onsdag 26 september 2012

Birgit minns: Nils Antoni

Med tiden fick Tengroth en betydande erfarenhet av den svenska sjukvården. Och som den kvinna hon var och de kanaler hon hade tillgång till fick också omvärlden veta vad hon tyckte. En hel del föll inte på läppen, om man säger så. Vi ska inom kort återkomma till detta i den vandring genom dystra sjuksalar och lasarettskorridorer som väntar vid en kommande omläsning av hennes två sista böcker.

Det finns naturligtvis enstaka personer som skildras sympatiskt, ett yngre biträde här, en klok sköterska där som agerar på tvärs mot befälsordningen. Men låt oss som en första kontrast presentera en god höjdare, professorn i nervsjukdomar och medlemmen av Vetenskapsakademien Nils Antoni.


Scenen är den som skildrades i förra inlägget. Tengroth vill slippa ett obekvämt kontrakt. Hennes plan är att få sjukintyg och hon väljer att gå till Antoni som "hade rykte om sig att vara både skicklig och rättskaffens". Men hur kan en rättskaffens läkare gå sådana ärenden? "Han behöver bara höra min syn på livet", säger Birgit med självklar självinsikt, "så skriver han ut sjukintyg, som gör kontraktet ogiltigt." 

Sagt och gjort, Antoni tog emot, lyssnade och konstaterade:

Det är alldeles riktigt vad fröken Tengroth tänker men man kan inte tänka så, för då kan man inte leva.

Så skrev han ut intyget, reste sig upp och klappade Birgit på axeln:

Det är synd om fröken Tengroth...

1 kommentar:

Fredrik F. sa...

Bra replik. Roligt att höra att mannen fanns på riktigt, med rejäla, fina meriter som själavårdare. Men repliken är så bra att jag tvivlar på att den är sann. Så perfekt förmedlar den det intryck av hopplöshet, ensamhet, bitterhet, smärta och svärta som Birgit är så förbålt skicklig på att skildra. Episoden sitter bergfast i minnet ända sedan jag läste Jag trodde du var död. Med ett modernt ord skulle jag vilja kalla henne autofiktionens drottning. Så levande, men samtidigt på något sätt dödsdömd, framstår hon i den bild av sitt liv hon ger i sina memoarer.