Giftasvuxna döttrar [1933]

Naturligtvis har de tre systrarna, alltså de giftasvuxna döttrarna som fått namnge Sigurd Walléns film från 1933, Gösta Ekmans idolporträtt i glas och ram på byrån i sitt gemensamma sovrum. Kameran sveper förbi fotografiet redan i inledningsscenen. Och därmed är tonen satt, det här är tre flickor närvarande i sin samtid och med öga för det stjärnbeströdda. Vare sig det nu är verklighet eller blott en dröm.

 De tre unga damerna bor med sin mamma postvaktsfrun en halvtrappa ner i port nummer 36 på en namnlös Östermalmsgata. Men drömmarna ligger långt högre än fyra trappsteg i motsatt riktning uppåt, här duger inga hantverkare eller anställda. Ska flickorna i hamn ska det vara med våning, firma och garanterat stadig inkomst.

Vill man läsa texten med positiva ögon kan man här se en socialt drama där en ensamstående mamma kämpar för och drömmer om att skapa en hyfsad trygg och värdig framtid för sina älskade barn, hon strävar och skyr inga medel - om hon så behöver förnedra sig själv - för att kratta gången och ordna allt till det bästa. Det är rätt rörande om det inte stundtals skorrade rätt falskt: mamman är ohjälpligt fångad i minnen från sin ungflickstid då hon hade egna drömmar som hon nu, sedan dessa havererat, aktivt och under ett evigt flaxande och fixande lägger över på sina egna barn.

Här funnes knappt ett moln på förväntningarnas himmel om det nu inte vore för systern Lotta, d.v.s. Tengroth, som förutom att ha oturen att finna sig rätt alldaglig, utan stora drömmar och med ganska grå förväntningar också hunnit bli förälskad i en privatchaufför i uniform och knähöga snörstövlar och dessutom redan hunnit göra sig med barn med densamme.

Så här har vi ett tidens kvinnodrama med fyra personer inblandade, fem om vi räknar portvaktskärringen i 38:an som gör allt för att göra livet surt för de övriga. Mamman spelas av Karin Swanström, Birgits chef ute på Råsunda filmstad som vällustigt porträtteras i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv, lite runt och gammalteatraliskt revyartat. De båda systrarna görs av Karin Ekelund och Maritta Marke, den första ser mest rätt förskrämd ut och trots Dramatenutbildning gravt genomskinlig i sitt spel (10 år senare tog hon igen det med råge och visade t.o.m. brösten i en Hasse Ekmanfilm). Marke försöker spela välmålat vällustig men hamnar mest i det rent vulgära, dessvärre. Trots snygga underkjolar och silkesstrumpor.

Återstår Birgit som kan tyckas hamna i skuggan av medsystrarnas mer offensiva spel. Trots en nedtonad approach och färgskala i sin framtoning gör hon rollen med bravur: hennes ansikte lever, replikerna glider fram utan ensidiga utropstecken på slutet. Ögonen rättar sig efter det som sägs, hon hoppar jämfota när hon blir glad, hon för sig helt i samklang med scenstämningen. Så ung och redan så bra.

Trots detta så blir som det blir: manssidan dominerar. Efter strålkastarna släckts ner samlas Sture Lagerwall, regissören Sigurd Wallén och Einar Axelsson i studions herrum med sina cigarrer och stora whiskeygroggen och summerar dagens tagningar: de som de redan vet sig ha gjort så självklart bra. Sture som bara glider in i scenerna, underklassigt självklart självsäker i allt som inte handlar om att tillvaron konfronteras med den sociala hierarkin, då han går loss på ett lite ogenomtänkt sätt: spottar och fräser, svär och frustar. Men det går över förståss. Dessförinnan har han på sitt eget bröllop hunnit sjunga serenaden På livets krokiga landsväg (han är ju chaufför; text av Åke Söderblom) så trovärdigt det kan bli med en dubbad röst på ljudbandet. Men naturligtvis alldeles charmerande!

Och så regissören Sigurd Wallén själv som en rätt dryg direktör på modestudion Maison Landé där systern Marke blir avdelningsföreståndare med som främsta merit sina fräscha kurvor och sitt mottagliga sinne. En studio där mannekängerna går runt i utdraget åskådliga scener i bara underkläderna i väntan på att någon ska komma in för att be dem visa en klänning för någon kund. Scener, som om man nu inte själv vore så förtjust i dem, skulle kunna ge skäl att ge Wallén ett postfestum-epitet av gubbsjuka. Men Wallén spelar vällustigt och fryntligt på. Han tycker ju helt enkelt om sina flickor. Senare generationer kan tänka Åke Fridell när han var som bäst och utlevande i sina sena roller. Så spelar Wallén slaskigt sliskigt underbart!

Så blir han också den enda av huvudpersonerna som inte innefattas i det lyckliga slutet, fyra trappsteg under den där Östermalmsgatan, när alla möts på nytt, som i en slutscen i en gammaldags deckare. Där försonas de alla efter uppkomna misshälligheter och låter de sociala klyftorna utjämnas med ett vift av ett trollspö. Berg sjunken, djup stån upp. Och alla hittar plötsligt sin lycka, skål alla vänner, och Birgits Lotta är gravid, trygg och ler som bara en talangfylld 17-åring kan göra när det man kan ana är en karriär just satt fart...

Slutnotering: under första halvan av filmen bryts handlingen av flera musiknummer, signerade av - vem annars? - Jules Sylvain. Huvudrollerna sjunger sig igenom flera nummer: Maritta, Karin den gamla, Karin den unga, Sigurd, Sture som redan nämnts fast det egentligen är John Wilhelm Hagberg (fast vilken mim, Sture!), Einar Axelsson och så för den riktigt tålmodige: Birgit som sveper med i tonerna tillsammans med sina systrar i filmens slutminut, närmast kameran tittar hon rakt in i bild och bara...sjunger!

Post scriptum: Filmen visades idag på Cinemateket i Stockholm, på bästa eftermiddagstid. Inte många var förståss där, förutom ett antal vetgiriga filmstudenter, äldre filmentusiaster av solokaraktär och en sångerska specialiserad på tidens kupletter. Och det är förståss helt underbart precis som det är!