Trots det mångordiga förra inlägget kring filmen Synd går det inte inte att hålla tillbaka denna bild, även om den är tagen med en simpel telefonkamera från en datorskärm. Mest för att den på något sätt ofrivilligt illustrerar den Tengroth som frigjorde sig under 1940-talets sista år; den sinnesstämning som är dessa sidors grundtema.
Här sitter hon i svindlaren och älskaren Freds hotellsäng, med lystet levande, ja rentav hungriga ögon, spetsat med ett snett leende medan hennes filmrolls make redan ligger lik hemma på gården Viken 12 ute på det fjärran Vikbolandet och riktigt njuter av att formulera sitt eget misslyckande, sin nesa, den tuva som stjälpte stort lass. Se vidare textremsan.
Vägskälet låg där, och hon fann en sällsam och oväntad njutning av att välja "fel" väg. Synd var på inget sätt en stor film, den är dessutom relativt anonym i Birgits produktion, men den kom att oplanerat illustrera en alltmer obändig personlighet, på väg mot trotset inför det mesta hon såg runt omkring sig. Liksom hon lät röd glöd färgsätta det sätt som hon formulerade replikerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar