Så tuktas en äkta man [1941]

”Flicka med ofördelaktigt yttre sökes av modernt, uppåtsträvande arkitektkontor.”

Med den tänkta annonsen startar hela intrigen till det här tidiga 1940-talskomedin med enstaka djupare bottnar. Om Tengroths filmkarriär avslutades med fem-sex års gestaltningar av svartvita kvinnor med reella öden i ryggsäcken så ligger den här filmen kvar i epoken dessförinnan: lätt flyhänt gjorda komedier som  i och för sig förankrades i en verklighet men där den snabbt avverkade, och ibland putslustiga, repliken var bränslet som förde dramat framåt. Det behöver inte vara sämre för det det, men nog blir det lite frisim här och var.



Den unge inredningsarkitekten - ledigt gestaltad av Håkan Westergren - med egen studio har problem att behålla sina (kvinnliga) assistenter, han har nämligen lite lätt för att bland ihop arbete och privatliv. Den unge arbetsgivaren förstår inget alls varför han måste säga upp dem altt eftersom: "Ja, söta det är dom nog hela bunten, men arbeta det varken kan eller vill dom! Vad jag vill ha är deras arbete!". Det lite äldre vändkorset i kassan har naturligtvis sedan länge genomskådat det hela: "Flickorna vill inte ha arbete, de vill ha arkitekten. Så enkelt är det." Och så det enda vettiga rådet efter den insikten: "Ta en ful flicka, arkitekten. Dom kan arbeta!"

Så är startrepliken avfyrad och filmen svajar iväg. I Ragnar Arvedsons lite si-och-så-regi. För att rätt omärkligt övergå till att bli ett drama om kvinnors arbete, företagsamhet och eventuella självständighet.

Sagt och gjort, den nyutexaminerade Tengroth får nys om tjänsten och för att ha en chans tvingas hon klä ner sig inför anställningsintervjun. Hon riggas i runda läsögon, skogshuggarblus och lägger på en framåt och påläst stil som för vår tid knappast betyder oattraktiv, snarare tvärtom: Birgit flashar och charmar betydligt mer som yrkeskvinna än som den dam i långlänning hon lite längre fram i filmen skrider in som på stans bästa nattklubb.

Väl på plats visar hon upp sin gåpåaranda: Får jag komma med ett förslag så är jag tacksam? Jag har en massa vilda idéer om hur en sak ska göras. Och chefssnickaren herr Fager - spelad av Thor Modéen - piggas upp av alla dessa nya och vilda idéer. Birgit lägger huvet på sned: Herr Fager vet hur det kan göras. Jag önskar bara att jag hade herr Fagers handlag… Så skaffar man en bundsförvant.

Lite förvånande är, att trots att han genast faller för Tengroths uppenbart spekulativa flirtar, håller sig herr Modéen för en gångs skull filmen igenom på mattan och kör rollen alldeles lagom, d.v.s. spelar på toppen av sin förmåga. Det är faktiskt riktigt nöjsamt att se. De hehehe och höhöhö som trots allt måste släppas fram här och var är alldeles på plats och ger t.o.m. lite svärta åt figuren.

Modéen: Det ska jag säga, ett fruntimmer med huvudet på skaft är i allmänhet rejälare att ha och göra med än någon karl.”

 Nu faller inte bara herr Fager för flickan, arikitekten själv friar såklart och vips är den pigga fröken Hedberg Fru Arkitekt Brehmer och dessutom delägarinna i firman. Birgit driver på med påhittighet och - framför allt, kan vi förstå - god smak. Studion går bättre än någonsin. Hon rycker i alla tåtar, hon är närvarande i alla hörn i butiken, hon kontrollerar alla siffror.

Kom ihåg, kunderna har alltid rätt men det är vi som bestämmer, förklarar hon.

Arbetet fyller henne, nöjeslivet försakas, och arkitekten får bita ihop och hänga med men blir alltmer en figur i marginalen.

Och det är i det här läget, med känslan av att inte riktigt räcka till som de gamla ungkarlsfasonerna bubblar upp till ytan igen. Vid ett arbetsbesök i högreståndsmiljö på landsorten möter han unga fröken Gripclou som på många sätt är Birgits motsats. Visserligen flödar hon också över av en vild och sprudlande fantasi, och hon är van att få vad hon vill. Men samtidigt låst i det gamla,  i anorna och kraven, fjättrad vid förväntningarna. Men hon tar vad hon kan få, spelar de kort hon har och arkitekt Brehmer retarderar snabbt till 1800-talets herrgårdsliv, här finns ju plats för honom och den invanda formen av manlighet!

Och en rätt förtjusande Liane Lindén viskar till honom: Låt mig vara lycklig bara idag. Bara idag? Idag är det bara du och jag.

Tills dess att Birgit kommer för att hämta honom. Och allt blir uppenbarat: hans svek mot kärleken och därmed också mot henne. Och deras gemensamma projekt. Och hon tar ingen skit, hon vill skiljas och driver igenom hemskillnaden mot hans uttalade vilja. Samtidigt stannar hon i firman, med sin andel, och de fortsätter att arbeta parallellt med varsitt fritt liv. Det vill säga: hon lever fritt. Hon för. Hon tar igen. Hon sveper som sagt in på nattklubbarna med fem kavaljerer i släptåg. Det är hela tiden dans, rökverk och drinkar. Men med naturligtvis fortsatt arbete på dagarna. Han förtvinar alltmer: sårad som äkta man, svartsjuk och förbigången i sin yrkesroll blir han alltmer en skugga till henne. En mer och mer löjlig figur.

Men nu är det ju trots allt 1941 och påsen måste på något sätt sys ihop och man tråcklar naturligtvis ihop ett lyckligt slut till sist. Just precis innan hemskillnadsåret nått sitt slut. Här skulle man mycket väl ha kunnat slagit in på en annan väg, men varken regissören eller manusförföttaren Torsten Flodén var väl några giganter inom vare sig filmen eller tanken bortom allfarsvägen.

Men alla vet ju att inget som skett kan göras ogjort och kanske har de inblandade lärt sig något under resans gång: att lyckan får man inte gratis, man måste betala den. Och så lära sig den svåra konsten att behålla den.

Så tuktades en äkta man. Men så tyglas också den kvinna som kanske inte riktigt förmår se sin mans behov. Bortom alla dessa eviga roller vi är satta att spela.