Filmen Synd är absolut inte en Tengroth-film, hon var ju med, okrediterad i biroll, men är bara 13 år gammal. Däremot absolut en Lars Hanson-film. Och han spelar fantastiskt bra, med tanke på att mannen står framför kameran kanske 90% av speltiden. Med lite överseende av en del överspel vad gäller mimik och gestikulering som kanhända krävdes för att stumfilmspubliken skulle hänga med.
Fördelen med stumfilm var ju att man kunde locka med internationella stjärnor utan att behöva trassla med dubbning och liknande besvärligheter. Här är ett par franska stjärnor inblandade, dramat utspelar sig ju gudbevars i Paris. En avskalat vacker Elissa Landi - ursprungligen något så exotiskt som en österrikisk prinsessa, född i Venedig - gestaltar Hanssons hustru, kanske en smula nerklädd utifrån resurserna men så ska hon också ligga ribban under filmens femme fatale, hans förförerska, skådespelerskan Henriette med mörka läppar och tungt aggresivt kalla ögon. Gina Manès gör sitt bästa för att verka lika farlig som Margit Manstad, men kommer nog bara en bit på väg. Mer internationellt: manuset var skrivet av en tysk: Paul Herzberg.
Dramat handlar om dramatikern Maurice Gérard som efter fattigt harvande med allehanda pjäsmanus äntligen får en text antagen och som så i den jublande fanfaren efter detta redan på premiärkvällen lyckas svika både vänner och hustru för att iställert tillbringa natten med huvudrollsinnehaverskan.
Om vi går till det väsentliga: lilla Birgit sköter sin biroll alldeles perfekt. Hon har faktiskt flera repliker. Vilka framförs med stort utspel. Och hon medverkar också i filmens absolut intressantaste del. Äktenskapsdramat utvecklar sig nämligen till ett misstänkt morddrama och Birgit lever sig in i sin roll som grannflicka (och ögonvittne) alldeles förtjusande. I ett hastigt inkallat polisförhör med alla inblandade berättar Birgit med stor inlevelse sin tolkning av det hela. Hon spelar ut och gestaltar en ung flicka som hellre överdriver än underdriver det drama hon bevittnat och ombeds återge. Scener vilka Molander också iscensätter rätt suggestivt: alla vittnesberättelser spelas nämligen upp i bild och de skiftar beroende på vem som berättar, i dennes tolkning. Snyggt. Och Birgit spelar så kaxigt att fantasin rör sig alldeles självständigt och eventuellt bortom verkligheten.
Tengroth var visserligen vid den här tiden fortfarande balettelev vid Kungl. Operan men att som här sitta i samma studio som Lars Hanson och de kontinentala stjärnämnena måste ha varit rätt omtumlande.
I sin helhet är den dryga tvåtimmarsfilmen oväntat bra, även om Bengt Forslund sågar den i sin bok om klanen Molander. Trots stumfilmen drar dramat iväg utan nämnvärda dödpunkter, tack vare manuset, skådespelarna och fotografiet. Och naturligtvis regin: här finns t. ex. scener från en parisisk kvarterskrog som är skönt naturligt myllrande med en mängd statistister som gör sina roller så intimt att man bara vill veta vem de var, varför de var där, och var de se'n blev av.
Lars Hansons insats skedde tydligen under ett mellanpass av hans Hollywoodperiod. Nu är han hemma igen, och nu måste han leverera. Som en något vackrare Edvin Adolphson med några välbehövliga kryddstänk Douglas Fairbanks. Han famlar, han ramlar, slår uppgivet ut armarna men får naturligtvis en öppen dörr tillbaka hem på slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar