungliga bibliotekets Audiovisuella samling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar