Sockerskrinet [1938]

Efter att ha läst om filmen Sockerskrinet i Ulrika Torells bok om förpackningarnas historia får man ju ingen levandes ro förrän man har fått se filmen! Sagt och gjort: inne på Kungl. Bibliotekets Audiovisuella sal rullas den digitaliserade rullen upp på en datorskärm, blott ett inlogg och några knapptryck bort.

Det är rätt storslaget, en gammaldags skolfilm extended med klingande introduktionsmusik och flygbilder över ett svartvitt men ack så naturskönt Sverige. Och genom detta landskap bilar ett ungt nygift par söderut på bröllopsresa. Och lärare som de gör det också till en bildningsresa, med tema: socker, så gott och så nyttigt!

Denna huvuddel av filmen föregås dock av två kortare bakåtblickar: på 1860-talet sitter en näpet söt Tengroth och broderar medan hon samtalar med föräldrarna om sockrets härliga kraft. För alla och envar. Sedan ett hopp till 1918 då ett par med två småttingar kommenterar hur sockeranvändningen gått framåt sista tiden – trots krig och elände. Och så 1938 då den unga flickan Karin blivit 26 år och nygift, nu i tryggt förvar på den lilla öppna Opels passagerarsäte. På väg söderöver.

Landsvägarna är kantade av blommande träd, Birgit skiner så lyckligt och flashar leendet mot alla som har något med socker att göra. Men så får hon också – förutom att kyssa nyblivne maken på kinden medan han kör – lära sig allt om betodling, dess nytta, möjligheter och värde för Riket. ”Betodlingen är en konst, mina vänner!” som en av de inblandade odlarna utbrister.

Dramatiserade scener varvas med långa journalfilmer med myndig speakerstämma som visar fabriker och raffinaderier, stora som vore de byggda av kulisserna från Metropolis, kompletta med ånga och rök, kolvar och massivt stål. Med arbetare som träget utför sina monotona arbetspass.

Välmatade med fakta återvänder så de unga tu till sin skola långt upp i norr, med oändliga skogar fyllda med bär och frukter i överflöd som bara behöver samlas ihop. Det syltas och saftas och slaskas för klassens alla flickor lyssnar och lär tills skafferiet är fyllt av burkar och flaskor: ”visa mig ditt skafferi och jag ska säga dig hurdan du är!”.

Detta är sent 1930-tal: det finns en stark doft av Blut, Boden und Heimat när flickklassen marscherar längs skogsvägarna sjungandes klämkäcka vandringsånger, för att sedan slå sig ner i grönskan vid (den manlige) lärarens fötter när denne vill förklara hur saker och ting hänger ihop.

Det kan, och bör, noteras att när Birgit mot slutet agerar i dessa pedagogiska hushållsscener så framförs de faktaspäckade fraserna rätt stelt och tillkämpat. Som att det här hushållandet - trots allt - kanske inte var riktigt hennes vandringsvisa. Hur långt som helst från den bravur och gusto som hördes när hon ett par år tidigare framförde Folkpartiets liberala partiprogram!