Dynamit [1947]

Under sommaren 1946 spelade Åke Ohberg, skådis och regissör om vartannat, in sin film Dynamit baserad på en trettiotalsroman av Harald Beijer. Knappt hade man avslutat klippningen förrän verkligheten hann ikapp filmen eftersom det plötsligt började sprängas lördagkvällar mitt i centrala Stockholm. Detta fortsatte ända fram tills nyårsafton då den s. k. sabbatssabotören - som visade sig vara tre unga herrar - kunde gripas och sättas inom lås och bom.

För det är det som händer i filmen, att ung man med trasslig bakgrund och arma hemförhållanden stjäl dynamitgubbar vid byggen och sedan kastar dem runt om i staden, mest för att skrämmas men även till en del för att hämnas sina egna usla villkor. Detta ledde till några speciella censuringrepp inför premiären i februari 1947, nämligen scener där ynglingen rent tekniskt hanterar dynamiten med stubin, tändstickor och liknande.

Nu är detta inte egentligen ett thrillerdrama i första hand utan mer ett rop på moral, förnuft och lyhördhet i den samhälleliga processen. Det hela utspelar sig i en mindre stad (som exteriört påminner väldigt mycket om ett för nutida ögon idylliskt Strängnäs) där högborgerlig stramhet, militär sturskhet lever parallellt med elände och armod för de mindre lyckligt lottade. Här bland de lägre skikten frodas begreppet ungdom på glid, utan vare sig möjligheter eller framtidstro ligger det nära till hands att leva ut, störa, sno och försöka sabba om inte annat för sig själv.

Man kan inte sätta sig upp mot överheten, det vore detsamma som att sätta sig upp emot Gud. Överheten straffar, men överheten förlåter också. Förklarar prostinnan.

Långt från att vara en appell för skötsamhet vädjar filmen om medkänsla och flexibilitet i domen av den enskilde, varför stjälpa när man kan hjälpa? Ingen är hemsk nog för att inte ges en chans. Filmens manlige huvudperson, läraren Sixten, vet att han själv skulle ha drabbats av olycka i sin barndom efter det att hans far förskingrat - om inte familjen och klassens nätverk hade hållit honom om ryggen. Det kan knappast sonen till en försupen skomakare räkna med sedan fyrkantig rättskänsla, pengahunger och paragrafrytteri väl satt igång det legala maskineriet. Den unge läraren kämpar sympatiskt för att rädda den forne dynamitarden men har så gott som alla instanser mot sig, mangrant vänder man ryggen till, polisen slår när de kommer åt. Till och med hans fästmö försöker få honom att släppa taget och låta allt bli frid och fröjd igen. Några personer, bl. a. stadsfiskalen själv, kan känna en aning av samvetsnöd, men lagen måste ha sin gång och ingen kan särbehandlas - i alla fall inte så att man får rätt till vad andra kan få.

Denna förbannade likgiltighet! Denna förbannade tanklöshet! Rasar läraren Sixten Krogh.

Nu slutar det hela efter en rad förskräckligheter hyfsat lyckligt då den charmige läraren, spelad av Ohberg själv, i sista stund får tag på skomakarsonen när han precis ska till att förstöra det helt för sig själv och övertalar honom att rädda sig och med ett handlån från Sixten resa till ett okänt Stockholm där ingen dömer honom för det som varit.

Storstilat får läraren också tillbaka sin fästmö, Birgit, som under en baluns tydligt upplevt och förfärats av inskränktheten hos de kretsar hon vanligtvis umgåtts med. Nere vid småbåtshamnen försonas de alla och Allan, den unge - lysande gestaltad av Bengt Ekerot - borstar dammet av kavajen och vandrar österut mot sitt nya liv.

Den tydliga pamflett för det goda verkar ha fått bra kritik av samtiden. Så här efteråt kan tyckas att själva filmen och fotot är lite ospännande, stela scenerier, stillastående kamera, helbilder så gott som genomgående men i spelet finns inget att anmärka: allt framförs med brinnande intensitet och närvaro, skådespelare som Carl Ström, Nisse Hallberg och Bullen Berglund lyser. Sif Ruud glimrar till som girig poliskonstapelhustru, den vanligtvis så självlysande Marianne Löfgren har här klätt ner sig långt in i det brungråa och ersatt sitt nervöst kvillrande skratt med en gestaltning av den kuvade sorgen alltmedan örfilarna och skällsorden smäller från den råhyvlade äkta maken:

Det begriper du inte, kärring!

Det måste också sägas att här dukas fram pangroller åt två till åren komna skådespelerskor: Hilda Borgström och Gull Natorp som båda förvaltar dessa gåvor alldeles strålande, skådespeleri på topp. Birgit gör var hon ska, visuellt är hon tydligt modell-1946, hennes roll är mest ett bollplank åt Ohbergs formuleringar om rättvisa och anständighet, först som motpart, sedan som stöd. Tack och lov.

För övrigt finns denna högst anständiga berättelse om svensk ungdomskriminalitet för sextio år sedan tillgänglig i Kungliga bibliotekets Audiovisiella samlingar.

[Fotot ovan visar Bengt Ekerot i tidstypisk pose, snarlik figuren Allan i Dynamit.]