Plötsligt braskar morgontidningens familjesida med nyheten: teatermannen Göthe Ericsson är död. Det är ett tufft år för de som en gång träffat Birgit, hört hennes röst, känt hennes hand på sin underarm under samtalets gång, sett henne vända ansiktet åt andra hållet, mitt i en mening, dolt bakom en sky av halvlångt hår.
Göthe citerade Birgits sarkasm: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn." Kanske fanns det här en gemensam humor, de stod ju båda med ett halvt steg utanför allt som fanns runtom. Han som Karl Gerhards sekreterare och handy dandy man, hon som Gerhards trofasta väninna sedan hon väl skakat av sig allt utanpåverk.
Hon kopplade av som gäst hos Gerhard nere i Villa Fatima Morgana, låg säkert och solade medan Göthe hastade runt med alla bestyr. Berättats har i alla fall att hon nå'n gång följde med honom upp till Menton - tätorten intill - för morgoninköpen. Sedan satt de där på fiket vid torget med påsarna och paketen runt omkring sig.
Förre Dramatenchefen Lars Löfgren approachar vid ett tillfälle Göthe á propos Karl Gerhard med frågan om vad han minns av Tengroth: enligt Löfgrens yrkesmemoarer går Ericsson helt igång med ett mångordigt svar. Löfgren är också den som skriver runan i Dagens Nyheter den 18 oktober 2011: småputtrigt finstämt, med en knyck på nacken som slutkläm, en överordnad som minns sin underordnade som jämbördig arbetskamrat och kanske också klokare medmänniska, en sådan som berikade livet, minnena, vardagen.
Birgit höll säkert hans hand under bilfärden från Menton tillbaka ner till Gerhards villa. Medelhavet låg ju där så rofyllt tyst och odödligt blått. Och värden sov förmodligen fortfarande när de två lastade av inköpen. Och bar in. Så började ännu en dag.
1 kommentar:
Intressant att läsa din blogg.Du gör ett gott arbete.
R'n'B
Skicka en kommentar